27 apr

Klurigheter.

Ibland, alltså.

Jag har en väninna i fyrtioårsåldern som är en sådan där ”ickeätare”. Hon klagar ofta på sin (perfekta och vältränade) kropp och gör stor sak av att aldrig smaka på sötsaker eller liknande då det bjuds på sådant. Under en period förra året frågade jag henne rakt ut hur hon mådde. Andra sa ”wow, du har gått ner i vikt så snabbt, hur gör du, fixa åt mig också”, men jag vet att det inte går att gå ner så snabbt i vikt som hon gjorde utan att antingen vara sjuk eller genom att svälta sig. Det visade sig att hon hade det jobbigt hemma och att hon helt enkelt ”självmedicinerade” genom att inte äta. Det är ett vanligt sätt att hantera kriser även om jag själv tenderar att göra precis tvärtom, alltså att äta tills det kryper ut ur öronen.

Hur som helst. Min väninna berättade häromveckan hur jobbigt det är att hennes dotter har börjat visa tecken på ätstörningar. Hon satt och berättade om sin situation och det märktes att hon mest bara ville ha sympatier, någon som stöttade henne i det jobbiga. Hon ville få bekräftelse på att det inte var hon som var upphovet till dotterns beteende. Eftersom jag själv har bråkat mentalt med mat under långa perioder av mitt vuxna liv berörde detta mig mycket. Hon berättade att hon ”naturligtvis inte vill stötta mulligheten som dottern har dragit på sig” men att ”hon inte vet hur hon ska uppmuntra den nödvändiga viktnedgången”. Tja. Vad skulle jag säga? Att tjejen är mitt uppe i ung pubertet och att det är helt naturligt att gå igenom en fas där man är mitt emellan barn och kvinnokropp, något som kan upplevas som att flickan är mullig? Att man kan rasera ett helt liv genom att säga fel saker? Att det är vår plikt som föräldrar att åtminstone försöka älska oss själva för att ärligen kunna ge osjälvisk och ovillkorlig kärlek till våra barn? Att man genom att hela tiden lägga betoningen på utseende istället för på inre egenskaper ger grund för ett liv byggt på yta istället för på djup?

Det var en svår stund. Jag har oftare problem med att säga för mycket än för lite, men här kände jag mig otillräcklig. Många gånger har jag upplevt att vänner ställt frågan ”Hur tycker du att jag ska göra?” fast de egentligen menar ”Lyssna på min plan/min situation och säg sedan att jag har rätt för jag tänker ändå göra som jag redan har bestämt”. Så vad skulle du ha gjort? Skulle du ha varit ärlig och sagt att väninnans konstiga matvanor och sätt att prata om sin egen kropp säkert hade påverkat dottern eller skulle du ha sagt att allt var lugnt?

Den här filmen som säger mer än tusen ord och i all sin roliga ironi ger den mig ont i magen.

24 apr

Torsdagstankar.

Här har du gullungarna från häromdagen. De är hur roliga som helst! Lilla E lät meddela mig följande: ”You can call me Princess Girl. H is Booger Man.” Orättvist… Vad skulle du välja om valet stod mellan Prinsessflickan och Snorkråksmannen? 😀

23_1

23_3

Idag har det firats vilt i grannstaden/samhället då Brigham Young University hade examensceremonier dagen lång. Det vilda bestod kanske mest av trafikstockningar, förstås. Den nyvärptaste collegestudenten jag känner är en av mina fina yogavänner. Hon är en otroligt spännande och intressant person och väl värd det faktum att hon har blivit antagen till Harvard Divinity School till hösten. Jag är så glad för hennes skull! Js livsmål är att förändra världen till det bättre, så det hoppas jag att hon får chans göra på ett eller annat vis.

Processed with VSCOcam with t1 preset

Själv har jag inte så stora drömmar, men när solen lyser in genom persiennerna på morgonen brukar jag känna att jag har fått chans till ännu en ny dag och att det verkligen inte är alla förunnat. Jag har till exempel inte gjort något världsomvälvande idag, varken gott eller ont. Jag hade möjlighet att njuta av svensk sommarvärme i solen (min elev fick sitta ute på trappan och jobba medan jag låg på gräsmattan och läste en bok), det har skjutsats fram och tillbaka, min bästa hummus någonsin skapades efter Jerusalemkokbokens grundrecept i köket (är du intresserad kan jag lägga upp ”ungefärreceptet”), i ett proppfullt rum fick jag ännu en fantastisk session med Heather på The Yoga Space och så har jag umgåtts med min familj, mina älsklingar.

23_4

Som sagt. Inte världsomvälvande, men för mig var det en fin dag. Jag njuter av tanken på att min mamma fick ett så bra besked i går. Far mår inte toppen, men nu har i alla fall läkaren koll på honom. Det finns så många bra mediciner nu för tiden och det gör att det känns onödigt att någon ska behöva lida i onödan. Jag är tacksam för min familj, för var och en av alla de som tillsammans skapar ett biologiskt och känslomässigt skyddsnät för mig. Så mycket kärlek.

23_2

Innan äldsta dottern hämtades i skolan för att hinna i tid till sin pianolektion skickade jag två paket på posten. Postdamen, en ganska sträng donna med väldigt vackra händer (jag tänker alltid på min mammas väninna som bor i Italien när jag ser henne), sken upp då jag kom fram till hennes fönster och berättade att hon hade samlat ihop alla sina arbetskamrater för att visa kuvertet jag skickade till min mamma häromdagen efter att jag hade betalat och gått därifrån. Hon tyckte att jag hade skrivit så vackert och både hon och arbetskamraterna var mycket intresserade av att få lära sig hur man gör. Vad sägs om att vänta på bussen till Spjutsbygd, vänta på fiollektioner, vänta på att skolan ska börja och utnyttja tiden till att kludda på allt papper som finns att uppbåda? Med tiden får du ganska bra koll på pennorna. Ungefär så här kan det se ut med stålpenna och guldbläck (ursäkta det dåliga utsuddandet av resten av adressen):

23_6

I morgon är en annan dag och den här veckan ser jag verkligen fram emot helgen. Peace.

24 mar

Fyrtiofem.

Idag har vi firat maken hela långa dagen. Ja, egentligen blev han väl mest firad väldigt tidigt för att äldsta dottern skulle hinna med uppvaktningen innan hon gick till skolan och efter att ha kommit hem från jobbet. Genus är så känsligt nu för tiden, men här är det tonårsdöttrarna som håller koll på traditioner och firande och presenter och sådär. (Ja, och tanten också.) Frukosten var välplanerad och bland presenterna kunde man hitta saker från önskelistan och ”hemgjorda grejer” eftersom sådana uppskattas väldigt mycket.

23_3

Vår frukostbricka ser alltid likadan ut. Födelsedagsduk, flagga, prinsessbakelse och födelsedagsänglaspel. Snart börjar väl ungdomarna flytta ut, så kanske är det dags att fixa dem varsin egen födelsedagsduk? Den vi har broderade jag själv och den tog ett tag att få färdig, men jag kanske kan se till att ge mig på en lite enklare modell om jag ska fixa tre till.

23_8

Morgonfrissa gör väl ingenting då man fångar ett sådant fint ögonblick? Nu är K riktigt hipster med sitt läderhalsband tillverkat av yngsta dottern.

Är det dags för medelåldern nu? 45 år. Åldersgränsen verkar vara väldigt flytande… Kanske är det närvaron av hemmavarande barn som bestämmer när man ska anse sig vara medelålders? Sonen konstaterade idag att pappa kanske levt halva sitt liv. Det förpliktigar lite grand. Hur tar man bäst tillvara på tiden? Vad är viktigt och vad kan man skippa? Har man blivit publicerad i ”Vita kränkta män” så är kanske lyckan gjord? Själv tycker jag att det är intressant att lyssna på Misespoddarna som K och hans kompanjoner bjuder på ett par, tre gånger i månaden . De är otroligt pålästa och diskuterar  ofta ämnen ur ett perspektiv som kanske är främmande för alla som mest är vana vid DNs och Aftonbladets tolkningar av nutiden. Är det något jag beundrar hos min man så är det hans hängivenhet! Jag behöver bli bättre på att få tummen ur helt enkelt…

