4 portioner basmatiris, kokt (3 dl ris, 5 dl vatten enligt mitt recept) 2 stora ägg 1,5 dl hackad persilja 1 dl torkade aprikoser, hackade i ”russinstorlek” 2 msk vit balsamvinäger (eller annan ljus vinäger) 5 dl svamp (jag plockade fram en påse förvälld svamp från frysen) 50 g smör 1 finhackad lök 3 finhackade vitlöksklyftor 1 msk salvia (kryddburk) 1 msk timjan (kryddburk) 2,5 tsk salt (fyllningen blir salt, men det går ut i pumpan under tillagningen) nymald svartpeppar efter smak 1 pumpa (ca 3 kg)
Sätt ugnen på 175°. Lägg bakplåtspapper i en djup plåt och lägg kraftigt aluminiumfolie i ett ”kors” (ska klä in hela pumpan sedan). Fluffa upp det avsvalnade riset med en slev, lägg i bunke och blanda med ägg, persilja, aprikoser och vinäger. Förväll ev svamp, lägg torkad svamp i vatten eller tina fryst svamp. Blanda i risröran. Smält smör, stek lök och vitlök på låg värme och tillsätt kryddor och salt. Löken ska vara genomskinlig och mjuk, men inte ta färg. Tillsätt lökröran i riset. Skär upp ett lock enligt bilderna ovan och rensa bort ev fröer och ”trådar” på locket. Gröp ur kärnor och det trådiga ur själva pumpan. Fyll pumpan med risröran. Klä in den ordentligt med aluminiumfolien. Lägg ev på ett aluminiumfolielock om det inte täcker helt. Lägg pumpalocket på bakplåtspapperet vid sidan om. Sätt in plåten i ugnen en timme. Lägg sedan locket åt sidan och fortsätt baka pumpan i två timmar till. Lägg på locket som dekoration och servera genom att skära klyftor.
Jag gillade varken pumpa, squash eller sötpotatis då vi kom till USA första gången. Nu tillhör alla tre mina favoriter, men jag gissar att denna rätt som jag tycker är hur god som helst inte faller alla i smaken.
Hm, har vi inte en urkärnare någonstans? Eller förresten, vart tog vår äppelmanick vägen? Den har jag inte sett sedan… vi packade upp här i köket? Jaha, ja. Tydligen kan man ha en grej i ett litet kök utan att lägga märke till den på nästan fem år. Är inte det en anledning att fundera på vilka grejer man har i sina skåp och lådor så säg?
Igår hade jag en massiv arbetsdag. Jag hade mitt första samtal vid tio och var ute ur arbetsrummet efter sista samtalet närmare 21.30. På eftermiddagen hade jag en lite längre rast och passade då på att skiva päron och lägga i torken. Jag fixade också ett par liter päronmust till, så nu har vi tre lådor i frysen fulla av gottigheter. Snålröra, svamp av olika slag, dill och persilja, päronmust, björnbär, spenat, kirskål och en del annat. Nu gäller det att använda allt så det inte bara blir liggande tills någon inte riktigt stänger frysen nästa gång, hehe. Jag har ett komplicerat förhållande till ”lyxiga” matvaror. Vill inte slösa. Men vad nytta gör något som ligger och får fryssmak och får skador av frysskadekaraktär? Ingen alls, faktiskt. Visst kan vi skaffa en frysbox som så många gör, men jag tror inte att det är rätt svar för oss. Vi vill ju gärna köpa ett lamm förstås och då är frågan om vi får in det som det ser ut nu. (Ett lamm fyller ungefär en av våra stora lådor plus lite till om man packar riktigt väl och har en hel del färs.)
Det visar sig att det finns en anledning till att torken var så billig. Den har ett konstruktionsfel och klarar inte fem lager päron pga vikten. Ingenjören hade visst en lösning. Vi gillar ju verkligen att ha en tork igen och med all sannolikhet kommer ett annat exemplar att ha samma brist. Vi får väl se om hans idé funkar! Det kan vara värt det. Idag vill jag testa att torka persilja. Jag har en hel del i frysen, men tycker att det skulle vara kul.
Aktiv vila är ett begrepp som ofta används i träningssammanhang. Jag gillar tanken på att vi kan återhämta oss trots att vi inte ”gör absolut ingenting”, trots att det också är nödvändigt ibland. Att se på söndagen som en vilodag har hjälpt mig på många olika plan. Det är inte en dag som de ortodoxa judarnas, där man inte ens får tända en lampa. Det är en dag i tacksamhetens tecken, en dag för återhämtning, reflektion, summering och planering. Vid den här tiden på året kan det vara på sin plats att fundera på hur vi planttanter hanterar vårt odlande för att det ska fortsätta ge glädje och inte bli en stor stressklump som håller oss fjättrade.
Jag älskar att njuta av vårt inhägnade trädgårdsland, särskilt då det är nyklippt och ordnat som nu! Det finns fortfarande en hel del att göra, bl a fortsätta jordförbättringsprocessen, men just igår var inte rätt dag för det. Åh, vad glad och tacksam jag är för maten och tittgodiset som växer här! Varje dag har jag en ny favorit, just igår var det årets jättefina palsternackor.
Till förra årets femtioårsfirande kom faster och farbror med en uppsjö av gåvor, hemgjorda och hemodlade. Den här höstastern kom nyuppgrävd och utan aktiva blommor, så det var en härlig överraskning att se vad som dolde sig bakom knopparna då den började blomma för ett tag sedan. Vilket glädjepiller! En liten planta är nu en hel miniskog och trivs hur bra som helst i vår perennrabatt. Så fin, särskilt i kombination med purpurklätt, luktärter, dahlior och solrosor. En riktig Tricia Guild-symfoni av färger! Dahliaknölarna ska snart upp, men så länge de kan bidra till vackra buketter och det inte är risk för frost får de stå kvar.
”Flat White Boer” visade sig vara en riktigt god skönhet. Igår testade jag ett vegetariskt festmåltidsrecept och det blev hur gott som helst. Jag återkommer med översättningen och lite funderingar till det.
Vi hade svärmor och svärfar på fika och satt ute i trädgården i det underbara vädret. Vid bergamotterna hade amiralerna fjärilsfestival, men det sågs även till nässelfjärilar och ett och annat påfågelöga. De är riktiga godisjunkies, de där fjärilarna. (Ursäkta den dåliga upplösningen, men jag ville bara visa amiralens teckning.)
Chilifrukterna verkar inte mogna mer. Jag tog in alla de sista så får vi se vad jag gör med dem. Har ju gjort både det ena och det andra i år, torkat, kokat och fryst, så jag känner att jag åtminstone fått ut max av årets fyra plantor.
Nu ligger masonitkanterna mellan gräs och grusgång kvar över vintern så att allt kan stabilisera sig. Formen på gruset är så fin! Bra jobbat, Ingenjören! Svägerskan gav idén om böljande former, jag önskade ”ordning och reda” i det mjuka och maken har grävt, mätt och markerat. Snart kommer de sista lassen grus och nästa år blir det dags att lägga på själva dekorationslagret. Kul!
Maken plockade fallfrukt i Bredavik, jag använde den megafantastiska råsaftcentrifugen och fixade några liter päronmust. Efter filtrering genom handduk hälldes den i mjölktetror och kan nu lätt förvaras i frysen för kommande festliga stunder då sommaren känns långt borta. Min absoluta favorit är Ingrid Marie-must, men Bredavikspäronens smak är inte dum den heller! Innan jag kör frukten i maskinen skär jag bort skaft och skador, men annars går allt i. Idag ska jag göra några liter till, men maken vill också torka en omgång i Jula-torken. Skördetid, alltså!
Dagen till ära fick jag diska av ljuslyktan som såg ut som ett arkeologfynd av den billigare sorten. Jag bytte även ut batterierna till ”fuskljuset” och tycker att det nu ser så hemtrevligt ut på trappan. Inte för att någon använder verandan som entré så länge till, men det är fint i alla fall. I bakgrunden står blomtrappan med pelargoner på sniskan. Pellisarna ska tas in och tas omhand i veckan. Bredaviksköket nästa! Jag hoppas att du får en fin vecka, var du än är. Det ska jag försöka ha.
