Tag Archives: renovera

19 jul

Tre språk och någon att prata med överallt.

Nu skrapas det och tvättas i verandan för att förbereda för färgen och det är Så Tråkigt! Förarbetet vid målning är otroligt viktigt och det blir ju inte bra om det inte görs ordentligt. Det hade varit så skönt att bara smacka på lite färg, men linoljefärg kan inte smackas och något som är ännu värre än förarbete är att se all tid man lagt ner på ett projekt gå till spillo. Med andra ord gnäller jag här och så får det vara bra med det. Tänk, vad glad jag ska vara då allt är klart och fint!

Trädgårdslandet fortsätter leverera. Våra jordgubbsplantor sattes i en låda som hade för lite jord och hamnade alltså för långt ner, så väggarna på lådan bildade en liten grokammare för mögel. Jag har varit bra på att rensa bort drabbade blad och jordgubbar, men nu är det inte längre någon idé. Min gissning är att gårdagens skörd blev den sista litern för denna säsong. Vi har dock njutit i stora drag av god frukt och har till och med en burk egen jordgubbssylt i kylskåpet. Jag är sannerligen nöjd!

Efter alla bestyr här hemma åkte jag med make och son till Bredavik där det just nu är full rulle. Det är så roligt att träffa skottarna att vi försöker vara på plats allihop. Lillastesystern har ingen semester kvar efter den långa smekmånaden i Sydamerika, men hon kommer nästa helg. Lillastebrorsan och hans familj var här förra veckan och har nu åkt vidare till Skåne. Många av oss andra är här, men fler ska det bli. Det är så roligt att komma in i ”gamla huset” och se det myllra av liv överallt. Vill man vara ifred går det att gå undan, men vill man spela kort, Garctic phone, volleyboll, frisbeegolf eller något annat så finns det alltid intresserade som hakar på. Jag älskar när brorsonen sitter vid pianot och spelar hissmusik (makens uttryck), alltså lite Clair de Lune eller något annat fint. Det pratas svenska, engelska och tyska om vartannat och när inga av dessa funkar går det bra med teckenspråk. Älskar att det kan vara så.

06 jul

Det som göms går kanske inte att dölja för evigt.

Så här långt har jag kommit i hästarnas boxar. När jag hade använt kofot till list och mdf-board upptäckte jag att det satt ett par grå plattor som liknade tunna, grå gipsplattor. Lite tyngre material. Ah, eternit! Asbest… Det är cirka en kvadratmeter eternitplattor som jag tror de monterat för att skydda väggen bakom från stänk av skräp och avföring som djuren skvätte upp. För att kunna montera bort det måste jag ha andningsskydd och overall, det som kommit fram vill jag inte heller ha kvar här. Så här kan det bli med terapi. Man söker hjälp för en viss typ av problematik, men när man har skalat bort ett lager ligger det någon annan gammal mög som behöver hanteras och saneras. Det hade varit så skönt att bara kunna trolla bort människors problem, men tyvärr tar det ibland lång tid och kräver speciella åtgärder. I mitt fall kommer jag att behöva montera bort plattorna med skyddsoverall och andningsmask. Det här är inga mängder med asbest och inget att vara orolig för, men det kräver viss försiktighet.

Konstruktionen som en gång höll i väggen som delade upp spiltorna var lätt att bända loss. Inga problem alls, där gick allt bra och enligt plan. Jag är så glad över att långsamt kunna göra också ladan till ett ställe som jag gärna vill gå in i och uppehålla mig i! Vi drömmer om en gästlägenhet där inne, eller en fantastisk snickarbod. Helst både och. Festlokalen har vi ju redan, men den ser för tillfället ut mest som verkstad/uppställningslokal/förråd. Vad var det nu jag sa? Lite i taget.

03 jul

Smuts.

Somliga projekt skjuts upp i oändlighet då de känns för övermäktiga, eller som att de helt enkelt skulle ta för mycket tid och engagemang i anspråk. I våras påbörjade jag ett sådant. Jag tömde ut alla lämningar efter hästarna i spiltorna i ladan, strö och gödsel som har legat i långt mer än tio år. Det blev ett projekt som gjorde mig lite starkare, men då ”limpan” med ströet låg färdig längst ner i trädgården kände jag mig ganska färdig med projektet. Problemet var ju att det bara var påbörjat. Igår hade jag uppbådat ny pepp och satte igång med finrengöringen. Steg ett innebar ett mekaniskt bortmonterande av gammalt intorkat gödsel. Det tog sin lilla tid, men det mesta hade jag faktiskt gjort klart i våras.

