arbete

24 sep

Dagen som aldrig tog slut.

När jag skriver mina blogginlägg brukar jag avsluta med att sätta en rubrik. Jag hade kunnat strunta i rubriken, jag har ju ingen publik som ska bestämma sig för att klicka beroende på om de gillar orden eller ej. Däremot känns det bra för mig att sammanfatta dagens text med ett eller ett fåtal ord. Ytterst sällan sätter jag rubriken först. Om jag gör det är det inte ens säkert att texten kommer att handla om det jag tänkte från början, så det slutar ändå oftast med att rubriken ändras. Så tror jag dock inte det blir idag. Vi får väl se. Igår kväll tänkte jag nämligen ”den här dagen har varit hur lång som helst” och det var också den känslan jag vaknade med. Så här kommer alltså ”dagen som aldrig tog slut”.

Jag älskar morgonljuset i köket den här tiden på året. Just den här dagen njöt jag tills jag kom fram till fläktkåpan och såg det flottiga dammlagret. Vatten i vattenkokaren, hämta fiberduk i tvättrummet och så av med dammet så det blev såhär fint. Jag passade på att damma av lampan ovanför bordet då jag ändå höll på. Knappt hade sömnen gått ur ögonen, men jag var igång! Känslan fick igång dagen och jag fixade iordning en kopp Gränna päron-te från Tboden. (Jodå, jag tog verkligen till mig min egen höstlista och införskaffade två goda rooibosteer till telådan.) När ett ganska kort blogginlägg var klart läste jag några andras bloggar och bestämde mig sedan för att gå in i ”syrummet” och ta itu med det som skulle sorteras upp där. Vår yngsta dotter kryssar runt som inneboende i Stockholmstrakterna och nu ska hon flytta från möblerat till ett rum dit hon behöver få sin säng och lite annat smått och gott. Just det småtta och gotta står i lådor i det rummet tillsammans med annat som bara ställts undan för att få sin plats vid annat tillfälle. Nu hade detta tillfälle kommit. Det ledde till att jag gjorde krukväxtvård, slängde somligt, tog sticklingar, bytte ytterfoder för att sedan gå vidare till att sortera om garner, kläder och textilier medan körens allhelgonalista bidrog till en mjuk och vacker stämning. Jag behövde inte mjukt och vackert och bytte till Kvartals poddkanal. När jag ändå var i detta rum påmindes jag även om att det var dags att…

… sätta en mjukare och varmare stämning i vardagsrummet genom att byta ut sommarens kuddfodral mot en annan färgskala. Jag har lite olika filtar att byta mellan och den här Klippanfilten med sjuttiotalsvibbar gör mig så glad! Påminner mig själv om att jag är ett barn av sjuttiotalet och att detta har hunnit ifatt mig. Jag hade aldrig tagit in något orange i huset för bara tio år sedan.

När alla fodral fått en passande kudde funderade jag över var jag skulle börja i trädgården och bestämde mig för att bara börja någonstans. Det fick bli införskaffande av lördagsgodis. Hallonen kom igång sent, men fortsätter bidra med vardagslyx här hemma.

När jag kom ut på verandatrappan bestämde jag mig så för att räfsa upp alla stackars klena och sjuka Ingrid Marie-kart på ”gräsmattan” och rädda de fåtal äpplen som såg bra ut. Jag räfsade också upp runt päronträden på framsidan av huset. Tungt! Efter detta var det dags att svettas runt med gräsklipparen i några timmar. Jag struntade i gräset borta vid ladan. Kanske tar brorsan med sig åkgräsklipparen någon mer gång innan gräset slutar växa för säsongen tänker jag.

Efter väl förrättat värv var det dags att njuta av rester från makens specialare Sauerkraut med fläskkarré och Landjägerkorv. Vid det laget var jag rätt mör och kände bokstavligen hur maten och vilan först gjorde mig trött och sedan lockade fram ny energi.

Jag har rensat framför östra stenmuren varje dag i en veckas tid och har lite i taget fått fram stenmuren. Nu var det dags för maken att röja bort det sista och slå det höga gräset.

När han var färdig tog jag över med gräsklipparen och finfördelade/samlade upp det klippta ytterligare. Innan räfsan och skottkärran åkte fram såg det ut såhär. Ojojoj. Det var länge sedan vi såg hela stenmuren! Jag glömde ta kort efter sista rensningen, men jag blev mycket nöjd.

