Till nyårsaftonens underhållning hade syrran fixat en lång lista på ”årets …”: årets fest, årets måltid, årets projekt o.s.v. Vi hade att göra en lång stund och jag blev väldigt inne i min analys av de senaste 365 dagarna. När jag kom till Årets skandal kunde jag dock inte komma på något särskilt skandalöst, så jag försökte väcka minnet till liv. Det som kom upp fick mig full i skratt. För det första Googles vilja att leka samhällspolis och tala om för mig att jag var ute på hal is och för det andra att det var en länk från Aftonbladet som kom upp som förstaval.
Just nu läser jag en spännande julklappsbok från min kusin som liksom jag är intresserad av släkt och gener, vad vi inte kan springa ifrån och vad vi kan göra för att leka bäst med våra egna förutsättningar. Boken heter Blueprint: How DNA makes us who we are och är skriven av Robert Plomin. Debatten om ”nature or nurture”, alltså om det är arv eller miljö som är viktigast för vår utveckling, lutar allt mer åt hur viktigt vårt DNA är för alla delar av vår personlighet. Det har i många år varit mer eller mindre förbjudet att ens forska på arvsbiten, mycket p.g.a. hur liknande forskning under historiens gång har varit så inhuman. Plomin säger själv att han inte hade kunnat ge ut boken för trettio år sedan, trots att resultaten redan fanns då.
Jag har förut skrivit om Amir Sariaslan och hans forskning. Han blev ombedd att dra tillbaka publicering av sina forskningsresultat för att ”de skulle gynna SD”, men han flyttade istället från Stockholm till Helsingfors och fortsatte sina studier därifrån. Sariaslan kom på kollisionskurs med Sveriges kriminologer eftersom han visar att fattigdom inte alls orsakar kriminalitet, utan att ärftliga faktorer är mycket viktigare. Personer med ADHD är till exempel mycket överrepresenterade i fängelser och Sariaslans förslag har bl.a. varit att man jobbar mycket mer med förebyggande vård, såsom medicinering mot ADHD. Han har även ställt sig starkt kritisk till att lägga stora medel på att utgå ifrån att allt elände beror på socioekonomiska faktorer då i princip alla dessa projekt genom åren visat sig vara verkningslösa. Idag fokuserar Amir Sariaslan på forskning om psykiska sjukdomar och antisociala beteenden från Oxford.
Plomins tankevärld är faktatung och jag får vila lite mellan sidorna för att kunna ta in texten, men jag är helt med på noterna. Att han påstår att det inte finns psykisk sjukdom, bara ”personliga variationer”, är inte helt lätt att hantera. Jag förstår vad han menar och ser det också som ett problem att det diagnostiseras hit och dit och fler och fler anses ha olika sjukdomar/diagnoser. Är det människorna eller samhället som är sjukt då? ”Alla ska med”, och i ivern att göra allt jämlikt och rättvist så blundar man för hur verkligheten ser ut, både när man planerar åtgärder och sedan ska analysera resultat.
Ett av mina barn frågade ”Tänk om man får ett barn som man inte tycker om, vad gör man då?”. Jag sa att det fina är ju att man älskar dem just för de personer de är och sannolikheten är stor att man förstår deras utmaningar då dessa med stor sannolikhet finns representerade hos någon släkting. I dagens samhälle förordas sociologiska modeller där arv inte finns, tidiga samhällsinsatser sätts in för att ge chans att förändra personer, kön är bara kroppsdelar och ägg och spermier är handelsvaror som kan plockas var som helst ifrån och har ingen betydelse i framtiden. I detta samhälle finns det inget utrymme för Plomins forskning då den visar på resultat som säger att miljön spelar väldigt lite roll för hur en människa blir. En god uppväxtmiljö kan enligt både Sariaslan och Plomin ge ökad livskvalitet, men kommer inte att påverka så mycket som man kan tro. Plomin fokuserar mycket på psykiska förutsättningar. Föräldrar med hög neuroticism får mer ofta barn med hög neuroticism. Föräldrar med ADHD får mer ofta barn med ADHD. Föräldrar med autism får mer ofta barn med autism. Föräldrar med hög kognitiv förmåga får mer ofta barn med hög kognitiv förmåga. Sedan är det som med allt annat. Det finns alltid utrymme för variation. Att blunda för verkligheten är dock en väg att gå som inte hjälper vårt uppväxande släkte framåt.