Enligt SMHI är det faktiskt inte rent definitionsmässigt höst hos oss än. Det är helt enkelt för varmt!
Längre norrut ser det annorlunda ut. Jag brukar gilla att åka norrut, och/eller åt motsatt håll, den här tiden på året. Färgerna i varmare skalor som breder ut sig. Luften som känns annorlunda. Känslan i naturen.
Här kommer pumporna igen. Idag ska jag ge mig på att laga mat av ”flat white” (tror åtminstone att det är så de ljusare pumporna heter). Pumpa är en smak som jag varken hade lärt känna eller uppskatta innan vi flyttade till Utah. Det har förändrats och jag älskar verkligen flera av de smakkombinationer som är mest förekommande tillsammans med pumpakött. En fantastisk favorit är pumpalatte. Mmmmm!
Pumpalatte
1 C pumpapuré 1 quart mjölk (vanlig eller vegetabilisk) 1/4 C socker 1 tsk kanel 1 msk vaniljextrakt eller vaniljsocker efter smak
Vispa ihop, värm på medelvärme tills det sjuder. Koka inte. Serveras gärna med vispad grädde.
Vi har tillgång till mängder av päron, både här hemma och i Bredavik. De är smarriga att äta som de är och göra juice av, men nu tänkte vi testa att torka också. Igår hade vi vänner på besök och då gjorde jag det här smarriga receptet på päronflan. Vi åt den med vaniljglass. Riktigt gott! Jag gillar Schärs glutenfria smördeg. ICA:s kylda smördeg på rulle är ju jättesmidig för dig som inte behöver tänka på mjölet!
Kan vi landa lite i det fantastiska morgonljus som vi bjuds på varje morgon nu? Jag älskar det. Kanske är det extra vackert eftersom vi vet att vi närmar oss morgnar med kompakt mörker?
Här hemma har jag bytt ut färgskalan i vardagsrummet. Det är alltid här man ser att årstiderna skiftar hemma hos oss. Jag har köpt två olika fåtöljöverdrag på Bemz outlet, ett julrött och det här grå, som ett enkelt sätt att byta färgfokus. Jag vet inte precis om det någonsin är positivt att ha IKEA-möbler, men här har det onekligen varit en fördel. Det hade varit roligt att göra samma sak med soffan, men sofföverdragen blir lite för dyra även om man köper dem på outlet tycker jag.
Sjuttiotal eller höst? Jag vet inte om det är de senaste årens exponering som gjort att jag verkligen gillar lite mjukare nyanser av orange nu för tiden. Fortfarande är det ändå en färg som starkt förknippas med den här tiden på året. Hur ställer du dig till orange? Hiss eller diss?
Men du, jag ger dig min morgon, jag ger dig min dag.
Bring me my bow of burning gold! Bring me my arrows of desire! Bring me my spear! O clouds, unfold! Bring me my chariot of fire!
Under ormbunken satt en näbbmus så tyst han ville nog inte av regnet bli kysst Du har det bra du som bor i en skog sa jag och jag tyckte precis att han log
Nu är hösten här och luften är som glas Och jag räknar varje timme, för du kommer väl tillbaks Mörkret rasar över husen och imorgon blir det regn Nu är hösten här men var är du min vän
Jag sitter här i mörkret i arbetsrummet medan regnet slår mot rutorna och doften av torkande chili når näsan. Klimakteriet bjuder på en och annan inte alltid så behaglig överraskning för den som inte är om sig och kring sig. Minskat sömnbehov, eller åtminstone svårigheter att sova, är en av dem. Med tanke på flera olika omständigheter vill jag inte ta något östrogentillskott, men har sedan några dagar ätit Femarelle Recharge som innehåller fytoöstrogen. Vi får väl se om det gör någon skillnad.
