Jag har sedan tonåren haft ett komplicerat förhållande till min kropp. Idag är jag för det mesta väldigt tacksam över den och att den trots en del utmaningar genom åren tjänar mig väl. Efter senaste omgången skrämselhicka, både fysisk och mental, känner jag mig som en ny människa. Det är som att jag har haft en filt över mig i många år och att jag nu äntligen kunnat lyfta av mig den för att andas frisk luft. Så är det naturligtvis inte. Jag har inte mått konstant dåligt i många år, men det har kommit många stora utmaningar i min väg.

När jag mår bra orkar jag träna. Då tycker jag att det är roligt och driver mig själv framåt. När jag kanske inte är på topp och verkligen behöver det upprepar sig ständigt samma mönster. Jag slutar träna. Mina promenader håller jag hårt i, men träning som kräver lite mer ansträngning – glöm den! Det verkar inte som att jag är ensam om detta destruktiva mönster.

David Eberhard och Anders Hansen är båda psykologer/psykiatriker som trycker på vikten att komma ihåg att kropp och själ hör ihop, att det inte går att ställa dem ensamma bredvid varandra. Mår man dåligt fysiskt och inte kan eller orkar röra på sig påverkas psyket och alla som har träffat någon som har haft svåra psykiska plågor vet att detta även syns på kroppen. Vid lätt depression har det visat sig att lätt träning, rutiner, ett socialt sammanhang och regelbundenhet i sömn och matintag hjälper minst lika bra som medicin. Man slipper dock medicinens biverkningar om man går den ”svåra” vägen och en god cykel hjälper återhämtningen framåt.

Den senaste tiden har jag besökt det lilla gymmet här på ön med regelbundenhet. Inte lika ofta som jag kanske hade velat, men tillräckligt ofta för att jag ska känna effekten och bli peppad. Trots det lyfter pensionärerna som har god rutin på det här (rätt mycket) tyngre än vad jag gör. Jag försöker se det som pepp istället för depp. De kanske också började i mogen ålder, men har fått goda resultat? Jag hoppas att det är så och fortsätter ta saker och ting i min takt. En vacker dag kanske en Lofsan dyker upp på gymmet och ber om att få bli min personliga tränare? Tills dess knegar jag på och gläds över varje liten framgång.