Det är dan före dan före dan före dan före dan före dan före dopparedan. Mitt lilla jag sitter och hoppar på stolen av förväntan. Hon finns där, långt inne, fast mitt planttantsjag är betydligt lugnare och håller rumpan stadigt på sitsen utan att rubbas. Jag kan sakna känslan av fjärilar i magen och den stora längtan efter lugnet efter allt hoolabaloo. Min syster frågade sig om ”allt var bättre förr” och jag svarade följande:
Bättre förr:Min naivitet, gos med barnen då de var små, orken att ha tusen järn i elden, att Mamma och Far levde, alla julkort som jag både skrev och fick, pengars värde, att fixa julklappar, häng med kompisar runt Sverige, att vara AF-morsa, Orem-bergen och allt härligt vi fått uppleva i USA genom åren, roligt att laga mat till många…
Bättre idag:FaceTime/chattar med nära och kära på avstånd, att ha vuxna barn är underbart och jag älskar relationen vi har med dem, har släppt på så många onödiga ”måsten” och lever ett liv där Förnöjsamhet är min främsta kompanjon, mitt planttantsliv, min hälsa, så mycket friare från ätstörningstankarna.
I början snurrade tankarna specifikt runt december, men sedan började de sväva ut i tankerymden. Där har de flaxat lite sedan dess. Det är så lätt att hålla sig i nostalgins korridorer eller dåtidens skamfyllda vrår. Inte är det precis förbjudet att hålla sig där, det kan tvärtom få en att må bra för stunden. Det är när ältandet tar över och tankarna börjar snurra i ilfart runt sin egen axel som ångest, oro och nedstämdhet lätt gör oss sällskap. Lika illa är det då det gäller framtiden. Visst är det fint att få drömma, planera och sätta mål, men när vi är allt för fokuserade på vad som händer sedan är det lätt att låta oron ta över eller att missa framsteg och målgångar. Det uttjatade ”att leva i nuet” är uttjatat av en anledning. Vi är många som har svårt att omsätta detta i verkligheten, att nöja oss med att stanna en stund där vi är just nu, känna in vår kropp och vårt sinne och sluta fly från verkligheten.
UnderbaraClara har i år en riktigt härlig upplevelsekalender som ger tips på vad vi kan göra för att få små korta stunder av närvaro i nuet under en tid som kan upplevas som mycket stressig för många. Visst kan det kännas kontraproduktivt att klämma in ännu en grej när tiden redan upplevs som för kort, men för egen del vet jag att det är lätt att hamna i beteenden som inte är så produktiva och att jag alltså ändå inte få något gjort. Lika bra att avbryta detta mönster och lägga in ett par minuter med något som faktiskt tillför en något istället för att vara en flykt.
Idag ser jag fram emot sådant där julande som jag själv uppskattar så mycket. Det fula tomtelandet ska få komma upp till exempel och jag tänker på hur många gånger jag varit med och satt upp ett sådant. Tanken svindlar. Just idag får mamma sitta på min axel. Jag hoppas att hon känner min tacksamhet över att hon, själva Julens Drottning, lät sin glädje för julen spilla över på oss barn. Kanske kan jag för en stund få vara både i min egen historia, i nuet och det som idag är framtiden utan att något behöver vara vare sig bättre eller sämre? Med det önskar jag dig en fin fjärde advent.
Är det bara jag som märker det, eller har försäljare gått helt bananas gällande utskick till kunder? Min inkorg fullkomligt svämmar över av erbjudanden om ”Black whatever”, REA, 40% rabatt hit och 25% dit och allt vad det är. Jag känner desperation och blir inte det minsta sugen på att köpa det de vill kränga. Just idag har jag nog inte tid, men det verkar vara dags att avfölja snart sagt vartenda nyhetsbrev.
