vänner – Sida 15

24 mar

Fyrtiofem.

Idag har vi firat maken hela långa dagen. Ja, egentligen blev han väl mest firad väldigt tidigt för att äldsta dottern skulle hinna med uppvaktningen innan hon gick till skolan och efter att ha kommit hem från jobbet. Genus är så känsligt nu för tiden, men här är det tonårsdöttrarna som håller koll på traditioner och firande och presenter och sådär. (Ja, och tanten också.) Frukosten var välplanerad och bland presenterna kunde man hitta saker från önskelistan och ”hemgjorda grejer” eftersom sådana uppskattas väldigt mycket.

Vår frukostbricka ser alltid likadan ut. Födelsedagsduk, flagga, prinsessbakelse och födelsedagsänglaspel. Snart börjar väl ungdomarna flytta ut, så kanske är det dags att fixa dem varsin egen födelsedagsduk? Den vi har broderade jag själv och den tog ett tag att få färdig, men jag kanske kan se till att ge mig på en lite enklare modell om jag ska fixa tre till.

Morgonfrissa gör väl ingenting då man fångar ett sådant fint ögonblick? Nu är K riktigt hipster med sitt läderhalsband tillverkat av yngsta dottern.

Är det dags för medelåldern nu? 45 år. Åldersgränsen verkar vara väldigt flytande… Kanske är det närvaron av hemmavarande barn som bestämmer när man ska anse sig vara medelålders? Sonen konstaterade idag att pappa kanske levt halva sitt liv. Det förpliktigar lite grand. Hur tar man bäst tillvara på tiden? Vad är viktigt och vad kan man skippa? Har man blivit publicerad i ”Vita kränkta män” så är kanske lyckan gjord? Själv tycker jag att det är intressant att lyssna på Misespoddarna som K och hans kompanjoner bjuder på ett par, tre gånger i månaden . De är otroligt pålästa och diskuterar ofta ämnen ur ett perspektiv som kanske är främmande för alla som mest är vana vid DNs och Aftonbladets tolkningar av nutiden. Är det något jag beundrar hos min man så är det hans hängivenhet! Jag behöver bli bättre på att få tummen ur helt enkelt…

Efter vår smarriga fonduemiddag med oxfilé, klyftpotatis, panerad mozzarella, grönsaker och julmust (fråga inte…) blev vi bjudna på glasshak av våra härliga grannar och vänner. Trevlig överraskning och extra roligt att hinna prata lite ordentligt eftersom frun har behandlats för cancer under ett halvår och i princip först nu har fått börja träffa folk igen och mannen precis börjat repa sig från svår hjärtsvikt. Livet, alltså. Inte bara jobbigt och eländigt utan också hoppfullt och spännande. Se bara själv:

28 feb

Sverigebesök.

När showen är slut
Och pianot rullas ut
Så är jag ensam
Lika ensam
Som jag var förut
När showen är slut
Då har clownen stängt sin trut
När solen vaknar
Vad jag saknar
Att showen är slut
Kenneth Gärdestad

Sonen och äldsta dottern hade två systrar i sina klasser i Adolf Fredriks Musikklasser. Deras ”plastbror” pluggar nu med tennisstipendium på University of Utah inne i Salt Lake City och med anledning av det har familjen varit på besök i tio dagar. I kväll kom mamma, styvfar och tre systrar (tenniskillen var i Idaho på något tennisrelaterat) över på middag. Att ha gäster är alltid lika kul, men jag tror minsann att familjens ungdomar tyckte att det här besöket var ännu trevligare än vanligt.

Det bästa med att ha äldre barn är att det blir så mycket enklare med allt praktiskt eftersom de kan nästan allt som jag förut varit ganska ensam om att göra här hemma. De är duktiga både på att städa, laga mat och underhålla. Nu är det bara tvätten kvar…

24 feb

Fotobomb del två.

Förutom mina föräldrar hann jag och S träffa två av mina syskon och deras familjer, svåger och svägerska och delar av deras familjer, svärmor och svärfar och så en del annat löst folk som jag älskar och uppskattar mycket! Jag hade inte med mig kameran överallt och fotade mest naturen i Bredavik, men här ser du en del av allt vi hann med mellan läkarbesöken och matlagningen. Ja, och matätningen. För oj, vad mycket och god mat vi fick i oss! Här kommer ett gemensamt tack till alla som bidrog till att jag upp tre kilo på två veckor. Hahaha!

25 dec

God fortsättning på julen!

I går hade vi en av de bästa julaftnar jag kan komma ihåg. Det känns som en fin tröst då jag verkligen saknade familjen. FaceTime gör det lite lättare, men det är ju inte riktigt samma sak. Jag hoppas att du också har en fin jul.