Maken fortsatte röja bland björnbärssnåren och vi funderade över hur vi ska flytta hallonen och ändra om i rabatterna inför nästa år. Solrosorna ska inte stå där de stått i år, men de fortsätter göra oss och grannarna glada i perennrabatten. Inga sura miner, alltså!

Till slut var det dags att städa ut i verandan, åka till affären med återvinningen, köpa lite godis (Hälsans år har inneburit extremt lite sötsaker, men igår var det verkligen på sin plats med något sött) och ta itu med pyssel inomhus. Jag putsade t.ex. denna underbara mässingsask som jag köpte på Sturkö loppis och vernissage. Jag hade tänkt använda den till att ge bort, men blev så förtjust att jag bestämde mig för att behålla den själv. Här ser du locket efter och själva asken före puts.

Jag förberedde en del inför söndagen, slog in några presenter och gjorde ett par födelsedagskort. Efter det tänkte jag titta på någon film eller serie, men bestämde mig istället för att fortsätta läsa Melankoliska rum av Karin Johannisson. Den är så, så intressant. När jag har läst klart den tänker jag titta på SVT:s utskällda granskning Transkriget och tänker att boken då kommer att ha bidragit med flera intressanta infallsvinklar till debatten om den stora ökningen av könsdysfori i västvärlden och vad som händer i dess kölvatten.

När vi hade kommit till det här ögonblicket satt jag med benen på fotpallen och med lilla barnbarnets julkofta färdigstickad i knät och bestämde att det fick vara nog med jobb för den här dagen. Klockan var närmare midnatt och trådarna skulle kunna fästas en annan dag. Uppenbarligen var denna dag inte evighetslång, för bara en liten stund senare fick den sitt slut. Jag hann göra mig iordning, skriva dagbok och somna i ungefär samma ögonblick jag lade huvudet på kudden. Sådana här dagar av noll måsten, massor att göra och energi att faktiskt göra något är otroligt värdefulla för mig. Tack livet.

12 apr

Ett steg i taget.

De senaste veckorna har det hänt så otroligt mycket på vår gårdsplan och i ladan att det känns helt galet. För någon som inte har varit här förut är det såklart svårt att tänka sig skillnaden, men för oss andra är det ofattbart. Vi hade aldrig klarat detta själva och står i evig tacksamhetsskuld till alla inblandade!

22 jun

Midsommarfunderingar.

Yngsta dottern sommarjobbar i princip hela sommarlovet på heltid. Hon får på grund av detta göra vissa uppoffringar och missar några roliga och säkert givande grejer, men maken och jag uppmuntrade henne ändå att i detta läge sätta jobbet först. Varför? Hon har jobbat hårt hela sitt första år i gymnasiet. Är hon inte värd lite vila?

Diskussionen runt tonåringars väl och ve är intressant. I princip alla ungdomar mår dåligt av hormoner som leker paintball i kroppen och av väldigt märkliga signaler från vuxenvärlden. Jag är inte så naiv att jag inbillar mig att allt var bättre förr, men vissa saker var det helt säkert. Jag tror att vi människor mår bra av att ha ett sammanhang, att känna oss behövda, att kunna stå på egna ben och att själva upptäcka att vi har utvecklingspotential. Allt detta tror jag att dotterns sommarjobb kan ge henne. Hennes älskade morfars citat ”livet ÄR orättvist” kanske kan ge henne samma styrka som det gett mig i alla år. Att veta att livet är orättvist har både tröstat mig då jag känt mig i underläge och gett mig kraft då jag kunnat hjälpa någon olycksalig själ med en utsträckt hand.

Livet ÄR orättvist. S har ett sommarjobb, något som inte är alla förunnat, men hon får pga detta offra potentiellt ledig tid. Själv ändrade jag igår min yrkesbenämning till ”bonde” på LinkedIn. Det är kanske att förhäva mig då en riktig bonde skulle skratta åt mina tafatta bonderier, men jag gnäller åtminstone inte om hur orättvist det är att jag inte har någon erfarenhet och slår från underläge. Istället löser jag problemet. Peace och Glad Midsommar!

