forskning

02 jan

Funderingar runt vem som anses vara ”tillförlitlig källa”.

Till nyårsaftonens underhållning hade syrran fixat en lång lista på ”årets …”: årets fest, årets måltid, årets projekt o.s.v. Vi hade att göra en lång stund och jag blev väldigt inne i min analys av de senaste 365 dagarna. När jag kom till Årets skandal kunde jag dock inte komma på något särskilt skandalöst, så jag försökte väcka minnet till liv. Det som kom upp fick mig full i skratt. För det första Googles vilja att leka samhällspolis och tala om för mig att jag var ute på hal is och för det andra att det var en länk från Aftonbladet som kom upp som förstaval.

Just nu läser jag en spännande julklappsbok från min kusin som liksom jag är intresserad av släkt och gener, vad vi inte kan springa ifrån och vad vi kan göra för att leka bäst med våra egna förutsättningar. Boken heter Blueprint: How DNA makes us who we are och är skriven av Robert Plomin. Debatten om ”nature or nurture”, alltså om det är arv eller miljö som är viktigast för vår utveckling, lutar allt mer åt hur viktigt vårt DNA är för alla delar av vår personlighet. Det har i många år varit mer eller mindre förbjudet att ens forska på arvsbiten, mycket p.g.a. hur liknande forskning under historiens gång har varit så inhuman. Plomin säger själv att han inte hade kunnat ge ut boken för trettio år sedan, trots att resultaten redan fanns då.

Jag har förut skrivit om Amir Sariaslan och hans forskning. Han blev ombedd att dra tillbaka publicering av sina forskningsresultat för att ”de skulle gynna SD”, men han flyttade istället från Stockholm till Helsingfors och fortsatte sina studier därifrån. Sariaslan kom på kollisionskurs med Sveriges kriminologer eftersom han visar att fattigdom inte alls orsakar kriminalitet, utan att ärftliga faktorer är mycket viktigare. Personer med ADHD är till exempel mycket överrepresenterade i fängelser och Sariaslans förslag har bl.a. varit att man jobbar mycket mer med förebyggande vård, såsom medicinering mot ADHD. Han har även ställt sig starkt kritisk till att lägga stora medel på att utgå ifrån att allt elände beror på socioekonomiska faktorer då i princip alla dessa projekt genom åren visat sig vara verkningslösa. Idag fokuserar Amir Sariaslan på forskning om psykiska sjukdomar och antisociala beteenden från Oxford.

Plomins tankevärld är faktatung och jag får vila lite mellan sidorna för att kunna ta in texten, men jag är helt med på noterna. Att han påstår att det inte finns psykisk sjukdom, bara ”personliga variationer”, är inte helt lätt att hantera. Jag förstår vad han menar och ser det också som ett problem att det diagnostiseras hit och dit och fler och fler anses ha olika sjukdomar/diagnoser. Är det människorna eller samhället som är sjukt då? ”Alla ska med”, och i ivern att göra allt jämlikt och rättvist så blundar man för hur verkligheten ser ut, både när man planerar åtgärder och sedan ska analysera resultat.

Ett av mina barn frågade ”Tänk om man får ett barn som man inte tycker om, vad gör man då?”. Jag sa att det fina är ju att man älskar dem just för de personer de är och sannolikheten är stor att man förstår deras utmaningar då dessa med stor sannolikhet finns representerade hos någon släkting. I dagens samhälle förordas sociologiska modeller där arv inte finns, tidiga samhällsinsatser sätts in för att ge chans att förändra personer, kön är bara kroppsdelar och ägg och spermier är handelsvaror som kan plockas var som helst ifrån och har ingen betydelse i framtiden. I detta samhälle finns det inget utrymme för Plomins forskning då den visar på resultat som säger att miljön spelar väldigt lite roll för hur en människa blir. En god uppväxtmiljö kan enligt både Sariaslan och Plomin ge ökad livskvalitet, men kommer inte att påverka så mycket som man kan tro. Plomin fokuserar mycket på psykiska förutsättningar. Föräldrar med hög neuroticism får mer ofta barn med hög neuroticism. Föräldrar med ADHD får mer ofta barn med ADHD. Föräldrar med autism får mer ofta barn med autism. Föräldrar med hög kognitiv förmåga får mer ofta barn med hög kognitiv förmåga. Sedan är det som med allt annat. Det finns alltid utrymme för variation. Att blunda för verkligheten är dock en väg att gå som inte hjälper vårt uppväxande släkte framåt.