Vi var 25 personer här hemma, det var lite trångt, högt i tak och en härlig stämning. Vi hade bland annat en hel familj här som bor två, tre hus längre ner men som vi faktiskt inte kände innan i går. Mamman i familjen har svenska föräldrar som bor i Kalifornien och de var också med. Vilken fullträff! De var ”keepers”. Våra självvalda släktingar var här och gjorde, tillsammans med makens besökande syster, att det kändes lite som att vi faktiskt var i Sverige. Maten var så lyckad! Gemensamma ansträngningar är grejen. Tomten kom på besök och kunde prata både svenska och engelska och var på osedvanligt spexigt humör. Sonen laddade med julmust och reciterade Tomten, alla elva verser, utantill. Några av gästerna hade en fototävling med olika teman med min kamera vilket gav mig en trevlig stund vid datorn i morse. Min svägerska fick prata i telefon med sin pappa för första gången på sju eller åtta år. Sonen hade sin julklappsöppning klockan fem i morse på juldagens morgon eftersom han i går kväll efter festligheterna följde med en kompis hem för att bygga färdigt hennes årliga julklappspussel med hemligt meddelande på baksidan som alltid ska levereras innan juldagsmorgonen. Ena dottern fick ett ridspö och sa att detta var den bästa julaftonen någonsin. Andra dottern fick ett turkost nattygsbord/rullvagn från IKEA som hon mycket stolt monterade alldeles själv. Själv fick jag en högtalare till telefonen med jättefint ljud av Tomten. Helt oväntat men mycket användbart i denna familj där det lyssnas på musik så ofta.

Nu ska vi fortsätta dega denna juldag, njuta av snön som fallit under natten och fortsätter singla ner och så äta alldeles för mycket julgröt. God fortsättning!

14 dec

Julfest nummer två och ett impromptulussetåg.

Idag hann vissa med att hitta en skaplig gran som luktar gott i hela huset. Jag är tacksam över att slippa denna uppgift varje år, men tar gärna hand om allt annat julande. Alla ljus utom en tredjedel i den ena slingan var paj, så granen lär väl inte bli klädd på några dagar…

Kvällens julbord hos min kompis – för mycket mat som vanligt fast det kändes som att jag bara tog några köttbullar och några sillbitar… En lussebulle var allt jag mäktade med som efterrätt. Ja, och så chokladtomten som jag vann i lotteriet. Yngste sonen i värdfamiljen hade gjort ”tikits” (tickets) som man skulle skriva sitt namn på. Jag är så glad att jag hade turen med mig!

En av gästerna är musiklärare. Han och hans cellistdotter spelade ett fint arrangemang av Greensleeves. Trevlig överraskning!

Barn och ungdomar fick ställa upp på ett impromptulussetåg, vilket de inte direkt hade förväntat sig. Det gick bra ändå. Allt som behövdes fanns ju, inklusive en tant som spelade piano från ”Julens Önskesånger” och en ”kör” som klämde i med svenska, svengelska och/eller engelska.

06 dec

Nu är det rent och det luktar gott.

Den senaste tiden har jag hållit på med ”produktutveckling” och det har legat You Do-prylar överallt på skrivbord, under skrivbord, på golvet och på andra ställen också. Nog för att jag verkligen gillar mitt arbete, men oreda har jag svårt att ha fördragsamhet med! Idag bestämde jag mig sålunda för att röja eftersom S hade bra skoluppgifter som inte krävde massor av insatser från mig. Hjälp! Alltså, när jag röjer blir det oftast jättebra tillslut, men tiden mellan start och mål är rätt kaotisk… Jag förstår inte hur mycket skräp som kan ackumuleras på ett ställe av en person. Nåja, vissa personer i familjen har direkt och indirekt bidragit, men ändå. Mest var det här mitt skräp och mina viktiga papper. Hoppsan, tur att räkningen jag hittade inte ska betalas förrän 20/12!

Första blompåsen lyfte jag på vid niotiden i morse. Den sista sopsäcken slängde jag tolv timmar senare. Fint! Det känns rätt fantastiskt att på två dagar både ha rensat upp hela värmesystemet och städat kontoret. Värmesystemet består av rör där varmluft blåses från en central i tvättrummet och ut i alla andra rum. Jag hade köpt en Living Social-deal där jag fick en tjänst som vanligtvis kostar $250 för $57! Ett kap. Vår operatör sa att det inte var det värsta systemet han sett, men att han inte trodde att det rengjorts ordentligt sedan 70-talet då huset byggdes. Jag har försökt skruva bort plåtarna och har dammsugit lite med vår vanliga dammsugare, men en sådan förslår inte särskilt långt. Sådan här doningar ska det vara:

Till vänster ser du hur det såg ut när killen satte igång. En närbild kanske?