12 aug

Funderingar från ett gäng ribbor, en pensel och Falu rödfärg.

lat

som i anmärkningsvärd utsträckning föredrar att vila i stället för att arbeta

Flickan är tämligen lat; hon tycker inte om att städa upp efter sig.

Etymologi: Av fornsvenskans later. Besläktat med lättja, låta, tyskans lass (slapp), tyskans nachlässig (slarvig), engelskans late (sen), latinets lassus (sömnig).

Jag anser mig inte vara någon lat människa. Jag har emellertid gått från att vara en perfektionistisk överarbetare till att ha ett lite mer avslappnat förhållningssätt till min egen och även andras insats. Det har varit en livslång process och många olika erfarenheter har fått mig dit jag är idag.

En luthersk uppfostran lär en att arbeta i sitt anletes svett med en strikt arbetsetik, något som bl a Max Weber menade bidrog till de protestantiska ländernas stora ekonomiska framgång då det begav sig. I modern tid är det inte populärt med religion och därmed har ”man” bestämt att det var protestanternas höga läskunnighet som bidrog till de goda ekonomiska framgångarna och inget annat.

En gång diskuterade jag karensdagar med en supermegatrevlig kollega. Han sa ”det är väl klart att alla tar en ledig betald dag då och då utan att vara sjuk om inte karensdagar finns, det har jag själv gjort många gånger”. Jag tittade på honom som om han var en utomjording och sa att jag aldrig hade gjort så själv och inte kunde tänka mig att göra det heller. ”Men det gör ju alla”, var svaret han gav. Jag undrade i mitt stilla sinne vad det var för fel på mig som inte ens hade kommit på tanken på att lura till mig pengar som jag inte hade rätt till. Efteråt har jag insett att väldigt många anser sig ha rätt till väldigt mycket och att det som jag själv lärt mig inte är något som jag ska ta för givet att någon annan tycker. (Vilket är värst? En skatteplanerare eller någon som lurar till sig bidrag? Skatteplaneraren naturligtvis! Hen lurar ju någon annan på pengar som de själva inte har jobbat ihop men som de har rätt till… Logiskt, eller hur?)

Tillbaka till tankarna om att vara lat och vad som fick tankarna att snurra… Jag stod och målade ribb och tyckte att det var lite småtråkigt. Så fort jag tyckte det fanns en någorlunda bra anledning till att åka hem (det började skymma och bli lite väl mörkt i ladan) så drog jag. Efteråt tänkte jag att om jag hade varit min bror hade jag stått kvar och målat klart de sista tio ribben också. Hur hade det varit om jag hade varit projektanställd istället för någon som är ivrig att flytta in i sitt nya hem? Skulle jag göra minsta möjliga arbete och ändå varit arg på arbetsgivaren som utnyttjade billig arbetskraft? Skulle jag vara glad över att kunna göra något nyttigt och tacksam över pengarna? Skulle jag tycka att det var meningslöst arbete som inte gav mig någonting och kräva andra uppgifter och högre ersättning? Skulle jag se projektet som ett nödvändigt ont, men ett sätt att visa upp mina goda kvaliteter och även en språngbräda till mer kvalificerade arbetsuppgifter?

Det finns genuint lata människor. Det finns personer som ständigt utnyttjar system, maskar och fuskar. Men! Det finns också lirare som slänger chokladpapper i soptunnan när ingen ser på. Det finns frivilliga som tar sig an missbrukare, föräldralösa och samhällets andra olycksbarn utan att förvänta sig det minsta tillbaka. Det finns goda människor som lyfter de orkeslösa och puttar på de som förlorat sin startmotor. Nästa gång min latmask attackerar ska jag komma ihåg den här stunden. Jag är på hugget och i morgon ska jag stiga upp lite tidigare än planerat och måla de där sista ribben också! Leve den lutherska arbetsetiken!

