Ut och njut. Det tänker i alla fall jag göra. Jag vet inte hur njutningsbart det blir då det är mycket tungt arbete som behöver utföras, men det blir inte lättare av att jag sitter kvar inne och förnekar behovet. Vädret är helt fantastiskt. Egentligen hade det passat bra med en utflykt och att äta ute, men det får vänta till en annan dag. Det är liiite för kallt för att jag ska vara riktigt nöjd, men så är det april också.
På helgens schema står också att jag ska försöka sätta om de stackars klena rotselleriplantorna. Såjorden jag använde till dem har många stora och hårda klumpar som är i vägen för de försiktiga rötterna. Om jag bara kan rädda några stycken får det vara så. Heja planttanten! Bättre en rotselleri i matjord än tio i en kruka med steril jord.
Vad konstigt det är med helg nu för tiden, förresten. Förutom att jag aldrig har några jobbsamtal under helgerna är de ju som vilka andra dagar som helst. Tiden går. Solen väcker mig tidigare och tidigare (Skönt!) och nu börjar det faktiskt bli lite grönt trots kylan. Jag har ändå ofta känslan av att jag blir förvånad varje gång jag ser ett nytt månadsnamn i kalendern. Om två veckor är vi inne i maj månad. Eh? Jo, men så går dagarna, och livet. Jag vill varken slarva bort det eller vänta på bättre tider. Eller glömma vad som betyder något i slutänden!
Såhär stort och fint har skatboet blivit nu. Jag älskar att följa invånarnas spännande liv från avstånd och hoppas att kunna uppdatera mina kunskaper om hur skator egentligen är funtade. Lev väl och ha en fin helg!
Igår var det äntligen dags att skola om tomater, chili och paprika. När allt var klart hade jag 18 tomatplantor och sex vardera av chili och paprika. Nu hoppas jag att de tar sig ordentligt i de nya krukorna med lite matigare jord runt fötterna. (Nu på eftermiddagen ser jag flera av tomatplantorna som redan ser ut att må bättre!)
Det känns så lyxigt med detta lilla ”växthus”! Det gör mig glad varje dag. Kanske är det lite märkligt att ens kalla det här ett växthus, men det här ger mig möjlighet att driva upp små plantor här hemma utan att behöva snubbla över krukor och lådor vilket annars är vanligt när det gäller planttanter i lite mindre hem. Varje hylla ger möjlighet till att ge plantorna under lysrören en hel dags solljus. Nu har jag en hel del blomfröer som jag i år skulle vilja ge lite skjuts för att göra dem mer motståndskraftiga innan utplantering. Yngsta dotterns rum ligger i söderläge och är ju numera utrymt. Ger detta möjlighet till ett expanderat växthus?
Jag har på mig en Fitbit varje dag. Det är en aktivitetsmätare i något slags armbandsursform. Jag tog på mig den för ett par månader sedan efter att ha haft den liggande i skrivbordslådan i säkert ett år. Tänk ändå att det kan vara så peppande att ha ”någon” som säger åt en att röra lite mer på sig! Jag har som mål att gå minst 10 000 steg per dag, men ofta blir det ca 12 000. Ja, åtminstone om jag ser till att komma ut på promenad. Igår fick jag in 28 000 steg! 30 000 steg på en dag hade jag senast när jag var med maken i San Francisco och promenerade runt stan då han jobbade. Idag blev det en en flera timmar lång promenad med en vän i våra vackra omgivningar och trädgårdsarbete i princip hela dagen som satte mig i arbete. Härligt! Vi har haft så ruskigt o-inbjudande vårväder. Igår var det däremot både soligt och åtminstone halvskönt i vårsolen. Trots solskyddsfaktor 50+ var jag lite varm i ansiktet framåt kvällen.
Mina favoritträningsbyxor från Nike är verkligen inte snygga, men de är så sköna! Mönstret är bra såtillvida att det inte syns att jag har lagat tre hål med svart tråd. Lagningarna smälter helt in i mönstret! Stövlarna är en storlek för stora, men de gick för 50% på Granngården och är fortfarande vattentäta, så jag är glad.