FOMO, fear of missing out, används ofta av företag. Tänk om jag missar tidernas erbjudande? Bäst att vara prenumerant, särskilt viktig kund, poängsamlare… Jag tänker att jag borde veta bättre, inte påverkas av deras uträknade reklamtekniker. ”Om du inte köper det här nu kanske din värld faller samman, du missar tidernas erbjudande och kommer att sörja detta varje dag från och med nu.” Trots att jag vet, att jag är medveten, att jag tror att jag inte bryr mig, så reagerar kroppen och hur det nu är så verkar jag helt plötsligt tro att det är viktigt att lyssna på deras budskap.
För tre år sedan slutade jag använda Instagram då jag märkte att de teoretiska kunskaperna inte hjälpte mig att slippa min Instagram-tumme. Jag ser att det verkar vara nödvändigt att göra något liknande gällande nyhetsbrev. Det är så lätt att missa något som är viktigt på riktigt. Ja, så får det bli…
I vårt mörka lilla hörn i den smala trappan upp till övervåningen står en fuskväxt från IKEA och två fuskljus som går på batteri. De må vara fusk alla tre, men de ger stödljus och värme trots att det egentligen inte finns förutsättningar för detta här. Våra ungdomar är uppvuxna med att lära sig olika ”hacks” från YouTube. En del är riktigt användbara i det riktiga livet, det som pågår utanför den digitala världen. Ibland kan jag tycka att det är lite tråkigt att ha hunnit lära mig så mycket, att det går längre och längre mellan ”aha-upplevelserna”. Det är en naturlig del av livet och det ska vara så. Kanske är det därför jag älskar att hänga med barn? Det är livgivande att se dem uppfyllas av fascination över något revolutionerande som varit självklart för mig under så läng tid! Det bästa med Trettio tacksamma dagar är kanske just detta, att jag tar mig tid att återupptäcka insikter och fenomen som jag tar för givna. Gott så.
Vi har haft bokklubben Boktanterna vilande under så lång tid att jag knappt kommer ihåg när vi senast träffades. Jag antar att det var trevligt, det brukar det alltid vara. Till nästa träff ska vi läsa Shuggie Bain av Douglas Stuart. Jag ska inte ge mig på något slags recension här, dels för att jag fortfarande har slutet kvar och dels för att jag vill spara det mesta av mina tankar till diskussionen. (Bokklubb är toppen – första gången jag fick uppleva detta fenomen var i Kalifornien tillsammans med ett gäng lite äldre kvinnor, alla mycket intellektuella och inspirerande.) Den senaste veckan har klass kommit upp så många gånger att jag kände att jag ville skriva lite om det. Jag lyssnade inte bara på Shuggie Bain, utan också på en av Kvartals bästa fredagsintervjuer hittills, den med Bi Puranen om insikterna hon fått efter att ha jobbat med World Values Survey. Lyssna du också!
Jag funderar inte ofta över min egen klass, men ibland händer det. Förra året skrev jag till exempel det här blogginlägget som tangerar klassfrågan. Vad är då klass? ”Objektiv klass avser den klassificering av människor som görs utifrån mått såsom utbildningsnivå, inkomst och bakgrund. Subjektiv klass definieras däremot utifrån en persons upplevda klasstillhörighet; denna kan till skillnad från den objektiva klassen vara helt godtycklig. Exempelvis skulle Carl XVI Gustaf kunna känna sig som en del av en lägre klass än vad han i själva verket tillhör. Enligt denna uppdelning kan en person således objektivt sett tillhöra till exempel överklassen, men subjektivt anse sig tillhöra arbetarklassen.” (Wikipedia) Efter åren i USA har jag blivit mycket störd över intersektionalismens tävling om vem som ska vinna platsen som lägst stående och den ständiga jakten på förtryckare. Kanske handlar det om att jag i min privilegierade bubbla sitter som Marie Antoinette (för övrigt sa hon aldrig något om bakelser till folket, men det finns så många skrönor som är allt för bra för att inte tillåtas få vingar), kanske borde någon smälla mig på fingrarna eller dra ner mig från mina höga hästar. Jag vet att jag har det oförskämt bra.