Det är inte bara jag som nått slutet på min fertila period, utan också mina vänner i trädgården. Jag hoppas att jag har många produktiva år framför mig och ser med tillförsikt an på livets höst och vinter. Rent hälsomässigt har jag sett till att förbereda mig och jag har också förberett i trädgården. Då jag såg att det skulle komma 35 mm regn på ett dygn passade jag på att skörda pumpor, plocka av nästan alla de sista tomaterna, plockade blommor till flera vackra buketter och dessutom hade både en hel del paprikor och chilifrukter rodnat klart. Paprika går bra att förvara i kylskåpet, men i år lägger jag inte så mycket chili där. Jag har istället använt en del i snålröran, gjort färsk chilisås och torkat en hel del. Chilisalt låter smarrigt, så det ska jag nog göra. Sedan jag upptäckte Cholula hot sauce för flera år sedan har mina smaklökar börjat uppskatta betydligt mer hetta i maten. Pumporna får stå på parad ett tag, men flera av dem ska få flytta hem till andra.
Igår mötte vi några av makens ”nätbekanta” i Bredavik och bakade pizza. Mannen föreläste på en av makens Frihetsfester för ett gäng år sedan. Han och hans fru har levt ett spännande nomadliv över hela världen i flera år. Då äldsta barnet var 1,5 år (hon är tre år nu) bestämde de sig för att skaffa en hemmabas och hamnade då i Prag precis innan Corona tog över världen. Det var så roligt att höra ett lite yngre par berätta om sina livsval och erfarenheter. De vill gärna hemskola sina barn, eller åtminstone ge utrymme för att verkligen hitta rätt plats för dem, och då är Sverige inte rätt plats att bo på. Kvinnan berättade om hur hon som barn var ”jättejobbig”, men så fort hon lärde sig läsa hittade hon lugnet i böckerna. (Min kusins son utreddes för ADHD, men psykologen kom fram till att hon rekommenderade att familjen bytte förskola då han var gravt understimulerad och mycket intelligent – jag gissar att situationen kanske var likartad för kvinnan jag berättade om.)
Det här med ”nätbekanta” och hur vi sedan introduktionen av internet har börjat forma nya typer av sociala strukturer är så intressant. Jag har flera vänner som jag först lärde känna online i scrapbookingvärlden, men de känns inte mindre ”riktiga” än vänner som kommer från skola och arbetsliv. Maken har hittat många likasinnade på det här sättet och jag vet att samma gäller både flera släktingar och vänner. Jorden är ett litet rum, som hon sjunger, Eva Dahlgren.
Jag blir alltid lika förvånad över hur den här låten påverkar mig! Den är så otroligt fin på alla sätt och vis.
Vilket överflöd av gåvor! För varje år som går lär vi oss bättre vad de olika växterna behöver och blir rikligen välsignade då de svarar på allt gullande. Näring, vatten, att slippa konkurrens och ljus – svårare än så är det inte! Planttanten i mig har blommat ut i år. Nu ska jag försöka rensa upp i bäddarna och förbereda för vintern. Vissa grödor ska få stå kvar i jorden, medan andra ska förvaras i stenkällaren. Ska jag försöka utvärdera om det är värt all tid och energi jag lägger ner på odlingen så blir svaret ett rungande JA.
Jag har femton pelargoner som lever. De flesta frodas, men stackaren längst ner och längst fram trillade ner på gruset då vi var i Stockholm och hann få sig en omgång innan jag kom hem och räddade den. Nu hoppas jag att de alla kommer att överleva vintern i Bredavik. De har inte flyttats dit än, jag hoppas kunna njuta här hemma ett tag till. Vad gör du med dina pelargoner för att få dem att må så bra som möjligt?
Två gånger om året storstädar vi i Bredavik. Hösten innebär att utemöbler och sjödon ska upp och in. I år fick vi även undan en massa fallfrukt som kom till glädje för vildsvinen i Klackamåla och därmed slapp dra till sig getingar och lukta jäst i trädgården. Ett och annat dött träd fick sig en omgång av grensågen, åkgräsklipparen hanterade med briljans gräset som envisats med att fortsätta växa, häcken som aldrig blev färdigklippt pga getingbo fick sig en sista avhyvling och så utnyttjade fem vuxna och ett barn möjligheten att ta ett uppfriskande dopp denna sommarsvettiga höstdag. Vi saknade Skottlandsyrran och hennes familj, många barn och respektive hade andra uppdrag denna dag, men alla som var där fick en fin dag!