Dagens grävning i makens egenbyggda lådor var den lättaste på de här fyra åren! I höstas lånade vi brorsans jordfräs och maken gick igenom hela trädgårdslandet. Jag satte mig emot det i det längsta efter att ha läst Jord-boken. (Alltså, man kapar allt möjligt som vore man en samuraj och skaffar sig själv en massa fler gräsrötter som kanske inte är så önskvärda.) Det var dock det smidigaste sättet att kunna jämna ut den väldigt ojämna ytan och nu är jag glad över att det blev gjort. Egentligen hoppas jag att detta blir den sista omgången vårgrävning.. Tänk om vi faktiskt kan driva på täckodling till 100% i år?! Det är onekligen riktigt bra på så många olika sätt och vis.
Det kommer att bli så bra det här! Egentligen hade jag tänkt att lådorna längst ner i bild (sju stycken allt som allt) skulle få vila sig till riktigt maffig matjord. Yngsta dottern har bottnat med tidningspapper, sedan ligger ett gäng kvistar som gått igenom kompostkvarnen och överst ligger resterna från vår gårds gödselstad (det bodde hästar här under många år). Jag kommer nog att sätta lite ditten och datten där även om prognosen för stor skörd är obefintlig. Gödslar jag på ordentligt med gräsklipp blir det ändå lite spännande.
Efter höstens förberedande inför ny grusgång är det totalt kaos i vår gräsmatta. Här och där visar dock naturen sin växtkraft på olika sätt. Denna samling påskliljor kommer jag inte alls ihåg sedan förra året. Kanske är det de gamla lökarna från trapp-planteringen som jag bara satte ner då de blommat färdigt?
Vid stenmuren mellan sommarvistet och ladan finns det fortfarande mycket att göra. Här ser du askan efter senaste eldningen. Även här rensade maken upp ordentligt förra året, liksom grannarna på sin sida. Nu ska jag försöka rensa upp det gamla skräpet från murgrönan som totalt hade tagit över både sommarviste och stenmur. Jag ser fram emot att ha en härlig blomrabatt här med massor av dahlior främst. Jag kommer också att samla ihop allt som jag har satt ”så länge” på flera andra ställen. Tror jag fick höstflox då jag fyllde 50 förra året, jag har några lammöron, akleja och mängder med dahliaknölar. Det ska nog bli fint, det här.
Denna fantastiska bukett hade min vän med sig för att fira den stora övergång som just skett i vårt liv. Det är stort när sista barnet flyttat hemifrån! Andra övergångar uppmärksammar man gärna med riter. Födelse, inträde i vuxenvärlden, äktenskap, död… M tyckte att det var på sin plats med åtminstone en blombukett. ”Va?! Firar ni att ni blivit av med mig?” Hehe, dottern fnissade lite, men förstod att det INTE var just så buketten skulle tolkas. Har du eller någon i din närhet uppmärksammat någon mer ovanlig övergång med en övergångsrit? (Den ”ovanligaste” jag kom på var att en vän i USA hade skilsmässofest med sina väninnor.)
I förrgår hittade jag en ny väg. Ja, alltså, den har väl legat där under väldigt lång tid, men jag har aldrig märkt att den finns där då jag promenerat förbi. Efter att ha provgått längs med den fick jag med maken på en längre runda igår. Det blev en ny favoritrunda! Vi tog oss ner till Östersjön parallellt med flera vägar som vi brukar gå och hamnade bl a vid en mysig fiskarstuga som tillhör någon klubb. (De har badtunna med havsvatten – hur kan jag bli medlem i klubben?)
Samma, men olika. Mittemellan Ölhallarna och piren längst ner på Sommarvägen.
Maken inspekterade radiomasten som stod på plats. Sturkö har lång militärhistoria och var länge skyddsområde. Jag gissar att det här är en kvarlämning från den tiden, men samtidigt har ju fiskarna behövt möjlighet till god kommunikation. Både militärer och fiskare verkar vara utrotningshotade.
När jag kom hem kändes det äntligen varmt nog för att ta hand om de mindre dahliaknölarna som behöver köras igång i krukor. Jag bannade mig själv för att jag inte köpte lite fler Baggmuck på IKEA. Dessa skomattor funkar perfekt att ställa krukor på. Det gör inget om vattnet rinner igenom och det är lätt att bära runt och flytta på dem. Plasten gör väl att jag ska dra öronen åt mig, särskilt med tanke på att de bara kostar 25 kr/st… Jaja. (Förresten undrar jag vad som hände med påskliljorna som jag satte ner med penséerna i lådan på trappan. De har inte vuxit någonting och lökarna känns lite mjuka. Hm.) När jag var färdig hade jag satt nio dahlior och en chokladskära. Nu ser jag fram emot att se de vackra bladverken göra entré!
