27 mar

Kan man resa sig igen?

Jag är nu inget fan av Toasten Flincks bidrag till Melodifestivalen, men titeln har bitit sig tag i mig. Den här hälsningen skickade jag till någon som jag tänkte kanske kunde få lite ny energi av den. Ibland behövs det något litet, andra gånger räcker inte ens allt man har. Jag och L pratade idag en massa mellan jobbdiskussionerna om allt mellan himmel och jord. Vi konstaterade att det går att komma igen och resa sig också från saker som från början kan verka allt för överväldigande. Med rätt stöd och inställning går det att komma ganska långt. Jag vill vara som min farmor när jag är över nittio. Tacksam och förnöjsam. Måtte jag låta bli att lägga offerkåpan över mina axlar!

I går träffade jag min barndomsvän. Det är härligt att kunna plocka upp tråden där man lämnade den senast, även då det gått många månader. Vi hann luncha, avhandla både det ena och det andra, gå en riktig shoppingrunda och bestämde till och med ett preliminärt datum för den sommarträff som vi brukar klämma in tillsammans med ett par andra klasskompisar. Jag gillar att vara en ”personal shopper”. Det kan man inte tro om man tar sig en titt på mig då jag inte har så lätt att hitta (eller betala för) kläder i min stil. Att hitta rätt plagg och färger till någon annan däremot, det tror jag att jag har blick för. Det är som att göra kort eller scrapsidor eller vad det nu är. Man tittar på detaljer och helhet, färgerna spelar en otroligt stor roll och det måste kännas rätt. Det är jättekul hur som helst!

Jag är som ni som brukar läsa här vet en synnerligen känslomässig människa. Att hitta min egen röst och våga lita på den, det har tagit sin tid för mig. Nu har jag, eller vi, tonåringar här hemma. De är inte barn och inte vuxna. De förlitar sig fortfarande helt på oss, men har samtidigt börjat söka sig utåt och provar så klart sina vingar. Sonen håller på med sitt gymnasieval. Milda makaroner! Det är inte lätt, kan jag säga. Som föräldrar har vi ett ansvar att guida och leda rätt, men har vi rätt att döda drömmar och ambitioner? Hur många föräldrar lägger inte över sina egna drömmar och ambitioner på sina barn? Eller tror att deras barn är precis som dem? Eller tror att det bara finns en väg som är rätt? Hur som helst kommer det att kännas väldigt bra den dag gymnasievalet är klart och sonen har blivit antagen till ett program, förhoppningsvis ett där han kommer att känna sig hemma, ett ställe där han kan utvecklas enligt sina egna förutsättningar och där det finns vänner och vuxna som också hjälper honom framåt.

För övrigt vill jag bara säga att jag älskar vår skottis. Jag hade älskat honom ännu mer om han själv hade grävt lite på några väl valda platser i trädgården. Om jag nu visar en smickrande bild här i bloggen kanske han (inget genussnack, den här skottkärran är maskulinum) sätter igång och överraskar mig alldeles på egen hand!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *