Idag har vi firat maken hela långa dagen. Ja, egentligen blev han väl mest firad väldigt tidigt för att äldsta dottern skulle hinna med uppvaktningen innan hon gick till skolan och efter att ha kommit hem från jobbet. Genus är så känsligt nu för tiden, men här är det tonårsdöttrarna som håller koll på traditioner och firande och presenter och sådär. (Ja, och tanten också.) Frukosten var välplanerad och bland presenterna kunde man hitta saker från önskelistan och ”hemgjorda grejer” eftersom sådana uppskattas väldigt mycket.

Vår frukostbricka ser alltid likadan ut. Födelsedagsduk, flagga, prinsessbakelse och födelsedagsänglaspel. Snart börjar väl ungdomarna flytta ut, så kanske är det dags att fixa dem varsin egen födelsedagsduk? Den vi har broderade jag själv och den tog ett tag att få färdig, men jag kanske kan se till att ge mig på en lite enklare modell om jag ska fixa tre till.

Morgonfrissa gör väl ingenting då man fångar ett sådant fint ögonblick? Nu är K riktigt hipster med sitt läderhalsband tillverkat av yngsta dottern.

Är det dags för medelåldern nu? 45 år. Åldersgränsen verkar vara väldigt flytande… Kanske är det närvaron av hemmavarande barn som bestämmer när man ska anse sig vara medelålders? Sonen konstaterade idag att pappa kanske levt halva sitt liv. Det förpliktigar lite grand. Hur tar man bäst tillvara på tiden? Vad är viktigt och vad kan man skippa? Har man blivit publicerad i ”Vita kränkta män” så är kanske lyckan gjord? Själv tycker jag att det är intressant att lyssna på Misespoddarna som K och hans kompanjoner bjuder på ett par, tre gånger i månaden . De är otroligt pålästa och diskuterar  ofta ämnen ur ett perspektiv som kanske är främmande för alla som mest är vana vid DNs och Aftonbladets tolkningar av nutiden. Är det något jag beundrar hos min man så är det hans hängivenhet! Jag behöver bli bättre på att få tummen ur helt enkelt…

Efter vår smarriga fonduemiddag med oxfilé, klyftpotatis, panerad mozzarella, grönsaker och julmust (fråga inte…) blev vi bjudna på glasshak av våra härliga grannar och vänner. Trevlig överraskning och extra roligt att hinna prata lite ordentligt eftersom frun har behandlats för cancer under ett halvår och i princip först nu har fått börja träffa folk igen och mannen precis börjat repa sig från svår hjärtsvikt. Livet, alltså. Inte bara jobbigt och eländigt utan också hoppfullt och spännande. Se bara själv: