Jag är mest uppfylld av tacksamhet idag. Tacksam över mina föräldrar, men också över den stora, fina familj som finns kvar. Från mitt håll, från makens håll. Ett nätverk av fina människor.
Igår nåddes vi av budskapet om att en familjefar hastigt avlidit. Så tragiskt. Tankarna om vad som kan göras rent praktiskt leder automatiskt åt vår situation 2017. Alla hanterar sorgen olika. Vissa behöver mycket stöd, andra behöver vara ifred. Sedan går tiden och det är omöjligt att ta hand om alla andras sorg. Ingen av oss kan bära allt som ryms i den på våra axlar. Vi kan dock visa att vi finns här och visa medkänsla. Det är inte nödvändigtvis stora åthävor som tröstar.
Tänk, så viktigt det är att uttrycka sig rätt och på rätt plats. Vi skrattar fortfarande efter 26 år över situationen då makens farfar steg på hemma hos min moster då det serverades bröllopsmiddag och väste ”scheissvornehm”, men egentligen gör man ju inte så. Bjuds man in i någons hem tar man det som det är. Det är inte särskilt hövligt att säga att någon har fula kuddar eller att de borde sortera om i sin bokhylla. Jag som storasyster kan komma hem till min lillasyster och erbjuda hjälp att organisera garderoberna, men inte ens jag kan ställa mig och riva ut hennes lakan bara sådär.
Bild fotad på Elsas café i Karlskrona
Den senaste tiden har jag funderat runt sociala medier och vad det gör med oss människor att sitta vid en skärm och skriva istället för att prata med någon. Det ger upphov till så mycket elände. Irritation. Sorg. Hat till och med. I ens eget flöde har man ju faktiskt lov att uttrycka sina egna åsikter utan att någon ska läxa upp en. (Det är skillnad på att läxa upp och bjuda in till en diskussion, men detta är en konst som inte många klarar av att hantera. Förresten så sitter FB, Instagram och Twitter på poliser som stoppar en om man säger fel eller visar fel slags bilder, så hur som helst får man faktiskt inte uttrycka sig, där hade jag fel.)
Det här fina fotot lade någon upp i ett odlingsforum på Facebook. Det är växthuset som tillhör ett nytt hem, och författaren undrade hur man skulle göra med odlingsbäddarna för att inte växtligheten ska råka ut för sjukdomar. Min reaktion var ”wow, vad fint”. I min värld kan man gärna uttrycka detta och även tipsa om själva odlandet såklart eftersom det efterfrågades. Att uttrycka att den här bilden var ”skrytig” och annat otrevligt var det tydligen andra som såg nödvändigt. I ett annat inlägg skrev en bekant att hon störde sig på alla ljusslingor överallt utomhus och att det gått till överdrift, hur fult det är med fel slags lampor, att folk inte kan sätta upp slingorna snyggt osv. I kommentarsfältet fylldes det på med likasinnades kommentarer, även hur slösaktigt det är för jorden att utnyttja resurserna på det sättet. Själv tänkte jag att jag älskar att folk lyser upp novembermörkret och ”Är det såhär du vill ha det?”, men det tyckte jag inte hade sin plats där. Jag skrev helt enkelt ingenting.
Jag har fått veta att vissa tycker att min blogg är ”skryt”. Det får stå för dem. Dessutom är det ju fullkomligt frivilligt att medvetet klicka sig in här. Hashtaggen #tacksamhet upplevs också som skryt av många. Det är inte smakligt att visa upp vad man är tacksam för, det är skryt. För mig är det Jante hela vägen. Det står en fritt att tycka att människor är skrytiga, det säger mer om ens syn på sig själv än hur det står till hos andra. Och som mamma brukade säga: ”vad är det hon har som du så gärna vill ha själv att du måste säga något elakt om henne”.