Mina planttantsceller kvider. Jag har envist låtit pelargonsticklingarna stå trots att flera av dem ruttnade på en gång. Syrran och jag hoppades att vi trots frostskadorna skulle lyckas rädda både några plantor och få till en och annan stickling. Som du ser har sex plantor kommit igång riktigt bra och en har precis börjat skicka ut små blad som knappt syns. En av de andra plantorna är definitivt rutten, men de andra två känns stadiga. Jag väntar någon vecka till för att se om de bara är ”late bloomers” de också. Mitt försök att sterilisera såjorden i ugn var mycket effektivt då det gällde att döda ev. sorgmyggelarver. Dessvärre verkar jag ha dödat alla andra näringsämnen också, för oj, vad långsamt det går! Jag näringsvattnade lite för några dagar sedan och det har gjort succé. Det här planttantslivet är påfrestande för nerverna, men jag lär mig ständigt nya tips och tricks! Jag kommer att sätta lite mindre potatis och mer lök i år. Jag hittade inga Amandine då jag var på sättpotatisjakt, så jag har beställt en 3 kg-påse. Annars har jag allt hemma. Tre veckor kvar tills potatisen ska i! Idag kan jag vila, för det stormar med snöblandat regn utanför. Mest känner jag för att be maken tända i kaminen och trycka ner mig i soffan med en filt och en av de ca sjutton böcker jag har i min ”att läsa”-hög och eftersom jag är vuxen får jag faktiskt delvis göra precis som jag vill. Tjingeling!
Planttanter! Vak upp, hör våren viska och knoppar brista!
Förra året drog jag igång försådden den 5/3. I år bytte jag ut aubergine (kul, men det blev alldeles för liten skörd för att jag ska fortsätta) mot rotselleri och upptäckte att jag hade glömt köpa basilikafröer. Annars blev det samma som förra året. Ett gäng tomater, paprika och chili. Jag hade plockat fröer från egna Golden och Marmande förra året för att testa skillnaden på köpefröer och egenodlat. De satte jag tillsammans med några andra från förra året och ett par nyinköpta sorter. I det här skedet är hoppet lika stort som drömmarna!
Makens hemmasnickrade växthus av en plasthylla och höj- och sänkbara lysrör går precis in i vår lilla gästskrubb. Helt perfekt! I år steriliserade jag den köpta såjorden (130° i ugnen i 50 minuter enligt instruktioner på nätet) för att slippa ev. sorgmyggslarver. Förra året fick jag invasion och min analys var att de kom från just såjorden. Tyvärr förlorade jag en hel del plantor på det viset och det var jag inte sugen på nu.
Nu börjar den både lite läskiga och härliga väntan på grodd, på att det gröna ska visa sig. Balansen mellan ljus och mörker, hur fuktig jorden är, temperaturen… Både det som kan bli rätt och fel ligger framåt i tiden, men just nu är allt bara bra.
Såhär såg det ut när jag skulle försöka få upp dörren igår förmiddag. Tur att jag kom på att det kanske var dags att leta upp snöskyffeln i stenkällaren när jag hörde att det skulle komma en hel del snö. Den här gången behövde inte jag skotta av mer än stentrappan. Annat var det i Snättringe då barnen var små och maken åkte till jobbet tidigt, tidigt och inte hann skotta på morgonkvisten. Skottning är en supereffektiv träningsform, så mycket kan jag säga!
Det är alltid samma sak då omgivningarna kläs in i snö. Landskapet förändras och man ser nya saker. Igår påmindes jag om vårt söta lilla sommarviste/bakbod/vedbod. Det är spännande med potential, men också lite störigt. Tänk vilken fin mottagning och gäststuga det här skulle kunna bli!
Ladan är så fin! Jag blir fortfarande förvånad varje gång jag påminns om att vi faktiskt bor på en liten gård. Det faller mer och mer på plats, detta är verkligen hemma. Detta är min trygga plats på jorden. Vilken ynnest det är att få bo såhär. Jag är mycket tacksam!
