Nu slår luktärterna ut! Denna tid längtar jag alltid till. Det är så spännande att se hur de olika sorterna trivs för säsongen, vilka stjälkar som orkar dra iväg för att passa i stora vaser och vilkas doft och färg som blir just mina favoriter för året. Fortfarande väntar jag på att plantorna från de egna fröer jag plockade i höstas ska slå ut, men det är bra för mig att öva på att vänta ibland. Så här såg himlen ut igår…
… och det såg ut att reflekteras i lilla köksbuketten som i sin enkelhet är så vacker att det knyter sig lite i magen. Sommarhimmel!
Enligt teori är juni, juli och augusti sommarmånaderna. Kyrkklockorna har ringt för skolavslutning, sommargästerna har kommit till ön, trädgården har börjat växla upp och gräsmattan har i vanlig ordning börjat få bruna fläckar. Visst är det sommar! (Några riktiga sommartemperaturer har vi däremot inte fått uppleva, de håller sig till Medelhavet.) Något av det mest somriga som finns är flädersaft. Jag bad sonen ta hjälp av sin längd för att komma åt blomklasarna som jag inte nådde, så nu står årets första laddning i kylskåpet. Nej, socker är inte bra för kroppen, men det är traditionen som omger själva saften. Att göra flädersaft är helt enkelt en egen sommarritual.
I takt med att sommaren framskrider ändrar blombuketterna karaktär. Här står både årets första dahlia och årets första luktärt i sällskap med blomster som varit igång lite längre. Ett par ordentliga sommarnattregn har tacksamt tagits emot av allt som växer här (och sniglarna). Jag känner mig så tacksam över det som blir bra här i trädgården och ser fram emot…
… att få lägga Elsas fina duk som jag hittade i ladugårdsrensningen på bordet i lilla sittgruppen vid verandan. Blomsterprakt som levereras i alla väder oavsett hur många sniglar, tvestjärtar, rådjur eller perioder med torka som kommer på besök.
Detta inlägg är för mig själv och kanske för andra planttanter… Det har varit kallt, torrt och blåsigt denna vår. Tufft för allt som växer! Min handbevattning hjälper lite, men nog märks det efter bara två millimeter regn att hela trädgården liksom stramar upp sig. Pelargonerna som hade en tuff vinter har blivit gullade med och får pelargonnäring varje vecka, så alla som överlevde ser glada ut även om blomningen låter vänta på sig på flera av dem.
Mamma Mia-rosen håller fortfarande på att etablera sig, men hon verkar ändå må bra. Det gör också luktärterna som håller henne sällskap. Snart blommar det här. Prinsessan Marie lider tyvärr av något slags rost och har gjort det från början. Redan förra året visade jag blad för ”experten” på Blomsterlandet, men hon sa att det bara var torka. Jaja, rost är svårt att bli av med, men jag har behandlat med Binab, växtnyttiga svampar. Vi får väl se om det gör nytta. Rost kräver behandling flera gånger och resultatet ser jag inte förrän nästa år.
I södra rabatten bor dahliorna som snart börjar blomma. Halva längan kallas ”ettårsrabatten”, men den håller på att byggas om till en perennrabatt i gula/orange/röda toner. Än så länge får jag förlita mig på ettåringar, men det växer rätt dåligt. Nemesia Carnival levererar dock fantastiskt. Den är förstås ettårig, men är lättodlad och finns i flera färger. Mer Nemesia, alltså! Vallmon är så vacker. På vissa ställen växer perenn jättevallmo, på andra ställen växer självsådd vad som liknar rågvallmo. Jag hade hoppats att den vita, den lila och den rosa från förra året hade självsått sig, men än så länge syns inga spår av dessa färger.
Vid verandan växer det i krukorna. Luktärtstornet är mest intressant eftersom jag satte plantor från egensparade fröer i den. Det kan ju komma vad som helst, med andra ord. Tvillingsporre rekommenderar jag till alla krukodlare, så tacksam och vacker. Terassrosen som jag fyndade på ICA har börjat blomma i mörkrosa. Fasters dahlia ser ut att må finfint och jag hoppas slippa tvestjärtsattack på den.