Jantelagen (norska och danska: Janteloven) är en uppdiktad lag formulerad av Aksel Sandemose i boken En flykting korsar sitt spår (1933). Aksel Sandemose skrev på norska (riksmål), men växte upp i danska Nykøbing Mors, en stad han i boken kallade Jante. Jante är en fiktiv dansk småstad som först nämns i Sandemoses roman En sjöman går iland och utvecklas i romanen En flykting korsar sitt spår. Förebilden för Jante är Sandemoses egen födelsestad, Nykøbing på ön Mors i Limfjorden på norra Jylland. Staden och dess invånare beskrivs i romanen i tämligen negativa ordalag. Den fiktiva staden Jante är det som ger namnet ”Jantelagen”. Begreppet har senare fått ett brett och populärt genomslag och används även av människor som saknar vetskap om det litterära sammanhanget.
Jantelagen formulerar i ord den oskrivna lag, som säger att man inte får sticka ut och tro att man är bättre än andra på något sätt. Jantelagen kopplas till kulturen på många platser i Skandinavien. Motsvarande fenomen finns dock på många platser i världen. På engelska används uttrycket Tall poppy syndrome som betyder att någon som åstadkommit något positivt inte erkänns för att folk inte tycker vederbörande är värd det.
Igår talade jag med en vän i telefon. Hon är så klok. Passar in samtal på väg till jobbet, transportsträcka med ”Hej, jag tänker på dig, hur är läget?” och så lite pepp på det. Utmanande frågor, funderingar runt högt och lågt, påminnelse om något viktigt (igår var det att ett kallt kvällsdopp utan att doppa huvudet gör under för sömnkvaliteten) och så ”Nu ska jag jobba, hej!”. Trevligt, omtänksamt, givande och genomförbart. Mer behövs inte.
Vänskap är ett ämne som berör alla människor. Det har visat sig att människor som har dåliga eller obefintliga vänskapsrelationer mår sämre än andra. Nu kan det naturligtvis bero på annat än specifikt hur dessa relationer ser ut, men jag har aldrig hört någon påstå att vänner är oviktiga.
Det är spännande att ha kommit in i ”den tredje åldern”. Det finns mer tid till egna vänskapsrelationer igen efter många år som har varit fokuserade på ”barnen”. Det är knappast så att jag hänger med polare dag ut och dag in, men det finns ett annat utrymme både tids- och känslomässigt. Det är spännande att se hur personer har gått in och ut i mitt liv och att fundera på vad de har tillfört och hur det kommer sig att vissa fortfarande finns kvar.
Då jag var sjuk för några år sedan rensade jag bort allt och alla som det inte fanns utrymme för längre. När jag kom ut på andra sidan var jag någon annan. Eller nej, det var jag ju inte, men absolut förändrad. Och jag misstycker inte. Jag gillar mig själv för kanske första gången sedan jag var barn. Jag blir nästan förvånad när jag skriver det här! Ingen hybris. Det finns fortfarande mycket jag inte har fördragsamhet med, men överlag är jag numera vän med mig själv. Det känns otroligt bra och jag kan varmt rekommendera att reda upp ego-trasslet, eller åtminstone kasta det i soptunnan.
Förra helgen firade jag och min ”äldstalängsta” vän våra femtioårsdagar genom att åka till Kosta Boda Art Hotel. Vi åt gott, bastade, badade, pratade mycket och tittade på de fina utställningar runt hela hotellet. Där hann vi dryfta både det ena och det andra. En nostalgitur i lugn och ro, trygghet i att känna varandra så väl att det inte finns utrymme för något annat än gemenskap och närhet, möjlighet att byta idéer och funderingar. Förra året gjorde jag en liknande resa med en annan fin vän från tonåren som jag gärna skulle ha lite närmare. Jag är dock tacksam över att vi bara kan plocka upp tråden när vi väl träffas och fortsätta där och att hon finns kvar i mitt liv!
Vänskap kommer sällan gratis. Att sitta och vänta på att folk ska knacka på dörren och fråga om du vill vara deras bästis kan leda till stor bitterhet. Det krävs att du investerar tid, omsorg och intresse. Känner du dig ensam rekommenderar jag att du först blir vän med dig själv och funderar över vad du uppskattar i en god vänskapsrelation. Vänner kan man hitta i alla olika åldrar och situationer och när man lär sig att se människan innanför skalet öppnas många möjligheter. Och kom ihåg att ensamhet inte syns på en människa, men att det är något som väldigt många lider av. De känner sig otillräckliga. Inte valda. Inte älskade. Ensamma i en grupp. Ensamma i en tvåsamhet. Låt oss tänka lite extra på varandra och på andra idag. Och kom ihåg att du är värdefull!
