Har du varit i Finspång någon gång? Det hade inte jag förrän igår. Nu ska jag ärligen erkänna att jag inte åkte hit av egen vilja, utan för att jag följde med som sällskap. Dagen blev dock utmärkt trevlig. Jag hade som uppgift att underhålla mig själv i några timmar. Centrum var inte mycket att hojta över, men biblioteket var ljust, inbjudande och välförsett. Dessutom var vädret pangfint. Solen lyste på de sprakande höstfärgerna och jag tänkte att bättre kunde det inte bli.
I Finspång ligger ett vackert litet slott som Louis De Geer d y lätt bygga mellan 1668 och 1685. Det har kompletterats av flyglar och ett orangeri genom åren och här är fortfarande full aktivitet! I slottet har man kontor och i flyglarna finns bl a restaurang.
Slottsparken har varit vacker sedan 1700-talet och är numera öppen året runt för alla som behöver hämta kraft här. Kontrasterna är stora mellan ett centrum som är ett lika otroligt fult ”Domus-centrum” i betong som så många andra svenska städer bjuder på och den samtidigt mjuka och strama parken.
I orangeriet kan man hitta Sveriges äldsta vinstock. Jag stod länge och beundrade både den och alla de välväxta pelargonerna utifrån.
På baksidan av orangeriet går det fortfarande att urskilja ett par imponerande konstverk, även om tiden gjort sitt och därmed blekt dem.
Min gissning är att Trygg-Hansa ville göra sin räddningsstation lite mer ”tidsenlig” genom att åtminstone bjuda räddningsstationen på ortens gamla stavning.
Jag stod länge och njöt av naturens eget, levande konstverk i vattnet vid en av de små broarna som går på flera ställen i parken. Tankarna gick till kott-race i våryra vattendrag och tider då livet per automatik var långt mindre stresspåverkat än idag.
Det sista jag tog kort på var det fina trädslottet i parken! Kul idé. Härligt att hitta inspiration på oväntade ställen.
Naturen läker, peppar, ger kraft, tröstar, livar upp, påminner om vad som är viktigt och sätter fart på livsandarna. Torö stenstrand gav mig framförallt ny energi idag. Att se vågor brytas i ögonhöjd är kraftfullt, åtminstone då man sitter i säkerhet på stranden. Jag hoppas få ta med mig denna nya energi in i vecka 41, för nu börjar det bli tjockt i schemat.
Så många dagar har jag hängt här på jorden. De flesta av dem ingår i ett sammelsurium av minnen, möjligen minnesvärda, men inte tillräckligt speciella för att sticka ut. Somliga minnen har jag plockat fram så många gånger att jag fortfarande minns dem väl, men kanske har de ändrat form på vägen? Vem vet? Jag vet iallafall att jag inte hade velat fira femtiofjärde födelsedag på något annat sätt än vad jag gjorde. Solen sken, löven brann, jag blev uppvaktad på finaste sätt från morgon till kväll, maten var god och jag fick till och med bada! Tack för livet! Tack för att det fortfarande finns glöd i mitt hjärta och hopp i min själ.
Grattis på kanelbullens dag! Jag älskar att baka. Älskar! I år har jag dock inte blivit några bullar på Vintervägen. Det hade det däremot blivit på Pantarholmen, så jag serverade maken en av svärmors bullar då jag satt på passagerarplats i bilen tidigt imorse.
Det har runnit mycket vatten under broarna sedan jag fick reda på hur dåligt jag mår av vetemjöl. Jag kommer ihåg hur plågad jag kände mig och hur sugen jag blev då jag bakade något de där första åren. En och annan fralla och bulle slank igenom. ”Det är värt det, det är ok att må dåligt då och då så gott som det är.” Med tiden började jag dock omvärdera måendet. Kalaskakor blev mindre lockande. Bakningen gav fortfarande plus på njutningskontot, men utan att locka smaklökarna. Annat fortsatte ge glädje. Den sensoriska upplevelsen av att knåda en deg med perfekt släpp. Ljudet av att röra ihop mjukt smör, vaniljsocker och strösocker. Doften av det nybakade godset. Känslan av att kunna bjuda andra på nybakat. Idag äter jag ingen vetemjölsmat och är nöjd med det beslutet. Därmed lämnar jag alla de 9 miljoner kanelbullar som beräknas gå åt i Sverige idag till er andra. Hoppas att just din bulle är perfekt söt, saftig, stunsig, flufftung och kanelig!