Norra perennrabatten mår bra. Jag ska flytta om lite grejer i höst (martorn och bolltistel ska till exempel inte växa precis bredvid varandra). Den självsådda rosenskäran får vara kvar tills det växer något annat där. Har fått en plymspirea av min svägerska, men tror jag snarare vill ha den som solitär än i rabatten, vi får se. Och de fantastiska borstnejlikorna får vara kvar fast de är tvååringar. De funkar i princip som perenner. Längst upp till vänster ser du några perenner som kämpar för sitt liv. Det finns knappt någon jord i den delen av rabatten, men jag tror det blir bra! Fars ringblommor växer för fullt trots att jag trodde att jag ”städade bort” dem förra året. De flyttades till södra rabatten, men där växer de knappt alls. Vill dock inte ha något gult här, så jag ska ta flera plantor och flytta ner dem.
Klematisarna är seeena i år. En dog dessvärre, men de andra fyra har kommit igen efter diverse svårigheter. Massor av knoppar här i äppelträdet, men gissar att det inte blir party förrän i juli. Jag såg en bild på Underbara Claras barns avslutningsbukett som var plockad i deras trädgård. Mängder av blommor… De bor i Umeå och jag bor 112 mil längre söderut, men har knappt en blomma som slagit ut än. Det säger väl något om denna konstiga vår. Det är ju inte det att inget växer, det är bara supersent. Och så är det med det. Heja, heja.
Igår gjorde maken klar ”tomatkuvösen”! Jag bad om lite vindskydd vid stenladans vägg där vi alltid har våra tomater. Nog blev det vindskydd! Överbliven växthusplast kom väl till pass. Idag ska jag binda upp de ”vanliga” tomaterna. Busktomaterna är just buskiga och kompakta, så de klarar sig nog ändå. Vi bor ju tekniskt sett i växtzon 1, men jag har märkt hur sent allt är här jämfört med andra zon 1-trädgårdar. Blåsten är den stora boven, så jag tror på en både större och tidigare skörd än vad vi fått hittills.
Vad sägs om att bo i ett ruckel i Bullerbyn? En besökare som var här för ett tag sedan berättade om sitt syskons nyinköpta stuga, ”ett ruckel som ska renoveras innan de kan flytta in”. Det står i en liten by full av ruckel som ”ser ut precis som Bullerbyn”. Och att det känns lite som Bullerbyn här i Uttorp också. Min tyska syrra tyckte att ett av fotona i bloggen häromdagen kändes ”som att gå genom Ilon Wiklands sagoport”. Igår kväll tänkte jag därför att jag var extra tacksam över vårt lilla hem. Inte hade jag trott att jag skulle hamna i Bullerbyn precis. Definitionen av ruckel vet jag dock inte om jag håller med om…
Men titta, vi har ju till och med en hemlig portal längst ner i trädgården! Här går jag med vattenkannor för att ge ettårsrabatten chansen att åtminstone kicka igång fröerna jag spridde ut där och att de utplanterade, försådda blommorna ska orka etablera sig. Längre fram i sommar fokuserar jag på trädgårdslanden och rabatterna får klara sig bättre på egen hand.
Igår hade jag bjudit in fastrarna på lunch här i ”Bullerbyn”. Pga olika omständigheter fick vi göra nya planer och det bestämdes att tre av dem kommer om ett par veckor medan de andra tog med sig sina makar, och en hund, och kom hit. Vilken mysig eftermiddag det blev! Jag uppskattar verkligen min storfamilj och allt jag lär mig genom dem.
Jag uppskattar också att de är ivriga påhejare till min numera stora kärlek för trädgårdslivet. Båda fastrarna hade tagit med sig ett gäng nytillskott till trädgården. (De fick även med sig lite grejer hem, jättekul att kunna erbjuda det!) Nu ska jag hitta något härligt ställe för iris, fänrikshjärta, åbrodd, några nya myntor, någon salvia och citronmeliss. När perennrabatten har etablerat sig ordentligt och inte längre behöver tillskott av ettåringar ska jag dra igång nästa rabatt. Det känns lite som en mani, men det är okej.
