11 okt

Nostalgi och tankar runt svensk drogkultur.

Det föll sig så att det idag fanns möjlighet att både hänga med äldsta dottern i nostalgiska kvarter, gå på lunchkonsert för att lyssna på orgelbröl och dessutom luncha tillsammans på favoritstället Indian Street Food & Co. Se, en sådan dag går inte av för hackor. Igår kväll återupplevde yngsta dottern och jag en annan sorts nostalgi då vi åkte till Kungens Kurva och tog en runda bland sushi, Kvantum och IKEA. Innan dess hade jag hunnit mysa hemma hos en god vän som jag ofta hänger med i Blekinge, och hennes barn. Dessutom bjöds jag på perfekta, glutenfria bullar. Toppen på ett annat sätt!

Våra år i Snättringe känns ibland oändligt långt borta, barnens trygghet så självklar om än dold i glömskans dimma. Jag har de senaste dagarna lyssnat på Evin Cetin och Jens Liljestrands bok Mitt ibland oss där jag fått möta andra svenska barns uppväxt, en uppväxt som lett dem in på brottsliga banor kantade av utanförskap, drogberoende, respektlöshet för liv och ett beroende av att kändisars, skådisars, politikers och vanliga Svenssons lulliga värld med villa, vagn och vovve, eller lägenhet på fina gatan, toppas med hemkörda droger av diverse slag. Efter Tills alla dör av Diamant Salihu började tankarna på att legalisera droger snurra i mitt huvud, nu brusar det av en ännu starkare övertygelse. Åttaåringar är redan inne på brottsliga banor och ”vi” höjer rösten lite och säger med emfas: ”O-acceptabelt”. Samma ”vi” stöder detta sjuka system med en lina ladd här och några jointar där trots förbud, samtidigt som att de som skulle kunna få lindring av plågor av cannabis på recept t.ex. förvägras detta. Jag har insett att jag är en stofil som håller mig undan rusmedel av olika slag, men uppenbarligen har väldigt många en annan syn på vad som krävs för att livet ska bli uthärdligt. Vad är dina tankar om denna fråga?

12 feb

Åh, nej!

Whitney Houston är död. I will always love you, Whit!

2007 skrev jag det här. Nu får jag lite dåligt samvete över att jag inte alltid talat bara goda ord om dig… Din version av I will always love you var också bra. Jag är bara en ”sucker for country”. Din röst var fantastisk och originell och du var definitivt en av mina 80-talsidoler. Jag kan inte döma någon annan och vet inte heller hur ditt liv egentligen var, men jag blev så ledsen då jag hörde om dina drogproblem. För oss ”vanliga” hade du allt. Du var otroligt vacker, hade ett kärleksfullt nätverk, din röst var alldeles underbar och i din glans dagar hade du också mer pengar än de flesta ens kan drömma om. Trots det blev du en stackars rik flicka, en kvinna som blev slav under ett svårt drogberoende.

Jag önskar din dotter allt gott i livet. Hon har redan hamnat snett, men jag hoppas att hon kan ta med sig din kärlek och lämna dina – och sina – drogvanor bakom sig. Vila i frid.