Åh, vad jag längtade till det välsignade regnet igår! Lyckligtvis kunde jag underhålla mig genom att umgås med min gamla arbetskamrat och vän i Bredavik i många timmar. Så roligt det är när livet vävs ihop på extra märkliga sätt. L är från västkusten. Vi jobbade som kollegor på en f-9-skola i Huddinge kommun när vi en dag kom på att L var ihop med min gamle psykologilärares son. Osannolikt, men så var det! Nu jobbar ingen av oss kvar på skolan ifråga, L har flyttat hem till västkusten med sin familj och när de hälsar på pappa/svärfar/farfar passar vi på att ses. Jag gillar verkligen att det går att ha kvar vänner genom livet, trots att man kanske rent fysiskt inte längre är lika nära.
När jag kom hem bestämde jag mig för att diska av alla krukor som stod på disk-kö. Snacka om mindfulness. Verandadörren stod öppen och släppte in ljudet av regn på plåttak, även det härligt för själen. Jag sov sedan gott och länge, säkert påverkad av lågtrycket. Nu sitter jag här och njuter av den friska luften och det faktum att allt är alldeles genomvattnat, åtminstone för några dagar framåt!
Tre gånger 20 ägg är kokade och skalade (har bra tips på hur man kokar många ägg på en gång, men får ta det en annan gång), 7 kg nypotatis är skrubbade (förvisso av min syster och kusinens fru), fyra pajer är redo att huggas in i, dill, chokladmynta och gräslök skördad och de klassiska midsommartårtsbottnarna är klaaaara! Andra har gjort annat och nu ska vi pussla ihop allt. Glad midsommar!
Det är ju ändå rätt underbart med glass och jordgubbar. Vårt jordgubbsland levererar inte riktigt än, så just igår fick vi ta hjälp av Åby bär. De lyckades väl med att förmedla känslan av sommar. Fina vänner kom på besök, satte bollen i rullning och diskuterade viktiga, viktiga ämnen. De fick med sig hem en blandad påse av basilika, pelargon och chokladmynta och jag kände mig för en stund extra glad över att jag har orkat vattna allt så det har vuxit och tagit sig ordentligt. Vi skrattade flera gånger högt av olika orsaker, men fnissigast blev jag av den unge herrens frågan om hur det känns att vara kändis. Eftersom jag inte är kändis blev jag lite förvirrad och frågade hur han tänkte. ”Jo, du är ju med i den där kända kören!” Ja, men då så. Bäst att jag snäpper upp mig lite med detta stora ansvar, hehe.
Efter finbesöket fortsatte jobbdagen. Denna gång var omständigheterna inte riktigt lika de jag brukar jobba utefter, men det gick ändå att lösa. Just igår kändes det verkligen som att mamma var med mig. Jag fick snilleblixt efter snilleblixt (alltså, det kändes så) för att kunna hjälpa mina klienter att närma sig roten till problemet. Jag tog tacksamt emot och skickade en extra liten tanke till henne.
Dagen kan sammanfattas i årets första riktiga bukett luktärter. Jag må misstänka borrelia då jag varit osedvanligt trött i snart en vecka, men annars är det toppen. Idag har jag semester och ser mycket fram emot dagens aktiviteter. Vi har det största antalet människor på många år på besök i Bredavik att vänta på midsommarafton. Jag är spänd av förväntan och har en plan att göra lite både imorgon och på torsdag så förberedelserna också känns roliga. Hur gör du för att inte fulstressa när det är mycket roligt på gång?
