hälsa – Sida 8

11 sep

Mammas resa.

På nyårsafton fick Mamma ett besked som ingen vill få. Någonsin. Hon hade cancer i hela buken. Alla urinvägsinfektioner, lunginflammationer och värken över ryggen fick äntligen en förklaring, så samtidigt som det var jobbigt att få reda på vad som orsakat alla besvär så var det skönt att det kanske fanns en väg ut ur alla dessa fysiska utmaningar.

Under hela tiden som cancerbehandlingen pågick skrev Mamma anteckningar som hon delade med sig av på Facebook så att familj och vänner skulle ha koll på var hon befann sig i processen. Dessa anteckningar har hon nu sammanställt i en bok som nu är på väg hem till brevlådan. Solentro heter företaget som låter ”vanligt folk” ge ut böcker i liten upplaga. Vill man ge ut ”riktiga” böcker blir det väldigt dyrt, men pocketböcker med svartvita inlagor blir helt klart prisvärda! När ska du ge ut din bok? (Jag tyckte det var jätteroligt att fundera ut ett bokomslag och gör det gärna igen!)

04 sep

Nu väntar Howard Jones på oss.

Ska man till att träffa (nåja, så särskilt mycket träff lär det väl inte bli) en gammal 80-talsikon gäller det att ladda med nyttigheter och god sömn. Nu är jag därför på topp! Sonen tyckte för övrigt att smoothien som jag bjöd på i morse såg ut som dött kött, men du ser väl att den ser både god och hälsosam ut? Familjen är inte lika tänd på mandelmjölk och cashewmjölk som jag är. Det finns så mycket som pekar på att man ska hålla sig undan vanlig mjölk om man vill må riktigt bra, så jag envisas med att fortsätta mitt korståg.

15 jun

Grattis!

Idag har vi rena släktfesten på distans. Mamma, mammas tvillingsyster och min svåger fyller år. Mamma mår lite halvrisigt av cellgiftsattacken som ju slår ut inte bara cancern utan också immunförsvaret. Trist! Jag ser fram emot att få fira hennes sista cellgifter strax efter att vi kommer dit nu om några dagar.

I går hade vi vår sista Montaignediskussion för säsongen och för första gången på länge var vi alla tio där samtidigt. En av våra diskussionsvänner där har fått ”stage 3” bröstcancer och genomgår också hon cellgiftsbehandling. På henne gör de tvärtom än hur de gjort med mamma. Hon får cellgifterna först och ska sedan operera bort bröstet. I går förklarade hon att det känns som att hon går omkring med influensa i kroppen hela tiden. Det är frustrerande för henne som brukar vara så energisk, men hon verkar ta det hela med ro. Det är värre med hennes man som såg ut som en spillra av sig själv. Det är nog ofta så att det är svårare att veta var man ska göra av sina rädslor och frustrationer när man ”bara” får uppleva något i andra hand.

Det där med livet, alltså… Det är inte lätt. Man vet hur själva upplägget ser ut och att man aldrig har några garantier för att vägen leder rätt i mål, men när så något händer står man ändå ofta handfallen. Det finns inte heller någon lista som stämmer för alla människor och för alla situationer. En del vill vara ifred, andra vill ha mycket sällskap, åter andra vill känna stödet utan att nödvändigtvis ha människor sittande i knät. Balansen är hårfin. Mamma fick jättemånga vackra blombuketter då hon hade fått sitt cancerbesked och de var till stor tröst och glädje för henne. En kompis pappa blev vansinnig då hans vänner skickade blommor. ”Vad då, tror de att jag är död nu eller?” Man får helt enkelt gå på intuition och göra sitt bästa.

Idag firar vi i alla fall livet! Två av våra barn sitter och spelar ”Jag vill ha en måne” på piano och ukulele och under äppelträden har maken hängt upp en hängmatta som ger perfekt skugga i den 30-gradiga värmen. Bättre än så blir det liksom inte. Nu ska jag damma sovrummet och städa vårt badrum. Sedan blir det upp till maken att hålla ställningarna då jag och kidsen drar till regnigare breddgrader. Vi ses snart, Sverige!

Ps: Känner du dig på riktigt bra humör vill du kanske dansa där det svänger riktigt ordentligt?

03 jun

Livet var det, ja.

Idag träffade jag en svensk tjej som jag blivit vän med sedan vi flyttade hit. (Hon är 39+ veckor gravid och strålande vacker! Det där med hur gravida kvinnors skönhet stämmer nu inte alltid, men helt klart i detta fallet.) Hur som helst. Vi satt och skvallrade på IKEAs restaurang och åt god najadlax. Det kändes precis som att sitta på IKEA i Kungens Kurva och på något vis kändes det väldigt skönt att veta att vi åker till Sverige om bara ett par veckor.