På torsdagar ger jag mig iväg från Sturkö och närmar mig civilisationen. Riktigt så illa är det inte, men på riktigt brukar jag passa på att ha en ”stan-dag” för att utföra ärenden när jag ändå åker in till kören. I torsdags blev det mycket tid över eftersom vi fick meddelande om att vår körledare var sjuk. På torget hade de satt upp en utställning med både ljud och bild och den tog sin lilla tid att smälta. Mycket fint gjord, en riktig konstupplevelse, men jag kunde återigen konstatera att jag knappast är någon visionär och att jag skulle suga som stadsplanerare eller stadsutvecklare.
I introduktionstexten står det bland annat: ”1998 utsågs Karlskrona till världsarvsstad och delar därmed plats med bland annat Kinesiska muren, Venedig, Versailles, Taj Mahal, Damaskus historiska centrum och Stora Barriärrevet på Unescos lista över omistliga världsarv.” Jag tycker att detta förpliktigar och kan inte riktigt ta till mig mycket av den nya arkitekturen som använts i visionen inför hur Karlskrona 2030 kommer att se ut.
Jätteroligt att se några av de platser vi har besökt genom åren på helt fantastiska flygfoton. Hoover Dam var mycket imponerande från marken, men såhär är den ju ännu bättre!
Och Golden Gate Bridge, sen då… Jag längtar ”hem”, om så bara för ett besök. Många människor flyr San Francisco. Det är en stad som blivit packad med människor, skitig, hemsk trafik, priser på boende som gör att folk har svårt att betala för sig. I den här artikeln kan du läsa några argument från SF-bor som bestämt sig för att flytta.
Här ser du en bild på San Franciscos förorter. Det där med ”packade sillar” får kanske en ny innebörd?
Jag förstår att storstadslivet inte tilltalar alla. Maken ogillar mina favoriter, både Stockholm (även om detta inte är någon stor stad enligt expertisen), London, New York och San Francisco. Med tanke på att han blir uttråkad betydligt lättare än jag borde det kanske vara tvärtom. Här har du Central Park i New York. Jag tänker på resan som jag och döttrarna gjorde dit för några år sedan. Japp, jag vill dit igen. Snälla, låt mig gå på många fler Broadwayshower!
Så baksidan. Slaget i magen. Flyktinglägret i Dadaab, Kenya. Dadaab är världens största flyktingläger. 400 000 invånare. Främst är det somalier som hamnar där. Stackars människor – hur ser deras dagar ut? Och här sitter jag och bekymrar mig om stadsutveckling…
Så tillbaka till Karlskrona. I visionen för ”det nya Karlskrona” förstärker man känslan av ”staden i havet”. Man vill förstärka kopplingen till skärgården och gör detta genom att dela upp staden lite mer med ett landskap av broar, vatten och ”funktionsblandad bebyggelse”. Så här ser det ju rätt vackert ut…
… men sedan får man ser sådant här. Hur fult kan det bli? Och har arkitekterna inte sett ”När Domus kom till stan”? (Varför vill SVT inte att vi ska se detta, hmmm. Konspirationsteorierna ges utrymme till att ta plats, åtminstone i mitt huvud.) Hur ska det här kunna inspirera?
Brinova Arena till höger är helt okej. Till vänster ser du Karlskronas fulaste hotell i utbyggd form. Ännu större, ännu mer kolosslikt. Makens brorsdotter konstaterade en gång att hon skulle vilja bli riktigt rik. Då skulle hon köpa Scandic och riva det som gåva till alla karlskroniter.