Steg två innebar att jag hällde ut såpvatten över golvet. Jag gnuggade ut det ordentligt med en piassavakvast och finskurade efter en stunds uppluckrande med rotborste. Du förstår kanske varför jag hade dragit ut på det här momentet?

Det ligger ändå något tillfredsställande i att vara med i en reningsprocess liknande denna. Jag tänkte på de duktiga hästtjejerna som lagt all sin fritid i det här stallet. Svår sjukdom ledde så småningom att hästarnas ägare mådde för dåligt för att ta hand om dem och slutet blev kanske inte så fint. Nu försöker jag ändå ge alla de inblandade något slags upprättelse. Denna lada har varit med om så mycket, tänk om ändå väggarna kunde berätta. Det låter klyschigt, men jag hade verkligen velat lyssna på deras berättelse.

Jag passade även på att genomföra sopsortering. Återvinningscentralerna kräver noggrannhet, så det sparar mycket tid att göra rätt från början.

De gamla mdf-skivorna som är så nedskitade ska ner, liksom listerna som håller dem uppe. Det finns fortfarande mycket kvar att göra, men jag är så nöjd med att vara igång! Andra hälften av detta utrymme får jag göra klart i veckan som kommer. Det är ändå härligt att komma in i ladan och känna doften av såpa!

Över den här brunnen har det bara legat några lösa brädor. Det har inte bara varit fult, utan också farligt för djur och barn på rymmen. Man vet aldrig vad de kan hitta på. Igår tog maken tag i det och byggde ett lock!

Halvfärdigt. Konstruktionen är en ram med ett lock i mitten. Locket lyftes då jag exempelvis hämtar vatten till tomaterna. På rambrädorna går det bra att ställa vattenkannan och vattnet som rinner över går inte till spillo då det rinner tillbaka ner i brunnen. Smart! (Själva locket ligger här upp och ner och ska också oljas in.) Jag är så glad över varje litet framsteg här hemma. Det är i sanning ett evighetsprojekt, så jag är tacksam för de här blogguppdateringarna. Det är nämligen lätt att glömma det som blivit gjort och svårt att komma ihåg allt som inte är färdigt.

22 mar

Ut med den gamla skiten.

Somligt följer samma mönster, om och om och om igen. Årstider, födelsedagar, skolåret, den kvinnliga menscykeln, dammlager, perenner – så länge vi lever kommer det att finnas sådant som vi känner igen eftersom vi upplevt det förut. Så fort våren närmar sig börjar jag scanna vårlistan och scanningen går obemärkt in i förverkligandet. Årets sådd ska planeras, jord ska beredas, fönster ska putsas, verandan ska byta skepnad från stökigt kylskåp/lagerlokal till trevligt växthus/sommarrum… Just det senare ägnade jag mig åt igår. I år var oredan värre än vanligt, dock inte riktigt lika illa som på den här bilden. Här hade jag börjat utstädningen från resten av huset i ett litet mellansteg där det bara var att ösa på med grejer på den redan existerande högen.

Här började man se formen på verandan igen! I år hoppas jag att allt blir klart. Det behöver bara bli lite varmare så jag kan måla väggar och tak och så ska det till lite lister. Maken har lovat att bygga en förvaringsbänk i vinkel, något som både kommer att ge efterfrågad möjlighet att ha grejer här utan att det ser ut som hej-kom-och-hjälp-mig och sittplatser. Det här är ju ändå det mysigaste rummet i hela huset ungefär från och med nu!

Det är jobbigt att knäskura trägolv, men otroligt tillfredsställande. Det är viktigt att ha kallt vatten. Jag blandade 2,5 dl av Gysinge linoljesåpa i 5 liter vatten, men Gysinge själva rekommenderar 1 dl till 5 liter vatten. Hoppsan, påminnelse om att kontrollera källan i alla möjliga olika situationer…

Titta så härligt rent och underbart mjukt golvet var nu i morse, och så gott det luktar! Ja, jag vet att du inte kan se eller känna något, men du får tro på mitt ord. Vi hade fått ett par fula vattenfläckar som inte gick bort, men överlag blev det så mycket bättre än det var! Jag skulle vilja gå omkring barfota på golvet hela dagen bara för att njuta av känslan, så härligt är det. Den maskinvävda trasmattan som vi har haft här är inte särskilt fin och efter senaste årets slitage är den både solblekt och fläckig. Det är svindyrt att kemtvätta mattor, så det får nog bli någon annan lösning. Nu ska jag bara ta hand om fönster och den märkliga figurparaden, men det får bli en annan dag.