21 apr

Med fingrarna i jorden…

Min make har någon slags romantisk dröm om att äga en liten gård med självhushåll. Vi har nu ingen liten gård, men väl ett stort hus med en stor plätt med masktät lerjord som använts till trädgårdsland av före detta ägare. Vi har därför bestämt oss för att ge oss på att ha lite grönsaker som förhoppningsvis kan göra vår mathållning lite billigare, lite roligare, lite godare och lite nyttigare! Två små problem kvarstår. Jag och barnen drar till Sverige i två månader, mitt under underhålls- och skördeperioden. Maken kommer efter oss i tre veckor mitt i denna period. Det innebär att någon lycklig tonåring kanske kommer att tjäna pengar på både gräsklippning och vattning och annat kul, men det är ett senare problem. Idag skulle vi göra det man annars gör på hösten (om man kan något om jordbruk), nämligen att förbereda jorden och luckra upp den täta leran lite. Vi får väl se om det kommer upp något när vi väl har planerat. Det gör det säkert! Det stod en massa tomatplantor och majs på plätten då vi kom hit, så vi ska väl också kunna trolla fram något. Jordgubbsplantorna har jag rensat upp bland och jag har stort hopp om att få smaka några solmogna gubbar innan jag åker ”hem”.

Här hade vi precis kommit igång. Jag hade rensat lite i hallonsnåret och vi hade dragit bort ogräs och gamla majs- och tomatplantor och dragit bort stödställningar som vi tänker återanvända. Vädret var som beställt. Regnet hängde lite i luften, men samtidigt tittade solen fram så pass då och då att min näsa är röd i kväll. Det var så där lite svalt så man håller sig alldeles lagom varm om man jobbar. I jorden hittade vi gammalt gräs och gamla tidningar (allt enligt vissa odlingsexperter), men också en kam, en plastdinosaur, lego, godisförpackningar, kartong, rötter i massor och massor av maskar! Wow. Är maskarna en indikation på hur bra den här jorden är så kommer vi att få en fin skörd.

Vi vände på jorden och slog sönder jordkokorna samtidigt som gräsrenset blandades ner. Det här tog tid för mig, maken och sonen. Flera timmar faktiskt. Jag är så glad att vi inte gav upp!

I förgrunden ser ni en ”bautahög” med trädgårdsrens och gammalt gräs som blev över. Den ska få åka till tippen i veckan i sällskap med ett julgransskelett och lite annat smått och gott. Ah! Det var jag som fick slutföra projektet och gräva/hacka den sista plätten som döttrarna står på här. Känslan av seger, av att ha lyckats med något som verkade oöverstigligt från början, den är värd mer än pengar kan betala. Jag kan tala om att kroppen känns i kväll. Jag ska ta en dusch och se om värmen hjälper de ömmande musklerna lite. Nu är det bara resten kvar!

Hela eftermiddagen hade vi besök av en oinbjuden, men väldigt välkommen, gäst. Ser ni henne här? Hon gav sig inte, utan rymde in i huset genom garaget och hade liksom bestämt sig för att tillbringa kvällen med oss. Inte för att någon direkt misstyckte. Vi vill bara inte sno någon grannes högt älskade familjemedlem, så vi bestämde oss därför för att hon inte fick stanna inne då barnen gick och lade sig.

Fy, vad jag saknade att ha en katt i huset då gästen vänligt men bestämt blivit utsläppt. Vi får väl se om hon hänger här i morgon igen. Någon granne måste väl i så fall sakna henne. Vi får helt enkelt fråga!

Förresten, det här med att arbeta med hela kroppen är ju precis vad man ska göra! Det är så man håller sig frisk och stark och lagom på alla sätt och vis. Jag fick verkligen en sådan aha-upplevelse idag! Jag kan ju och det känns osmart att då inte utnyttja möjligheten. Fram för mer naturlig kroppsbyggnad, helt enkelt! Ner med fingrarna i mullen… Jag tror det kan bli bra!

Jag håller på att lyssna mig igenom Emmy the Great efter ett tips från en kompis. (Min musikmånad är över, men mitt musikliv fortsätter. Härligt!) Idag är det Paper Forest (In the Afterglow of Rapture) som har stannat hos mig. Orden bara tog sig in i mitt hjärta och refrängen är så söt så jag inte kan sluta lyssna på den.

Härom dagen delade jag detta klipp på Facebook. Det är väl värt att delas här också. Sprid skönhet och kärlek i världen!

29 aug

På väg mot Birmingham.

Jag har ett fantastiskt roligt jobb. Idag har jag och L, min uppdragsgivare, roat oss med att ta fram vårens produkter och äta god mat. Du som pysslar med You Dos grejer har fina grejer att se fram emot! I morgon reser vi till Birmingham för att visa upp You Do för en ny kundkrets. England… Det var länge sedan! Jag borde egentligen ha laddat med någon härlig, brittisk serie som Cold Feet. En annan dag!