Gert Wingårdh, alltså. Han har en hel del vackert i sig, titta på hans vision över Göteborgs Fiskhamn till exempel. Men kolla på de här kolosserna mitt i bild. Till vänster ser man Karlskronas pittoreskaste bostadskvarter. Nu har de grannbyggnader som ser ut att vara ritade av Minecraft-arkitekter. Framsidan på det svartvita bygget är värst. Här får du en bättre överblick från Saltösidan:
Jag vet att det finns de som uppskattar detta bygge och tycker det är snyggt, men de flesta som uttrycker sin åsikt tycker det är anskrämligt och helt oproportionerligt stort på den plats det står. Däremot kan jag tänka mig att lägenheterna är jätteläckra. Utsikten mot Saltö är däremot rätt anskrämlig, men det kanske kommer att fixas det också? Här kan du läsa mer om just detta bygge och Gert Wingårdhs gudskomplex hos Arkitektupproret.
Sedan kommer då nästa skrytbygge. I förgrunden ser du Fredrikskyrkan där jag sjunger varje torsdag i motettkören. Mitt i bild ser du Karls Krona, det tillkommande nya kulturhuset. Svärfar hade påbörjat en insamling av namnunderskrifter för att få till en folkomröstning om saken, men så drog coronaviruset in. Det finns inga pengar till det här, men sådant brukar ju sällan avskräcka kommunpolitiker. (Budgeten är 216 miljoner kronor inklusive 20 miljoner kronor för inventarier. Hur många kommunprojekt har någonsin hållit budget? Vet du får du gärna berätta mer om det.) Här kan du läsa mer om hur det ser ut just nu. Hoppet är det sista som dör, men i det här fallet känns det rätt hopplöst. Jag tror kommunen hellre går i konkurs än släpper tankarna på detta bygge. Lyxfällan nästa?
Nä, detta inlägg var väl inte särskilt inspirerande, men så får det vara. Nu ska jag lägga Den Stora Världen bakom mig och gå ut i trädgården och gräva. Det ger nog precis det perspektiv jag behöver.
Våra vänner håller sin mamma i handen medan hon får andningshjälp och en kär körkompis har somnat in efter ett mycket snabbt sjukdomsförlopp. Vi vet verkligen inte hur många dagar vi får på jorden. Jag gillar traditioner, ordning och reda, att allt blir som det alltid har varit, men dagar som den här stannar livet och öppnar upp för reflektion. Vem är jag? Nöjer jag mig med detta? Kan jag verkligen inte klämma ut lite mer ur mig själv? ”Carpe diem” och allt det där, men att fånga dagar är svårare än det låter. Försök att dricka te och läsa tidning samtidigt så förstår du vad jag menar. Antingen hamnar fokuset på teet som är perfekt och orden du läser rinner förbi utan att du kommer ihåg ett dyft, eller så läser du med stort intresse och kommer inte ens ihåg att du drack upp hela muggen förrän du måste springa på toaletten, om ens då.
Jag sitter här och beundrar den djupröda amaryllisen som just slagit ut och mammas novemberkaktus som är helt översållad med knoppar. Allt kött är hö och blomsten dö och tiden allt fördriver – allt det är sant, men det slutar ju inte där! Allt det döda går tillbaka till jorden och ger nytt liv. Jag gör mitt bästa, förvaltar det som blivit mig givet och lämnar sedan över till den som är satt att ta över efter mig. Livet fortsätter. Och vi lever vidare, oavsett vad det betyder för just dig. Hjälp mig hedra min vän E genom en stunds eftertanke. Och lev väl!
Hur ställer du dig till vår tidshushållnings mest livsomvälvande pryl, den smarta telefonen? Det finns säkert en massa tekniska uppfinningar som jag inte har koll på och som påverkar vår värld ännu mer, men för individer är det nog svårt att bortse från hur stor plats telefonerna/plattorna/datorerna har tagit i människors liv.
Anders Hansen har gett ut två böcker som blivit populära: Hjärnstark och Skärmhjärnan. I Hjärnstark tar Hansen upp hur viktig motionen är för vårt mentala välmående medan Skärmhjärnan mer är en domedagsprofetia över allt dåligt ”skärmarna” står för. Jag tycker att båda är lätta att ta till sig, men förstår också den kritik Hansen har fått för Skärmhjärnan. Den ger ingen nyanserad bild av vad ”skärmarna” har bidragit till, utan fokuserar verkligen på det dåliga. Hansen har i flera intervjuer lyft att det ju är detta som varit hans fokus och att det finns andra som fokuserar på de positiva sidorna.