Åh, mysigt! Och den här stackaren hade mött sitt öde på vår adress. Lilla plutten…

Nu är det rent i alla fall, alla dammklumpar och eventuella bakteriehärdar är bortskrapade, uppsugna, bortgnuggade och bortdesinfekterade och när varmluften sprutas ut i huset kommer nu inte en massa guck och äckel med i denna luft. Jag är så tacksam! Det luktar mycket bättre, det känns fräschare och det är som att en tunn hinna av damm har försvunnit som av ett mirakel.

Idag var det också dags för lite bak av pepparkakshus. Tjejerna hade bjudit in några kompisar och jag njöt av att höra hur varmt och trevligt det lät. Inga svordomar, inga kaxiga ”name callings”, inget fulspel… (Kom ihåg att jag var lärare för ungdomar i den här åldern under rätt många år och var van av att ”vänskap” såg annorlunda ut än då jag växte upp.) Sju tjejer från 11 till 16 år lyckades alltså fixa och dona, skratta och busa, spela spel och baka ut delar till sina pepparkakshus. Det gick bra ända tills monteringen. Då anlitades pappa till att smälta socker, för kristyren som jag hade hittat recept på funkade inte alls som monteringsmassa. Man ska alltså inte tro på allt man läser på nätet, men det visste vi väl redan?

Alla gjorde samma lilla fågelholkshus, men de såg väldigt olika ut när de var färdiga. Här kommer själva grundhuset (man kan se vissa spår av den misslyckade monteringskristyren) och en av tjejernas slutgiltiga resultat:

Själv var jag mest förtjust i de fina polkagrisstängerna. Smaken är inte direkt imponerande, men de är verkligen vackra!

29 nov

Pie and Jam.

Varje fredagskväll dagen efter Thanksgiving har våra grannar ”Pie and Jam” hemma hos sig. Alla tar med sig en paj av lämpligt slag, några fällstolar om man har sådana och ett instrument eller två. (”Jam” syftar alltså inte på sylt utan på att man ska jamma tillsammans.) Vår familj var lite dåligt förberedda då det gällde önskelåtar (nästa gång, om vi blir bjudna då också, ska jag kopiera upp texter och ackordanalyser till de som vill ha), men det hade andra tagit hand om. Vi spelade och sjöng av hjärtats lust. Underbart! Alla var med utefter sina förutsättningar och vi hade allt från barn-utan-någon-musikalisk-erfarenhet till proffsmusiker i orkestern. Instrumentsammansättningen var också kul. Oljefat, ukulele, fiol, gitarr, blockflöjt, saxofon, piano, maracas, claves, tvättbräda, trummor av olika slag, trumpet, rösten… Det fanns något för alla! Jag kan varmt rekommendera detta upplägg. Glöm förresten inte pajerna när du spelat klart.

28 okt

Körkort! Gammalt krut förgås inte.

Nu är det över 25 år sedan jag tog körkort. Man kan tro att någon som kört bil så länge och så mycket som jag har skulle känna sig absolut tvärsäker vid en andra uppkörning, nödvändig för bilförsäkringen, men inte. Jag hade många fjärilar i magen i morse då jag gav mig av till Utah Driver License Division… Mannen som jag körde upp för sa inte ”Du kör som en kärring” som min svenska instruktör sa då det begav sig 1989. Han sa istället ”Europeans are really good drivers. Except for Italians.” Apropå att inte ha några förutfattade meningar och så där, hm. (Brasilianare borde över huvud taget inte få sätta sig bakom en ratt och indierna är inte mycket bättre. Allt enligt denna instruktör med många års erfarenhet.) Detta innebär att jag förvisso inte fick något prickfritt papper med mig hem, men det gick tillräckligt bra för att jag snart får en Utahlapp hem i brevlådan. Se där! Vissa saker lönar sig inte att skjuta upp.

I går träffade jag min gamla väninna från åttiotalets Karlskrona. Vi räknade ut att vi antagligen inte träffats sedan 1988 eller 1989, men vi har haft lite koll på varandra genom släkt och vänner. Återigen kunde jag konstatera att tiden går, somligt består och annat ändras aldrig.

Längst till vänster min bästa väninna här (även hon från Karlskrona), sedan jag och längst till höger min gamla tonårskompis.

07 okt

Hur du har det är hur du tar det.