Mammas kropp har motarbetat henne på alla sätt och vis de senaste veckorna. Njurarna renar inte riktigt som de ska och de vita blodkropparna har tagit för mycket stryk för att hon skulle klara av den cellgiftsomgång som var planerad till förra veckan och trots inläggning och behandling på sjukhus har det inte blivit tillräckligt bra. Nu ber vi för att det ser bättre ut nästa vecka… Du får gärna göra detsamma.

I morgon är det dags för en annan fin vän med hälsoproblem att opereras. Framtiden är oviss, men jag låter tanken på att vi inte vet något om vad som ska hända någon av oss trösta. Jag orkar inte vara rädd för allt hela tiden… Du, fina L, det blir bra! För dig och för mamma och för alla andra kommer här Waltz for Toots spelad av Jim Schneider och komponerad av Rickard Malmsten. Rickard är en duktig kompositör och basist, tillika bror till en av min pluttsyrras gamla tonårscrusher (eller hur man nu skriver). Musik helar.

28 maj

Kamasi Washington.

När man känner sig lite Claire de Lune i Kamasi Washingtons tappning. Nu för tiden känner jag mig inte ofta särskilt jazzig, men när jag hörde det här smälte jag. Vackert!

I kväll tänker jag lite extra på mamma som ligger inlagd med dropp då hennes kreatinvärden var för höga för att hon skulle få något cellgift. Bu… Jag önskar att de kommer på vad som är galet med hennes njurar. Det verkar vara problem som inte har med cancern att göra, men det påverkar i högsta grad hennes behandling. Har du en god tanke eller en bön till övers får du gärna dela med dig av den. Peace.

12 maj

Vilka vi är, vilka vi kan och vilka vi vill vara.

Olika personligheter. Vi har dem själva, vi möter dem i våra familjer, vi knuffas mot dem i storköpet, vi jobbar tillsammans med dem och om vi inte lever på en öde ö så kommer vi inte undan dem. Ju äldre man blir, desto mer utmejslade verkar vissa personlighetsdrag bli medan andra skavs av lite och blir mjukare.

Personlighetsdrag hos någon kan upptäckas då man tittar på någons:

vanor
reaktionsmönster
preferenser
förhållningssätt
kvaliteter

Hur hanterar du motgångar, hot, förluster och faror?
Hur hanterar du medgång, möjligheter och erbjudanden?
Hur reagerar du vid konflikter, meningsskiljaktigheter och konkurrens?
Hur står du dig mot andra då det gäller positionering, ansvar och krav?
Verkar ditt inre känsloliv och stress påverka dig mer än människor i din omgivning?
(Frågor för psykologistudenter på Karolinska Institutet.)

Jag har inte träffat någon som gjort 16 personalities-testet och inte hållit med om att resultatet stämmer väldigt väl överens om hur vederbörande själv upplever sig själv. Gör testet! Det är jättespännande att läsa igenom resultatet. (Dessvärre har jag bara hittat det på engelska.)

Vad är det som gör att du gillar eller inte gillar någon? Menar du ”jag gillar ärliga människor” då du säger det, eller menar du egentligen ”jag gillar ärliga människor då de säger något som är till min fördel”? Är du en sådan som säger sig vara vidsynt och förstående men som i själva verket kastar förtäckt fördömande kommentarer runt omkring dig som vore de regndroppar i Sverige på midsommarafton? Är det verkligen du som gör ”allt” därhemma? (En viktig orsak till knakande förhållanden är att båda hakat upp sig på att den andra ”aldrig gör något” vilket vid närmare granskning ofta inte håller. Alltså, man överskattar det man själv gör och underskattar det ens partner gör.) Är det verkligen nödvändigt att förlora kontrollen varje gång du blir arg? Uppskattar du din partners sätt att visa kärlek, eller är det bara ditt sätt som är ”rätt”? Tar du ansvar för hur andra människor reagerar då du pratar med dem? Är du en sådan som alltid ska ha sista ordet ”bara för att”? Kan du byta väg då du vet att du utan tvekan har hamnat i en återvändsgränd? Är du den som alltid tar samma väg som alla andra då du står i ett vägskäl? Tar du viktiga livsbeslut efter dina egna känslor, eller tar du hänsyn till alla som är beroende av de val du gör? Kan du bara agera ”osjälviskt” och kärleksfullt inför publik? Lovar du runt, men håller tunt? Hur har du det med avundsjukan? Klarar du att glädjas åt andras lycka eller då någon får något du vill ha?