Den som jobbar hårt får äta glass med mackad banan och kakao (som handmosad milkshake, typ). Den får även passa på att njuta av den sista buketten tulpaner för året, den som visar upp sig med pergamentliknande, smått genomskinliga kronblad och maffiga pistiller. Årets tulpansäsong bjöd på härliga överraskningar och läckra skönheter. Att köpa tulpaner till billigare pris precis i början av säsongen visade sig vara ett smart drag. Nu får vi se om jag klarar att helt låta bli nya lökar i höst och bara se vilka som kommer tillbaka. Tror det kan bli svårt när den dagen kommer…
Jag fick öva mormorshanterandet då vi fick finbesök av våra goda vänners två barn och ett megamysigt barnbarn. Det är när småglyttar kommer och är jättevuxna människor som inte bara klarar sig själva, utan också visar sig vara kompetenta föräldrar och ansvarstagande medmänniskor, som man på riktigt förstår att tiden går och att saker och ting verkligen förändras i den processen.
Annat ändrar sig inte alls. När jag var hemma hos mammas väninna häromveckan berättade hon om hur en väninna till henne fått tillbaka några handbroderade tavlor som hennes dotter tidigare hade fått. ”Det är inte min stil, bättre att de får plats där någon uppskattar dem.” Jag ser på tavlan som jag fick ta med mig då jag flyttade hemifrån. ”Du får ta med dig något hemifrån om du vill”, sa mamma. Den underbara årstidstavlan fick följa med. Genom åren hade dess guldram gått sönder i alla flyttar och när vi landade här beslutade jag mig för att ge den lite omsorg och låta rama om den. I den processen hittade jag en fantastisk vän och samtidigt blev tavlan ännu vackrare. Den är en av mina käraste ägodelar och finns med mig tillsammans med barndomens trygga klövertapet då jag sitter och jobbar.
För mig är det så lätt att sitta på samma platser, äta samma saker, göra på samma sätt. Det är bra att medvetet förändra saker och ting, till exempel genom att sätta sig vid skrivbordet i ”Gustavs skrubb” aka gästrummet. Vid den här tiden på året öppnas fönstret och hela övervåningen fylls av doften från den praktfulla syrenen som borde beskäras, men som vi inte riktigt vågar röra. Tänk om den inte orkar komma igen nästa år? Jag vet att man ska kunna ta lite i taget. Kanske är det i år föryngringsprocessen börjar?
Sommaren är underbar, men jag gillar inte den ofrivilliga körsemestern. I år har vi utvecklats mycket, det har varit en dynamisk blandning sångare med en härlig och inbjudande känsla. För alla som känner sig ensamma och av läkare föreskrivs att engagera sig i något (jo, det förekommer) hade vår kör varit det rätta stället. Här finns hjärtat på rätt plats och medan vi skapar vacker musik tillsammans finns det plats för skratt såväl som gråt. Till hösten kommer kören att se lite annorlunda ut, detta är en grupp i ständig förändring. Det är både sorgligt och hoppfullt, precis som livet i sig. Och för dig som är lokal läsare (hej hej till mina syskon, vänner och annat löst folk) rekommenderas denna konsert. Jag tror det blir finfint, bara de stackars amerikanerna kommer hit. Att räkna med att tåget skulle vara en tillförlitlig transport har nämligen visat sig vara lite dumdristigt. Eller hoppfullt, om man vill välja att se det på så vis.
Igår var brorsan här och tog bort snökedjorna på hjullastaren. Det kändes festligt och som att våren verkligen är här! Att jag samtidigt svettades lite trots att jag inte hade någon jacka på mig får väl också det anses ha varit ett säkert tecken.
På väg in till stan förundrades jag över vägmålarens precision. Lite färgspill får man räkna med, men annars var de nya vägmarkeringarna mycket välplacerade. Tänk vilken massa olika jobb det finns som jag har noll koll på. Vad gör man på vintern om detta är arbetsuppgiften i maj?
Efter fix och trix som att leta (framgångsrikt) efter fler handdukar till de roliga badrockarna och fråga expert om hjälp med fläckar på vinbärsbuskens blad styrde jag kosan mot en av mammas bästa väninnor. Det var hon som introducerade päronbiskvier i vår familj, en riktigt finkonditor! Denna lyxighet hade hon dock köpt på ”grossen” som ligger nedanför backen.
