Nostalgi och tankar runt svensk drogkultur.
Det föll sig så att det idag fanns möjlighet att både hänga med äldsta dottern i nostalgiska kvarter, gå på lunchkonsert för att lyssna på orgelbröl och dessutom luncha tillsammans på favoritstället Indian Street Food & Co. Se, en sådan dag går inte av för hackor. Igår kväll återupplevde yngsta dottern och jag en annan sorts nostalgi då vi åkte till Kungens Kurva och tog en runda bland sushi, Kvantum och IKEA. Innan dess hade jag hunnit mysa hemma hos en god vän som jag ofta hänger med i Blekinge, och hennes barn. Dessutom bjöds jag på perfekta, glutenfria bullar. Toppen på ett annat sätt!
Våra år i Snättringe känns ibland oändligt långt borta, barnens trygghet så självklar om än dold i glömskans dimma. Jag har de senaste dagarna lyssnat på Evin Cetin och Jens Liljestrands bok Mitt ibland oss där jag fått möta andra svenska barns uppväxt, en uppväxt som lett dem in på brottsliga banor kantade av utanförskap, drogberoende, respektlöshet för liv och ett beroende av att kändisars, skådisars, politikers och vanliga Svenssons lulliga värld med villa, vagn och vovve, eller lägenhet på fina gatan, toppas med hemkörda droger av diverse slag. Efter Tills alla dör av Diamant Salihu började tankarna på att legalisera droger snurra i mitt huvud, nu brusar det av en ännu starkare övertygelse. Åttaåringar är redan inne på brottsliga banor och ”vi” höjer rösten lite och säger med emfas: ”O-acceptabelt”. Samma ”vi” stöder detta sjuka system med en lina ladd här och några jointar där trots förbud, samtidigt som att de som skulle kunna få lindring av plågor av cannabis på recept t.ex. förvägras detta. Jag har insett att jag är en stofil som håller mig undan rusmedel av olika slag, men uppenbarligen har väldigt många en annan syn på vad som krävs för att livet ska bli uthärdligt. Vad är dina tankar om denna fråga?
Jag är inte säker på att jag förstår vad du menar, tycker du att vi ska legalisera droger i allmänhet? Som med cigaretter och alkohol? Att legalisera i allmänhet, att legalisera droger, tror jag inte på. Jag har däremot varit inne på att avkriminalisera visst bruk, mest för att det är så sorgligt att allt sker i det fördolda och att man som missbrukare måste vara inte bara missbrukare, utan kriminell också. Och ofta göra ytterligare kriminella saker eller stötta folk som gör ytterligare kriminella saker, möta kanske farliga personer etc. för att underhålla sitt beroende. Så med det sagt, hehe, vet jag inte var jag står XD
Åh nej, nu har jag skrivit en kommentar två gånger och blivit avbruten (=glömt att publicera). Jag har alltid varit en stark motståndare till legalisering av droger, både bruk och försäljning. Efter att ha läst de två böckerna jag hänvisar till undrar jag dock om jag har fel… Ingen har svaren gissar jag, men det kommer bara att fortsätta om man inte angriper rätt problem från början. Att sätta plåster på skoskav som beror på för trånga skor kommer bara att hjälpa för stunden. Så fort man tar bort plåstret fortsätter problemet…
Jag är emot att legalisera droger. Iofs är väl inte cannabis nödvändigtvis värre än legala morfintabletter/benzo, eller ens alkohol. Men det behövs inte ännu mera droger! Många tror att cannabis är lösningen på allt såsom smärta och epilepsi och i enstaka fall kan den säkert funka. Så visst kan viss utskrivning på recept tillåtas. Men det är inte den stora frågan här. Många med kronisk ”smärtproblematik” är inget annat än legala missbrukare.
Jag är intresserad av just patienter med kronisk smärtproblematik och medicinberoende (Var går gränsen mellan bruk och missbruk?) – är det värdigt att gå omkring med hemsk smärta om det inte går att göra något åt den, eller finns det idag vettiga alternativ till att droga sig? De som upprätthåller de gängkriminellas verksamhet verkar snarare vara sådana som vill få sig en fix då och då…
När mamma hade cancer undersökte jag CBD-olja, men då hon hade en historia av en psykotisk episod kände jag att det absolut inte var ett alternativ för henne. Annars har man ju fått väldigt bra effekt av behandling av just CBD. Hur ställer man sig till detta bland läkare i Sverige? Är det hörsägen? Funkar det eller ej?
Morfin är säkert vassare mot cancersmärta än cannabis. (Rent allmänt.) Man är inte legal missbrukare om man får allt stigande morfindoser mot terminal cancer. Cancern sprider sig och smärtan kan öka. Behandlingen är palliativ. Det jag pratar om är människor med kronisk men godartad smärta såsom fibromyalgi. Det är vetenskapligt bevisat att opioider inte är någon lösning mot den sortens kroniska smärta. Man måste ta till andra metoder såsom kbt. Lära sig leva med smärtan och hantera den.
Usch, vilken tung börda att bära. Båda mina föräldrar fick morfin mot slutet just för att ta udden av fruktansvärd smärta. Mamma höll ut i det längsta trots att vi sa till henne att det viktigaste var att hon fick det så smärtfritt som möjligt. Det finns ju ett stigma i opioider, särskilt för någon som jobbat i vården och med missbrukande människor i hela livet… Som du säger, smärtan ökade hela tiden. Tyvärr mådde båda föräldrarna väldigt illa av morfinet, men just mot slutet verkade detta försvinna och effekten övervann liksom illamåendet.
Enl vad jag erfarit finns det inte någon stigma i opioider när det gäller palliativ vård och cancer, inte inom den professionella vården i alla fall. Vi ger även Morfin till spädbarn (inte pga cancer på min avdelning dock), och när man slutar med den behandlingen måste det göras mycket försiktigt.
Nej, i vården mötte jag inget stigma hos vårdpersonalen, men hos min mamma som har mött baksidan av opioider och kanske vid det stadiet ännu inte hade nått hela vägen i att acceptera att slutet var så nära fast hon hade varit sjuk länge. Många som missbrukar har ju faktiskt introducerats till denna värld via smärtreducerande medicin, så visst är det på sin plats att ha stor respekt för vad det innebär att ge den typen av smärtstillande till en person.
I USA var det ju skandal med Oxycontin/Oxynorm, vad jag vet så hade man en mycket liberal utskrivning av dessa under en period och man fick enorma missbruksproblem som följd. Tillverkaren hade visst marknadsfört dessa mediciner som att de inte skulle vara beroendeframkallande. Samma sak var det med Tramadol i Sverige för 20 år sedan. De flesta läkemedelsmissbrukare som jag vet har ju haft någon form av smärta från början, men vad kom först, hönan eller ägget? Det man vet, och det finns mycket forskning om det, är att opioider är ingen lösning mot kronisk smärta alls. Men då pratar vi inte om palliativ vård och cancersmärta!
Missbruk är inget monster som kastar sig över vem som helst. Det finns många människor som har hämtat sig t ex från svåra olyckor då de stått på jättemycket droger under längre tid. Men eftersom de tillfrisknat har de slutat med medicinerna. Det tycks vara så att vissa är predisponerade mot läkemedelsmissbruk (och blandmissbruk läkemedel+ alkohol är mycket vanligt).
Jo, precis, det finns en massa missbruk i USA som härstammar i överbruk av beroendeframkallande smärtstillande medicin. Och här har vi också diskussionen om den stora ”hönan eller äggen”-problematiken. Anlag för missbruk eller ej, förhållningssätt till smärta överlag, hur kronisk smärta uppstår och bättre metoder att erbjuda hjälp eller hantera… Vilken spännande diskussion! Säg till om du sedan läser Tills alla dör eller Mitt ibland oss och hur du tror allt rent medicinskt går att kombinera med lagliga åtgärder för att nå ett samhälle där så få som möjligt drabbas av att vara fast i drogträsket (direkt eller indirekt).
Jag har läst Tills alla dör… Jag tror nog på välfärdssamhället i det stora hela. Tillgången till alkohol och droger styr bruket såklart, men alkoholismen är knappast så mycket värre i sydliga länder där man säljer alkohol i matbutiken till 16-åringar. Iofs är medellivslängden nog något kortare där. De rika i ”innerkretsarna” använder tydligen ofta kokain, det är ju så dyrt att ingen med ”vanlig” budget (som inte är öppet brottsling) kan använda det.
Missbruk är genetiskt men också och oftast en larmsignal på att allt i livet inte står rätt till. Personer med borderline/antisocial personlighetsstörning blir väldigt ofta missbrukare. Till missbrukarpersonlighet hör att man vägrar se sin egen del i det som händer, och utöva offermentalitet.
Lite mina tankar kort.
Tack snälla för att du delade med dig!