Vi har kommit fram till den tid då solen går upp med vardagsrumsfönstret som ram. Stänger vi inte dörren till sovrummet blir det oavsiktligt föreställning strax efter halv fem på morgonen. Jag är visserligen morgonmänniska, men inte har jag sovit färdigt så dags. I morse tog jag ändå trädgårdsrundan med kameran i högsta hugg. Lyssnade på fågelsymfonierna, mötte solen, lyssnade på fasanen som tycks stå i ständigt behov av Heimlichmanövern och tänkte att det är nu den långa perioden av morgonvattning drar igång. Solen är underbar och har varit hett efterlängtad, men att inte se tillstymmelsen av regndroppar i väderappen ger lite katastroftankar om hur det var 2018.

Visst är det vackert? Päronblommorna lockar pollinatörer med allt vad de har och även om jag inte är någon pollinatör lockas jag.

Varje blomma är ett mirakel. Detaljrikedomen och funktionaliteten är häpnadsväckande. Konstruktionen är så makalöst genialisk. Att börja dagen med förundran är inte dumt, jag tackar och tar in.

Maken hjälper mig fixa tomatkuvös, men fram tills den står klar låter jag de sexton färdiga hinkarna med än så länge glada plantor bo i ett tält framför perennrabatten. Fiberduken hjälper dem anpassa sig till vädrets makter, jag tycker de verkar må väldigt bra och jag minns våren då jag gråtande kröp omkring i det lilla växthuset och försökte rädda alla växter som hade slagits ner till marken från hyllorna under en särdeles blåsig natt. Naturen är obarmhärtig och enormt generös. Vi behöver lyssna in och anpassa oss, röra oss med försiktighet och ta emot hjälpen där den erbjuds.

Än så länge mår dahliorna bra i sin rabatt. De har fått gräsklipp runt fötterna. Muren rensar jag från levnadsglada skott en annan dag. Jag har inte hårdrensat där för att ge upp, icke sa Nicke. Imorgon är en annan dag, men denna morgon ska jag krypa ner i sängen och sova någon timme till så jag orkar med den långa dag som ligger framför mig. Tack för allt vackert. Att drömma i soluppgången är ett fint sätt att börja dagen.