När gästerna hade begivit sig hemåt gick jag min bevattningsrunda och gjorde planer för nästa moment medan jag gullade med allt som bara ska hejas på. Pelargonerna ska få flytta till sin trappa med fiberduk eftersom väderappens utlovade regn i vanlig ordning har fallit bort. Nu är det bara Odensjös Black Mamba som inte riktigt dragit igång efter den sorgesamma övervintringen. Den lever dock fortfarande, så det är väl bara att hoppas att den hittar kraft någonstans ifrån.
När man är mitt ibland något är det lätt att missa det som händer mitt framför ögonen. Dahliorna mådde bra av skjutsen de fick genom att jag satte dem i femliterspåsar för att ge styrka inför snigelangreppen som alltid kommer. Jag ser lite småhål på vissa av plantorna, men än så länge ser det ändå rätt bra ut. Dessutom växer många av dem så att det nästan knakar. Det ska bli SÅ spännande att se vilka dahlior som egentligen överlevde i musattacken. Alla musdahliorna (1-4) växer jättefint och nu funderar jag på om en av dem kanske till och med är Orange Delight, min favvofavorit som jag var säker på hade blivit uppäten. Skottkärreplanteringen har fått gräsklipp som håller undan ogräs och hjälper till att hålla fukten i jorden. Plantorna verkar må toppen. Tomaterna har fått plats i sin kuvös. Varje år är jag lika orolig över om jordblandningen jag gjort varit tillräckligt näringsrik, men inte så gödslad så det bara blir en massa fina blad och inga tomater. Det brukar lösa sig. Alla plantor visar åtminstone blomanlag, så det finns hopp. Sedan är det gurkorna. Jag satte fyra stycken i tjugolitershinkar i växthuset och de visar verkligen att de gillar behandlingen. Från förra året minns jag att den första gurkan kom betydligt fortare än jag hade trott. Den stora fördelen med växthuset, förutom mellanperioden mellan ”risk för frost” och verklig sommar, är definitivt de lite mer exotiska grödornas glädje. Gurka, chili, paprika och physalis ger mycket mer skörd med värmeboosten. Och tänk om det blir vindruvor i taket, för det hade varit så roligt!
Slutligen ett ögonblick vid diskhon imorse. Vackra stunder finns på de flesta ställen om vi tar oss tid att ta in dem. Tack för ljuset! Och tack för att jag får bo ”i ett ruckel i Bullerbyn”. Jag vill inte vara någon annanstans.
I torsdags kväll plockade jag upp blomstersyrran på väg hem från kören. Hon sov över hos oss för att kunna jobba lite tillsammans med maken och ha en trädgårdsdag i Bredavik, sommarstället som vi syskon har tillsammans. Hon är den som fixar och donar mest för att trädgården ska bli mer tilltalande medan äldstabrorsan är den som sköter gräsklippningen och tar hand om det mesta av alla praktiska bestyr. Jag är väldigt tacksam över deras insatser. Jag försöker dela med mig av försådda växter och annat, men det är syrran som sätter dem där de ska vara och tar hand om vattning och rensning (hennes man hjälper också till mycket). Igår fick hon ta med sig det hon ville ha och hjälpte mig dela upp och omskola en del grejer. Jag jobbade som en gnu för att få ut det sista av allt som jag avhärdat de senaste veckorna förutom pumpa och squash.
I den gamla skottkärran vid brunnen satte jag äntligen en ordentlig plantering som jag tror kan bli jättefin. Det är minisolrosor och slingerkrasse som jag hoppas kommer att lysa upp i all sin prakt här! Det är alltid lika spännande att se en ny kruk- eller byttplantering eftersom det ser så klent ut med de små plantorna. När väl rötterna tar fäste så kommer denna kombination att bli vackert prunkande, bara vänta så ska du få se! Vattningen den första tiden är så viktig för etableringen.
När jag tog detta foto stod hyllan fortfarande på sniskan, men det är fixat nu. I år har jag satt fyra krukgurkor, Iznik, som är motståndskraftiga mot gurkmjöldagg som gurkisstackarna drabbades av förra året. Det blir också frilandsgurka, men jag tror mest på dessa. Chili, paprika och physalis har börjat ta sig bra efter bladlöss (chili och paprika) och solskador (physalis). Planttanter lär sig kanske av sina misstag och erfarenheter, men ibland går det trögt. Jag älskar att ha ett växthus och gillar att få känna mig fram gällande vad som funkar. Brädorna ligger över markdukens skarvar. Vi får se hur vi gör med golvet här, men detta funkar så länge trots att det är ganska fult.