Varför frågade jag alla de där frågorna? Kanske för att jag de senaste veckorna tänkt mycket på det här med vad vi kan styra och vad som vi får lära oss att acceptera som en del av oss själva. Jag har pratat med en kompis som har lagt mycket pengar på terapi tillsammans med sin man, först av nödvändighet då deras barn råkade ut för något hemskt och sedan för att de upptäckte vilken hjälp det var för dem själva och för deras förhållande. Men ska det verkligen vara nödvändigt för gemene man att gå i terapi? Skulle alla kunna dra nytta av terapi? I Hollywood anses det vara ett måste, på andra ställen anses man vara en mes om man tar till detta sätt att få en (förhoppningsvis) neutral persons syn på hur man hanterar livet. Är det en generationsfråga? Eller är det rentav en klassfråga? Har det inte blivit väldigt poppis att ta till ”diagnos” så fort någon ställer till besvär, mår dåligt eller inte fungerar i något sammanhang?

Den här artikeln av Carina Hellström, specialist i psykiatri, är väldigt intressant. Lite spännande tycker jag också att det var att ungefär det första min lillasyster fick höra av sin handledare på BUP var att det svåraste att hantera där på BUP är de föräldrar som inte får någon diagnos på sitt barn, de föräldrar som kanske måste börja rota i sin egen byk. Tänk om det rentav är föräldrarna som orsakat trauman, eller levnadsomständigheterna, eller någon annan yttre omständighet? Därmed inte sagt att det inte finns personer med ADHD, att autism inte är ett handikapp som kan vara mycket svårt att leva med eller att psykisk ohälsa inte tar många, många liv varje år. Diagnoser behövs, men jag blir bekymrad när någon ”i branschen” låter påskina att de sätts på felaktiga grunder…

Hu! Det här blev långt inlägg. Det hjärtat är fullt av skriver jag på bloggen?

24 apr

Torsdagstankar.

Här har du gullungarna från häromdagen. De är hur roliga som helst! Lilla E lät meddela mig följande: ”You can call me Princess Girl. H is Booger Man.” Orättvist… Vad skulle du välja om valet stod mellan Prinsessflickan och Snorkråksmannen? 😀

Idag har det firats vilt i grannstaden/samhället då Brigham Young University hade examensceremonier dagen lång. Det vilda bestod kanske mest av trafikstockningar, förstås. Den nyvärptaste collegestudenten jag känner är en av mina fina yogavänner. Hon är en otroligt spännande och intressant person och väl värd det faktum att hon har blivit antagen till Harvard Divinity School till hösten. Jag är så glad för hennes skull! Js livsmål är att förändra världen till det bättre, så det hoppas jag att hon får chans göra på ett eller annat vis.

Själv har jag inte så stora drömmar, men när solen lyser in genom persiennerna på morgonen brukar jag känna att jag har fått chans till ännu en ny dag och att det verkligen inte är alla förunnat. Jag har till exempel inte gjort något världsomvälvande idag, varken gott eller ont. Jag hade möjlighet att njuta av svensk sommarvärme i solen (min elev fick sitta ute på trappan och jobba medan jag låg på gräsmattan och läste en bok), det har skjutsats fram och tillbaka, min bästa hummus någonsin skapades efter Jerusalemkokbokens grundrecept i köket (är du intresserad kan jag lägga upp ”ungefärreceptet”), i ett proppfullt rum fick jag ännu en fantastisk session med Heather på The Yoga Space och så har jag umgåtts med min familj, mina älsklingar.

Som sagt. Inte världsomvälvande, men för mig var det en fin dag. Jag njuter av tanken på att min mamma fick ett så bra besked i går. Far mår inte toppen, men nu har i alla fall läkaren koll på honom. Det finns så många bra mediciner nu för tiden och det gör att det känns onödigt att någon ska behöva lida i onödan. Jag är tacksam för min familj, för var och en av alla de som tillsammans skapar ett biologiskt och känslomässigt skyddsnät för mig. Så mycket kärlek.

Innan äldsta dottern hämtades i skolan för att hinna i tid till sin pianolektion skickade jag två paket på posten. Postdamen, en ganska sträng donna med väldigt vackra händer (jag tänker alltid på min mammas väninna som bor i Italien när jag ser henne), sken upp då jag kom fram till hennes fönster och berättade att hon hade samlat ihop alla sina arbetskamrater för att visa kuvertet jag skickade till min mamma häromdagen efter att jag hade betalat och gått därifrån. Hon tyckte att jag hade skrivit så vackert och både hon och arbetskamraterna var mycket intresserade av att få lära sig hur man gör. Vad sägs om att vänta på bussen till Spjutsbygd, vänta på fiollektioner, vänta på att skolan ska börja och utnyttja tiden till att kludda på allt papper som finns att uppbåda? Med tiden får du ganska bra koll på pennorna. Ungefär så här kan det se ut med stålpenna och guldbläck (ursäkta det dåliga utsuddandet av resten av adressen):

I morgon är en annan dag och den här veckan ser jag verkligen fram emot helgen. Peace.

14 apr

Spring Break är över.

