Tänka, tänka. Kom in eller stå kvar!
I kväll är min lillasyster på Lalehkonsert. Jag är avundsjuk, men inte missunnsam. Jag gissar att Laleh inte skulle spela ”Some Die Young” tjugo gånger på raken även om jag bad henne om det. Vad tror ni? Jag får nog sluta lyssna på den låten nu. Kanske lite Eric Whitacre i stället då när det är dags för nytt album?
Helgen har sprungit förbi! Vi har haft det trevligt på alla sätt och vis, men nu sitter jag här rätt tom i skallen och sammanfattar veckan som gick. Familjen har fått till vana att sitta tillsammans en stund varje kväll. Det har blivit en helt annan harmoni här hemma och jag kan verkligen rekommendera det. En bekant skrev så här på Fejan i fredags: ”Well, jag förunnar alla som är så glada o positiva på fb. Det mysas för fullt överallt. Men jag, jag tycker att livet är piss just nu! Får man säga det på Facebook?” En viktig fråga att lyfta, inte sant? Mångas liv har blivit mycket mer exponerade med hjälp av digitala medier. En del skriver väldigt utelämnande, vissa skriver en del av sanningen och utelämnar det som inte låter ”mysigt” nog och åter andra visar en verklighet som kanske faktiskt inte har så mycket med verkligheten att göra. Det är lätt att jämföra sig med alla andras bästa sidor. Man sätter ihop en människa som inte finns och jämför sig med denna icke-existerande person. Det är inte speciellt snällt! Borde vi inte vara lite snällare mot oss själva? Det är ju ändå mig själv jag umgås mest med! 24/7 för att vara mer exakt. Inte ens då jag sover slipper jag mig själv.
I går kväll satt jag och maken och talade om djupa saker. Vi tänkte tillbaka på dåtiden, funderade över nutiden och planerade för framtiden. Vi var inte så duktiga som min syster som verkligen är målsättningarnas drottning, och inte heller så analyserande som en annan syster, men att faktiskt prata om saker gjorde dem mer konkreta och hjälpte oss att se vad som kan vara genomförbart och vad som bara är lull-lull. Jag kände att det då blev extra spännande att prata med vår vän psykiatern som var här på middag idag med sin familj. Han pratade om acceptans och medvetenhet (mindfulness) som varit väldigt populära inom psykiatrin de senaste åren. M har arbetat inom psykiatrin i Nya Zeeland också och vi pratade om skillnader i människors psykiska ohälsa i Sverige och N Z. Han hävdade att han träffade fler sjuka människor i N Z. Här i Sverige träffar han ofta olyckliga människor, inte bara psykiskt riktigt sjuka, som vill att han ska göra dem lyckliga. ”Fixa det här nu, gör mig lycklig.” Många svenskar har förlorat förmågan att själva känna efter vad som är vad. Att vara ledsen eller olycklig över sin livssituation är INTE samma sak som att lida av en depression. Vi har det så bra och ändå mår så många så dåligt. Visst är det skumt? Att lära sig acceptera att ”Jaha, så här ser mitt liv ut just nu, jag är jag, hur ska jag hantera det som är jobbigt för mig” och att lära sig njuta av små stunder av lycka… Det låter så lätt, men när jag ser runt på människor omkring mig ser jag mycket otacksamhet, sorgsenhet, tristess, utmattning och maktlöshet. Jag vill inte förminska någons känslor, men jag vill lyfta allas vår förmåga att styra över våra egna liv och egna tankar! (Detta säger jag lika mycket till mig som till er som eventuellt läser.)
Nu har jag flummat ut tillräckligt. Jag avslutar med att säga att trots att det finns saker i mitt liv som jag är frustrerad över, val som jag inte kan göra ogjorda och tankar som inte alltid är så upplyftande, så finns det också så mycket som är fantastiskt. Jag älskar livet och jag är tacksam över att få finnas här och nu. Jag må ha en massa fel och brister, men jag försöker göra mitt bästa. Det tror jag att de flesta gör. Klart slut.
Eller hur!?
Jag har också funderat på hur somliga verkar ha det perfekta livet, med mys varje kväll, vällagade middagar varje kväll, välartade barn och en man som är kärleken själv med massor med romantik, en välordnad ekonomi, drömjobbet och det perfekta huset därtill. De verkade aldrig ens lida av en bruten nagel. I jämförelse verkade mitt liv ganska fattigt, min familj rent av dysfunktionell och jag själv riktigt misslyckad. Sedan insåg jag att det hela handlar om journalistik. På samma sätt som journalisterna värderar nyheter, värderar dessa människor sina livs händelser och bara det perfekta hamnar på FB. Är det en vän man lär känna och följa? Jag vet inte. Å andra sidan är de vänner vars statusuppdateringar består av ”Nu ska jag diska” och ”nu ska jag äta mat” inte heller speciellt intressanta…
Till slut kom jag fram till att livet, familjen och mitt hem blir vad jag gör det till. Det är jag som lever mitt liv och bara jag kan bedöma hur ”lyckat” det är.
Jag läste någon undersökning som menade på att FB gör oss olyckliga…
Intressant det där att FB kan göra oss olyckliga! Det måste jag leta upp. Jag tycker att Fejan är en intressant plattform för att sprida roliga, intressanta och uppbyggliga artiklar, foton och annat, så jag står ut med de uppdateringar som kanske inte riktigt faller mig i smaken. Det är också roligt att kunna ha lite kontakt med så många av de vänner som är spridda över jorden. Det hade jag nog aldrig haft om inte FB hade funnits. Bra att du känner att du bara kan jämföra dig med dig själv. Lektion nummer ett i självacceptans… 🙂 Kram.
Jag älskar när du ”flummar ut”. Ser fram emot att snart få sitta med de där kvällarna när ni samlas hela familjen… 🙂 Kram
Ja, tänk så välkommen du är då!!! Kram tillbaka.
Har också tänkt på det där med Facebook, men du är som alltid så bra på att formulera dig 🙂
Jag försöker att se vardagen och hitta saker som gör mig glad där. Små saker i vardagen är ju större delen av livet och man måste ta tillvara på de små glädjorna (tyckte verkligen om bloggen, var det lyckosamt den hette?) och tänka på det som varit bra med dagen istället för vad som gått fel.
Ja, just det! Lyckotjut! Zarahs och Marias blogg, va? Den var rolig! Och visst behöver man påminna sig om vad vardagen är egentligen och hur man kan bli bättre på att njuta av den…
Automatiskt stavning i mobilen är skräp! Lyckotjut tror jag att bloggen hette.
🙂