Jag skulle vilja gräva ner mig lite i ett fenomen som har blivit starkt påverkat av ”skärmarna”, nämligen porren. Jag kommer från en troende bakgrund som var ganska strikt. Porr lyftes fram som något fel och syndigt. Jag kan inte komma ihåg att någon någonsin berättade VARFÖR porr var fel, men ju mer livserfarenhet jag har fått, desto större insikt har jag fått. Hur det nu är har porr alltid känts lite som små bitar av kräks i halsen och allmänt skamligt.
Som biologilärare på högstadiet undervisade jag i ”sex och samlevnad” och där hade jag följande kursplan att utgå ifrån:
”Kropp och hälsa
Hur den fysiska och psykiska hälsan påverkas av sömn, kost, motion, sociala relationer och beroendeframkallande medel. Vanligt förekommande sjukdomar och hur de kan förebyggas och behandlas. Virus, bakterier, infektioner och smittspridning. Antibiotika och resistenta bakterier.
Människans sexualitet och reproduktion samt frågor om identitet, jämställdhet, relationer, kärlek och ansvar. Metoder för att förebygga sexuellt överförbara sjukdomar och oönskade graviditeter på individnivå, på global nivå och i ett historiskt perspektiv.”
Jag har fetmarkerat ämnena som fick absolut störst fokus i de studiematerial jag hade tillgång till. Ämnena i kursiv stil fick knappt någon uppmärksamhet alls och som du ser finns inte porr med någonstans. Porr nämndes ibland i dessa studiematerial, men då mest som något som något ”som bara finns där” som komplement till ett aktivt sexliv. Det var då (drygt tio år sedan) mest ”feministiska extremister” som påpekade hur kvinnoförnedrande porr var.
(Jag vill också påpeka att det känns ytterst viktigt att bidra med något positivt gällande hur man får en relation att fungera. 1/4 av alla barn har separerade föräldrar och vad ”swipe left, swipe right” kommer att innebära för relationer har vi knappt fått grepp om än.)
De senaste åren har fri tillgång till porr exploderat. Borta är brickorna framför de barnförbjudna magasinen i matvarubutikerna. Nu märks dessutom porrens påverkan överallt, många gånger också i rumsrena sammanhang. Också porrmotståndare som jag blir mer avtrubbade.
Jag kommer ihåg ett samtal jag hade med min kusin en gång. Jag hade precis undervisat mina åttor i sex och samlevnad och var både ledsen och tacksam över att frågor som ”när kan man börja ha analsex” och ”måste man göra det som den andre vill när man har sex” hamnade i Hemliga Frågelådan. Jag drog redan då slutsatsen till att porr påverkade dem (eller tips från de muslimska tjejerna som kunde ha analsex och fortfarande vara jungfrur när de gifte sig). Jag uttryckte hur mycket jag hatade porr och min kusin sa ”men det finns ju jättevacker och sensuell porr som kan förbättra sexlivet”. Just då var bara min reaktion ”om du säger det, så”, men jag tyckte bara det kändes olustigt.
En av mina vänner hade en porrberoende make. ”Det räckte inte att jag fixade tuttarna”, sade hon. Maken behövde ”variation” och fortsatte titta på porr.
Sonen berättade för många år sedan att det inte finns en tioåring som inte har tittat på porr på skolgården. Av dem finns det vissa som hamnar i ett destruktivt porrberoende som ingen har någon aning om eftersom föräldrar har dålig koll på alla sätt ett barn har att manipulera sökhistorik osv.
I veckan har Aftonbladet lyft larmrapporter om hur unga kvinnor kommer till barnmorskor med underlivsskador efter ”porrsex” som tydligen både pojkar och flickor anser sig veta är normalt. I samma serie kom idag en artikel om porrberoende från tidig ålder.
Vad vill jag säga med detta? Jag har fortfarande inte hittat något positivt med porr. Idag när jag vet mer om bakgrunden till hur porr produceras och hur människor påverkas stannar inte kräkset i halsen, det känns i hela munnen. Jag blir rädd då jag tänker på hur mänskligheten påverkas av detta fenomen! Kanske är Anders Hansen en domedagsprofet, men jag tror att vi kommer att behöva hålla på att laga en hel del som gått sönder i kölvattnet efter skärmarnas framfart. Ungdomars fantastiska kunskap i engelska känns som ett o-värt pris för ett så vanligt förekommande porrberoende. Och se filmen jag lade upp här! Viktig och sevärd.