Ovanstående citat kommer jag ihåg från min ungdom. Jag har många gånger kommit tillbaka till det, också i formen ”Attitude is everything”. Problemet är att det är väldigt svårt att leva efter dessa deviser om man inte har det i sin grundpersonlighet. Jag vet fler som slåss mot både väderkvarnar och kvicksand och som ändå upprätthåller en positiv livssyn, medan andra som lever ett hårt liv lätt hamnar i självömkan, hopplöshet eller bitterhet. En av mina väninnor här slåss just nu mot en sjukdom som tyvärr hann gå rätt långt innan den upptäcktes. Hon har svarat fantastiskt bra på behandlingen och nästa vecka opereras hon trots att läkarna från början nästan inte trodde det fanns något att göra. Hennes liv var redan innan sjukdomen fokuserat på hälsosamt leverne i form av hajker i bergen, cykelturer, yoga och en uppmuntrande och positiv personlighet. När jag träffar henne nu slås jag av att det är hon som får lyfta andra runt omkring henne. Intressant. När andra slås ner av hennes sjal runt huvudet, den magra kroppshyddan och hennes i vanliga fall mycket sociala liv som fått inskränkas pga smittorisk lyser hennes ögon av tacksamhet över varje ny dag.

Segeltorp för några år sedan…

I går fick jag träffa en kvinna som precis hade fått reda på att hon har en tumör i halsen. Skräcken i hennes ögon, känslan av att vara övergiven, tårarna… Även om jag inte känner henne drabbades jag av akut sympati och känslan av ”det måste väl finnas NÅGOT jag kan göra”, men vad hade jag att säga? Vet du vem som fick trösta? Hon som redan lever med ena foten i gränslandet, hon som egentligen borde lägga all energi på att själv bli frisk, hon som vet vad som ligger framför den nydiagnostiserade. Ibland undrar jag om inte våra värsta upplevelser faktiskt finns för att göra oss starkare, men också för att bygga empati och medkänsla till våra medmänniskor. Ha en fin dag, du. Peace.

02 okt

När man bara vill stanna kvar under täcket.

Idag är det svinkallt ute. Ja, eftersom huset inte har behövt någon extra värme förrän för ett par dagar sedan ligger vi lite efter här inne också. Jag tycker verkligen om den svalare luften, men jag var inte riktigt beredd på att det skulle bli så här kallt på en gång. Då jag åkte iväg för att hämta dottern från hennes tidiga morgonklass hade jag på mig både yllejacka och stor stickad sjal och frös fortfarande, bara för att ge dig en känsla av hur 4°C känns då man svettats i linne i 31 grader för bara några dagar sedan. Bilderna från mammas och lillasyster till Rom verkar helt plötsligt väldigt drömlika! Särskilt bilden på två gelatostrutar i mammas händer…

Så här blev kransen uppdaterad med lite amerikanskt sidenband. Jag tyckte inte det kändes aktuellt att köpa en rulle säckvävsband som kostade lika mycket som hela resten av kransen och dessutom tror jag efter att ha tänkt efter lite att det hade blivit en stilmässigt obalans.

Vad gör man när människor som man bryr sig om lider? I vissa fall kan man inte göra annat än att sitta tyst och skicka en bön uppåt, men andra gånger kan man rent handgripligen dela med sig både av chili con carne och äppelkaka. Så många svåra situationer runt omkring mig just nu, men också fantastiska och inspirerande människor som visar vägen, som visar att det finns glädje i sorg och att det finns styrka i svaghet. Tillsammans blir vi bättre. Ensam må vara bäste dräng, men jag vet att tio händer tar emot bättre än bara två. De senaste dagarna har jag fått uppleva det flera gånger och det är så häftigt!

Tandställningen sitter fint och efter de första dagarnas värkande invänjning verkar det nu som att S har koll både på munskölj, skyddande vaxkulor och långsam och noggrann tandborstning! Jag är så glad att hon är duktig på att ta hand om sin mun på egen hand eftersom det betalar sig då det är dags att ta ut tandställningen.

Detta äpple var lite extra roligt, för det ser ut precis som ett tecknat! Det ser också ut som ”en rumpa” beroende på hur man tolkar sin omvärld.

Mums! Vi äter rysligt många äpplen. Nu är frågan hur länge de håller sig i garaget om vi packar dem försiktigt i halm eller något. Far brukade bara lägga äpplena i en stor korg i lekstugan där de sedan stod och luktade alldeles fantastiskt gott (eller lite jäst och ruttet, beroende på kvalitet och tid på året), men jag vet inte…

Hur som helst fortsätter jag njuta av hösten. Idag ska jag klippa gräset som ju fortsätter att repa sig. Det tråkiga är att maskrosorna gör detsamma och de har verkligen tagit över vissa delar som var helt uttorkade i somras. Pust! Jag vet inte hur många plantor jag har grävt upp. Det kommer nya hela tiden. Inte roligt att anlita kemikalier, men vad gör man?