Vänj den unge vid den väg han bör vandra, så viker han ej därifrån, när han bliver gammal.
Ordspråksboken 22:6
Vår extramoster, granne och mammas bästis kom förbi och hälsade på. ”Min lille pojk!”
När vi tog lunchrast i solen kändes bad som en riktigt härlig idé, men när vi väl hade tagit oss ner till bryggan var det lite kyligt. Vissa gosade in sig i något värmande medan andra utmanade sig själva i böljan den blå. Lite småkyligt var det allt, men absolut skönt!
Här laddade jag fortfarande…
… men när lillebrorsan fastslagit att det inte var så farligt kallt hoppade jag i. Och sedan sa det plums och så var en annan liten brorsdotter med ärmpuffar i! Vi nöjde oss båda med ett lite kortare dopp än för någon månad sedan.
Så underbart det är att njuta av väl förrättat värv! I somras rensades det bort en skabbig lekställning utanför lekstugan och en smått livsfarlig rutschkana i päronträdet togs ner. Det känns nu säkrare för barnen, men dessutom är trädgården mycket finare utan.
Till våren ska de inte komma åt att feja sönder ungträden, de där rackarns råbockarna!
Några av syskonen gav sig ut på åkern för vindruvssafari och kom tillbaka med många kilo vindruvor, Fars stolthet! Vinrankorna växer in i björkarna, det är jättefint! Lillasyster vet jag gjorde druvsaft igår kväll (4,7 av 5 enligt smakprov), själv ska jag se om jag kan hitta på något kul med min del ikväll.
Vad passar väl bättre att avsluta en städdag med än en kräftskiva? Årets dukning i vardagsrummet, hälften av oss satt i matrummet.
”Nu har vi gjort det igen, det blir alltid för mycket mat…” Japp. Tre pajer, räkor, kräftor, kakor, köttbullar, pasta och tårtor syns ju inte ens här. Haha! Men goda rester är väl inte dumt det heller?
Solen! Så vacker i höstfärgerna.
Lillbrorsan bjöd på kräftisar från Hjälmaren. Superdelux och jättegoda! Nu är jag ingen kräftfinsmakare, men de här kräftorna var nog faktiskt lite extra goda. Fast kött, lagom sälta, ingen lersmak. Tack! Nu behöver vi inte äta förrän imorgon igen.
Ibland saknar jag verkligen att jobba med Photoshop. Just nu håller jag på att värka fram en grej till jobbet i Canva och går också igenom våra vänners bröllopsdag som jag fotade i Polarr, en fotoredigeringsapp som faktiskt är helt okej. Båda dessa projekt är sådant som jag hållit på med hur mycket som helst och som jag verkligen tycker är roligt. Jag inser dock att det krävs uppdatering, både gällande min utrustning, min kunskap gällande de olika programvarorna och jag behöver också få in rutiner gällande dessa typer av projekt igen. Bättre att göra något än inget tänker jag?
Då och då hämtar jag mina brorsbarn tidigt från skolan och kör pysseldag. Igår presenterade jag olika förslag med höstteman och sin vana trogen gjorde brorsdottern sin egen version av ett av projekten. Hon är snabbtänkt, har ärvt sina föräldrars blick för skönhet och ÄLSKAR att pyssla, så det är alltid lika roligt att göra detta tillsammans.
Ja, du ser ju. Jag älskar de här höstlöven från YouDo, företaget jag hade den stora glädjen att jobba för i flera år. Jag kan verkligen sakna den tiden, särskilt jobbet med min uppdragsgivare (och numera vän), men inser också att allt har sin tid. Kul att YouDo fortsätter leverera mycket pysselglädje för mig och andra pysselglada runt omkring mig.