Står du tillräckligt länge på ett ben blir du jättestark i det benet. Å andra sidan blir musklerna i det andra benet så försvagade att de förlorar sin förmåga att fungera och ryggen blir sned. I vårt samhälle prioriteras det att köra halsbrytande balansakter. Wow! En person som jonglerar ”allt” och samtidigt dansar på lina får ofta pryda förstasidan. Jag har inte förmågan att göra ”allt”. Jag har prioriterat familjen och lägger ingen prestige i min jobbtitel. Jag har haft möjlighet att leva ett jättespännande liv, många gånger utmanande. Som min syster en gång sa: ”du har verkligen gått din egen väl, det märks att du inte bryr dig om vad andra tycker”.
När barnen var små var det jobbigt att hantera andras, nästan uteslutande andra kvinnors, frågor som i mina öron blev till anklagelser. Hade jag tänkt på min karriär? Kan man verkligen vara hemma med barn i så många år utan att det påverkar ens mentala hälsa? Pensionen då? Och om maken skulle lämna mig, vilken botten skulle jag hamna på då?
Kvinnokampen kan ibland vara som vägen till helvetet, kantad med goda intentioner. Jag minns den tonåriga kvinnosakskvinnan som föraktfullt berättade om sin dumma kusin som bara hade som mål att ”bli mamma”. Jag frågade denna Goda Unga Kvinna vilket slags kvinnosakskvinna det gjorde henne till om det var hon som kastade sten på sin kusin för de val denna själv gjorde. Är lika möjligheter eller lika utslag din kamp? Min är att vi människor ska kunna göra de val som är bäst för oss själva och de människor som är beroende av oss. Vi är inte enskilda öar. Många agerar som om de bestod av många enskilda öar på en gång. Balansakten blir svårhanterlig då ens öar börjar ta sig friheter och hoppar ur famnen rakt i den stora oceanen, eller kanske rymmer sin väg. Hur ska man kunna vara nöjd med sig själv om man inte ens ger sig själv möjlighet att balansera på ett hälsosamt sätt?
Igår satt jag och jobbade med texten som jag ska ha på min hemsida. Jag raderade och skrev om den mängder av gånger och jag är fortfarande inte nöjd. Jag vill att det ska vara kort och koncist och samtidigt hade jag velat berätta om varenda liten detalj som gör att jag känner mig så välrustad för att agera samtalsstöd till mina blivande klienter. Min personliga erfarenhet är definitivt en av mina största meriter, men det får man dessvärre inget studieintyg på.
Fortsätt balansera för all del! Det är en naturlig del av livet och något vi måste lära oss förhålla oss till. Glöm bara inte bort att stå fast förankrad med båda fötterna i myllan ibland. Och är du en balansaktsdansör så se åtminstone till att byta ben emellanåt om du vill göra dig själv en tjänst. Har du lagt till lindans till din rutin så se åtminstone till att sätta upp och förankra ett skyddsnät ordentligt. Det är mycket svårt att komma igen från ett fritt fall rakt ner i backen.
Igår satt jag utanför syrrans villavagn i Bredavik och njöt av utsikten. Enligt SMHI skulle det vara sista soliga och sköna dagen på ett bra tag, så jag försökte verkligen ta in känslan. Mindfulnesskursen jag gick under sommaren har bjudit på tillfällen att öva på olika typer av ”mindfulness” och den sista övningen jag gav mig på var en sittande, tyst halvtimme med bara klockor som inledde och avslutade sessionen, men som också ringde några gånger till ”avstämning”. Först tänkte jag dra igång den eftersom jag både satt och hade med mig mina hörlurar. Jag bestämde mig istället för att bara vara. Det blev en fin stund, men snarare nostalgisk än ”mindful”.