En skatas snöängel? Mönstret var så vackert, jag ville fånga stunden. Det går inte att se de glittrande snöflingorna, men detta blev som ett flyktigt konstverk.
Samma sak med denna snöhög. Snö som har drivit, naturliga former. Skyddande täcke för djur och växter, vatten till våra törstande grundvattenförråd. Jag kan inte se detta som något otyg. Dessutom är det alldeles makalöst vackert!
Den här lådan med fröer, sedan? Planttantsdrömmar. Jag har bestämt mig för att inte dra igång tomater, paprika och det andra allt för tidigt i år. Det blir bara krångel. Jag blir inte stressad av några Instagramodlare som hetsar eftersom jag knappt är inne där, men ett par odlargrupper på Facebook visar tydligt och klart att folk är på gång för fullt! Vi har precis blivit av med sorgmyggor och spinn här hemma och jag måste vila från besvikelsen av att ha mist de fina orkidéer som har trivts och frodats, spridit så mycket glädje. (Vi fick hem en trojansk häst, en gåvoorkidé som visade sig bära på elände.) Mammas orkidé, svägerskans inflyttningsorkidé – det fanns flera med affektionsvärde. Trots diverse planttantstips och tricks fick jag inte till det. Jaja. Sånt är livet. Och snart kommer jag att sätta igång med försådden och glädjas igen.
Jag älskar tulpaner så till den milda grad att jag utmanat rådjur om och om och om igen. I Segeltorp grävde jag under blod, svett och tårar (På riktigt!) ut en speciell tulpanrabatt. Lördagsmorgonen jag kom ut och såg hela rabatten länsad på unga tulpaner har lagt sig som ett minne jag fortfarande ryser av. I Orem hade vi vid flera tillfällen över tio rådjur i trädgården samtidigt. De upptäckte inte alltid alla tulpaner, så några fick vi behålla genom åren. Sedan vi flyttade hit har TricoGarden till viss del hjälpt fram tulpanerna till sin fulla prakt, men visst har rådjuren gått vinnande ur striden här också. När så maken byggde in vårt trädgårdsland i somras bestämde jag mig för att aldrig sätta en tulpanlök utanför rådjursstängslet Ever Again. Jag köpte på mig ett gäng tulpanlökar i början på löksäsongen då jag kunde få dem till ett bra pris. (Snart kommer lökarna att säljas ut. Det är då jag brukar köpa, men oftast kan man inte välja färger då.) Det visade sig bli närmare 200 lökar allt som allt! Ska det va’ så ska det, liksom. 100 av lökarna låg i en mycket prisvärd mixlåda. De lökarna var lite mindre än specialarna som du ser här ovan.
Handskar, knäskydd, benmjöl och planteringsspade – idag var jag lite bättre förberedd än igår kväll då jag fick ner de första 60 lökarna. Det gick nu betydligt snabbare och dessutom var det mindre smärtsamt. Jag fick säkert inte med tillräckligt med benmjöl enligt proffsen, men bättre något än inget tänker jag.
Jag lade ut några i taget för att alltid spara sista raden som referens. Det kommer kanske att se jättemärkligt ut eftersom vissa av sorterna blommar med kanske en månads mellanrum, men det får vara så.
Sådär, ja! Hela ”sydvästra” hörnet i inhägnaden är nu tulpanland. Snyggast estetiskt hade så klart varit att göra en bågformad plantering, men nu tänkte jag bara praktiskt eftersom resten av landet kommer att utvecklas under tiden som tulpanerna växer under jord. Kanske kommer det här hörnet så småningom att bli ett kryddland eller liknande.
Två pumpor med en diameter på ca 15 cm blev det alltså i år. Jag ger inte upp och kommer att sätta pumpor nästa år också, men då kommer de att få MYCKET mer gödsel. De blev söta trots alla utmaningar.
Makens fabrik för odlingslådor funkar finfint. Det ska bli spännande att se om vår vision kan leda till något praktiskt hållbart! Som sagt, det här att vara planttant är ibland fantastiskt medan jag andra gånger bara vill ge upp. Det är tur att jag tar foton och skriver anteckningar! Verkligheten peppar mer än deppar, som tur är.