03 dec

Nu åker julgrisen fram.

Som tonåring var jag vegetarian/pescetarian under några år. Jag har som vuxen alltid ätit kött, men betydligt mindre nu än för, säg, tio år sedan. Det gick inte en vecka utan att köttfärs i någon form hade serverats och jag lagade betydligt oftare till kött i form av grytor och stekar än jag gör idag. Delvis handlar det naturligtvis om att vi numera anpassar maten så mycket efter trädgårdslandet under det knappa halvår då vi äter vår egen skörd, men jag gillar också att äta mycket växtbaserat. Jag är ju inte planttant för intet.

Fler och fler runt omkring mig väljer att äta en vegansk eller vegetarisk kost. Jag har i perioder intresserat mig för att läsa forskningen runt den mänskliga födan och då vi idag har ett högt tryck ”uppifrån” att minska vårt köttätande hade jag nog förväntat mig fler studier som skulle visa hur bra människor utan kött i sin diet mår. Detta har ännu inte hänt. Med min begränsade kunskap i att läsa forskningsrapporter kan jag i alla fall dela med mig om vad jag kan utläsa.

Veganer och vegetarianer är överrepresenterade då det gäller personer med depression. Vad som är hönan och ägget framgår dock inte.
Vegetarianer och veganer är högt överrepresenterade bland personer med ätstörningar. (I flera studier anger över hälften av deltagarna att de äter en vegansk/vegetarisk kost.) Jag var en av dem. Man ifrågasätter helt enkelt inte en veggis som undviker specifik mat, men säger man som anorektiker ”jag kan inte äta den här rätten för att den är för energität” tycker ju folk att man är helknäpp. Hade jag varit tonårsmamma idag hade jag aldrig låtit mig själv bli vegan eller vegetarian.
Processat kött är dåligt för hälsan, punkt.
Personer som äter mycket processat kött äter även mer rött kött, något som associeras med högre risk för bl.a. mag- och tarmcancer. Problemet är bara att personer som äter det ena också äter det andra. Få personer äter rött kött men aldrig processat kött och tvärtom. Detta gör att det blir svårt att i forskning peka på om rött kött som inte är processat är mer okej.
Fläsk är ansett som haram i islam och icke-kosher i judendomen, men inte heller sjundedagsadventister äter fläsk. Anledningen är att man i heliga skrifter får uppmaningen att undvika just detta kött. Anledningarna är lite olika, bl.a. att de inte är idisslare, de vältrar sig i sin egen dynga och de är asätare.
Mer grönsaker är bättre! Om detta finns inget tvetydigt. Forskning visar klart och tydligt att den mänskliga kroppen mår mycket bra av grönt. Men…
… i den studie där kenyanska barn (vegetarianer p.g.a. främst fattigdom) fick en tallrik soppa extra per dag i skolan visade det sig att den tredjedel som fick kött i sin soppa efter studien blivit bättre både på att tänka och räkna jämfört med barnen som fick vegosoppa. De barn som fick extra fett i sin soppa blev för övrigt också bättre på att räkna. Det behövs väl göras mer forskning på detta kan jag tänka.

Så med allt detta sagt, blir det en vegetarisk jul för mig i år? Nope. Köttbullarna jag gjorde till dagens julfest kommer jag att dela med mig av utan att känna dåligt samvete. Jag borde kanske ha bidragit med grönkål också för att kompensera, men det finns vegetarianer i sällskapet som får fixa det.

Makens briljanta skärmaskinskonster gör att skinkan ligger fint upplagd på grisfatet som jag tror kommer från hans mormor, men jag kan ha fel. Vi hade ett likadant då jag växte upp. Detta tror jag hamnade hos något av mina syskon. Jaja, jag gillar i alla fall vår julgris och är glad att den får vara med mer än över bara juldagarna.

Efter det här blogginlägget känner jag för övrigt att jag ska ner i landet och plocka in lite mer grönkål att experimentera med. Igår kokades soppa på bland annat den sista vitkålen för året. Grönkål har aldrig varit min favorit, men hur kan man inte älska en grönsak med så fina hälsofördelar? Bot och bättring, kära jag. Men först ska jag njuta av en köttbulle.

12 apr

Alzheimers, kritiska studier och lakritsens dag.