Våra små fruktträdsspön mår så bra. Jag rensade fram smultronen jag satte förra året och de har tagit sig jättebra. Kul! Tänk om vi får lite körsbär redan i år? Det hade ju varit roligt! (Äppelspöt har två blommor, så helt omöjligt att vi får skörd där också är inte helt omöjligt.)
Vi har delad vårdnad om svägerskans goding medan hon är i Göteborg och hejar på sin man som springer Göteborgsvarvet. I vanlig ordning svassar godingen runt makens fötter så fort han är i närheten.
Godingen var helt slut efter en eftermiddag på landet. Hon kaxade mot vår tama kaja, skällde i högan sky, men kajan hoppade bara närmare och närmare som en riktig retsticka och visade vem som var här först. Grannen gillar hundar och var med för att ge lite ”människoterapi” då godingen är alldeles för skällig mot nya bekantskaper på två ben. Övningen gick mycket bra och grannkatterna fick inte ens en nosning när de sedan kom fram till grinden för att vara med i den sociala interaktionen. När vi väl kom in lade godingen sig i trappan helt utslagen och orkade knappt något annat än att gå ut på ett par kisserundor innan och somnade gott i sin medhavda säng.
Maken och jag passade på att fredagsmysa med rabarber- och äppelpaj. Vårt rabarberbestånd håller fortfarande på att känna in sig där det växer, men en paj kan vi alltid få till. Jag tror jag behöver ösa på lite mer kompost helt enkelt.
Jag försöker diska ur krukorna efter hand istället för att tänka att det ska bli gjort senare. Jag ogillar verkligen att behöva göra det när det är dags att använda dem nästa gång. Köket ser uppställt ut hela tiden under den här intensiva perioden i maj, men så får det vara. Det ska storstädas nu dock eftersom dammråttorna drar genom huset så fort det blir tvärdrag. Vi har inte direkt prioriterat annat är toalettstädning den senaste månaden. Så får det vara! Det kommer städigare dagar, men just nu njuter jag av att tillbringa varje ledig minut med allt från vattenkanna till ogräsrens i händerna. Heja, heja.
Vi har kommit fram till den tid då solen går upp med vardagsrumsfönstret som ram. Stänger vi inte dörren till sovrummet blir det oavsiktligt föreställning strax efter halv fem på morgonen. Jag är visserligen morgonmänniska, men inte har jag sovit färdigt så dags. I morse tog jag ändå trädgårdsrundan med kameran i högsta hugg. Lyssnade på fågelsymfonierna, mötte solen, lyssnade på fasanen som tycks stå i ständigt behov av Heimlichmanövern och tänkte att det är nu den långa perioden av morgonvattning drar igång. Solen är underbar och har varit hett efterlängtad, men att inte se tillstymmelsen av regndroppar i väderappen ger lite katastroftankar om hur det var 2018.
Visst är det vackert? Päronblommorna lockar pollinatörer med allt vad de har och även om jag inte är någon pollinatör lockas jag.
Varje blomma är ett mirakel. Detaljrikedomen och funktionaliteten är häpnadsväckande. Konstruktionen är så makalöst genialisk. Att börja dagen med förundran är inte dumt, jag tackar och tar in.
Maken hjälper mig fixa tomatkuvös, men fram tills den står klar låter jag de sexton färdiga hinkarna med än så länge glada plantor bo i ett tält framför perennrabatten. Fiberduken hjälper dem anpassa sig till vädrets makter, jag tycker de verkar må väldigt bra och jag minns våren då jag gråtande kröp omkring i det lilla växthuset och försökte rädda alla växter som hade slagits ner till marken från hyllorna under en särdeles blåsig natt. Naturen är obarmhärtig och enormt generös. Vi behöver lyssna in och anpassa oss, röra oss med försiktighet och ta emot hjälpen där den erbjuds.
Än så länge mår dahliorna bra i sin rabatt. De har fått gräsklipp runt fötterna. Muren rensar jag från levnadsglada skott en annan dag. Jag har inte hårdrensat där för att ge upp, icke sa Nicke. Imorgon är en annan dag, men denna morgon ska jag krypa ner i sängen och sova någon timme till så jag orkar med den långa dag som ligger framför mig. Tack för allt vackert. Att drömma i soluppgången är ett fint sätt att börja dagen.