Min syrra hade häromsistens ett ytterst intressant möte med en lokalkändis och fick ett långt samtal som gav inblick i något slags överklass som varken hon eller jag tillhör. Å andra sidan hade nog ingen av oss känt oss särskilt bekväm med att röra oss i de kretsarna. Otrohet av det franska slaget (mannen har en eller flera frillor vid sidan om, men skiljer sig absolut inte från frun för att hålla skenet uppe och hålla pengarna i familjen), ”fina” skolor, fester och så golf såklart.
Jag kan inte släppa den Messengerdiskussion jag hade med min unga släkting med politiska ambitioner. Detta var i samband med att Underbara Clara hade skrivit om underdogs och jag själv hade skrivit inlägget jag länkar till här ovan. Han pratade mycket på ett generaliserande plan, något som man ju faktiskt måste göra då det gäller politik. Med alla generaliseringar kommer också problemen med individerna. Hur kom det sig att det gått så bra för oss trots att vi växte upp med så många syskon och jämförelsevis så lite pengar? Flera av mina gamla klasskompisar har suttit i fängelse, varför inte jag?
”Det är många olika delar som spelar in. Ni hade det materiellt fattigt på ett plan men fick vad jag förstår mycket stöd hemifrån och mycket tid med föräldrarna. Det är annars sånt som generellt också korrelerar (negativt) med lägre socioekonomiska skikt.” ”Ni hade exempelvis stabila hemförhållanden, något som annars i väldigt stor utsträckning korrelerar med klass och materiella förutsättningar.” Om det nu är så här, varför är det många politiker som tycker att man ska ta barnen från sina föräldrar så tidigt som möjligt för att ”tvätta bort smutsen” som deras familj bidrar med och via något slags automatik ge dem en högre klasstillhörighet, eller åtminstone ett bättre liv än om familjerna själva fått större inflytande?
Skillnaden mellan kausalitet (orsak) och korrelation (samband) är något som VÄLDIGT få människor verkar förstå sig på. Marie Torstensson Levanders forskning vid Malmö universitet förklarar detta så bra i ännu en intressant Kvartal-publikation: Fattigdom orsakar inte brottslighet. Jag kom inte riktigt ihåg var jag hade läst om denna forskning, så jag googlade. Träffarna påvisade en tydlig gränslinje mellan vänsterpolitik (ta bort fattigdom så slutar folk ha det dåligt) och högerpolitik (socioekonomiska faktorer är inte svaret på alla problem). Sanningen ligger lite mittemellan och inget kommer att bli bättre om vi blundar för somliga faktorer och försöker sätta Compeed-plåster på variga sår.
Arv och miljö – denna infekterade fråga som är jobbig att gräva i. Vi kan prata om det biologiska arvet och de platser och människor som vi befinner oss i under uppväxten. DNA påverkar oss vare sig vi vill det eller ej, vi kommer alla med olika förutsättningar. Personlighetsdrag, kognitiv förmåga som bestämmer huruvida vi klarar av att komma ihåg och tänka i många steg eller ej, hög risk för beroende, psykisk ohälsa: att leda in barn ”på den väg de bör vandra” är vuxenvärldens absolut viktigaste uppgift. Citat från intervjun med Torstensson Levander: ”Brottslighet är alltså resultatet av ett samspel mellan moralvärderingar, självkontroll och exponering för riskfyllda miljöer.” Sociopater har väl en oförmåga till att förstå moral över huvud taget, men annars är det uppenbarligen viktigt att lära sig vad som är moraliskt gångbart. (O-)förmåga till självkontroll ärver vi, men det är i allas vårt samhälleliga intresse att lära våra barn jobba hårt för att nå mål av olika slag, inte att välja att råna, utnyttja eller slå ner någon för att få något man vill ha. Det svåraste att hjälpa våra barn med om vi har det svårt rent ekonomiskt gissar jag är att hålla dem från riskfyllda miljöer.
Tillbaka till klass då.
Pengar innebär en automatisk klassresa uppåt, eller hur är det? Nja, den klassiska överklassen kan ha ekonomiska problem (typ grevar med stora egendomar och gamla pengar som börjat sina) och det finns många svinrika helt utan klass (typ Kardashians). Kungligheter och adel kräver smeknamn som bara de initierade får använda, men kindpussar sitter numera i var mans plyte.