Efter vår smarriga fonduemiddag med oxfilé, klyftpotatis, panerad mozzarella, grönsaker och julmust (fråga inte…) blev vi bjudna på glasshak av våra härliga grannar och vänner. Trevlig överraskning och extra roligt att hinna prata lite ordentligt eftersom frun har behandlats för cancer under ett halvår och i princip först nu har fått börja träffa folk igen och mannen precis börjat repa sig från svår hjärtsvikt. Livet, alltså. Inte bara jobbigt och eländigt utan också hoppfullt och spännande. Se bara själv:

23_1

28 feb

Sverigebesök.

27_1

När showen är slut
Och pianot rullas ut
Så är jag ensam
Lika ensam
Som jag var förut
När showen är slut
Då har clownen stängt sin trut
När solen vaknar
Vad jag saknar
Att showen är slut
Kenneth Gärdestad

Sonen och äldsta dottern hade två systrar i sina klasser i Adolf Fredriks Musikklasser. Deras ”plastbror” pluggar nu med tennisstipendium på University of Utah inne i Salt Lake City och med anledning av det har familjen varit på besök i tio dagar. I kväll kom mamma, styvfar och tre systrar (tenniskillen var i Idaho på något tennisrelaterat) över på middag. Att ha gäster är alltid lika kul, men jag tror minsann att familjens ungdomar tyckte att det här besöket var ännu trevligare än vanligt.

Det bästa med att ha äldre barn är att det blir så mycket enklare med allt praktiskt eftersom de kan nästan allt som jag förut varit ganska ensam om att göra här hemma. De är duktiga både på att städa, laga mat och underhålla. Nu är det bara tvätten kvar…

24 feb

Fotobomb del två.

Förutom mina föräldrar hann jag och S träffa två av mina syskon och deras familjer, svåger och svägerska och delar av deras familjer, svärmor och svärfar och så en del annat löst folk som jag älskar och uppskattar mycket! Jag hade inte med mig kameran överallt och fotade mest naturen i Bredavik, men här ser du en del av allt vi hann med mellan läkarbesöken och matlagningen. Ja, och matätningen. För oj, vad mycket och god mat vi fick i oss! Här kommer ett gemensamt tack till alla som bidrog till att jag upp tre kilo på två veckor. Hahaha!

23_1

23_2

23_3

23_4

23_5

20_38

20_42

20_44

20_21

20_20

20_12

20_10

20_9

20_8

20_43

25 dec

God fortsättning på julen!

I går hade vi en av de bästa julaftnar jag kan komma ihåg. Det känns som en fin tröst då jag verkligen saknade familjen. FaceTime gör det lite lättare, men det är ju inte riktigt samma sak. Jag hoppas att du också har en fin jul.

Vi var 25 personer här hemma, det var lite trångt, högt i tak och en härlig stämning. Vi hade bland annat en hel familj här som bor två, tre hus längre ner men som vi faktiskt inte kände innan i går. Mamman i familjen har svenska föräldrar som bor i Kalifornien och de var också med. Vilken fullträff! De var ”keepers”. Våra självvalda släktingar var här och gjorde, tillsammans med makens besökande syster, att det kändes lite som att vi faktiskt var i Sverige. Maten var så lyckad! Gemensamma ansträngningar är grejen. Tomten kom på besök och kunde prata både svenska och engelska och var på osedvanligt spexigt humör. Sonen laddade med julmust och reciterade Tomten, alla elva verser, utantill. Några av gästerna hade en fototävling med olika teman med min kamera vilket gav mig en trevlig stund vid datorn i morse. Min svägerska fick prata i telefon med sin pappa för första gången på sju eller åtta år. Sonen hade sin julklappsöppning klockan fem i morse på juldagens morgon eftersom han i går kväll efter festligheterna följde med en kompis hem för att bygga färdigt hennes årliga julklappspussel med hemligt meddelande på baksidan som alltid ska levereras innan juldagsmorgonen. Ena dottern fick ett ridspö och sa att detta var den bästa julaftonen någonsin. Andra dottern fick ett turkost nattygsbord/rullvagn från IKEA som hon mycket stolt monterade alldeles själv. Själv fick jag en högtalare till telefonen med jättefint ljud av Tomten. Helt oväntat men mycket användbart i denna familj där det lyssnas på musik så ofta.

