En dag i kontemplation.
Igår blev en märklig dag på många sätt. Jag tror att varken maken eller jag fungerade som vi brukar och vi var båda lite allmänt förvirrade. Jag kunde konstatera att det är både hjälpsamt och störigt att vara ”expert” på den praktiska baksidan av Döden. Den processen ligger dock inte i mina händer den här gången, utan i makens och hans syskons. När döden kommer hastigt har det inte funnits tid att fråga om önskemål om begravningsplats, själva begravningen, allt praktiskt runt ekonomin (fullmakter osv). Dödsstädning har varit poppis under en längre tid. Jag kan se den känslomässiga nyttan av att göra en sådan för egen del, men det finns uppenbarligen en praktisk sida på den också.
När telefonen rensades för ett tag sedan (detta ingick som en del i KONTAKT-årets förbestämda projekt) fick den här kontakten vara kvar. ”Man vet aldrig när detta nummer behövs igen.” Jag hade kanske inte riktigt aning om hur snart det skulle bli. Bjarne är begravningsentreprenören som varit en del i vår familj under många år. Han är dessutom granne med min syster. Det är lite skönt att veta vad man har att förvänta sig av en person som blir en så viktig pusselbit i ens egen sorgeprocess.
Hela eftermiddagen satt jag och läste. Först gick jag igenom en hög med tidskrifter och magasin. En del slängdes i återvinningen, andra sparades för att skickas vidare. Sedan gjorde jag en genomgång av högen med böcker som låg vid soffan. Jag hade redan kommit igång med Ljudet av tystnad av Tomas Sjödin och bestämde mig för att det var den perfekta boken att läsa klar just då. Maken var i stan och jag var helt ensam i huset. Tänk att då läsa om tystnad, vad den betyder för oss och hur den påverkar oss människor. Tankar djupt rotade i andlighet (jag älskar Sjödins mjuka berättande och har lyssnat på tre av hans fyra sommar- och vinterprat) om ett ämne som är så otroligt viktigt i dagens samhälle generellt och för vem som helst i en sorgeprocess specifikt. Jag är tacksam för att jag fick de här timmarna. De fick mig att landa lite. Jag hoppas att det finns möjlighet att fortsätta även idag i eftertänksamhetens fotspår. En dag i bön och stillhet, en dag att vila i innan måndagsbestyren tar över. Ibland vet man helt enkelt inte var man behöver vara förrän man har kommit dit. Hoppas du hittar rätt.
Tack för boktipset 🙏🏼
Det kan jag verkligen behöva nu lyssna på Tomas Sjödin och det fanns flera böcker på Storytel och han läser dem själv.
Jag hoppas att du har haft tid till eftertänksamhet även idag.
Jag tänker ofta nu för tiden på hur jag som gärna pratar och blir stressad av tystnad ibland glömmer bort att hälsa med ett HEJ när jag möter människor.
Pandemin och isoleringen privat gör att man pratar så lite på lediga dagar att när jag möter människor nickar jag eller vinkar… glömmer den uttalade hälsningen. Förväntningen att stanna och samtala har oxå ramlat bort allt som oftast.
Just nu sitter jag vid köksbordet med en smoothie och lyssnar till klockans tickande och tänker att det är tystnad… klockans tickande… men stormen eller iaf blåsten som hörs utifrån… som är tystare än klockan… den är inte tystnad.
Likadant kan jag gå en hel dag med en ljudbok i öronen och knappt säga ett ord bara lyssna och på nåt sätt är det oxå en tystnad… läsarens röst i öronen och mina egna tankar som driver iväg eller lyssnar till boken det är oxå tystnad…
Men TV’n som Magnus ALLTID sätter på när han kommer på helgerna … nyheterna om o h om igen… Nyhetsmorgon…. Golf… skidor… trav… DET är inte tystnad för mig… det blir så sorgligt och jobbigt i hjärnan.
Särskilt efter en arbetsdag/kvöll/natt med alla larm från patienters övervakning, respirator, läkemedlespumpar, telefoner och personalen pratande och peppande i patientvården DÅ är ingentystnad tillräckligt tyst när man kommer hem efter dessa pandemi år.
Skönt men även lite underligt att ha en egen begravningsentreprenör. Fast jag jobbar med så mycket död och fikar ihop med våra obduktionsrekniker så har jag liten erfarenhet av ”vad händer nu?”
Endast mamma för i andra fall har ju andra varit närmast eller vuxnast.
Hoppas det gått bra för er.
Är min lillasyster dog skapade pappa och mamma en familjegrav. Därmliggrr ju även mamma. Nu har pappa skaffat ny kvinna. En bestämd dam…. Pappa är en riktig ”toffel”
MEN han
Mår så bra. Låst av mamma som han var så kan dessa två nu göra saker tillsammans med covidpass förstås och utifrån andra begränsningar. Han har helt slutat gå till mamma och Marias grav 😭.
Så nu känns det som VART vill han ligga den dagen han dör?
Vill han ligga i ”Lars-Olov Otters familjegrav”?
Jag tror det är viktigt att prata om sånt.
Men när döden kommer plötsligt så har man ju inte alltid tänkt det eller tänkt men inte kommit till skott….
Sen ska man ju komma överens om vad man tror personen ville.
Mamma ville ju inte ha något…
Till pappa har vi sagt… gör inte av med alla pengar (de få) från husförsäljningen för vi ska ha en rejäl begravning för dig
När det är dags.
ALLA som vill ska få komma och vi ska hedra dig pappa på alla sätt ❤️
Men nu då??? Kommer vi få det…?
Jag får inte ens följa med pappa och välja målarfärg i hans lägenhet för då blir kvinnan arg! Han ska inte behöva ha hjälp av oss….
Varför börja jag skriva om allt detta???
Tänker mycket på det men kan ju inte blogga om det för då blir pappa ledsen och kvinnan arg.
Hoppas det löser sig med allt arrangemang omkring svärfars avskedsstumd.
Omtankar i massor ❤️
inte sorgligt i hjärnan utan sorligt (skulle det stå)
Ser en Held el andra ord och bokstavskombinationer men jag vet att du förstår.
Jag är så imponerad av allt lugn och kloka ord du verkar ha i din själ.
Önskar mig oxå det ❤️