Efter gårdagens jobb och sortering av allt som skulle slängas eller sorteras in på rätt ställe kände jag mig lagom mör. Jag är dock så tacksam över att ha orken (inte självklart för mig) och citatet på verandaväggen känns mer aktuellt än någonsin: ”Låt mig verka medan dagen brinner”. (Citat Ruth Milles.)

18 nov

Carl Malmstens Herrgården i nya kläder.

I trettio år har jag gillat Carl Malmsten-möblemanget Herrgården. Jag har skrivit här i bloggen om hur jag hittade det på en nätauktion och köpte det för en billig peng. Det var i risigt skick (hade stått i hem med rökare någon gång i sitt liv), så jag visste redan från början att vi inte skulle kunna betala så mycket för det för att det fortfarande skulle vara ”fyndigt”. Ett nytt bord med sex stolar går på närmare 60 000 kronor, så efter överläggning med maken landade jag i att 10 000 inklusive allt (reparation, professionell omlackering och omklädning av sitsarna) borde vara ett skäligt pris. Efter vunnen auktion, slagavgift, lackeringsavgift och nytt möbeltyg landade alla utlägg på 10 200 kr, så jag är mycket nöjd. Tycker du inte att det är fantastiskt snyggt? Eller tillhör du skaran av folk som inte kan lägga på ett automatiskt drömfilter?

Det känns ändå fantastiskt att stolar som tillverkades 1957 fortfarande håller formen perfekt. Inga glapp någonstans, något som obönhörligen hänt med alla IKEA-möbler vi haft i vårt hem genom åren, ofta efter kort tid.

Däremot hade färgen släppt på sina ställen och nikotinnyansen som alltid lägger sig hos rökare har aldrig varit min favorit. Jag är otroligt känslig för dofter och tyckte det var intressant att möblerna trots allt nästan inte luktade (mina föräldrar brukade ”ärva” möbler från mammas rökande kusin och usch, de luktade alltid otroligt otäckt), så jag gissar att de stått i något förråd eller liknande i många år innan de auktionerades bort.

Stolsitsarna monterades bort och bord, iläggsskivor och stolar lämnades in till lackeringsverkstad. Jag kan varmt rekommendera Ramströms lackering här i Karlskrona. De var så proffsiga och hjälpsamma och resultatet blev fantastiskt snyggt. Vi fick betala lite extra för rengöring, grundbehandling och lagning av ett par hack, men mycket prisvärt! Att ta hand om sitsarna blev däremot mitt jobb.

Det blommiga Sandersontyget Rose and Peony hade sett sina bästa dagar. De tidigare ägarna måste verkligen ha gillat detta klassiska mönster, för de flesta av sitsarna var omklädda med två lager tyg. Det var tydligen inte samma häftpistol som använts, för det första lagret tyg (andra för mig) var mycket svårare att få loss.

Sitsarna var fläckiga och lite slitna, men här syns vilken fantastisk kvalitet det är på originaltyget från 1957. Wow!

Två lager stoppning, ett fastare och ett ”luddigare”, behövde plockas bort. Sedan var det dags för…

… montering av skumgummi och mellanlägget som jag använde senast då jag gillade att sy lapptäcken för MÅNGA år sedan. Påminnelse om hur viktigt det är med ordning och reda så man hittar ”bra att ha-grejer” då man väl behöver dem.

Löpande band-principen funkar ofta bäst och är mest tidseffektiv. Här står sitsarna redo att monteras fast på själva stolarna.

Usch, efter att ha skjutit på det sista steget alldeles för länge frågade jag maken om han kunde bli mitt moraliska stöd och ansvarig för att sätta häftorna medan jag var ansvarig för själva monteringen. Som vanligt lade jag alldeles för mycket tid på att oroa mig över att det inte skulle bli bra istället för att bara göra och tänka ”om det blir fel så gör vi om”. Det blev ju jättebra!