Nu ska vi fortsätta dega denna juldag, njuta av snön som fallit under natten och fortsätter singla ner och så äta alldeles för mycket julgröt. God fortsättning!

25_1

25_2

25_3

25_4

25_5

25_6

25_7

25_9

25_8

25_10

25_12

25_13

25_14

25_17

25_18

14 dec

Julfest nummer två och ett impromptulussetåg.

Idag hann vissa med att hitta en skaplig gran som luktar gott i hela huset. Jag är tacksam över att slippa denna uppgift varje år, men tar gärna hand om allt annat julande. Alla ljus utom en tredjedel i den ena slingan var paj, så granen lär väl inte bli klädd på några dagar…

Kvällens julbord hos min kompis – för mycket mat som vanligt fast det kändes som att jag bara tog några köttbullar och några sillbitar… En lussebulle var allt jag mäktade med som efterrätt. Ja, och så chokladtomten som jag vann i lotteriet. Yngste sonen i värdfamiljen hade gjort ”tikits” (tickets) som man skulle skriva sitt namn på. Jag är så glad att jag hade turen med mig!

13_1

En av gästerna är musiklärare. Han och hans cellistdotter spelade ett fint arrangemang av Greensleeves. Trevlig överraskning!

Barn och ungdomar fick ställa upp på ett impromptulussetåg, vilket de inte direkt hade förväntat sig. Det gick bra ändå. Allt som behövdes fanns ju, inklusive en tant som spelade piano från ”Julens Önskesånger” och en ”kör” som klämde i med svenska, svengelska och/eller engelska.

13_6

13_4

13_3

13_2

13_7

06 dec

Nu är det rent och det luktar gott.

Den senaste tiden har jag hållit på med ”produktutveckling” och det har legat You Do-prylar överallt på skrivbord, under skrivbord, på golvet och på andra ställen också. Nog för att jag verkligen gillar mitt arbete, men oreda har jag svårt att ha fördragsamhet med! Idag bestämde jag mig sålunda för att röja eftersom S hade bra skoluppgifter som inte krävde massor av insatser från mig. Hjälp! Alltså, när jag röjer blir det oftast jättebra tillslut, men tiden mellan start och mål är rätt kaotisk… Jag förstår inte hur mycket skräp som kan ackumuleras på ett ställe av en person. Nåja, vissa personer i familjen har direkt och indirekt bidragit, men ändå. Mest var det här mitt skräp och mina viktiga papper. Hoppsan, tur att räkningen jag hittade inte ska betalas förrän 20/12!

Första blompåsen lyfte jag på vid niotiden i morse. Den sista sopsäcken slängde jag tolv timmar senare. Fint! Det känns rätt fantastiskt att på två dagar både ha rensat upp hela värmesystemet och städat kontoret. Värmesystemet består av rör där varmluft blåses från en central i tvättrummet och ut i alla andra rum. Jag hade köpt en Living Social-deal där jag fick en tjänst som vanligtvis kostar $250 för $57! Ett kap. Vår operatör sa att det inte var det värsta systemet han sett, men att han inte trodde att det rengjorts ordentligt sedan 70-talet då huset byggdes. Jag har försökt skruva bort plåtarna och har dammsugit lite med vår vanliga dammsugare, men en sådan förslår inte särskilt långt. Sådan här doningar ska det vara:

5_5Till vänster ser du hur det såg ut när killen satte igång. En närbild kanske?

5_6Åh, mysigt! Och den här stackaren hade mött sitt öde på vår adress. Lilla plutten…

5_2

Nu är det rent i alla fall, alla dammklumpar och eventuella bakteriehärdar är bortskrapade, uppsugna, bortgnuggade och bortdesinfekterade och när varmluften sprutas ut i huset kommer  nu inte en massa guck och äckel med i denna luft. Jag är så tacksam! Det luktar mycket bättre, det känns fräschare och det är som att en tunn hinna av damm har försvunnit som av ett mirakel.