Utbildning då, innebär en sådan en automatisk klassresa? Tja, det beror väl hur mycket man frotterar sig med den kulturella eliten. För att tillhöra den utbildningsbaserade överklassen behöver man följa vissa regler. Man behöver lära sig föra metadiskussioner för att inte avslöja sina innersta tankar och lära sig att märkeslösa lyxvaror är finare än blaffiga loggor. Man behöver lära sig hur man brukar alkohol och narkotika på rätt sätt (lite snyggt sådär i lönndom och utanför skvallerpressen, absolut inte fast i något missbruk). Man behöver lära sig hur man tar sig rätten att tala om för andra vad som är rätt åsikt utan att nödvändigtvis vara särskilt allmänbildad. Man behöver lära sig att tillhörigheten kräver att man är smal/muskulös och ”fräsch” (vad man har gått igenom i livet ska inte synas i ansiktet), men allt ska vara naturligt så det varken syns att man ägnar sig åt bulemi, överträning eller diverse ingrepp och ska NATURLIGTVIS stå på barrikaderna för alla stackars-synd-om utan att nödvändigtvis släppa in dem om de knackar på eller bidrar med sin syn på verkligheten.
Precis som med allt annat är klass något som många gånger inte går att ta på. Vilken klass tillhör jag själv? Sanningen är att jag känner mig vilsen då jag ska försöka bestämma detta. Har jag gjort en klassresa? Tja, både uppåt och neråt. Jag och maken har valt att stiga bort från den värld vi snuddade vid. Ett ständigt strävande efter mer kan naturligtvis vara peppande, men jag hittar fortfarande min superkraft i att fortfarande vara lite kunnig inom väldigt många olika områden och vårda relationer med nära och kära. När jag i veckan pratade med en släkting sa jag ”Jag hoppas jag får barnbarn någon gång.” Då sa hen ”Det hoppas inte jag, världen är redan överbefolkad.” Jag blev lite ställd, men valde att vältolka det som att hen hoppas inte få några egna barnbarn, inte att jag ska förvägras sådana. En drömvärld vore för mig att alla bara var snälla mot varandra, men att vara människa är tydligen så komplicerat att detta inte är möjligt. Sparka lite där det sparkas kan känns liksom lite allt för ofta skönt. Detta är dessvärre ingen klassfråga, utan gäller allmänt. Kanske är det där roten till mänsklighetens innersta väsen ligger? Kampen för överlevnad och tillhörighet? Jag tror jag får fråga Dolly Parton. Hon verkar ha svar på det mesta. Ha en fin helg!
Hur tar du dig an livet? Med trötthet, visdom, öppenhet, ångest, ilska, fördragsamhet, hopplöshet, företagsamhet, nyfikenhet, förundran eller rentav med stoicism? Är du pessimist eller optimist? Utgår du ifrån att livet ska slå dig med öppen handflata rätt över kinden så fort du tittar ut, eller drar du upp rullgardinen med ett förväntansfullt leende? Är du den som svarar ”allt är bra” medan du knyter handen i fickan när någon frågar hur läget är, eller är du öppen med dina känslor? Är ditt glas halvfullt, eller är det ditt glas som ständigt slagits ut medan du försöker rädda de sista dropparna? Utgår du från att alla är idioter, eller försöker du möta dina medmänniskor med ett öppet sinne? Är det dig folk ringer då de behöver hjälp, eller är det du som alltid tänker på dina egna behov först och främst? Är du med eller är du mot? Lyfter du blicken, eller stirrar du ner i backen?
Häromdagen gick jag en härlig promenad med en god vän. Hon hade med sig sin yngste son och jag åkte från vår träff med ett leende på läpparna. Styrka kommer i olika former och ibland får man möta den i ett barns blick. Jag är tacksam för påminnelsen jag fick om hur viktigt det är att kalibrera om ibland för att ge sig själv, och sin omgivning, de bästa förutsättningarna för ett bra liv.