Jag fick se en liten kofta som stickades i början på sjuttiotalet och som en liten bebis hade då han åkte hem från BB. Så ljuvligt söt i ett mönster som jag älskar. Blev genast sugen på just den här typen av mönsterstickning!
Körövningen flyttades från Fredrikskyrkan till Trefaldighetskyrkan och vi var många som skickade tacksamma tankar till de bekväma stolarna i vår ordinarie lokal. De där kyrkbänkarna byggdes för att hålla kyrkobesökarna vakna, det måste vara så. Ryggen är fortfarande alldeles mosig trots en hel natts vila.
Vi fick besked om att en bekant gått bort vad som får anses vara hastigt. Hon råkade ut för en olycka för några veckor sedan. Den krävde en operation, men personen ifråga fick istället lunginflammation med påföljande problematik. Två år äldre än jag, det känns helt surrealistiskt. En dag lever man, en annan är man inte längre kvar här på jorden. Påminnelsen om att ”fånga dagen” känns ibland extra relevant.
Igår hade jag chansen att hänga med en fin, ung vän som bodde här i Karlskrona i samband med att Far gick bort. Hon var viktig framför allt för vår yngsta dotter då det begav sig. Nu var hon här för att visa Sverige för sin man. Detta är ett ytterst aktivt par. Båda jobbar med sådant som gör både kropp och själ gott, så det passade utmärkt för dem att ägna dagen åt att paddla kajak på Sturkö med svågern. De fick efter det leka ute i vacker natur och leka hemma hos min bror och svägerska. Där fick de också smarrig kålpudding (typiskt svenskt som båda älskade) och en chokladkaka som gjorde succé. När jag sedan skulle ta vid bestämde jag mig för att ge dem det bästa Karlskrona har att erbjuda klockan sju på kvällen: Hemmakväll och Brändaholm! Jag kände mig som min morbror Kalle då jag sa att de skulle plocka varsin godispåse full. ”Don’t be shy!” Jag tror vi alla var lite höga på sockerångorna då vi var färdiga.
S hade sprungit många rundor i Karlskrona, men hade helt missat Brändaholm. Därför var det lite extra mysigt att få gå runt på denna lilla söta holme och njuta av allt det gröna och vackra. Ohemult idylliskt, om jag får säga det själv. Det hela började med ett svartbygge 1920 då fem män rodde ut till Dragsö för att protestera mot att kommunen hade tagit beslut om att plantera träd på holmen. Till slut vann protestanterna och Brändaholm delades istället upp i kolonilotter som utarbetade karlskroniter skulle kunna få hämta kraft ifrån.
Domarringen stod färdig 1924 och består av stenar som kommer från de olika lotterna. Man får verkligen känslan av att altarbordet och stenarna stått betydligt längre än så!
Föreningen på holmen har tagit beslut om att lämna somliga gräsplättar oklippta för att befrämja pollinatörernas liv. Jag vet inte hur länge de haft detta mål, men det verkar redan ha gett effekt!
Den unge mannen var imponerad av att historian är närvarande på så många platser i Sverige. Karlskrona fick sina stadsprivilegier redan 1680 och har hamnat på Unescos världsarvslista. Det finns flera amerikanska städer som bosattes av européer i USA från 1500-talet och framåt, men jag håller med honom om att det inte känns på samma sätt. Somliga platser där är sparade som uppvisningsplatser och bebyggelse i städer har ofta rivits ner för nybyggen då något känts omodernt. De svenska städerna bjuder mer ofta på både gammalt och nytt. Å andra sidan har det i perioder varit mycket poppis att riva ner och bygga praktiska Sovjetbetongskapelser runt vårt avlånga land, så inte behöver jag stå här och slå mig för bröstet precis.
Men alltså, lite motljus och de där små röda stugorna. Vackert! Vad jag förstår ingår det att man verkligen ska sköta sin lott och följa vissa regler. Det kanske känns begränsande och lite stressigt, eller så känns det fint att kunna ge sina medmänniskor en så härlig upplevelse då vi får ta in allt som besökare i området.