Och sedan det lilla trollet. Jag älskar att se en lintott komma springande och kasta sig i min famn, ”Monna! Jag har inte kissat ner mig!” och sedan dra ner byxorna för att förevisa de nya och väldigt ”toola taltonerna” (coola kalsongerna). Vi skyndade oss hemåt, men fick ”STOPP!”, stanna för att följa vad den jättesnygga grävmaskinen höll på med. Vi lekte Gecko och Spindelmannen, men Batteman (Batman, den är väl ändå rätt lätt att tolka) visade sig fortfarande vara favorit. Dessutom fick jag med veckans ärligaste citat från storasyster: ”Monna, har du plattat håret?Jag gillar mest när håret är lite fladdrigt liksom.” Ja, men dåså. Varför ska jag göra mig omaket att försöka trolla bort frisset när andra tycket att det är fint? Jag kanske borde satsa på att lära mig gilla håret som det nu är av sig självt?
Efter lite mer pyssel och middag beställde lillebror disko i sitt rum. Storasyster fixade mörker och jag fixade discobelysning. För vissa var det självklart att ljuset skulle vara Geckogrönt trots att det fick oss alla tre att se spyfärdiga ut. Efter en timme av Kokobängs ”Här luktar jätteskumt”, ”Baby shark”, ”Jag är en gummibjörn”, ”The hamster dance song” och ”I like to move it” i olika följd avslutade vi med lite gympa och sedan var jag tvungen att vila. Det var i alla fall ett jätteroligt sätt att få till en massa steg oavsett vad jag tyckte om musikurvalet! Det var längesedan jag höll på att somna då jag läste bok för barn, men igår hände det. Det är ändå skillnad på att hålla på att somna överallt pga blodbrist och ett trött tillfälle efter hård fysisk aktivitet! Coolt att jag är i så mycket bättre skick idag än jag var då våra barn var små. Jaja, men nu blev det så! Inget att hänga läpp över. Jag gillar att vara en femtioåring på hugget!
Dagen avslutades med ett besök hos makens brorsdotter som fyllde sexton otroliga år! (Hon fick luktärter som jag plockat i brorsans trädgård då jag glömde att ta med blommor då jag åkte hemifrån tidigare på dagen.) Det blev en snabb presentöverlämning i dörren då andra i familjen var sjuka, men det var härligt att träffa världens bästa kramis. Hon är så fin! Fira får vi göra en annan dag. Efter födelsedagssången åkte jag förbi syrran och lämnade lite grejer och hängde en stund med hennes familj. Tänk vilken dag det blev. Jag fick till och med träningsvärk av diskodansen, hahaha!
Det finns bara två sätt att leva livet på. Det ena är som om ingenting är ett mirakel. Det andra är som om allting är ett mirakel.
Hux flux så vaknade jag till den perfekta morgontemperaturen för öppet fönster med duntäcke. Nä, jag tror att mina norrländska gener har slagit igenom och jag kan inte fullt ut uppskatta högre temperaturer. Ge mig lite sol, fläkt och 10-20 grader så njuter jag. Det sydländska arvet ger sig tillkänna då det gäller temperaturerna neråt, så jag gillar ju inte heller att det blir för kallt! Jaja, så funkar jag.
Jag började morgonen med ett par timmars organiserat släktforskande då jag försökte fläta ihop en nära släkting som min syster hade hittat på 23andMe med resten av familjeträdet. Det visade sig bli ganska lätt med hjälp av det stora digitala sökverktyg vi har på Ancestry. Kvinnan är mammas syssling och barnbarn till Swan Olof Swansons lillasyster Agnes. Kommer du ihåg att jag hittade Swans gravsten på kyrkogården och bara visste att vi hade något gemensamt? Han är alltså min gamlamorfars äldste bror som emigrerade till Amerika för att senare komma tillbaka och avsluta sina dagar på barndomsön. Systern Agnes gav sig också hon av, det var fattigt här, men hon kom aldrig tillbaka. Hon gifte sig med en annan Sturköpojk då hon kom till USA och de fick med tiden fyra barn. (Jag har haft kontakt med en annan gren i den familjen, men har inte hört något om hur Agnes hade det.) Deras ende son är den dna-matchande släktingens far! Nu har jag sträckt ut en hand med ett hederligt gammalt brev och hoppas att hon vill prata lite! Det hade varit så fint att höra att Agnes fick ett bättre liv i USA än det fattiga och hopplösa hon reste från.