Det föll sig så att det idag fanns möjlighet att både hänga med äldsta dottern i nostalgiska kvarter, gå på lunchkonsert för att lyssna på orgelbröl och dessutom luncha tillsammans på favoritstället Indian Street Food & Co. Se, en sådan dag går inte av för hackor. Igår kväll återupplevde yngsta dottern och jag en annan sorts nostalgi då vi åkte till Kungens Kurva och tog en runda bland sushi, Kvantum och IKEA. Innan dess hade jag hunnit mysa hemma hos en god vän som jag ofta hänger med i Blekinge, och hennes barn. Dessutom bjöds jag på perfekta, glutenfria bullar. Toppen på ett annat sätt!
Våra år i Snättringe känns ibland oändligt långt borta, barnens trygghet så självklar om än dold i glömskans dimma. Jag har de senaste dagarna lyssnat på Evin Cetin och Jens Liljestrands bok Mitt ibland oss där jag fått möta andra svenska barns uppväxt, en uppväxt som lett dem in på brottsliga banor kantade av utanförskap, drogberoende, respektlöshet för liv och ett beroende av att kändisars, skådisars, politikers och vanliga Svenssons lulliga värld med villa, vagn och vovve, eller lägenhet på fina gatan, toppas med hemkörda droger av diverse slag. Efter Tills alla dör av Diamant Salihu började tankarna på att legalisera droger snurra i mitt huvud, nu brusar det av en ännu starkare övertygelse. Åttaåringar är redan inne på brottsliga banor och ”vi” höjer rösten lite och säger med emfas: ”O-acceptabelt”. Samma ”vi” stöder detta sjuka system med en lina ladd här och några jointar där trots förbud, samtidigt som att de som skulle kunna få lindring av plågor av cannabis på recept t.ex. förvägras detta. Jag har insett att jag är en stofil som håller mig undan rusmedel av olika slag, men uppenbarligen har väldigt många en annan syn på vad som krävs för att livet ska bli uthärdligt. Vad är dina tankar om denna fråga?
Häromdagen tog jag mitt vackraste palettblad och ställde den i bilen för en sista resa. Jag hoppas att dess liv fortsätter länge och att det fortsätter ge glädje till min systerdotter, men här hemma fanns inte riktigt någon plats nu när det blir trångt om dagsljuset för krukväxterna som förut stått ute eller i verandan. Jag fick en märklig känsla av att växten var spänd på ett positivt sätt, att äventyret lockade. Jaja, vi kan väl diskutera huruvida växter kan känna förväntan, men jag vet att känslan fick mig att fundera över mig själv. Kanske har det inte bara med den där förväntanskänslan att göra, jag blir alltid mer eftertänksam runt mina födelsedagar. Man kan gilla att fylla år och ändå känna behov av att reflektera över livsval och status i livet.
För tre-fyra år sedan började jag titta på hur en roadtrip längs Oregonkusten skulle se ut. Den skulle börja i Seattle (av någon anledning har jag alltid längtat dit) och sluta i SLC där vi har både familj och vänner efter våra år i Orem. Jag såg verkligen fram emot den här resan och tyckte att den skulle bli ett utmärkt sätt att fira min och makens femtioårsdagar. Inga biljetter beställdes och vi velade lite fram och tillbaka över om vi kanske skulle börja på andra hållet och resa norrut istället, och när skulle egentligen bästa tiden för resan infalla? Tack och lov för att det blev så. Som du vet stannade världen i samband med pandemin och efter det har egentligen ingenting varit sig likt.
