Jag gillar våra familjekvällar. I kväll stod visst termodynamik på schemat. Det blandades och viftades och skakades tills det stod en särdeles lyxig gräddglass på bordet. Mer sådant! Vad hittar du på då familjen ska ha lite kul tillsammans?
Jag hinner inte med bloggen! Det är positivt. Det betyder att jag har så mycket att fylla mitt liv med att jag knappt hinner tänka. 🙂 I kväll hade vi en av våra favoritfamiljer över till vår familjekväll. Potatisgratängen hade stått i ugnen i två timmar och potatisen var fortfarande hård. Jag hade glömt det här fenomenet från Phillytiden. Det är bara att ta till kocktipset att gräddstuva potatisen innan man gör gratäng av den… Jag vet inte vad det är med de amerikanska potatisarna, men de är i alla fall av en fastare sort än någon av de svenska jag har provat! Smaken blev i alla fall helt perfekt. Suck. Dessutom hade vi så trevligt och äppelkakan och glassen kompenserade nästan för den misslyckade middagen, så jag tror att jag ska kunna släppa detta lagom till nästa gång vi ska ha gäster.
Nu är det dags att hoppa i säng. Jag får jobba i morgon istället. Vill du läsa ett mer givande blogginlägg tycker jag att du ska hoppa över till min syster som i kväll fick mig att sakna min symaskin väldigt mycket… Förresten saknar jag vårt kattskrälle rysligt mycket. Hon frodas hemma hos mina föräldrar har jag fått rapport om. Tydligen blir hon riktigt bortskämd. Hur ska det gå när vi kommer tillbaka? Hon kommer att vägra torrfoder, det är ett som är säkert. Hrmfff. Här Milla – den här är till dig! (Mamma, se till att skruva upp volymen. Milla är van vid att höra vår familjeversion. :))
Du som har följt mig ett tag vet att min familj (som inkluderar stora, tjocka släkten) är jätteviktig för mig. Jag har funderat mycket på hur det har blivit så. Jag vet att mina syskon, mer eller mindre, har samma känslor för sina blodsband och vill gärna att våra barn också ska veta vilka de kommer ifrån och att de känner att de lär sig att se på släktingarna som skyddsnät och energigivare.
I vår familj har vi familjekväll varje måndag. I går var jag ansvarig. Jag bestämde mig för att berätta om farmor och farfar, både det som jag själv kommer ihåg om farmor och det andra har berättat om farfar (som dog innan jag föddes), och lite om Far och hans sex syskon. Jag förlitade mig mycket på släktboken som vi alla skrev ihop till farmors och farfars 100-årsjubileum förra året. Jag berättade om krigstjänstgöring, hårt bondeliv, klassresor, mörka och ljusa släktöden, drömmar och kärlek. Jag grät en skvätt (oroa dig inte, mina barn tycker jag är en lipsill, men de accepterar att det är sådan jag är) och vi skrattade mycket. Vi tittade på gamla foton, både från släktboken och från mitt gamla fotoalbum som Mamma satt ihop. Vi letade släktdrag (kärlek för djur och natur, kvick hjärna, filosoferande…) och letade också efter likheter i utseendet. Så mysigt! Jag rekommenderar de här familjestunderna, att ha en kväll då man diskuterar, sjunger, spelar spel och lär känna varandra. Dagarna går i ett ändå och ju äldre barnen blir, desto mer sällan är de hemma samtidigt.
Efter mangofrossa (Alltså, finns det något som är godare än mogen mango?) kom småkusinerna som skulle sova över då mamma A skulle hämtas mitt i natten av pappa T på Arlanda. Det kändes så konstigt att barnen som inte varit här mer än en gång sedan i september verkligen kände sig hemma. Sövandet och sovandet gick inte riktigt lika bra och jag var smått lullig i morse av den störda sömnen. Jag frågade min syster om hon trodde att det var något man vande sig in i, för jag kommer inte ihåg att jag var sådär trött varje morgon då våra barn var små. Hon sa då att man visst är trött hela tiden med småbarn, men då det är det naturliga tillståndet funderar man kanske inte lika mycket över det. Mina föräldrar hade barn och tonåringar hemma mellan 1970 och 2011. Majld mäckärouni! En stor eloge till dem och till alla andra med många barn i olika åldrar. Varje ålder har saker som är bättre och inte fullt lika roliga. En 3,5-åring är hur som helst hysteriskt rolig. Jag skrattade hela tiden. ”Min mamma är i alla fall bäst på att klia på ryggen. Jö.” Hahaha! Eller ”Jag vill faktiskt inte sitta och kissa för jag kan kissa när jag står som pappa! Och låt bli mina kalsonger.” (Jag tyckte att han åtminstone skulle ta av sig dem för att inte av misstag kissa på dem.)
Nu är det dags att försöka hitta mina julkänslor. Jag sitter här och ska jobba med JUL, men inspirationen tryter. Kommer du på något som du tror blir toppenbra för mig att höra får du gärna berätta det för mig!