Ps: Jag hann också skörda de sista luktärterna! De räckte till två buketter med hjälp av lite kvistar från de sista födelsedagsblomstren. Härligt! Har också samlat in en massa fröer, men hur grobarhet och sådär funkar för dem har jag ingen aning om. Vi får väl se när jag testar till våren!
Fröer är ett spännande ämne. Jag älskar att bläddra i Impectas katalog. Det ger samma härliga känsla som att bläddra i Ellos och Haléns kataloger på den tid det begav sig. För att inte tala om de amerikanska tegelstenar som min mamma då och då fick tillgång till! Wow. Du som vet, du vet. Doften, de glansiga sidorna, de fula kläderna och drömplaggen som du bara måste ha. Känslan av att verkligen förstå vad som var ”säsongens mode” och ojas eller glädjas åt hur det nu var. Men nu handlar inte detta inlägg om klädkatalogsnostalgi, utan om fröer!
Jag har alltid ambitionen att ta vara på både naturens och trädgårdens fröjder, men har ofta haft högre ambitioner än jag lyckats leva upp till. Jag har helt enkelt varit en av alla O:s svenska ”katastrooooof-vänner”, alla som vet att det finns mängder av gåvor omkring oss, men som inte tar tillvara på dem. Sedan vi flyttade till Orem har jag blivit bättre på det. I Utah hade jag många äldre förebilder som var fantastiskt duktiga på att ta tillvara också på sådant som inte är sött. Det är underbart gott med flädersaft, men särskilt nyttigt är det inte. Björnbärssylt är delikat, men den tillför också mer socker än ger alla de fördelar som björnbären i sin rena form bjuder på. Jag har helt enkelt fått omvärdera hur vi bäst kan sprida ut allt det nyttiga över året utan att nödvändigtvis blanda i så mycket socker överallt. I samband med detta har jag också blivit mer försiktig med hur jag hushållar med andra resurser. I år har det så äntligen blivit dags att ta tillvara på fröerna i vår egen trädgård.
Fröer är magiska. De är små och oansenliga, men rymmer svar på gåtor om vad själva livet egentligen innebär. Under okontrollerade former kan det bli lite hur-som-haver. Jag inser det, men är beredd på att ta konsekvenserna. När man plockar sina egna fröer finns det ingen ”garanterad grobarhet”. Man har ingen aning om vilka färger eller former som dyker upp. Ja, eller aning har man väl, men rosa kan bli lila och dubbel kan bli enkel. Långa eller korta? Vet inte. Det är ungefär precis som när man väntar barn. Det är så spännande att fundera på vilka olika egenskap den lilla ska få, men när hen ploppar ut är hen sin helt egen. Har kanske fångat upp en egenhet från farmors syster eller morbror Bertil som inte någon av föräldrarna vet hur man ska kontrollera. och kan ha helt andra behov än vare sig mamma eller pappa. Men det är ju också det som är så spännande!
I år sparar jag ett gäng olika tomatfröer. Min kompis har tipsat om att smeta ut fröerna i ett riktigt moget, fint exemplar av önskad tomat på en bit hushållspapper. Låt torka och slipp köpa dyra fröer. Jag har också samlat fröer från ringblomma, brudslöja, luktärt och stockros. Förhoppningsvis blir det lite rudbeckia, lejongap och solros också innan det är dags att vintervila. Syrran skickade en massa aklejafröer från Skottland! Och fortfarande växer de där som jag trodde var squash, men som verkar vara gröna pumpor. Alltså, jag satte bara squash och gula ”Halloween-pumpor”, men det som kommer liknar verkligen inget av dessa två alternativ. Fortsätter de växa utan att bli uppätna ska jag spara fröer från dem också. Grönsaksfröer tänker jag köpa, liksom sättpotatis. Jag är inte riktigt mogen för att hantera eventuella sjukdomar som följer med eller att få fröer som gör lite som de vill. Det har jag nog med på andra plan i livet, hehe.
Jag hittade Mary Engelbreits vackert illustrerade citat någon gång på 90-talet och bodde i Kalifornien. ”Bloom where you’re planted” gör sig bäst på engelska. Den svenska betydelsen är ”blomma där du planteras”, men det låter ju rätt märkligt. ”Gräv där du står” passar kanske bättre, men jag tänkte ändå fundera lite runt just den engelska frasen.