För några veckor sedan kunde jag äntligen hämta upp mitt nya pass. Det gamla gick ut förra året och jag har inte gillat att stå utan möjligheten att resa även om det inte har varit aktuellt. När jag väl stod där med passet i handen började långsamt den där reslusten väckas till liv igen. Oregonresan känns dock otroligt långt bort. Mina drömmar går till Storbritannien, till Irland, till Italien och kanske till Norge. Jag är så nöjd här hemma, men något annat har väckts. Jag ser mig själv strosa omkring i Bodleys bibliotek i Oxford. Jag drömmer mig tillbaka till Aranöarna (sanna mina ord, denna plats finns i mitt DNA). Att sitta på en av Roms kullar en varm vårdag och följa akvedukter med ögonen medan man drömmer om en perfekt grillad bit svärdfisk känns lockande, för att inte tala om att höra det där underbara språket som ljudkuliss överallt. En musikalresa till London kanske och sedan en trädgårdstur som sträcker sig över flera dagar. Ja, alltså, det känns ändå bra att reslusten inte helt försvunnit. Jag märker dock att jag filtrerar på ett nytt sätt. Äventyr har aldrig varit min grej, det är sällan jag längtar till något helt nytt, men riktigt så här fokuserat på ”best of” brukar inte mina tankar vara.
I takt med att blommor plockas in, krukor diskas, växthus monteras ner och sista paprikan hittat in i köket blir tydligen inte kroppen helt fokuserad på tända stearinljus, brasor och en stickning i händerna. Det finns utrymme för något som skulle kunna kallas reslust och det gör mig glad. Förnöjsamhet i all ära, men när man slutar drömma tror jag livet förlorar en viktig drivkraft. Har du någon längtansdröm?
… men inte förrän ni tillsammans slagit följe med Hjärnan. Idag är det valdag och de flesta har vid det här laget lagt sina röster. Demokrati innebär att flest vinner och förespråkas av de flesta jag känner. Problemet är att alla inte röstar rätt, särskilt inte De Onda. Många tycker att de som röstar fel, De Onda, inte borde ha någon röst. Problemet med att somliga ska tystas och tas ifrån sin röst är att man då rör sig mot en känslomässig diktatur. Det goda hatet har jag pratat om förut, men nu var det längesedan. Jag ser det pyra ut ur oss alla. Vi som vet lite bättre, vi som kan lite mer, är lite godare, förespråkar Rätt Värdegrund (vilken vi nu håller oss närmast) och förstår att om alla bara gör som vi har bestämt så blir det bra. Vi förespråkar gärna allas lika värde, vad nu det betyder, men vill samtidigt ta bort De Ondas rättigheter. Alla blir alltså uttalet av det som egentligen betyder Alla Goda. Det här är komplicerade frågor och efter årets valrörelse känner jag mig inte särskilt hoppfull. Jag har svårt att se Sveriges framtid i något slags varmt och tryggt ljus. Låt oss be om ett mirakel.
Vi befinner oss i en märklig tid. Alla har hela tiden allas ögon riktade mot sig i vår uppkopplade värld. Eftersom ingen är perfekt gäller det att hugga till där man kan, och den som inte står beredd kan bli av med huvudet. Vi är alla större eller mindre hycklare. Insikten om vad detta egentligen innebär tror jag många gånger kommer med åldern. Jag har levt så länge att jag på egen hand, eller som åskådare, fått uppleva livets komplexitet. ”Sikta mot stjärnorna så når du trädtopparna” har fått en bild. ”Tyvärr” är den bilden inget AI-skapat konstverk där allt följer exakt rätt mönster. Det mänskliga psyket tar nämligen genvägar ibland. Kanske för att vi är trötta. Kanske för att vi inte mår bra. Kanske för att vi är uttråkade. Kanske för att någon mänsklig drift inte kan kontrolleras. Kanske för att vi inte vill. Kanske för att något låter bättre i teorin än hur det funkar i verkligheten. Kanske för att vi bara är dåliga på konsekvensanalys. Det finns en massa möjliga orsaker till varför vi gör val som inte stämmer överens med vår moraliska övertygelse. I dagens samhälle är det dock inte bara folk som inte lever enligt sina egna övertygelser som sågas med fötterna. Nej, det gör även personer som inte lever i överensstämmelse med andra personers övertygelse, de som inte följer Värdegrunden. Värdegrunden är mycket god och vacker och bygger ofta på känslor och mindre ofta på fakta (vad nu det är värt).