Om några veckor är det ett år sedan jag drack min senaste Pepsi Max. Med min syn på redig och rejäl mat lagad från grunden har inte Pepa passat in någonstans. Det bara blev så att jag började dricka det någon gång i min ungdom och tyckte det var gott. Dessutom SOCKERFRITT, och med alla mina ätnojor kändes det trevligt med något som kändes lite festligt. ”Får jag inte äta godis och (senare) inte kan äta mjölmat så kan jag väl ändå få dricka en Pepsi Max då och då?” I oktober-november förra gången hände dock något i min kropp. Jag misstänker att det var min obehandlade borrelia som spökade. Jag blev iallafall nojig och kände att jag inte ville ha mer av ”det där rävgiftet” (fars benämning). Så blev det. Från en stund till en annan slutade jag alltså med en olat som hängt med i kanske trettio år eller mer. Jag var inte längre sugen. Jättemärkligt. Önskar att jag kunde få samma känslor för allt annat som inte heller är bra för mig, oavsett vad det är!
Annars går det framåt, en dag i taget. Om ett par dagar fyller jag 54 år. Jag kliar mig i huvudet och undrar lite över hur tiden kunde gå så fort, men det är inget jag lägger någon större vikt vid. Jag är tacksam över att fortfarande få vara vid liv, över att jag fortfarande tycker om att leva och över att jag fortfarande kan känna att jag vill och kan lära mig grejer. Senast idag lärde jag mig att slamfärg inte ska målas om för ofta. Det kändes bra. Fast jag vill ändå måla om verandan nästa år så den får samma färg som resten av huset. Får borsta bort färgen ordentligt först.
Senare idag hoppas jag att vi får fira våra anhörigas försäljning av den nuvarande bostaden då de redan hittat (och köpt) sitt drömboende. Vi håller tummarna för att signeringen av försäljningspapperna går som en dans… Det är så spännande!
Någon som helt säkert firas idag är fars lillebror som fyller åttio imponerande år. Det är så klart roligt, men dagar som denna kan jag inte låta bli att sörja att mina föräldrar inte får vara med på festligheterna. De fattas mig. Sorgen är mjuk och gör inte längre ont, men faktum kvarstår. De är inte här. Får passa på att vara tacksam över att det var just dem jag fick till föräldrar, för annars hade jag ju varit någon annan.
Annars vet jag inte riktigt vad jag har att fira. Denna lista är kanske imponerande nog? Jag ska iallafall ha findrickan redo och hoppas hitta fler saker att glädjas åt. Mer firning till folket, helt enkelt.
Jag älskar att vakna lite senare. Vänd mot bokhyllan strax efter klockan sju reflekteras solen i Dollybokens titel. Kära Dolly, min första idol. Så mycket Barbie och fötterna på jorden på samma gång. En mångfacetterad kvinna med många strängar på de instrument hon trakterar (det är en hel hög). Ett stort generöst hjärta, en fantastisk musikalitet och så är hon street smart. Det gillar jag. Hon må ha fler peruker än någon annan i världen och har säkert gått igenom fler plastikoperationer än de flesta, men hon har djup kontakt med den där lilla flickan från bergen som hela tiden går med henne. Jag har inte många idoler, men hon är en. Och så vill jag att det ska fortsätta vara.
Det är klurigt med idoler. De faller ofta djupt när personer inser att de är mänskliga, eller kanske till och med visar mänsklighetens värsta sidor. Du vet hur det blir, då, efter kraschen. Från att ha höjts till skyarna finns det inte längre något av allt det braiga kvar, det blir häxjakt och alla som kan befinnas skyldiga till att ha något slags samarbete med den fallne ska åka ner i helveteselden. För tillfället gäller det Sean ”Diddy” Combs. 120 personer ingår i gruppen som stämmer honom för sexuella övergrepp och annat eländigt, många av dem är underåriga. Jag blir alltid lika förvånad över att förgripare liknade Diddy lyckas upprätthålla normala liv under jättemånga år då de prisas för förträfflighet, storhet och genialitet, men så fort någon ropar att kejsaren är naken ska samma personer göra allt för att visa att de alltid har tyckt att personen varit falsk, oberäknelig eller opålitlig. De som på riktigt varit Diddys vänner blir nu per automatik misstänkliggjorda. Är inte Beyoncé en häxa trots allt? Och Mary J Blige måste vara en riktig satmara. J Lo då, vi visste väl redan att hon inte är riktigt klok? Vad gäller för Justin Bieber, Ashton Kutcher och Usher? Visste de? Var de delaktiga i övergreppen? Hade de kunnat stoppa allt det hemska? Fallet blir hårt och många kommer att dras med när det skrapas på ytor och grävs i papperskorgar. Min gissning är att associationsskuld kommer att bli svårt att undvika och somliga kommer att anses skyldiga trots att de faktiskt inte gjort något klandervärt.