Igår lyssnade jag på föreläsning som handlade om hur Alzheimers sjukdom starkt kan motverkas genom att man undviker att äta transfetter och ser till att få i sig nötter och fröer i ”lagom mängd”, vad det nu är. Det här med kost är så förvirrande. Det går liksom inte att hitta någon diet som inte talar emot en annan. Några fakta verkar vara obestridliga för att generellt må bättre och ge sig själv de bästa förutsättningarna:

Ät mer grönsaker
Undvik charkprodukter
Ät mindre mjölkprodukter
Lite nötter och fröer är bra

Vad jag vet är det ingenting som bestrider detta. Medelhavskost minus pasta verkar vara en vinnare. Under Harvards olika publicerade koststudier (jag brukar kolla in dem då och då) är det alltid veganer/vegetarianer/miljökämpar som kommenterar att vi inte ska äta fisk för Moder Jords skull eftersom haven är så rovfiskade och behöver ta igen sig. Andra kommenterar tungmetallerna som fisk också verkar lagra. Vågar vi fortsätta äta fisk ändå?

Apropå kost. Den här ledaren fick mig riktigt upprörd. Maken brukar säga ”lärare är de mest lättledda av alla, de går på allt i godhetens namn”. Min förklaring till att lärare överlag sväljer allt är att de flesta har min personlighetstyp. Vi bryr oss om eleverna, vill att alla ska vara glada och må bra, vi leds av känslor snarare än resonemang. (Jag hänvisar återigen till Jonathan Haidts bok för att förstå fenomenet.) Detta är anledningen till att jag tror att Djurrättsalliansen kommer att lyckas med sin infiltration. Om några år kommer barnen i skolan bara serveras vegetarisk mat, allt i godhetens namn. Kritiska studier, marxism, är det som tillåts styra den svenska akademiska världen och trots att det finns personer som varnar och protesterar blir de snabbt nedskjutna som ONDA, oavsett argument. Men det är en annan fråga.

Nu till den tredje punkten på dagens agenda. Idag är det Lakritsens dag!!! Vilken dag att fira. Idag börjar jag trappa ner min fasta, så det blir ingen lakrits för mig, men jag tänkte besöka vår lokala lakritsbutik Lakritshörnan och se vad de har att erbjuda inför påsk. Inte för att det inte redan har laddat med godis i garderoben, men det är mest till resten av familjen. Förresten säger alla studier att lakrits inte är bra för folk med högt blodtryck. Egentligen är det kanske inte särskilt nyttigt alls, men jag tycker det är tur att jag än så länge snarare har lågt än högt tryck. Det ger mig lite utrymme att ge livet ytterligare en guldkant. Och med den här avslutningen förstår du kanske att jag har fyllt flödet med mina favoritlakritsar dagen till ära! Ha en fin dag.

18 jun

Tankesnurra.

Att ha barn är inte alltid en dans på rosor. Forskning hävdar att det kanske inte ens gör oss lyckligare att ha barn. Och där kommer synen på forskning in. Man ser det man vill, hittar de bevis man vill. Särskilt gäller det den pseudo-vetenskap som jag anser att psykologi är, trots, eller kanske just för, att jag är så intresserad av den. Jag menar inte att ämnet psykologi som sådant och personer som jobbar i det området är charlataner, men det går rimligtvis inte att bevisa saker och ting på ett sätt som skulle göra det till en ”vetenskap”. Jag studerar ju till samtalsterapeut och inser att det låter knasigt att göra det här påståendet, men det är just studierna som har fått mig att inse att forskning i psykologi många gånger leder till antaganden, inte bevis. Korrelation och kausalitet är inte samma sak!

Här kommer ett exempel. Föräldrar lyckligare än barnlösa i Sverige, medan föräldrar i USA är olyckligare än barnlösa. Läser du artikeln om rapporten som handlar om detta är det lätt att se att resultatet bygger på många antaganden. Nedanför står följande: ”SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. ” Jag konstaterar att journalisten med all sannolikhet plockat de russin ur kakan som passar den verklighet hen vill skildra. Själva undersökningen är med all sannolikhet vinklad åt det håll som forskaren är intresserad av och vill bevisa. Och vilka har blivit intervjuade? Det går inte att bevisa att urvalet är rättvist. Ska du mäta resultat i ett kemiexperiment har du kanske tio olika scenarier som testas i exakt samma miljö gällande temperatur, tid på dagen, mängd o.s.v. Hur ska man kunna erbjuda detta i en undersökning gällande lycka? Och tycker en svensk och någon från Kuala Lumpur att lycka definieras på samma sätt?

