I vårt garage ligger nu ett mindre lager av kartonger, plast och frigolit. Vi har sannerligen bidragit till skräpberget sedan vi flyttade hit. Vi har köpt så få saker som möjligt och har hållit oss till IKEA efter att det visade sig vara jättesvårt att hitta bra second hand-fynd, men IKEA-grejer kommer i kartonger. Vi befinner oss i ett studenttätt område och det bidrar säkert till att det finns mycket skräp och få fynd på de ställen där vi har letat. Pingisbordet hittade K via en bekant på Facebook. Toppenbra! Vi har inrett huset med det allra nödvändigaste och försökt piffa till med tavlor, böcker, instrument och smågrejer som vi tog med oss. Jag vet att vi har grejer som fyller ett helt, stort rum hemma hos min bror, men jag saknar dem inte. Jag saknade grejerna i kökslådan och jullådan som vi glömde märka rätt, men vi har överlevt utan dem också.

Jag har funderat mycket över det där med hur mycket prylar betyder. Affektionsvärden ska inte förminskas! Julvepan som Ks mormor har vävt och korsstygnstavlan som min morfars mor har broderat gjorde att vi kände oss hemma här i julas, att det fanns något som var ”som vanligt” och som kändes tryggt. Det är det där med överflöd jag inte längre kan hantera. Varför fylla på och fylla på när vi redan har så mycket? Jag gillar tanken ”en grej in – en grej ut” som våra vänner praktiserar. Vi har andra vänner som sålde hus och hem, köpte en husbil och som nu lever ett jättespännande liv här i USA. Vi fick tänka till när vi skulle flytta, men de måste ständigt tänka på hur mycket plats allt tar. I garderoben har jag jättelite kläder jämfört med de flesta andra jag känner och ändå använder jag bara en bråkdel av dem… Konstigt, det där.

I går var vi på en kort inköpsrunda, jag och barnen. (Jag orkar knappt, och bör inte heller, förflytta mig även om jag blivit en hejare på kryckor.) Jag köpte med mig 14 plastlådor med lock. $20 för allihop. Snygga och praktiska då locken snäpper till. Nu har alla barn fått varsin låda och jag har tagit hand om resten. Jag orkar inte organisera och så där, men jag har storslagna planer…

Här kommer ett exempel på nödvändigt, men onödigt, inköp. Vi har två notställ hemma, men på något vis blev båda kvar. G har spelat marimba och använt en strykbräda som notställ. I måndags var jag trött på att ha detta ständiga provisorium uppställt i audienssalen, så vi stannade vid Summerhays Music och köpte med oss ett svart och något stadigare notställ! När sonen packade upp det visade det sig att vi fått fel färg. Notstället var gladrött… Inte gör det mig någonting, snarare tvärtom! På bilden ser det nästan orange ut, men det är inte riktigt så hysteriskt. Hur som helst ser det bra mycket snyggare ut med denna praktiska inredningsdetalj än den förra lösningen!

För övrigt önskar jag att jag kunde spela bas. På Metallicas Facebooksida kunde man idag läsa ”ARIA Guitars is proud to introduce the Aria Pro II Cliff Burton Signature Bass. The bass will be officially launched at The NAMM Show in Anaheim, CA on January 24 – 27. Cliff’s father, Ray Burton, will be on hand at the Aria Guitars booth to do the introduction and sign autographs on Friday, January 25 at 12:00 noon.” Jag nöjer mig egentligen med att spela basstämman på Guitar Hero. Fast om jag fick välja om, då skulle jag vara en ruggigt bra basist. Nu är det bara så att OM inte finns, och nu kan jag bara spela fiol och piano skruttdåligt fast jag borde vara duktig på båda. Fyyy. Förresten, varför blir basisterna aldrig kända? Förutom kanske då Cliff Burton som ju dog i en bilolycka i Sverige då jag gick på gymnasiet. Hårdrockarna på skolan sörjde… Får jag välja sätter jag Geddy Lee från Rush som min favorit. Han är lite duktig på allting den mannen. Japp.