livsfilosofi

Livets komplexitet.

Inatt gick jag och lade mig vid ettsnåret. Alldeles för sent, men nu blev det så. Vid nio började ett Zoom-planeringsmöte runt en kurs gällande kommunikation och relationer av olika slag (mellanmänskliga i allmänhet, små barn 0-9 år och parrelationer). Vi höll på i någon timme och efter det fortsatte jag och en av de andra föreläsarna med ett eget samtal som vi påbörjade för många år sedan. Den här gången bestämde vi att det är dags att träffas och gräva lite djupare i varandras tankar eftersom detta samtal väckte ännu fler frågor och funderingar. Vi har lite olika fokus, men delar ett gemensamt synsätt på människor och relationer. Vi pratade mycket om anknytning och hur svårt det kan vara att stå fast i sin övertygelse då resten av samhället lever i en mall som styrs av en politisk agenda. Hur kan vi ge människor det bästa då vi redan vid livets start låter barnen inrätta sig i leden utan att ta ansvar för konsekvenserna av den samhällsstruktur vi erbjuder dem?

Hyckleri är något vi måste förhålla oss till dagligen och stundligen. Hyckleri har en starkt negativ klang, särskilt i kretsar där det ställs mycket höga krav. Personer som står för väldigt starka och fyrkantiga åsikter riskerar att utpekas som hycklare trots att de flesta inser att det inte finns någon som är perfekt. I den cancelkultur (från engelskans cancel culture), ibland kallad utfrysningskultur, kränkthetskultur eller utraderingskultur, som råder idag är det många som har sett sig hamna utanför värmen trots att de i mångt och mycket gjort rätt utefter de ramar de levt i. Ser man på saker och ting ur ett annat perspektiv upptäcker man nämligen ett samhälleligt hyckleri, forskningsresultat som förklaras bort eller blundas för då de inte är politiskt korrekta för stunden. Jag tror att i sin iver att inte hamna i kylan skyndar sig folk att peka finger på någon som blottat strupen innan fokus hamnar på en själv och ens egna tillkortakommanden. Den kognitiva dissonans som uppstår i snart sagt alla hårt styrda sammanhang gör att vi måste blunda för somliga konsekvenser, eller förklara bort dem, eller förminska betydelsen av dem, eller fokusera på något annat.

Postmodernismen demonterade sanningen. ”Din sanning är inte min sanning.” Jag påstår att det finns det som är RÄTT och det som är FEL, oavsett det är jag som är deltagare i ett visst scenario eller någon annan. Jag ser dock att det är just detta som blir mycket svårt att förhålla sig till för många. ”Det är SÅ viktigt att ALLA är accepterade precis för de de är, men DU som har fel åsikter ska brinna i helvetet, förlora jobbet och gärna spottas på.” Det budskapet känns liksom inte helt logiskt. ”Kyrkan är förtryckande och har förstört så många personers liv med skuld- och skamkänslor, så vi måste låta folk göra precis vad de vill.” När sedan ”vad de vill” visar sig leda till beroendeproblematik, eller till att andra människor får sina liv förstörda, eller till att samhällen bryts ner, då blir det jobbigt att förklara bort att de ramar som man varit så noggrann att förstöra har gett stabilitet på samhällsnivå.

Jahaja, dessa lite spretiga tankar låg fortfarande kvar och skvalpade i hjärnan efter det långa och spännande samtalet. Nu är det dags att starta veckan. Solen utanför fönstret ger energi, så jag känner mig mer laddad än stressad över att beta av högen som ligger vid min sida. Lev väl!

Livsfilosofi.

När jag var på kurs hade en gymnasieelev hört av sig till maken för att be om råd hur hen skulle möta sin lärare i samhällskunskap. ”Hon är uppenbarligen vänster och presenterar ofta sina åsikter som fakta. Vid tillfälle höll jag inte med om vad som sades i klassrummet och då hävdade både läraren och rektorn att det stod i FN:s konventioner om mänskliga rättigheter, vilket var falskt.” Maken har vid flertalet tillfällen mött lärare i våra barns skolor för att diskutera skolans ansvar/skyldigheter och skollagen, men också vilka rättigheter man kan falla tillbaka på. Ungdomen som hörde av sig fick lite tips och har tydligen möte med sin rektor och lärare nästa vecka. Försigkommet, men inte särskilt vanligt förekommande tänker jag. Och jobbigt för skolpersonalen! Så fort elever och föräldrar är jobbiga i meningen ifrågasättande blir de stämplade av hela personalgruppen. (Jag talar av egen erfarenhet.) Det ska bli intressant vad just den här eleven kommer att kunna ta med sig efter mötet med sina ansvariga skolvuxna och det ska också bli spännande att höra hur hens upplevelse ser ut i slutet av detta läsår.

Hemma hos min syster och svåger står det här lilla stillebenet på en hylla i arbetsrummet. Jag påmindes om mitt ”lilla ord” 2010, kärlek. Det övergripande målet det året var att försöka hitta något att älska hos alla människor jag hade runt omkring mig av olika anledningar. Främlingar lämnades ifred för mitt experiment, även om jag också blev mycket bättre på att låta bli att reta mig på sura kassörskor, hetsiga medtrafikanter och dylikt. Jag tycker att jag lyckades bra med mitt uppdrag, men det är rätt stor skillnad på att älska alla och att hitta något att älska hos alla…

De senaste dagarna har jag funderat mycket på min egen livsfilosofi och hur den har förändrats genom livet. Jag är tacksam över alla som har bidragit att på olika sätt få mig hit. Jag är uppvuxen med metaforen ”hold on to the rod”, håll fast vid ledstången. Tänk vilken stark och hjälpsam bild det här är om man är säker på att man befinner sig på rätt väg! Det spelar ingen roll om dimman rullar in, om det blir oväder eller om andra personer kommer och drar i en, när det lättar är man fortfarande på väg mot det som var målet från början. Med stigande ålder inser jag att många mänskliga kriser i slutänden handlar om ett ifrågasättande av ens mål, ens livsfilosofi och ens väg framåt är rätt. Inte förrän man har klart för sig vart man är på väg kan man fortsätta. Kanske fortsätter man hålla kvar vid sin ledstång, kanske har man vinkat farväl till sina medpassagerare och slagit in på en ny led med en ny ledstång. Det kan vara svårt för tidigare medpassagerare att acceptera att man väljer att gå en annan väg trots att man har samma slutmål.

Ibland slår man undan fötterna på sig själv och hamnar i diket, eller så råkar man ut för så starka krafter att man inte orkar hålla fast trots att man håller med allt vad man har. Då får man sätta sin lit till att det finns andra eller annat som kan hjälpa en. För min egen del har jag insett att jag verkligen behöver ombesörja både fysisk, mental och andlig hälsa för att vara i skick att hantera den där ledstången. Min livsfilosofi har varit allt från ”älska alla och det är du som är ansvarig för dem på alla plan” till ”en dag i taget, håll näsan över vattenytan”. Det är naturligtvis mycket förenklat och inte helt överensstämmande med sanningen, men jag tror du förstår vad jag menar. Idag lever jag i stor tacksamhet och fortsätter trivas med ”carry on” (fortsätt) och ”gräv där du står”, men en allt starkare lysande stjärna att följa har blivit min gamla kompanjon från tonåren, ”do it” (gör det).

Jag hoppas att du har hittat din väg och att du hittar både glädje och tacksamhet att ta med dig trots utmaningar. Det här livet är sannerligen makalöst!