Jag menar inte att man ska sluta forska inom psykologi. Det är spännande och utvecklande att lära känna mänskligheten och hur vi människor förändras med den nutid vi lever i. Däremot ska vi kanske akta oss för att dra för stora slutsatser, eller att göra stora sociala experiment som är omöjliga att se resultaten på förrän flera generationer har kommit och gått.

Så till anledningen till att jag över huvud taget skrev om det här. Igår fick jag ett paket på posten av vår äldsta dotter. Det var otroligt vackert inslaget och kom med ett omtänksamt och kärleksfullt meddelande. Jag grät en tår och kände mig så tacksam över att vara mamma. (Det är jag varje dag, för den delen.) Jag har sagt det många gånger förut, men säger det igen. Att vara mamma har gett mig mina största lyckor och några av mina svåraste stunder. Jag kan nu när de är vuxna och med de omständigheter vi lever i njuta av det fina och glömma det svåra. Precis som livet i allmänhet är det omöjligt att förvänta sig att allt bara ska vara halleluja hela tiden. Jag kan också tänka att om livet sett annorlunda ut hade jag kunnat vara mycket olyckligare, trots barnen. Och hur skulle ”vetenskapen” kunnat bevisa det?

Jag har sett föräldrar som har dragit från sina barn, mentalt, fysiskt eller båda. Jag har sett föräldrar som önskar att barnen aldrig hade blivit födda. Jag har mött desperation i konflikter mellan föräldrar till barn och upplevt katastroflägen för ensamma föräldrar som hade behövt en stöttande andra hälft. Jag har sett föräldrar som bara håller ihop för barnens skull. Jag har sett karriärister som borde ha valt bort barn för barnens skull. Jag har sett föräldrar som varit totalt inkompetenta. Så nej, uppenbarligen leder inte ”att ha barn” automatiskt till lycka. Jag har också sett den bottenlösa sorg som barnlöshet innebär för någon som verkligen vill få barn, även om personen i fråga har en strålande karriär. Lyckligare med eller utan? Omöjligt att svara på rent allmängiltigt. Jag tror att detta är sant oavsett om jag bor i Sverige eller USA. Och nu ska jag och yngsta dottern steka köttbullar till midsommar. Vår köttbullstradition gör mig definitivt lyckligare, men vad det beror på får väl någon smart professor försöka bevisa en annan dag.

03 okt

Tom Petty/Las Vegas.

Igår dog över 50 personer och många hundra skadades i ett fullständigt vansinnigt skjutande. Hur kunde jag ens lägga upp länkar till Tom Pettys låtar utan att nämna detta vansinnesdåd? Sanningen är att jag inte ens orkar tänka på hur fullständigt meningslöst det var att dessa människor fick råka ut för detta. Mamma satt och lyssnade på live-uppdateringarna medan jag stickade och försökte tränga ute ljudet av automatvapen och ångestfyllda skrik. Hur tänker en människa som är kapabel till att göra något liknande? En terrorist hyser åtminstone illusionen av att illdådet görs för att mänskligheten på något sätt i längden ska vinna på det, men om någon bara dödar för dödandets skull?

Nä, jag fortsätter med mina vardagssysslor medan jag lyssnar mig igenom den bästa föreläsningsserie jag någonsin sprungit på. För dig som önskar utvidga ditt sinne med (kanske) nya tankar och koncept rekommenderar jag Jordan B Petersons ”Psychological Significance of the Biblical Stories”. (Poddlänkarna till de olika avsnitten finns längst ner på sidan.) JP är professor i psykologi och psykiatriker, lite ful i mun men otroligt spännande att lyssna på när man vant sig vid hans lite ansträngda röst.

08 apr

Jag tror, jag tror på kärleken!

I somras försökte jag lyssna på så många sommarpratare som möjligt. Några av programmen blev jag lite besviken på. (Sorry, systrarna i First Aid Kit, ni är nog för unga för att vara riktigt intressanta i ett sådant här sammanhang. Ni sjunger och spelar dock emellanåt rent gudomligt!) Andra program har stannat i mitt hjärta hela långa vintern. Ett av de programmen är Ulf Ellerviks. Jag ska läsa hans kommande bok Njutning – berättelser om kärlek, känslor och kemi så fort jag bara kan. När jag lyssnade i somras fick jag flera aha-upplevelser och det händer ju inte annars så ofta längre. Det har väl med åldern att göra… 😉 Här har du lite av en sammanfattning av det Herr Ellervik talade om i programmet. Intressant, eller hur?