Vad kan jag säga mer än att det känns som att jag för tillfället bor i en bubbla där allt handlar om jord, vatten, plantor, sol, fröer, drömmar och funderingar. När det regnade igår förmiddag, trots att det inte skulle ha gjort det, blev jag jätteglad för allt det nysåddas skull och drog till Blomsterlandet. Det beslutet hade även alla andra planttanter och plantgubbar i Karlskrona kommun tagit. Vi irrade fram bland ettåringar och perenner, bärbuskar och rosor, gödningsprodukter och hederligt gammalt jutesnöre (som just igår kostade 80 kronor för två stycken, bra pris för denna i trädgården mycket användbara produkt). Vi har fått jordgubbsplantor från vänner vid flera tillfällen, men någonstans på vägen har de drabbats av någon sjukdom som följt med och blivit värre för varje år trots nedklippning. Den ligger väl i jorden. Jag tog därför efter konsultation med Google det exekutiva beslutet att helt enkelt köpa ett gäng nya plantor och sätta dem i en låda med nyblandad superjord, inspirerad av hügelbäddar. Vi får väl se om det hjälper. Den här gången vet jag åtminstone vad sorterna heter. Jag köpte några plantor Tristan och några Loran. Båda är remonterande och ska ge gubbar hela vägen fram till hösten om allt blir som det ska. Lilla barnbarnet måste ju få plocka jordgubbar då hon kommer och hälsar på mormor och morfar!
Brorsan kom förbi när jag sprang omkring som en yr höna och försökte hinna med så mycket som jag bara kunde. Han klippte det sista gräset med åkgräsklipparen i ett nafs. Maken har klippt resten och samlat gräsklipp till alla möjliga projekt. Jag gillar täckodlandet och näringen gräsklippet ger, men det funkar också bra för allmän jordförbättring. Finemang och gratis, om man bortser från det tidsödande i att tömma uppsamlaren. Våra grannar här uppe vid ladan har varit sommargäster fram till nu. Efter pension flyttar de ner från Göteborg för att bo här på heltid, så jag tänkte försöka göra perennrabatten extra fin från deras sida genom att sätta luktärter längs stenmuren. Det sitter ett hönsstängsel monterat uppepå, det blir jättefint för luktisarna att slingra sig upp där med hjälp av jutesnöre. I vanlig ordning ska jag också sätta en luktärtsrabatt nere i trädgårdslandet. De andra grannarna får förhoppningsvis solrosor att titta på. Vi får väl se om jag eller sniglarna vinner kampen. Förra året kunde både de och vi sätta in stora vinster. De blev mätta, men jag hade satt så många plantor att vi fick tillräckligt med ögonfröjd ändå. Jaja, idag blir det vilodag och mina stackars uttänjda lårmuskler får chans att återhämta sig. Min fysioterapeut till svåger sitter alltid på min axel (bildligt talat) då jag håller på och joxar och jag är tacksam för den trädgårdspall jag fick av hans fru, blomstersyrran. (Hahaha, kul att jag länkar till en sida som heter ”SeniorLife”!)
Ps: Jag hör vad som händer omkring mig, både på riksnivå och i världen. Jag är inte blind, inte döv och varken dum eller naiv. Jag blir bara så svart då jag ser hur konflikter hanteras av vuxna människor som kan anses vara både klipska och kunniga. Min ständiga fråga är om människor inte bara kan bete sig? Det verkar dessvärre inte så. Därmed fortsätter jag att gräva där jag står, bokstavligt. Jag försöker hålla dyngspridningen bara till trädgården och hoppas kunna få med mig en individ i taget att agera på ett sätt som gör världen lite bättre. Börja i familjen! Igår lyssnade jag på Moa Herngrens nya roman, Syskonfejden. Jag blev så berörd, på flera plan. Bok att läsa eller lyssna på för alla som kommer från en familj och/eller har en själv. Påminnelsen om att det är nyttigt att försöka sätta sig in i en annans liv då och då är på sin plats. Allt är inte alltid som det synes vara och bara för att man kommer från samma föräldrar betyder inte det att man blir likadan. Varje individ har sin egen genetiska komposition som leder till allt från personlighet till hur man tar sig an livet och hur andra behandlar en. Och som jag sa till någon igår: om andra har känslor och åsikter om någon annan person och lägger dem i din famn betyder inte det att du behöver ta ansvar för dem. Bara säg ”har du tankar om det så prata med personen ifråga, inte med mig”. Att skämmas å deras vägnar är ju känslomässig helt bortkastat! Tänk stackars mormor som verkade basera sitt liv på ”vad andra skulle säga”. Vilken massa ödslad tid och energi… Tack och hej från mej.