Jag är tacksam för idoler i min vardag, de vars styrkor och svagheter jag redan vet om och inte behöver fundera över. Tack till brorsan som tog sig tid att köra hit ett helt lass prima björkved trots sitt fullspäckade schema! Han är en hyvens karl, den där lillebroren. Jag ser fram emot den värme vi mår så bra av då det blir lite kallare ute. Kakelugnen förbereder sig på värme av ett bättre slag än Diddys helveteseldar. Själv njuter jag av att just nu vara perfekt varm. Koftor hjälper mot kylan, vi kan fortfarande sova med öppet fönster och hålla värmen under duntäcket. Ljus och värme önskar jag också dig, allt av det bättre slaget.
Idag har jag plockat in ett stort fång dahlior som delats upp på ett gäng vaser. Jag brukar alltid hinna tänka ”det här är nog sista buketten” flera gånger varje höst, men vet att detta inte var en av de gångerna. Längre upp i landet har nattfrosten gjort entré. Här ute vid kusten är dock temperaturskillnaderna lite mjukare.
Ett nytt gäng Ingrid Marie hade trillat ner medan jag var borta. Visst hade jag kunnat lägga dem på eftermognad, men det fick bli äppelmos i slowcookern istället. Så gott med en skvätt grädde till! Jag lät bli att skala och mixade istället efteråt. Nästa gång går jag tillbaka till det gamla vanliga sättet. Det blir godare med lite stuns i krämen!
Det var inte bara blommor och frukt som kunde skördas. Även brevlådan var för en gångs skull full med annat än skräp. Jesus hade blivit illa åtgången på väg från Höllviken, men var fin för det. Tack till lillastesyster som vet vad jag gillar!
På väg hem från jobbet tog jag emot ett FaceTime-samtal från yngsta dottern och hennes fästman då de satt i bilen på väg till Danmark. Nu flyttar S dit på heltid och i november gifter sig det gulliga paret.
För tio år sedan såg samma dotter ut såhär. Hon hade precis satt ny tandställning, hemskolades och längtade varje vecka till ridlektionerna. Hon höll på att gå från att vara världens mest frimodiga barn till att bli en tonåring som började känna och förstå att livet kan vara utmanande på många olika sätt. Tiden som gått mellan detta foto och dagens kvittrande emigrant känns som en vindpust och en hel evighet. Jag kan knappt ta in allt som hänt, men ser det ändå väldigt tydligt framför mig. Kampen för att hitta rätt i ett skolsystem som sannerligen inte passar för alla, kampen för att hitta sin plats bland jämnåriga som kan vara både subtilt och väldigt påtagligt exkluderande och kampen för att hitta sitt Forte! Hon kämpade på med den äran och har blivit en ung kvinna som sprider så mycket kärlek omkring sig, har hittat ett yrke där hon briljerar och en partner som ser henne och älskar henne för den hon är. Idag fick hon ett arbetsintyg från Centralbadet i Stockholm där hon höjdes så till skyarna att mammatårarna rann nerför kinderna. För tio år sedan hade jag aldrig kunnat gissa hur idag skulle se ut, men nu när jag vet känns det självklart. Jag försöker trösta mig själv med det då jag känner mig lite orolig inför framtiden. Men just idag ska jag bara glädjas. ❤️
Nu har jag hängt hemma hos svärfar i några dagar eftersom svärmor var på husmorssemester i Stockholm. Jag älskar deras hem, den blå bokhyllan och alla underbara små stilleben och detaljer. Sköna hem-värdigt på alla sätt och vis. Jag har hunnit läsa en bok, sticka klart ett projekt, diskutera åldrande, tv-programsutbud och en massa annat spännande. Efter närmare 1,5 vecka (förutom en snabb tvättrunda hem) på annat håll känns det skönt att få sova i min egen säng inatt. Svärmor kallade mig ”den ambulerande samariten” och tyckte jag skulle ha en knapp att fästa på jackan om det skulle bli utryckning igen. Jag trivs i rollen, det känns fint att kunna hjälpa till. Imorgon ska jag se hur det gröna ute och inne har klarat sig, men först ska jag sova gott.