Idag var det också dags för lite bak av pepparkakshus. Tjejerna hade bjudit in några kompisar och jag njöt av att höra hur varmt och trevligt det lät. Inga svordomar, inga kaxiga ”name callings”, inget fulspel… (Kom ihåg att jag var lärare för ungdomar i den här åldern under rätt många år och var van av att ”vänskap” såg annorlunda ut än då jag växte upp.) Sju tjejer från 11 till 16 år lyckades alltså fixa och dona, skratta och busa, spela spel och baka ut delar till sina pepparkakshus. Det gick bra ända tills monteringen. Då anlitades pappa till att smälta socker, för kristyren som jag hade hittat recept på funkade inte alls som monteringsmassa. Man ska alltså inte tro på allt man läser på nätet, men det visste vi väl redan?

5_9

Alla gjorde samma lilla fågelholkshus, men de såg väldigt olika ut när de var färdiga. Här kommer själva grundhuset (man kan se vissa spår av den misslyckade monteringskristyren) och en av tjejernas slutgiltiga resultat:

5_11

5_7

Själv var jag mest förtjust i de fina polkagrisstängerna. Smaken är inte direkt imponerande, men de är verkligen vackra!

5_10

29 nov

Pie and Jam.

Varje fredagskväll dagen efter Thanksgiving har våra grannar ”Pie and Jam” hemma hos sig. Alla tar med sig en paj av lämpligt slag, några fällstolar om man har sådana och ett instrument eller två. (”Jam” syftar alltså inte på sylt utan på att man ska jamma tillsammans.) Vår familj var lite dåligt förberedda då det gällde önskelåtar (nästa gång, om vi blir bjudna då också, ska jag kopiera upp texter och ackordanalyser till de som vill ha), men det hade andra tagit hand om. Vi spelade och sjöng av hjärtats lust. Underbart! Alla var med utefter sina förutsättningar och vi hade allt från barn-utan-någon-musikalisk-erfarenhet till proffsmusiker i orkestern. Instrumentsammansättningen var också kul. Oljefat, ukulele, fiol, gitarr, blockflöjt, saxofon, piano, maracas, claves, tvättbräda, trummor av olika slag, trumpet, rösten… Det fanns något för alla! Jag kan varmt rekommendera detta upplägg. Glöm förresten inte pajerna när du spelat klart.

28_1

28_2

28_3

28 okt

Körkort! Gammalt krut förgås inte.

Nu är det över 25 år sedan jag tog körkort. Man kan tro att någon som kört bil så länge och så mycket som jag har skulle känna sig absolut tvärsäker vid en andra uppkörning, nödvändig för bilförsäkringen, men inte. Jag hade många fjärilar i magen i morse då jag gav mig av till Utah Driver License Division… Mannen som jag körde upp för sa inte ”Du kör som en kärring” som min svenska instruktör sa då det begav sig 1989. Han sa istället ”Europeans are really good drivers. Except for Italians.” Apropå att inte ha några förutfattade meningar och så där, hm. (Brasilianare borde över huvud taget inte få sätta sig bakom en ratt och indierna är inte mycket bättre. Allt enligt denna instruktör med många års erfarenhet.) Detta innebär att jag förvisso inte fick något prickfritt papper med mig hem, men det gick tillräckligt bra för att jag snart får en Utahlapp hem i brevlådan. Se där! Vissa saker lönar sig inte att skjuta upp.

I går träffade jag min gamla väninna från åttiotalets Karlskrona. Vi räknade ut att vi antagligen inte träffats sedan 1988 eller 1989, men vi har haft lite koll på varandra genom släkt och vänner. Återigen kunde jag konstatera att tiden går, somligt består och annat ändras aldrig.

27_3

Längst till vänster min bästa väninna här (även hon från Karlskrona), sedan jag och längst till höger min gamla tonårskompis.