En klient skrev och frågade om hen kunde få samtal på torsdag eller fredag. Jag visste att det var Kristi himmelsfärd eftersom vi flyttat vår körövning, men hade helt glömt bort det. Livet utan skolbarn i familjen och eget företag gör att tiden blir flytande. Jag gillar på ett sätt att det blir mjukt runt tidsramarna. Missförstå mig inte, jag gillar ordning och reda, korsstygn och ramar. Däremot kan jag bli mindre stressad av att inte hela tiden se framåt till nästa begivenhet. Jag är hopplöst efter med så mycket i år pga den långa sjukdomen. Visst är jag på gång igen, men det nafsar hela tiden i hälarna. I vanlig ordning har det varit sniglar, löss (grrrrr, mina chili- och paprikaplantor såg inte hängiga ut av för lite vatten, grrrrr, hoppas såpvattenbadet hjälper), fåglar och frysgrader som satt käppar i hjulen. Det är bara att komma igen, jag vet ju att det alltid blir så här och att det blir bra ändå! Potatis och sättlök beställde jag från Klostra som vanligt, men de har varit på väg i transportkedjan så länge att jag börjar misströsta. Schenker verkar ha stora problem att leverera, får se om paketet anländer idag som det utlovades igår. Det är okej. Och dahliorna är inte satta i jord än, men jag har ju ett helt gäng som INTE blev uppätna av den hungriga dahliamusen och som fått tjuvstarta. De ser jättefina ut trots att några blev lite frostbitna trots fiberduksskyddet. Ja, du ser. Det finns många om och men. Det finns dock så mycket annat positivt.
Maj 2023, växthus på gång
De små rotskotten som är tänkta att bli en fantastisk syrenhäck så småningom har tagit sig jättefint så här långt. Jag fortsätter vattna och vattna (överallt förresten, det var skönt med en rejäl rotblöta i förrgår). Perennrabatten som är inne på år två är fortfarande ”oredig”, men nog ser jag redan nu att det kommer att ”bölja” lite mer än förra året! Det mesta växer jättefint där vid västra stenmuren. Vinrankan jag köpte på utförsäljning förra året och som sattes i ett hörn i växthuset tidigt i våras har tagit sig jättefint. Jag längtar efter att få uppleva ”kraftig vinranka som ger söta, gulgröna, nästan kärnfria druvor i stora klasar.” I Lilla Keukenhof ska jag sätta ner dahliorna idag, ska bara få upp resten av tulpanlökarna som jag dock inte riktigt vet vad jag ska göra med. Det är inte sådana sorter som har större benägenhet att komma igen, men när jag grävt upp dem så ser jag att det bildats massor av sidolökar?! Maken fick till slut igång gräsklipparen, så det ser jättefint ut i trädgårdslandet. De allra första sparrisarna frös, men nu är det snart dags att skörda årets första – de ser otroligt fina ut, trots att ”sparrislådan” egentligen får för lite sol. Hallon och björnbär ser ut att ha tagit sig jättefint där maken gjort plats för dem. Lilla hagtornshäcken börjar komma igen efter nedsågningen till fotknölarna för några år sedan. Visst är det lite hål i den, men det ger sig. Det finns ett par rosor och en krusbärsbuske som fått bättre utrymme nu och jag tror att de alla kan bidra på ett positivt sätt. De flesta av de försådda blommorna och plantorna har tagit sig bra, det ska nog bli fina buketter och gott att äta i år också! Lidl-spöna (två bigarråer och ett Ida Red-äppelträd) har tagit sig fint och marktäckarna jag satte runt dem har tagit sig lite runt alla tre. Kanske blir det i år schersminen blommar, kanske nästa, men den lever fortfarande och har hälsan. Luktärterna ser fantastiska ut. Gullviveängen är på gång. Kungsängsliljorna breder ut sig. Två av tre rosor ser ut att ha tagit för sig ordentligt och alla fyra klematisar min syster köpte för vrakpris på Ekohallen förra året har alla tagit sig jättebra. Maken håller på att bygga ett tomatväxthus och det kommer att ge murarhinksodlingen en skjuts tror jag. Örthjulet ser ut att kunna bli jättefint i år också, även om en del plantor kanske hade behövt beskäras lite hårdare. Det är fler odlingsplatser på gång, det händer grejer hela tiden och saker och ting får ta sin tid. ”Easy does it.” Var dag har nog av sin egen plåga sägs det i Nya Testamentet, men nog finns det oändligt med glädje att ta in också. Uttrycket passar väl att paras med att ta sig tid att lukta på blommorna. Just nu är det mandelblom som fyller luften med väldoft, men fruktträden är på gång de också. Och syrenerna! Den här genomgången fick helt enkelt bli ett slags inlägg i tacksamhetsdagboken. Med det är det dags att hugga i för dagen och vi kämpar vidare!