Mindfulness, att vara här och nu, slippa oro och måsten, släppa tankar som kommer och i vissa fall känna sin kropp och allt som har att göra med den, acceptera hur den är i denna, denna och denna stunden… Vissa praktiserar mindfulness som en del i sin religion, andra använder det som ett stressreducerande verktyg.
Det är lite poppis att utöva mindfulness och meditera, särskilt hos De Goda Människorna i väst. Det är intressant att så många av de människor som fördömer islam och kristendom som en helhet har så lätt för att plocka ut delar av buddhismen och lovsjunga dem utan att ha koll på buddhismens helhet. Det följer för mig ungefär samma logik som att svära på ett annat språk. En svensk slänger sig gärna med ”Shit!” i alla möjliga situationer trots att de inte skulle utropa ”Helvete!”, vilket ju faktiskt är rätt översättning. Ordet har ingen tyngd, betyder helt enkelt inte samma sak för svensken som amerikanen. Shit betyder alltså inte skit i kraftuttryckssammanhang, så nu vet du det.
Kursen jag gick hade som mål att ta bort mystiken runt mindfulness, att klargöra de vetenskapliga resultaten från studier som berör vilken effekt mindfulnessövningar har på psyket och att undervisa om syftet med mindfulness för en praktiserande buddhist. Den har varit väldigt upplysande och faktatung (på ett bra sätt) och jag har uppskattat att få ta del av tankar från andra studenter från hela världen. Kommer jag att fortsätta med dessa mindfulnessövningar, eller rekommendera andra att testa själva? Absolut. Det protestantiska, arbetssamma arvet tillsammans med förmågan att ibland sakta ner och släppa alla måsten tror jag är en vinnande kombination. Vad tror du?
Ont i hela kroppen, för tung, för slapp, för rufsig, för spretig. Det är okej att inte alltid känna sig på topp och jag vet att jag kommer igen. Just idag får ”sådär” vara okej. Framför mig hänger fusklappen som jag egentligen inte längre behöver, men som påminner mig om det givande samtalets struktur och jag kör en samtalspepp med mig själv. Att själv få vara klient har varit en viktig del i utbildningen till samtalsterapeut (s.k. egenterapi), men självsamtalsterapin har inte heller varit oviktig. Det har varit hjälpsamt att få verktyg och byggmodeller för ett målsättande som faktiskt kan leda någonstans.
Jag funderar över hur mycket som har hänt det senaste året och vad det har gjort med mig. Jag är ödmjuk inför min nya uppgift, inser att vi alla har problem och vet att vissa situationer håller en gisslan. Jag tror inte att ”one size fits all”. Lika lite som ”en skola för alla” är något att sätta i toppen på julgranen är ett samtal med mål och mening lösningen på alla problem. Jag har dock sett hur befriande det kan vara att få någon som inte är ens närmaste till bollplank. Det är viktigt att man är öppen och ärlig i sina nära relationer, åtminstone om man värderar tilltro högt. Vissa saker kan dock vara svåra att lyfta av hänsyn till den andre. Dessutom är det lätt att snöa in på ”det gamla vanliga”, man är inte observant nog och missar viktiga signaler om man är van att samtala med en speciell person.
Jag har funderat mycket på biktens betydelse och även andra själavårdande samtal med ledare i religiösa samfund. Är det stor skillnad på vilken effekt dessa har jämfört med de samtal man har med sin samtalsterapeut? En bikt är ett envägs-”samtal” med automatisk syndaförlåtelse, men föregås naturligtvis ofta av själavårdande samtal med personen som tar emot bikten. Det man söker i ett samtal med en vän är ofta någon som hejar på en, oavsett hur oövertänkta valen man tar är. En samtalsterapeut och en själavårdare har båda som uppgift att lyssna och ställa frågor som kanske faktiskt gör ont eller skaver. De tar inte hänsyn till vad man vill höra och ska inte heller göra det, men kanske är deras mål med var klienten ska befinna sig efter samtalet inte alltid samma.
Jag har sett insiktstårar, sett tårar av smärta, hört suckar av lättnad. Somliga insikter gör ont, andra befriar. Självkännedom kommer inte automatiskt av att man tillbringar dygnets alla timmar med sig själv. Vissa saker kan och bör man blunda för i sin ensamhet om man inte vill bli galen, men att lyfta dem i en trygg miljö och med någon som kan guida en ut ur geggamojan kan vara otroligt givande.