Jag satte massor av solrosfrön i våras på lite olika ställen. De kom upp på flera av ställena efter mitt idoga vattnande, men till slut blev nästan alla uppätna av kryp eller uttorkade eftersom det knappt har regnat på hela sommaren. I trädgårdslandet hade vi en plätt som fick förstärkning av den första bokashiomgången. Det är där som luktärterna har blommat som bäst, två sockerärtsplantor har gett jättefin skörd och vi har också fått ett oändligt antal hanblommor producerade av tre pumpa- eller squashplantor. Mitt i denna plantering dök det upp en självsådd solros. Förra året satte jag tio solrosfröer vid stenmuren varav alla kom upp. Jag hade förväntat mig ett helt hav av självsådda barn i år, men nada. Däremot dök alltså den här skönheten upp. Den är fantastiskt ståtlig även om den kanske inte är särskilt hög. Jag gissar att en fågel har släppt ett frö där och så har naturens lotto bjudit på högvinst. Vad vill jag säga med det?
Jag älskar uttrycker ”gräv där du står”. Det inbjuder till aktiva val och att inte ta på sig någon offerkofta. Ok, nu ser det ut som det gör. Grabba tag i en spade och se till att göra vad du kan för att saker och ting ska bli bättre. ”Bloom where you’re planted” säger samma sak. Ok, det var här du hamnade, det är här du ska leverera. Gör ditt bästa av situationen, ta ansvar och led vägen fram. Eftersom jag hunnit lära mig ett och annat om växtlighet kan jag dock inte släppa detta utan en kommentar. Utan rätt förutsättningar är det ju väldigt svårt för en blomma att leverera. Den kräver rätt slags jord, näring, antal soltimmar, temperatur och vattenmängd. Om den inte får allt det där kan den kanske blomma, men kommer inte att visa sig från sin potentiellt bästa sida.
Vilket ansvar har jag som medmänniska då jag upptäcker att någon har hamnat helt snett? ”Okej, nu är det dags att blomma, kom igen”? Nja, egentligen borde jag väl hjälpa till att åtminstone erbjuda gödsel till halva priset eller komma med en kanna vatten till undsättning? Vissa personer har inte turen att släppas på helt rätt ställe. Andra tror att de har hamnat fel, trots att de kanske bara låtit ogräset växa sig allt för högt eller någon ansvarig har glömt att sköta sina åtaganden som trädgårdsmästare. Jag tror att vi alla hade mått bättre om vi försökte se bortom det vi alltid fokuserar på och istället lärde oss försöka se på våra medmänniskor som potentiella solrosor i sin rätta miljö. Vem vet vad det kan leda till? Världen blir i alla fall vackrare med fler blommor, det är allt jag har att säga.
Jag är så tacksam för vår yngsta dotter. Hon älskar att plocka bär, skörda grönsaker och hon njuter verkligen av naturen på många sätt. Igår drog hon på sig sin morfars gamla mc-polisoverall och gav sig på björnbärssnåret här på tomten. Hennes händer revs sönder alldeles, men nu ligger flera liter björnbär i frysen medan några liter väntar på att hitta hem till några som vi tror kan uppskatta dessa bär, men inte kan plocka själva.
Alla gillar inte björnbär. Färska tillhör de mina favoriter, efter att ha varit frysta gillar jag dem bäst tillsammans med annat eller i form av sylt eller marmelad. Färgen är så vacker! Det enda som är jobbigt är när fröerna sätter sig mellan tänderna och vägrar att röra på sig.
S har också plockat upp all löken som nu ligger på tork. Vi ska lägga dem i stenkällaren och hoppas att de håller bra så. Vissa förvarar grönsaker i sand. Kanske det vore ett alternativ? Mina syskon har tillgång till sand i Klackamåla, så helt svårt att skaffa borde det inte vara. Jag är så tacksam över att det trots allt blivit så mycket att stoppa undan i år. Får jag bara bukt med äckelsniglarna också kanske vi får åtminstone några chilifrukter (alltså, chili verkar vara mördarsniglarnas bästa godis…) och vi har även flera auberginer och paprikor på gång. Kan jag hoppas på att de får fortsätta växa i lugn och ro?