Här på ön har jag sett ”blåljus” vid bara ett fåtal tillfällen. Vi har haft en del tragiska händelser då polis, brandmän och sjukvårdare varit tvungna att åka ut i full fart, men annars är det ju väldigt lugnt. Annat slags blåljus bjuder dock naturen på i rikligt mått, särskilt i augusti!
Igår behövde jag komma ut och rasta benen ordentligt framåt kvällningen och eftersom det var uppehåll i vädret passade jag på. Helt ljuvligt vackert, men kallt! Jag hade jeans, kortärmad tunika och min Haglöfsjacka (lager på lager, tunn regn- och vindtät) och frös faktiskt fast jag höll högt tempo. Efter den här sommarens temperaturer kändes det nästan surrealistiskt, som att jag hade hamnat någon helt annanstans än på Sturkö. Den här rundan har jag inte gått på hela sommaren, så jag hade trängt bort kossorna som går fritt. Du kan tro att jag fick hjärtat i halsgropen då jag var framme vid sista färisten och höll på att snubbla över en stor korumpa som låg mitt framför grinden… Hu, trots att jag inte lider av koskräck började hjärtat skena!
Med ljungen som blommar vill jag komma ut i soluppgången och fånga också det ljuset, men det får vänta lite då det kommer att vara molnigt i några dagar till. Dessutom kan inte en bild på riktigt fånga känslan. Jag fick plugga ur hörlurarna och ljudboken då jag kommit fram till havet för att kunna landa lite och faktiskt njuta av att strosa runt. Telefonen åkte ner i fickan och jag satte mig på en bergknalle och lyssnade på vinden och havet som rullade in.
Häromsistens hjälpte jag till att hitta min mammas sysslings farfar som bara hade varit ett ansikte på ett fotografi för sysslingen i hela livet, ”Johans far”. Jag tänker på denna stenhuggare, hur han tyngdes av beskedet att flickvännen hade blivit gravid och drog till Amerika för att söka lyckan där istället. Det slutade med att han blev stenhuggare på andra sidan Atlanten istället, gifte sig med en annan Sturködäka och fick några barn. Det är så lätt att tro att lyckan finns någon annanstans. Gräset är grönare på andra sidan och allt det där, du vet. Visst finns det mycket glädje att finna i utveckling och förändring, men sällan om man springer ifrån det man är missnöjd med. Det gäller att istället sträva efter ett mål. Samma riktning, olika motivation och olika drivkraft.
Jag tänker att jag har missat att doppa mig i havet de senaste två veckorna och att det igår kväll kändes helt utanför min bekvämlighetszon att göra det igen på denna sida nyår. Just därför borde jag ta mig till Bredavik någon dag och ge mig själv lite badterapi. Igår berättade min faster att hon lytt en annan kvinnas råd, nämligen att bada sig frisk om man känner att en infektion är på väg. Faster själv hade lyckats stävja sin retliga hals och uschliga känsla, så det finns åtminstone en som det har funkat på! Ja, och så på damen själv kan man ju tro då hon rekommenderat tekniken.
Jag vet att dagarna börjar bli kortare redan vid midsommar, men det är alltid vid den här tiden som jag märker förändringen. Kanske är det i kombination med alla de mänskliga tecknen då semestrarna är över och skolorna börjar, men det är något annat också. Jag står här och njuter av att slå in på vägen mot hösten, hur den nu än ser ut. Med all sannolikhet finns det fortfarande utrymme för några varma brittsommardagar och t-shirtväder och än dröjer det innan löven skiftar färg. Tanka D-vitamin, hör du! I september börjar det bli dags att fylla på i tablettform.