Om allt går som det ska leder samtalen till nya insikter. Hur gör man sedan med dessa nya insikter? Och vems är ansvaret när insikter leder till konsekvenser som kanske inte bara påverkar en själv? Hur egoistisk får man vara och hur mycket samarbetsvilja kan man förvänta sig från sina närmaste? Hur hanterar man det faktum att det inte alltid går att göra någonting åt det man kommit fram till?
Jag tror på människans inneboende kraft, på förmågan att komma igen, göra om och göra bättre, hitta tillbaka och bana ny mark med målmedvetenhet och viljestyrka. Jag inledde denna text med: ”Det är okej att inte alltid känna sig på topp och jag vet att jag kommer igen.” This too shall pass, som Tina så klokt peppade då allt kändes svart. ”This” har gått över för länge sedan och många andra ”this” har passerat sedan dess. Jag är tacksam över denna insikt och önskar med det dig en fin dag.
Jag hittade Mary Engelbreits vackert illustrerade citat någon gång på 90-talet och bodde i Kalifornien. ”Bloom where you’re planted” gör sig bäst på engelska. Den svenska betydelsen är ”blomma där du planteras”, men det låter ju rätt märkligt. ”Gräv där du står” passar kanske bättre, men jag tänkte ändå fundera lite runt just den engelska frasen.
Jag satte massor av solrosfrön i våras på lite olika ställen. De kom upp på flera av ställena efter mitt idoga vattnande, men till slut blev nästan alla uppätna av kryp eller uttorkade eftersom det knappt har regnat på hela sommaren. I trädgårdslandet hade vi en plätt som fick förstärkning av den första bokashiomgången. Det är där som luktärterna har blommat som bäst, två sockerärtsplantor har gett jättefin skörd och vi har också fått ett oändligt antal hanblommor producerade av tre pumpa- eller squashplantor. Mitt i denna plantering dök det upp en självsådd solros. Förra året satte jag tio solrosfröer vid stenmuren varav alla kom upp. Jag hade förväntat mig ett helt hav av självsådda barn i år, men nada. Däremot dök alltså den här skönheten upp. Den är fantastiskt ståtlig även om den kanske inte är särskilt hög. Jag gissar att en fågel har släppt ett frö där och så har naturens lotto bjudit på högvinst. Vad vill jag säga med det?
Jag älskar uttrycker ”gräv där du står”. Det inbjuder till aktiva val och att inte ta på sig någon offerkofta. Ok, nu ser det ut som det gör. Grabba tag i en spade och se till att göra vad du kan för att saker och ting ska bli bättre. ”Bloom where you’re planted” säger samma sak. Ok, det var här du hamnade, det är här du ska leverera. Gör ditt bästa av situationen, ta ansvar och led vägen fram. Eftersom jag hunnit lära mig ett och annat om växtlighet kan jag dock inte släppa detta utan en kommentar. Utan rätt förutsättningar är det ju väldigt svårt för en blomma att leverera. Den kräver rätt slags jord, näring, antal soltimmar, temperatur och vattenmängd. Om den inte får allt det där kan den kanske blomma, men kommer inte att visa sig från sin potentiellt bästa sida.
Vilket ansvar har jag som medmänniska då jag upptäcker att någon har hamnat helt snett? ”Okej, nu är det dags att blomma, kom igen”? Nja, egentligen borde jag väl hjälpa till att åtminstone erbjuda gödsel till halva priset eller komma med en kanna vatten till undsättning? Vissa personer har inte turen att släppas på helt rätt ställe. Andra tror att de har hamnat fel, trots att de kanske bara låtit ogräset växa sig allt för högt eller någon ansvarig har glömt att sköta sina åtaganden som trädgårdsmästare. Jag tror att vi alla hade mått bättre om vi försökte se bortom det vi alltid fokuserar på och istället lärde oss försöka se på våra medmänniskor som potentiella solrosor i sin rätta miljö. Vem vet vad det kan leda till? Världen blir i alla fall vackrare med fler blommor, det är allt jag har att säga.
