Mitt i matten (dotterns lektion, alltså) ringde vår granne och undrade om hon inte kunde göra något för mig. I kväll kom en annan vän över med en tallrik chocolate chip cookies. Otroligt! 2,5 veckor senare och folk tänker fortfarande att de kanske kan hjälpa till. Det känns skönt tycker jag. Det jobbigaste med flytten är ju faktiskt förlusten av de som fanns nära hemma. Det är klart att Skype och mejl är okej, men barnen saknar sina vänner. Jag också. K umgås ungefär på samma sätt med sina gamla vänner som förut, så han tycker nog inte det är lika svårt. Nåja. Det löser sig. Och att det finns vänner som trollar fram kakor utan att man har bett om några känns helt okej!

Ps: When all else fails, lägg dig på spikmattan en stund. Det hjälper.