Efter alla dessa bilder kan jag nu visa slutresultatet. Hurra! Ljust och fräscht, men hädanefter blir det alltid duk på bordet. Jag hade beställt en tygvaxduk (ser ut som linnetyg, men har en yta som gör att det är lätt att torka bort spill och fläckar) som inte alls hade rätt färg då den kom, så nu väntar vi på en ny sådan. Tills dess får vi äta på golvet. Hehe, skojar bara. Det känns bra att kunna lägga ett halvårslångt projekt till handlingarna och ser fram emot många härliga stunder vid köksbordet framöver.

05 sep

Ladan är färdigmålad!

Ladans sida som vätter åt våra sommarboende grannar har en bit som ligger precis bakom en av grannarnas ekonomibyggnader. Förra veckan var jag klar dit, men hindrades av en massa skräp och sly. Jag berättade för grannens svägerska (hon är också vår granne) att jag ämnade måla klart resten kanske nästa år eftersom det inte gick att komma in här. Hon hade tagit tag i slyrensandet medan vi var borta, så igår kunde jag måla klart!

Ungefär här pirrade det i hela kroppen och jag målade som besatt…

Det här blev klart förra veckan under sonens och min intensiva, sista målardag och alla som går Uttorpsrundan kan därmed slippa tycka att vår gård ser schleten och trött ut. I och för sig har den varit med länge, men som vi alla vet leder inte hög ålder nödvändigtvis till att något eller någon förlorar sin skönhet. Det gäller bara att veta hur man gör sitt bästa med det man har. Se bara på Helen Mirren:

Jag älskar att gå tillbaka och titta på foton från 2016 fram tills nu. Jag inser att det händer saker hela tiden och vår lilla gård är i ständig utveckling. Det förpliktigar att förvalta något som tillhört samma familj under så lång tid och jag är tacksam över alla som strävat här. Så här har det sett ut de senaste åren, men nu är hela ladan ljuvligt uppfräschad i Falu rödfärg.

22 aug

Om att vårda.

Det förpliktigar att ta över en gård som har bidragit till människors uppehälle i många hundra år. När vi flyttade in hade mycket förfallit pga sjukdom. Brorsan och Far hade röjt en massa, städat ur och påbörjat det som vi sedan har hållit på med sedan vi tog över 2019. (Att vara hyresgäster är speciellt. Det är någon annan som håller i rodret, som tar beslut och planerar renoveringsgång, så det var min bror som tog alla beslut mellan 2016 och 2019. Tanken på att måla om ladan har funnits hela tiden, men nu blev det inte förrän i år som allt föll på plats och det fanns möjlighet att göra slag i saken.) Nu blir jag glad varje gång jag kommer hem eller tittar ut och ser vilket lyft den nya färgen gett hela stället!

Egentligen förordar man ett större grundarbete innan man daskar på ny slamfärg då det gått så långt som hos oss. Igår kom min syster förbi när jag målade och jag berättade att jag dock hade landat i att det var bättre att jobbet blev gjort på ett något lättare sätt än att inget hände i år heller. På väg från helgmålsbön i kyrkan här ute igår pratade jag med vår granne som uppskattade ladans lyft. Hon berättade att hon tänkte anlita sprutmålare till sin lada nästa år då familjen hade gjort det också vid tidigare tillfälle. Hon berättade att de var färdiga med hela jobbet på bara några timmar. Jaja. Jag anlitade sonen istället och jobbet blir ju gjort även om det tar lite längre tid. Snart klart!

Under tiden som jag har målat har jag funderat på hur vi ska fortsätta lyfta stället. Makens projekt att uppdatera grusgången har pågått sedan förra året och lite i taget går det framåt. I år har dock själva trädgården sett ut som ett sjöslag, eller som ett gigantiskt mullvadshem. Jag har glatts åt trädgårdslandets framsteg och njuter av varje liten vinst. När jag plockade björnbär nere i sydöstra hörnet på trädgården insåg jag att jag knappt ens varit där sedan vi flyttade in. Det var roligt att se vårt hem ur ett annat perspektiv och jag insåg hur stor tomt vi faktiskt har. Det känns ju lite sent med den insikten efter fem år, haha! I drömmarna finns både Attefallshus och växthus med, och så uppdatering av sommarvistet såklart. Kanske inte omöjligt trots allt?

09 aug

Lite mer rödfärg.