… kan ett liv se ut precis som mitt gjorde från onsdag till torsdag kväll. Ibland undrar jag om mitt liv ter sig exotiskt jämfört med någon annans. Då brukar jag landa i att det faktiskt är så på somliga sätt. Min vardag, min fest och allt däremellan. Tryggt, vardagligt, spännande och oförutsägbart i en kompott i en smak som inte riktigt går att få till med andra ingredienser helt enkelt.
Här började jag i onsdags. På restaurang Bette vid Landbron i Karlskrona. Bloggsyrran från Nynäshamn har varit i stan sedan i lördags både i privata ärenden och gällande jobb. Hon frågade om inte vi Karlskronabaserade syskon ville följa med på finrestaurang och prova på att leka vuxna. Det ville vi gärna. En brorsa blev försenad från jobb i Växjö, men annars var vi där allihop. Fyra av sju, inte dåligt! Maten som serverades var riktigt god, lite krånglig och vacker, precis som jag vill ha det om jag nu ska lägga så mycket pengar på en måltid som inte är hemlagad. Jag tror inte jag är ensam om att lätt bli besviken på restaurangmat. Det handlar nog mest om att det faktiskt gräver ett djupt hål i plånboken och då vill jag inte känna att jag hade kunnat äta samma sak hemma till ett mycket bättre pris och kanske till och med godare. Förmätet kanske, men så är det iallafall.
Igår steg jag så upp tidigt för att förbereda mig för en lång dag. Vårt kära Ingrid Marie-träd mår ju sådär, men i år har hon åtminstone lyckats producera lite frukt. Jag fixade lite äppelmust med den färg som bara Ingrid Marie kan frambringa. Denna dryck får ögon att tåras av lycka och tungan att krullas av en perfekt blandning av sött och surt. Nej, att dricka ren fruktjuice är inte att rekommendera rent hälsomässigt, men för själen är det en dröm. Juicen var med medan jag fixade det sista innan det var dags att åka till Augerums kyrka.
Himlen grät så det skvalade då det var dags att säga adjö till en av mina bästa vänners pappa. Han fick en värdig begravning. Jag vet inte varför det är så viktigt för mig att begravningar blir ”värdiga”. Kanske handlar det om att sista chansen att berätta sin egen historia inte längre finns kvar. Det är de som finns kvar som blir ansvariga för att teckna en sann livsberättelse. Finast var hur som helst hans barnbarns framförande av Amazing Grace på piano, cello och sång, och vilka som bar kistan. Relationer är det vi har kvar till slut, det går inte att blunda för detta faktum.
Efter lunch, några ärenden och jobb var det dags att möta upp syskonen igen, denna gång i kommunhuset. Vi fick besökslappar med streckkoder och tre personer med olika fält inom stadsplanering mötte upp för att ge oss lite mer kött på benen gällande hur vi skulle kunna göra med Bredavik framöver. Strandskydd, kommunens planer och inplanerad havshöjning gör att det inte är helt enkelt, men inte heller billigt. Utredningen för att se om de ens skulle kunna tänkas låta oss dela upp marken för att bygga eget kommer att kosta mellan 100 000 och 1 500 000. Ingen ska säga att kommunen och staten inte tar sin uppgift på allvar. Jag är glad att mötet var gratis, men vet inte direkt om jag känner mig så mycket klokare efter den där timmen.
Jag skjutsade en syrra hem och en till tåget och fortsatte sedan till Pantarholmen där svärfar tog emot. Vi kollade på en gammal svartvit film om von Döbeln (ah, gammal skådespelarteknik med tydligt uttal och intensiva ansiktsuttryck ändå) och jag passade på att sticka. Efter det här var det bara att knöla på regnjackan och ladda med paraplyet för att knata in till stan igen i regnvädret. Karlskrona bjuder ofta på ”blaust” och i kombination med öppna skyar är det ju lätt hänt att man längtar in i stugvärmen igen. Vädret fick dock igång spänsten i mina steg och jag var snart inne i värmen i Fredrikskyrkan. Körrepetition gör det väl värt att bekämpa blåst och regn en liten stund. Här kan du lyssna på hur vi lät igår. (Det var jag som filmade. Eftersom jag har hand om körens sociala medier står jag ofta bakom kameran.) Älskar att få chansen att ta ett steg bort för att höra hur det låter utifrån. Uppfylld av ny energi kunde jag sedan promenera tillbaka till Pantarholmen utan regn, men med ett nytt känslomässigt paraply att hantera livets vedermödor med. Körsång, alltså! Ja, och det var det dygnet i en snart 54-årig svenskas liv.