Nu går vi in i terminens slutspurt. Dags för en högre växel! Dags för att också ta hand om mig själv…

Jag har inte varit på yoga på eviga tider eftersom familjens schema ändrades så mycket den här terminen. Förra veckan drog jag igång mina Piyo-övningar på egen hand och planerar vi bara allt i förväg så kan jag fortsätta yoga på måndagar. För ett par dagar sedan fick jag också reda på att BYUs, det lokala universitetet, mest populära yogainstruktör kommer att leda sessioner på torsdagskvällar på The Yoga Space där jag tränar från och med den här veckan. Heather var vikarie hos oss ett tag i våras. Hon är fantastisk, så jag hoppas att jag får plats i gruppen!

Känslan av att komma hem ny-yogad till nygrillade hamburgare och bara sätta sig till dukat bord? Obetalbar. Peace.

Lite stökig materialhörna just idag, men åh, vad jag älskar det här stället!

20 mar

Inspiration sökes.

Ja, har du något bra tips får du gärna komma med det. Fast i kväll var jag på en härlig föreläsning av en man som specialiserat sig på att renovera gamla fotografier från Utah. Han har utvecklat sina Photoshopkunskaper i femton år och han visade ”före- och efterbilder” och berättade anekdoter om alla människor och ställen som visades på bilderna. Otroligt! Han påminde oss alla om vådan av att ha alla sina bilder på bara en hårddisk. Kraschar den och det inte går att reparera filerna är de bilderna borta för evigt. Det finns så många fina fotoböcker nu för tiden. Det gäller bara att ta sig tiden att välja ut de bästa bilderna och skriva texter (minst lika viktigt). Ja, och så se till att alla foton finns på ytterligare två ställen förutom på ens egen dator. En annan dag… Kanske när inspirationen återvänt?

Mammas andra cellgiftsomgång med det nya cellgiftet gick dessvärre inte bra den heller, men hon klarade åtminstone det cellgift som gick bra förra gången nu också. Om tre veckor försöker de sig på ett tredje huvudcellgift. Hopp! Hopp.

10 mar

Salt Lake City tur & retur.

E fick jättejobbiga hudutslag precis innan jag och S åkte till Sverige. Det visade sig att de spred sig med rakethastighet och hon fick uppsöka läkare för att dels stoppa reaktionen med en spruta och dels försöka komma på vad det var som hade hänt. Det började som en liten röd fläck under armen och verkade vara överkänslighet mot deon hon använde.

Sprutan hon fick för några veckor tog bort det värsta, men det har fortsatt klia jättemycket över hela kroppen även om de största röda fläckarna har bleknat. Idag fick hon besöka en riktig hudspecialist inne i Salt Lake City. Det var en upplevelse! Sköterskan som tog emot oss var jättetrevlig, men läkaren var totalt asocial. Hon var dock otroligt bra på att ställa diagnos. Frågade de rätta frågorna, tittade, klämde, vred och hummade. Efter en kort stund sa hon att det var eksem som med all säkerhet hade triggats av deon för att sedan spridas vidare av kroppens eget immunförsvar. (Det var ju också ett försvar… Verkar ungefär lika stabilt som den svenska militären.) E fick en specialsalva som ska strykas på de aktiva eksemen tills de upphör och lyckas hon undvika ämnet som drog igång det hela ska det nog lösa sig.

Vad vill jag säga med denna historia? Var försiktig med vilka antisvettprodukter du använder! De har så många konstiga och starka kemikalier i dem nu för tiden och jag tror inte att de precis bidrar positivt till vår hälsa i längden.

Barnsjukhuset inne i SLC var hur fräscht som helst! Miljön var väldigt inbjudande, lugn och stressdämpande. Jag kan tänka mig att det betyder mycket särskilt när man måste tillbringa mycket tid på ett sådant ställe på grund av olyckliga omständigheter. Dessutom var utsikten över University of Utah och själva stadskärnan imponerande även om min telefonkamera kanske inte kan ge den rättvisa.

Jag och maken gick på skolkonsert i kväll för att njuta Timpview High Schools körmusik. E tycker fortfarande att det är jobbigt att kören känns så ”o-proffsig” mot vad hon var van vid i gamla skolan. Körledaren har ett lite svajigt material att jobba med, men hans urval av musik tycker jag både är mångsidigt och trevligt att lyssna till. Dessutom är det roligt att det är elever som sköter allt pianokompande. De flesta är verkligen duktiga.

Resten av kvällen har lyst av flitens lampa. Herrarna programmerar med schvung och det verkar gå jättebra för dem. Tjejerna virkar fortfarande mycket och jag knegar vidare med sjalen till mamma som kanske blir färdig lagom tills det blir kallt igen. Å andra sidan upphör den svenska sommaren aldrig att överraska och kanske blir det en och annan sval sommarnatt då en mjuk, lätt och varm sjal kan komma till användning.