God morgon världen! Efter gårdagens rejäla rotblöta vaknade naturen upp till blommande träd, perenner som liksom bullat upp sig (förutom kärleksörten som i vanlig ordning halshöggs av rådjuren i förrgår – jag blev inte ens arg eftersom det händer varje år och det gör plantorna extra fina, även om det tar några extra veckor) och en decimeter längre gräs. Morgonrundan i trädgården gav upphov till både en och två insikter. Hur resilient naturen är, men att den också ger och tar helt utifrån egna regler som människan sällan kan styra helt över. Något som känns hopplöst en dag visar sig ha varit onödigt att lägga tid och energi på. Det var oviktigt, eller åtminstone spelade det inte roll i långa loppet. Det vardagliga och monotona, upprepningen, är det som ger grundkulissen och behövs för stabilitetens skull. Växter som är generösa och bjussar på sig själva. De lågmälda, men ständigt närvarande. Divorna må bjuda på häftiga shower, men man vet aldrig om de dyker upp igen om man glömt ge dem en extra dos näring eller specialbehandling under torrperioder.
Går du vidare utan reflektion? Glömmer glåmigheten, ogräsrensningen, pollenallergin och allt det andra tråkiga, för nu är det tisdag, solen skiner och allt är på topp? Det kallas homeostas, det där tillståndet som väl mest kan beskrivas som jämvikt. Vi glömmer vanligtvis till slut udden av både det värsta och det bästa, landar i vardagen. Det verkar som att vi människor funkar så för att kunna klara av livet. Vi kan minnas att det hänt om vi anstränger oss, men det finns inte längre med i varje stund. Någon har haft en jobbig förlossning, men tar ändå beslut om att skaffa ett barn till. Någon har varit himlastormande kär, men säger ändå till sin partner att hen aldrig varit kär då hen träffar någon ny. Någon har vunnit tre miljoner och tänker att det ska lösa alla problem, men får ändå söka hjälp för depression ett halvår senare. Någon har sparat pengar i ett år för att köpa en väska och gullar med den i två veckor, sedan är det något annat som hamnar i vill ha-fokus.
Vid allostatisk överbelastning kommer vi inte vidare efter att något traumatiskt har hänt oss. Vi hamnar i utmattning, kan inte längre fungera utan hjälp, behöver behandling för PTSD… Det där systemet som finns för att hjälpa oss kan av olika orsaker inte längre kicka in. Detta är anledningen till att det finns de som råkat ut för hemska saker som inte verkar kunna gå vidare, trots att någon annan som varit med om något liknande fortsätter sitt liv utan att verka vara lika påverkad. Det är dock meningslöst att jämföra varandras lidande eller varandras sätt att hantera framgång och motgång, lycka och trauma. Vi har alla vår egen väg att gå, men att dra fram en extra dos medkänsla när någon inte ”beter sig” gällande att känslomässigt hantera både med- och motgång tycker jag kan vara på sin plats. Och så gick tankarna denna morgon.