20 aug

Slut, eller kanske punkt slut.

Formex är över. Bygga, plocka, träffa, skratta, visa, sälja, vänta, stå, gå, räkna, flytta, riva – efter en sådan här vecka är man både trött till kropp och själ. Min favoritutställare blev Tove Frank. Kolla in hennes hemsida. Inte bara är hon en duktig fotograf och formgivare – hennes Charlie Chaplinskor var hur roliga som helst…

Min plan var att hoppa i säng då jag kom hem kl 22. Svågern bjöd på en kall Pepsi Max och så satt vi och pratade till halv ett i stället. Livet är lite för intressant för att sova bort, eller vad säger du? I morgon är det dags för ny resa söderut. Flytten närmar sig med stormsteg. Jag har åkt förbi mitt gamla hem ett par gånger den senaste veckan och kan ärligen säga att nu är banden dit klippta. Jag verkar ha svårt att göra avslut, men Drejarvägen är i alla fall ett överspelat kapitel. Nu är jag på väg någon annanstans och jag tror att jag och min familj kommer att bli lyckliga var vi nu än hamnar.

Just nu verkar det som att vi flyttar hit. Jag har hört att budgivning är på gång. Kan man bli lycklig i ett aprikosfärgat hus med gröna detaljer om det dessutom har svarta köksluckor och mörka trägolv? Tja. Den som lever får se. Vad tycker du om huset? Jag gillar att det har rätt många trägolv (hey, det är ett amerikanskt hus) även om de är mörka. Väggar och heltäckningsmattor är i alla fall ljusa. Det finns tillräckligt många rum och det är fem minuter till Costco. Familjen C får kanske inte plats med sin husbil här, men vi ordnar det på annat vis. 😉 Känner jag dig bara tillräckligt väl är du välkommen att hälsa på. Ses vi där?

17 aug

En fredag i augusti.

”Hej, hej Monica, hej på dig Monica!” Jag vet inte hur många gånger jag hört elever (och kollegor) sjunga den snutten just för mig. Så här ser jag ut efter en arbetsdag som blev 14 timmar lång. Jag har å andra sidan två jobb som är så roliga att de just inte känns särskilt betungande. Jag missade en kräftskiva, men fick äta smaskig italiensk mat samtidigt som döttrarna fick följa med ”på mammas jobb”, så det var helt okej. Glad helg på dig. Jag hoppas att solen skiner på din näsa och att du får så mycket vila som du behöver. Livet är väl ändå rätt okej?

Jag lånar dotterns väldigt flashiga MacBook Air. Den är så flashig att jag varken fattar hur man byter storlek på bilder eller annat. God natt. Den här ego-bloggen kommer snart att verkligen byta fokus. Skriv gärna en rad om vad du vill läsa om. Kanske jag ska berätta hur man bygger upp ett hem på ett nytt ställe? Hur man gör för att anpassa sig till ett land där man är invandrare? Ska jag visa lite pyssel igen? Jag har packat några flyttkartonger material för skapande verksamhet. Det behöver jag för att må bra och samtidigt blir det säkert ett smidigt sätt att få utlopp för både det ena och det andra. Som sagt, kom gärna med smarta förslag! Jag övar på att lyssna på vad andra människor tycker och tänker.

09 nov

Duktiga barn!

Sonen har ”skuggat” maken på jobbet idag. Niorna har en hel vecka med fokus på arbetsliv och kommande gymnasieval och G har nu testat att vara egen företagare som programmerar i C. Han var så duktig så!

Storasyster E är familjens datorhacker. Näst intill alla problem som har med datorn att göra kan hon lösa, bara hon får lite tid på sig. Hon letar i forum, på hemsidor och på Google och Vips! så är det fixat!

Lillasyster S är kreativiteten själv. Hon har så många idéer att hälften vore nog, men hon uppmuntras för det mesta att göra något av dem. På ett par dagar har hon virkat vantar till Kos höstkalla klövar. Stolpar till själva vantarna och fina kanter (och smidig ihopfästningsmekanism) av fasta maskor. Snygga, eller hur?