Vår älskade dotter kom till världen påhejad av kraften i de fem kvinnor som var med i rummet den där morgonen på 90-talet. Maken hade redan flyttat till Filladellfisa, som storebror sa, så det föll på min mamma och min moster att följa med till BB som doulas. Vi hade hela tiden vetat att om allt gick som det ska kommer jag att antingen behöva föda själv eller ha med mig någon annan än maken. För mig var alternativet solklart. Kunde inte maken vara där fick ingen annan heller vara där. Ju närmare förlossningsdagen vi kom, desto mer lockande kändes min mosters erbjudande att hoppa in som födelsecoach. Min förlossningsrädda mamma ändrade sig helt plötsligt och sa att hon också ville vara där och att hon kunde gå ut om det blev för jobbigt. Det slutade med att de båda blev till ett helt fantastiskt stöd. Trots att slutskedet blev kaotiskt av olika anledningar var det överlag riktigt bra. Min barnmorska sa att hon aldrig hade varit med om något liknande och att hon aldrig skulle glömma kvinnokraften i förlossningssalen.

E har varit stilsäker ända sedan hon kunde börja klä på sig själv. När hon tittar i fotoalbum undrar hon varför vi lät henne klä sig så tokigt. Jag hävdar att det är just detta som gjort henne till en av de mest stilsäkra människor jag känner. Hon kan se snygg ut i en skitig målartröja. Att innan två års ålder veta att glasögon och hårband kan lyfta vilken outfit som helst måste väl vara en superkraft?!

Det är roligt med stora barn som inte längre är barn, utan härliga och fantastiska vuxna. Det är också lite tråkigt att inte kunna vara en del av deras liv på samma sätt. Balansen är hårfin. Jag vill ju att de ska klara sig själva! Vissa saker är ändå svåra att släppa. Som födelsedagsfirande och frukost på sängen till exempel. Svärsonen och jag konspirerade och fixade så att allt blev rätt i morse. Födelsedagsbricka fixade han, jag ordnade födelsedagsduk och flagga och skickade i hemlighet i förväg.

Den välbroderade rosduken plockade jag upp på loppis förra året med tanke på att en dag omvandla den till just detta ändamål. Nu var jag lite seg, förstås. När dottern för några veckor sedan ringde och önskade en födelsedagsduk sa jag ”nja, deeeet hinner jag nog tyvärr inte fixa med så kort varsel”, men det var ju bara ljug. Jag hittade ett matchande typsnitt i korsstygn och räknade mitten hit och mitten dit, och så det där med att bokstäver och ord skulle separeras med lagom stora mellanrum. Resultaten blev fint tycker jag och tipsar vidare om att inte låta alla vackra handarbeten rinna genom fingrarna som förspilld kvinnokraft! (Brickan på fotot är vår egen, vid det här laget rätt misshandlade sådana.) Grattis igen till vår älskling! Du är bäst.