När jag hade lämnat av de unga tu till nästa aktivitet åkte jag hem och passade på att lämna och hämta lite grejer i Bredavik. Denna vackra solnedgång som jag mött så många gånger. Lusten att hoppa i plurret infann sig inte, men däremot tog jag en stund vid ”gula stugan” (som numera är vit) för att fylla på mig själv med ännu mer skönhet innan jag tog mig hem efter en mysig dag.
Jag måste som den svensk jag är börja med att dela med mig av det kommande vädret. Jag gläds åt att solarna åtminstone bjuder på liiite varmare dagar. Jag suckar även inombords, fast jag vet att inte borde. Just nu går nämligen väldigt mycket av min tid åt till att vattna. Det finns ingen väg runt detta då både fröer, flyttade plantor och nysatta grödor av olika slag behöver boosten som kommer av att ha tillgång till vatten. Eftersom inte växthuset står klart och tomaterna börjar bli oregerligt rangliga behöver de också komma ut på avhärdning, så här blir det med all sannolikhet ett farligt rännande hela dagen.
Gårdagen handlade annars om mat. Först om att inte äta något (fasta), sedan kom vi hem till Vajlan som hade gjort kroppkakor. Jag vill bara tala om att hennes kroppisar är godare än några andra jag ätit genom åren. Blir hungrig igen bara av att titta på bilden. För dig som inte har koll på denna i de sydöstra regionerna vanligt förekommande traditionella rätt (Blekinge, Småland, Öland och Gotland) är det en slags potatisklimp med fläsk-, lök- och kryddpepparfyllning. Kroppkakorna äts gärna med smör, grädde och/eller lingonsylt. Som sagt. Mums! Och vid det där köksbordet känner jag mig nära mina föräldrar. Mamma och V hade planerat att sitta och handarbeta tillsammans om dagarna i många år efter att deras sjuka män hade gått bort. Nu blev det inte så, men livet fortsätter ändå.
Efter kroppkakorna åkte jag hem och lämnade maken för att sedan åka vidare till min ex-svägerska och bokklubb. Det var så fint fixat med delikatesser från Lidl. Jag kan till exempel varmt rekommendera de vitlöksfyllda grillade oliverna och valnötsglassen, men allt var gott. Vi diskuterade Annie Ernaux böcker Min far och Kvinnan, lite klassresa och hur komplicerat det kan vara med de känslomässiga banden mellan barn och föräldrar.
Min svägerska hade skickat sms och eftersom jag befann mig bara några få hus bort ifrån henne gick jag och knackade på dörren istället för att svara. Sedan blev jag sittande hos brorsan och henne i nästan två timmar. Efterfesten handlade om rooibos, parmesankex, förpubertet, barnuppfostran och lite annat smått och gott. Efter en så kulinarisk och social dag somnade jag sedan ovaggad, först på spikmattan och sedan så fort jag lagt ner densamma på golvet. Nu har en ny vecka börjat. Precis som när man pratar i en ström utan mellanrum (de finns ju bara teoretiskt på papper när man skriver orden) fortsätter våra dagar. Ändå är det, åtminstone för mig, så viktigt att dela in dessa dagar i olika avsnitt och grupper. Nu börjar folk omkring mig tala om avsnitt som inte längre är aktuella för mig: ”si och så många dagar kvar innan föräldraledighet”, ”si och så många dagar innan sommarlov”, ”si och så många dagar innan studenten”, ”si och så många dagar tills friskskrivningen”… Med det går jag in i dagen och önskar dig en fin vecka.
Vi inleder dagens blogginlägg med en perfekt fanfar från läktaren! Varje dag är värd en fanfar tycker jag, trots att jag kanske inte alltid känner mig helt pepp från början. Jag är verkligen tacksam över känslan av att ta vara på livet är så närvarande i mitt liv fortfarande, trots allt är det sex år sedan vi befann oss i en tid där för tidig död, saknad, svår sjukdom och förväntanssorg existerade samtidigt som vi fick uppleva så underbart fina saker. Det var denna tid som efter att allt elände på något vis hade processats som jag fångades upp av förnöjsamheten.
Du kanske inte blir förvånad om jag talar om att lördagen tillbringades i trädgårdslandet och i trädgården för att vattna och rensa, inomhus med fröer som skulle förodlas och i rabatten som ska bjuda på rik blomsterprakt till ett fortsatt bukettplockande framåt sommaren.
I år har jag flyttat luktärterna från det som blivit ”Lilla Rotterdam” till nordöstra staketet. Nytt för året är att alla luktärterna står i par efter tips från Sarah Raven. Jag har även försökt mig på något slags färgskala, men vi får väl se hur väl det slår ut. Jag har grävt ut ordentligt, men varken satt något stopp för gräset framifrån eller bakifrån. Om försöket faller väl ut gräver jag om och gör samma sak nästa år. Jag använder ren köpegödsel till mina luktärter. Har förstått att dessa torvsäckar är den nya skammen, men jag har trots det använt fyra sådana i den här lilla rabatten. Gjorde likadant förra året och det gick bra. Mest näringskrävande i vår trädgård är just luktärter och kålväxterna. Guldvattnet räcker inte till och trots att vi har nässlor att göra gödselvatten på och gräs att fermentera blir jag galen om trädgården ska bli något som ska skambelägga istället för att ge glädje. Jorden i lådorna blir långsamt bättre och bättre. Vi bor i ett torrt hål där det sällan regnar, så det enda är att jag behöver vattna så mycket. Täckodling med gräs hjälper både med näring och hjälp från avdunstning, men är även ett riktigt snigelparadis.
När fingrarna höll på att gå av köldslag efter att ha marinerats i blöta arbetshandskar fick jag gå in för att värma upp mig. Det råkade sammanfalla med själva kröningen av kung Charles och drottning Camilla. Allt var väldigt stort, tjusigt och pampigt, men kungaparet såg mest väldigt gamla ut. En av mina syrror undrade varför ingen hade hjälpt kungen att trimma sina ögonbryn, en annan tyckte att det var mycket oansvarigt att lägga så mycket pengar på något så onödigt när hela landet håller på att duka under av sin dåliga ekonomi. Högt och lågt, alltså… Själv var jag ytterst imponerad av den underbara musik som framfördes medan de över 2000 gästerna fyllde Westminster Abbey. Dessutom tror jag människor behöver lite glamour i livet då och då, oavsett om man får se det på teve eller får uppleva det IRL. Här kan du läsa mer om kröningen på engelska.
Lilla Rotterdam har levererat från dag ett och lökarna verkar gilla allt gödsel jag gav dem vid planteringen. Nästa år är min plan att se vilka som återkommer utan att fylla på med nytt, men den dagen, den sorgen. Eller glädjen och överraskningen.
En gebortbukett fick följa med hem till våra fina vänner där det bjöds på traditionell (vid det här laget) middag och spelkväll. Detta är ett återkommande inslag som är ytterst trevligt! Fram för mer spel. Min hjärna måste ha mått bra av all frisk luft under dagen, för jag hittade SET med en rasande takt. Jag kände mig lika alert som sonen som alltid brukar vinna detta spel, men blev så förvirrad av upplevelsen att jag bestämde mig för att dela korten utan att vara med nästa omgång.
Värmen efter den mysiga (och goda) kvällen följde med in i den sena kvällen då vi skulle åka hem. Vi hade samåkt från en långtidsparkering med syrran och svågern och när vi kom dit sa svågern ”hoppsan, er baklucka står öppen”. Det är sådana här gånger man återfår tron på mänskligheten. Jag höll på att arrangera om lite grejer då vår skjuts anlände och måste helt ha tappat det. Jag gick alltså därifrån utan att slå igen bakluckan. Bilen stod där i fem timmar och inte ens en pryl var borta. Intressant är att ingen heller hade slagit igen bakluckan då det rimligtvis borde röra sig en hel del folk i närheten. Phu!
En gigantisk, röd månuppgång följde oss ut mot ön. Vi stannade en stund vid naturreservatet på vägen för att ta in den vackra mångatan och (nästan)-fullmånen. Det går naturligtvis inte att fånga med en mobilbild, men det var något lite utöver det vanliga. Jag tänker att upplevelsen blev ännu starkare av att jag fortfarande hade lite hög puls efter att ha fattat att bilen varken blivit stulen eller illa behandlad. Ja, se, detta blev en dag som jag sent ska glömma. Tack!
Jag vaknade med en irritation över att det är så stökigt, både i huvudet, här inne och ute i trädgården. Jag känner mig ibland så överväldigad när det är mycket att göra att jag liksom inte gör någonting av det jag borde ta itu med. Idag känns som en sådan dag, men eftersom jag vet att det bara blir värre om jag hänfaller åt mina känslor är det lika bra att börja hugga i.
Egentligen behöver jag kanske mest inse att jag borde leva enligt samma devis som jag både teoretiskt och praktiskt vet fungerar: en sak i taget, utan fokus på att ”allt” måste vara klart. Igår gjorde jag just så. Min arbetsdag var lite upphackad med paus i mitten då jag både var med på en begravning via länk och hann städa ur verandan och flytta ner alla de försatta dahliorna. Jag planterade om några växter och tog äntligen tag i att sätta pelargonsticklingar i jord. Den här gången fokuserade jag på Mårbackapelargonerna från min faster och min syster. Vi får väl se om det blir något med dem. För övrigt kan jag tipsa om att odla.se säljer sina dahlior med 40% rabatt just nu. Det är ju så jag vanligtvis införskaffar nya växter, då alla andra brukar vara färdiga med sina inköp. Mina Café au Lait-dahlior köptes till fullt pris för några år sedan, men de flesta andra är ”fynd”. De mest populära fröerna/lökarna/plantorna finns vanligtvis inte kvar när plantskolorna försöker göra plats till nästa säsong, men är man som jag nästan helt obrydd över vad som är poppis finns det bara fördelar med att spara 30-70% av ursprungligt pris.
Efter jobbet åkte jag till vår fina granne i Bredavik och tog med en bukett tulpaner från landet. Tiden sprang förbi då vi satt där i köket. Min lillebror ringde. ”Vad gör du?” Jag svarade ”Jag är hos V och sitter och äter såklart!” Tryggheten som vi vuxit upp med i så många sammanhang är inte självklar. Jag omfamnar den varje gång jag blir medveten om den, tackar för att det finns så många människor i mitt liv som jag kan hålla hårt i då det blåser.
När jag ändå var i Bredavik snodde jag med mig några sticklingar från svart vinbärsbuskarna som står där. Förhoppningsvis kan de nu stå i den här stora krukan i skuggan över sommaren och bilda härliga rötter. Lagom till nästa år har vi förhoppningsvis några fina små svart vinbärsbuskar att sätta i trädgårdslandet. Visst är det spännande att det går att föröka växter från det man redan har? För mig är det lika tillfredsställande som att hitta något jag behöver på second hand. Just nu har jag pelargon- och luktärtssticklingar på gång (vi får väl se om det blir något), jag ska toppa en av dahliorna som har ränt iväg för mycket och så har jag en schersminstickling som kanske kan bli något. (Vi har både en klätterros och en schersmin från sticklingar som min syster tagit.) Dessutom är det roligt att sätta fröer som man samlat in från blommorna i trädgården. Ringblommorna som växer hos oss är ju alla från de blommor som sattes av Far i Bredavik en gång och för mig betyder det mycket att de får chans att komma igen år från år. Nu har jag siktet på en syrenberså, något som aldrig blir av eftersom jag/vi inte kan bestämma var den ska stå. Jag vet dock att jag en dag kommer att sitta där och lukta på blommorna!