Förr i tiden kunde följande ge upphov till publikt skammande: stöld, singelkvinnors graviditet, mord. Idag hanteras personer som stulit med medkänsla (jobbig barndom, klasskillnader, ADHD etc. gör att vi bör ta hänsyn till förmodade bakomliggande problem och hjälpa och stötta till bot och bättring), stjärnfamilj har högre status än kärnfamilj och folk höjer knappt på ögonbrynen över de dagliga mord som sker i Sverige. Den skam som förut var knuten till att hejda det som rubbade samhällets struktur anses idag vara gammal och mögig.
Människan kan inte bara slänga skam och skuldkänslor överbord. Dessa känslor anses ligga i vårt DNA från den tid då vi levde i små grupper och behövde varandra för att överleva. (Jämför med socialismens tankar som bygger på att man befriar individen från familjen.) Idag behöver vi ju fortfarande överleva och någonstans handlar det idag om att få vara med i den jättestora Värdegrundsfamiljen. Annars får vi nämligen inte vara med och leka. Idag skammas vi exempelvis om vi: flyger, köper nya prylar/kläder, har fel politiska åsikter, har en gudstro, vill uppfostra barn på ett alternativs sätt, inte sopsorterar, väljer att inte vaccineras av ett nytt icke förut testat vaccin eller vad det nu kan vara. Drev uppkommer snabbare än någon hinner blinka och oftast utan att de som hakar på gjort någon analys av hur ”dagens hashtag” uppkommit. De som inte sällar sig till dessa hashtags (åsikter) kan anses vara onda, eller åtminstone känslokalla, detta trots att många drev byggt på felaktiga grunder eller skapats av extremister för att göra sin röst hörd.
Jag önskar att alla som har rätt att lägga en röst skulle lära sig hur ett totalitärt samhälle fungerar. Wikipedia: ”Totalitarism är ett politiskt system i vilket en stat endast tillåter ett maktägande parti och att detta parti ser sig självt som staten. Totalitarism är ett modernt samlande begrepp för politiska eller religiösa idéer och system som förespråkar en centraliserad och absolut makt utan nödvändigtvis hänsyn till mänskliga rättigheter, folkets åsikter eller personlig integritet. Praktiserad totalitarism har uteslutande genom historien använt sig av någon typ av censur och hämmande av yttrandefrihet hos befolkningen i det avgränsade området.” Friheten behöver försvaras och ju fler vi är som lägger oss platt när andras känslomässiga åsikter presenteras som fakta, desto närmare hamnar vi totalitarismens stup.
Trendenser-Frida har jobbat hårt på att ställa om sin verksamhet från ”köp, köp” till att handla om hur vi kan tänka för att inte konsumera i onödan och ändå skapa vackra och funktionella hem. Jag störs så av kommentarer liknande denna, där personen ifråga låter Frida veta att hon och alla andra som ens kan tänka sig att köpa en enda nytillverkad kökspryl är dumma i huvudet. Känslor. Och naturligtvis är personen som kommenterar lite godare och lite mer upplyst. ”Någon annan” behöver offras om man själv ska ligga på topp. Jag tänker på rektor Johan Johansson, på rektor Hamid, på Benny Fredriksson, på Sara Kristoffersson och på många, många andra som förlorat jobb, levebröd, ansiktet och livet i drev som borde ha stoppats i sin linda. Alla borde ges utrymme för att göra fel och rätta till dessa fel, att få rätt straff eller upprättelse, något som i de flesta fall betyder att man behöver mer på fötterna innan man uttalar sig om ett misstag som någon annan tycks ha gjort. Vi behöver också bli bättre på att konsekvensanalysera situationer. Vad händer om vi xxx? Vad händer om jag väljer att xxx? Vad behöver vi göra nu när vi står med skiten efter ett viktigt beslut som fattades på fel grunder? Ja du, så här kan det bli när mitt huvud snurrar igång. Jag började i ett hörn och slutade i ett annat. Den röda tråden fastnade någonstans på vägen, men det får vara så. Min uppmaning är i alla fall till oss alla att tänka efter innan vi tar viktiga beslut, oavsett om det gäller att göra sin röst hörd på någon annans bekostnad eller att rösta på ett parti. Känslor kan vara väldigt överväldigande, men ibland behöver vi sätta känslorna åt sidan och göra en konsekvensanalys innan vi fattar ett beslut.