Hej, dagens insats! Sonen började på gaveln, men sedan kom hans flickvän och det blev inte så mycket mer målat just idag. (De två gjorde en finfin insats på framsidan och sonen har lovat att inte åka hem till Stockholm innan ladan är röd och fin runt om hela bygget.) Jag är mycket nöjd med hela raddan som jag hann med. Det är lite vanskligt att låta bli att byta ut typ hela panelen, men detta skulle kunna bli ett ogenomförbart projekt om allt ska vara perfekt. Vi borde byta taket, sätta panel, bygga nya dörrar till flera av ingångarna, gräva bort gräs och jord på flera ställen runt grunden och så vidare och så vidare i all oändlighet. Jag gillar tanken på att det är bättre att göra något än inget, att vi gör detta både för vår, för grannarnas och för gårdens skull.

Här ser man snickarglädjen som en gång satt runt hela ladan, men som nu är täckt eller utbytt på flera ställen. Jag tycker att det skulle vara roligt att ge tillbaka gården lite av sin forna prakt. För några veckor sedan kom en släkting till Sven-Olof Larsson som byggde vårt hus på oväntat besök. Jag hade egentligen jättebråttom, men han hade så spännande information att jag tog paus och spelade in det han hade att berätta. Jag fick bland annat höra att detta var den finaste gården i Uttorp och att ”Lina” (Sven-Olofs mor) hade en lite upphöjd plats i samhället. Jag hade fått för mig att det var Sven-Olofs guldgrävarpengar som bidrog till att bostadshuset byggdes lite högre i tak och så vidare, men det verkar som att denna familj redan hade det ganska gott ställt.

Min kompis skickade en strandbild från Barcelona och jag skickade en målarbild tillbaka. Ingen tid för strand här och egentligen ingen lust heller. Jag har badat mycket i sommar och ser fram emot en stund i varm bubbelpool hemma hos syrran imorgon kväll. De värkande målarmusklerna kommer nog att må bra av lite värmebehandling. Jag ser fram emot nästa veckas rejäla lymfmassage. Det kommer att bli en perfekt belöning efter allt målande!

04 aug

Trollerikonster.

Idag såg jag att min telefon återigen samlat på sig över 10000 bilder, trots att jag rensade ordentligt för inte så länge sedan. Hjälp! Jag har fotat galet mycket och behöver göra en rejäl storstädning i fotomapparna. Många foton är dubbletter eftersom jag måste komprimera fotona som ska in i bloggen t ex. Jag önskar att det gick att svänga med en trolleristav för att lösa denna uppgift, men det funkar tyvärr inte.

Något som däremot funkade utmärkt var att sätta sonen och hans väninna på min sommaruppgift, nämligen att måla ladan. Falu rödfärg är höjden av trolleri! Det blir så fint. Titta bara på skillnaden mellan det omålade och det färdigmålade! Jag är så otroligt nöjd! Jag känner mig verkligen peppad till att slutföra denna syssla. Har du något som ligger och väntar i ”att göra-högen”?

17 jun

Svalors spillning, gammalt som blir nytt och goda vänner som består.

Vår fina festlada är numera ett gigantiskt svalbo, snickarverkstad och hemmagym. Det funkar bra. Vi samexisterar och får alla möjlighet att utnyttja utrymmet till fullo. Egentligen är det rätt fint att vädret är så fint att vi kan njuta i Bredavik och inte behöver tränga in oss under tak. Och Albertas lucka blir rätt fin. Jag gillar tanken på att en så värdslig sak som en kökslucka som funnits i släkten i många år har fått flytta hem till oss. Sån är jag.

Efter de senaste dagarna känner jag mig påfylld med något slags vitamin. Gamla vänner, nya vänner, släktingvänner, vänsläktingar – jag är så tacksam för möjligheten jag har att ha fina människor i mitt liv. De senaste dagarna har jag påmints om hur vi ibland får sortera om för att få livet att fungera. Rensa bort energitjuvar, sortera om i prioriteringslistan, vända ut och in på lådan med vardagspusslet för att hitta den saknade hörnbiten. (Ibland ligger den på något mörkt och gudsförgätet ställe, som i dammsugarpåsen.) Tack till dig som ger mig hopp.

Ett av de finaste citaten från låtar jag gillar kommer från Leonard Cohens Anthem:

Det finns en spricka, en spricka i allt
Det är så ljuset kommer in

När vi slutar upprätthålla en perfekt fasad ger vi oss själva möjlighet att fyllas av ljus. Det är i samtal med andra, när vi delar stort och smått, framsteg och bakslag, som vi kan växa och förstå livet bättre. Vi står inte ensamma och mörkret har inte vunnit.