25 sep

Livsfilosofi.

När jag var på kurs hade en gymnasieelev hört av sig till maken för att be om råd hur hen skulle möta sin lärare i samhällskunskap. ”Hon är uppenbarligen vänster och presenterar ofta sina åsikter som fakta. Vid tillfälle höll jag inte med om vad som sades i klassrummet och då hävdade både läraren och rektorn att det stod i FN:s konventioner om mänskliga rättigheter, vilket var falskt.” Maken har vid flertalet tillfällen mött lärare i våra barns skolor för att diskutera skolans ansvar/skyldigheter och skollagen, men också vilka rättigheter man kan falla tillbaka på. Ungdomen som hörde av sig fick lite tips och har tydligen möte med sin rektor och lärare nästa vecka. Försigkommet, men inte särskilt vanligt förekommande tänker jag. Och jobbigt för skolpersonalen! Så fort elever och föräldrar är jobbiga i meningen ifrågasättande blir de stämplade av hela personalgruppen. (Jag talar av egen erfarenhet.) Det ska bli intressant vad just den här eleven kommer att kunna ta med sig efter mötet med sina ansvariga skolvuxna och det ska också bli spännande att höra hur hens upplevelse ser ut i slutet av detta läsår.

Hemma hos min syster och svåger står det här lilla stillebenet på en hylla i arbetsrummet. Jag påmindes om mitt ”lilla ord” 2010, kärlek. Det övergripande målet det året var att försöka hitta något att älska hos alla människor jag hade runt omkring mig av olika anledningar. Främlingar lämnades ifred för mitt experiment, även om jag också blev mycket bättre på att låta bli att reta mig på sura kassörskor, hetsiga medtrafikanter och dylikt. Jag tycker att jag lyckades bra med mitt uppdrag, men det är rätt stor skillnad på att älska alla och att hitta något att älska hos alla…

De senaste dagarna har jag funderat mycket på min egen livsfilosofi och hur den har förändrats genom livet. Jag är tacksam över alla som har bidragit att på olika sätt få mig hit. Jag är uppvuxen med metaforen ”hold on to the rod”, håll fast vid ledstången. Tänk vilken stark och hjälpsam bild det här är om man är säker på att man befinner sig på rätt väg! Det spelar ingen roll om dimman rullar in, om det blir oväder eller om andra personer kommer och drar i en, när det lättar är man fortfarande på väg mot det som var målet från början. Med stigande ålder inser jag att många mänskliga kriser i slutänden handlar om ett ifrågasättande av ens mål, ens livsfilosofi och ens väg framåt är rätt. Inte förrän man har klart för sig vart man är på väg kan man fortsätta. Kanske fortsätter man hålla kvar vid sin ledstång, kanske har man vinkat farväl till sina medpassagerare och slagit in på en ny led med en ny ledstång. Det kan vara svårt för tidigare medpassagerare att acceptera att man väljer att gå en annan väg trots att man har samma slutmål.

Ibland slår man undan fötterna på sig själv och hamnar i diket, eller så råkar man ut för så starka krafter att man inte orkar hålla fast trots att man håller med allt vad man har. Då får man sätta sin lit till att det finns andra eller annat som kan hjälpa en. För min egen del har jag insett att jag verkligen behöver ombesörja både fysisk, mental och andlig hälsa för att vara i skick att hantera den där ledstången. Min livsfilosofi har varit allt från ”älska alla och det är du som är ansvarig för dem på alla plan” till ”en dag i taget, håll näsan över vattenytan”. Det är naturligtvis mycket förenklat och inte helt överensstämmande med sanningen, men jag tror du förstår vad jag menar. Idag lever jag i stor tacksamhet och fortsätter trivas med ”carry on” (fortsätt) och ”gräv där du står”, men en allt starkare lysande stjärna att följa har blivit min gamla kompanjon från tonåren, ”do it” (gör det).

Jag hoppas att du har hittat din väg och att du hittar både glädje och tacksamhet att ta med dig trots utmaningar. Det här livet är sannerligen makalöst!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *