Till hösten flyttar vår yngsta dotter upp till Stockholm igen. Jag vet inte hur livet kommer att bli för oss som blir kvar här hemma. Det vet man naturligtvis aldrig, men just nu känner jag av detta mer än vanligt. Vi kommer att bli ett hushåll med två vuxna utan barn igen, något maken och jag inte varit sedan 1996.
Vår S har kastats in i den verklighet som unga, outbildade ungdomar måste ta sig an efter detta coronaår. Det är svårt att hitta ett jobb! Hon har den stora glädjen att ha fått timanställning i sin farbrors städfirma och det är härligt att höra hennes glädje varje gång hon får meddelande om ett nytt arbetstillfälle. Hon är så duktig med sin ekonomi och mycket sparsam, så det betydde extra mycket för oss när hon kom hem med den här fantastiska vårbuketten med tulpaner, ranunkler och körsbärsblom! (Tack för att vi hjälpt henne med körkortet.)
Vi har blivit bortskämda med en massa god mat de senaste åren, särskilt sedan förra sommaren. Igår gjorde S perfekta falaflar då jag pratat om hur sugen jag varit på sådana under flera veckor. Så gott! Så lyxigt! Kanske ska jag satsa på att be henne laga allt möjligt smarrigt som jag själv tycker är tråkigt att fixa så länge hon bor hemma…
2020 blev inte precis mitt bästa ”ett litet ord”-år någonsin. Jag kände så starkt för DISCIPLIN, tänkte att det verkligen var rätt. Jag kan inte annat än att säga att disciplin hade varit att föredra i år, men jag har ju inte direkt implementerat detta ord som jag borde för att det skulle ge den effekt jag hade tänkt mig. Eller effekt och effekt, jag kände i slutet av förra året att jag hade både styrka och motivation att ta till mig ett så starkt ord. Med tanke på vad som sedan hände när coronaviruset tog över hade det varit rätt smart av mig att koppla disciplinen i allt som försiggick runt omkring mig. Då hade detta kunnat bli till mitt bästa årsord någonsin.
När jag nu loggade in på Pinterest insåg jag att sist jag var aktiv här var för precis ett år sedan då jag började samla till en hel ”anslagstavla” med disciplininspiration. Jag kom inte längre än såhär. Bättre gick det med mitt enda stora disciplinprojekt, nämligen ”En bok om dagen”. Det var faktiskt något av det roligaste jag har gjort i projektväg, kanske just för att jag hade disciplin nog att föra det hela vägen i hamn. Jag inser att jag borde ha ett liknande projekt kallat ”Läs alla olästa böcker i högen på sovrumsgolvet” innan mitt nya ord tar över på nyårsdagen.
Jag har inget att skylla på och jag ger inte upp konceptet med att välja ett ord. Sanningen är att jag redan har ett nytt. Det kom till mig på julafton och kändes så självklart att jag inte ens övervägde att kika runt lite innan jag bestämde mig. Just nu håller jag på att lägga grunden till hur jag ska ta mig an detta och har provat en lite annorlunda angreppsteknik i år. Vi får väl se vad det leder till.
Med detta ber jag mig själv om ursäkt för att jag inte lät DISCIPLIN ta så stor plats i mitt liv som jag borde ha gjort. Men så är det. Ibland går det upp, ibland går det ner. 2020 var inte direkt innehållslöst. Kanske har jag undermedvetet ändå haft bättre disciplin än jag hade haft utan mina funderingar om vad disciplin innebär för mig. Jag har jobbat hårt och klarat av en hel del spännande utmaningar. Kanske hade jag inte nått dit jag befinner mig nu utan DISCIPLIN i handen? Vem vet? Inte jag i alla fall. Jag vet åtminstone att jag har några dagar på mig att knyta ihop säcken. Samtidigt ger jag mig själv en klapp på axeln. Jag lutar mig på mina kusiner som har utfört ställföreträdande disciplin åt mig. Tack till er, godingar!
Våra vänner håller sin mamma i handen medan hon får andningshjälp och en kär körkompis har somnat in efter ett mycket snabbt sjukdomsförlopp. Vi vet verkligen inte hur många dagar vi får på jorden. Jag gillar traditioner, ordning och reda, att allt blir som det alltid har varit, men dagar som den här stannar livet och öppnar upp för reflektion. Vem är jag? Nöjer jag mig med detta? Kan jag verkligen inte klämma ut lite mer ur mig själv? ”Carpe diem” och allt det där, men att fånga dagar är svårare än det låter. Försök att dricka te och läsa tidning samtidigt så förstår du vad jag menar. Antingen hamnar fokuset på teet som är perfekt och orden du läser rinner förbi utan att du kommer ihåg ett dyft, eller så läser du med stort intresse och kommer inte ens ihåg att du drack upp hela muggen förrän du måste springa på toaletten, om ens då.
Jag sitter här och beundrar den djupröda amaryllisen som just slagit ut och mammas novemberkaktus som är helt översållad med knoppar. Allt kött är hö och blomsten dö och tiden allt fördriver – allt det är sant, men det slutar ju inte där! Allt det döda går tillbaka till jorden och ger nytt liv. Jag gör mitt bästa, förvaltar det som blivit mig givet och lämnar sedan över till den som är satt att ta över efter mig. Livet fortsätter. Och vi lever vidare, oavsett vad det betyder för just dig. Hjälp mig hedra min vän E genom en stunds eftertanke. Och lev väl!
Jag brukar ju skriva tacksamhetsdagbok i hela november som en del i mitt projekt ”Trettio Tacksamma Dagar”. Den senaste tiden har jag faktiskt plockat fram den bok jag skriver om tacksamhet i många kvällar i rad. För dig som läser här ofta känns det kanske tjatigt att ta upp den där tacksamheten, men under coronatiden har jag upplevt det som viktigt att inte glömma hur bra vi har det ”trots allt”.
Finns det alltid något att vara tacksam för? Ja, det hävdar jag. Man blir bättre på att hitta dessa saker om man övar på det och det kan också få en att må bättre. För någon som är helt ovan kan fokus ligga på väldigt självklara saker som familj, vänner, tak över huvudet, tillräckligt att äta varje dag eller vad det nu kan vara. Att hitta dessa saker kan till och med kännas svårt. Med övning kan det gå att hitta guldkorn också när allt verkar rasa runt omkring en. Förra sommaren hade jag, enligt mig själv, inte mycket att tacka för. Jag var så eländig, en smula bitter kan jag tycka i efterhand, och tyckte sanningen att säga synd om mig själv. En runda med tacksamhet förberedde mig för läkningsprocessen som låg framför mig så att jag kunde ta emot den. Det är spännande att läsa tacksamhetsanteckningarna från den tiden! När man ser sitt liv uppdelat i atomer och vägrar att bjuda in det som inte tillför något positivt kan mycket vackert skapas.
Igår blev jag, maken, en syster och en svåger bjudna på en fantastisk femrättersmiddag som del i någon annans tacksamhetsprocess. Denne andre är så tacksam över något som vi har hjälpt till med att han ville uttrycka det på detta sätt. Först kändes det överväldigande, sedan tackade vi och tog emot. Den här middagen kommer att minnas med värme av flera olika anledningar. Tänk så gott det kan vara med mat och dryck! Vinberga Vinkiosk serverar fantastisk mat, alltid utifrån den mat som presenteras från deras leverantörer. Det godaste av allt var nog en kokt potatis med örtsmörfyllning, finhackad lök och torkad, rökt och saltad torskrom. Just den rätten var så god att vi hann smälla i oss det mesta innan jag kom på att alla delar i middagen skulle förevigas.
Igår ramlade jag in på en inspirationssida med äppelrecept. Bilderna är otroligt vackert stajlade, men förutom det tror jag faktiskt att flera av de där recepten faktiskt smakar riktigt gott. Jag blev så sugen på äpplen att det var extra roligt att desserten blev ”bakat äpple och kolasås med vaniljgräddglass på syrad grädde”. Efter en hel kväll av ljuvliga smakupplevelser kändes det bra att landa i farmors kök. Eller ja, det gjorde jag väl inte direkt, men det kändes så. Jag hoppas att jag får möjlighet att äta på Vinberga Vinkiosk fler gånger i framtiden. Tack K! Det blev en toppenkväll.
”Det finns bara två sätt att leva sitt liv. Det ena är att leva som att mirakel inte existerar. Det andra är att leva som om allt är ett mirakel.”
Albert Einstein
För några år sedan vandrade en bekant till mig Camino de Santiago de Compostela, en av världens mest kända pilgrimsleder. Hon uppdaterade med dagboksanteckningar efter varje etapp och jag kommer ihåg hur inspirerad jag blev. Att genomföra en pilgrimsvandring står fortfarande på min ”bucket list”. Förra året åkte jag dock till Gotland och genomförde en egen version av pilgrimsresa och jag har insett att det egentligen inte krävs mer än det jag hade där och då.
Igår gjorde jag oplanerat en minipilgrimsvandring i Kristianopel. Vi brukar alltid gå på minst en sommarkonsert i Kristianopels kyrka och när nu sommaren närmar sig sitt slut bestämde jag mig för att åka dit igår kväll, trots att ingen ville följa med, att det inte var en konsert utan en ”enkel gudstjänst” och trots att det regnade. Fokuset låg på musiken som framfördes av ett ungt par från Ytterön. (De påminde så mycket om mina frikyrkliga vänner från lärarhögskolan för hundra år sedan!) Fars begravningspräst predikade om utbrändhet, hyckleri och förhållandet mellan liv och tro. Vi sjöng psalmer som fyllde mig med något jag saknade och när vi kom till fjärde versen på I denna ljuva sommartid och kantorn sedan avslutade med ett mäktigt postludium, en improvisation på samma psalm, visste jag varför det var viktigt att jag var där just då.
Vi skulle jag allena då I denna tid otacksam gå, När allt sitt lov dig bringar? O Gud, som äran hörer till, Med lov till dig jag höja vill I tron min andes vingar.
Somliga upplevelser är inte att dela med andra. Jag vill bara påminna om hur viktigt det är att lyssna inåt. Det är så lätt att missa vägmarkeringarna i bruset som omger oss i dagens samhälle.
Det kom ett tjockt kuvert i brevlådan igår. Sådana är inte vanligt förekommande och gör mig alltid lika glad! Just detta gjorde mig om möjligt ännu gladare. Det var inte själva päronessensen, som gjorde kuvertet så tjockt, utan brevet som låg i. Orden var varma och kärleksfulla, och mycket personliga.
Senare samma dag kom två presenter till, denna gång personligt levererade av några andra själar som förbättrar världen med sitt ljus.
Den ena lämnade kvar ett mjukt, väldoftande tvål, särskilt passande i coronatider.
Den andra lämnade kvar ett konstverk i bokform hos mig.
Boken är perfekt och lyfter det som vi människor delar, den existentiella ensamheten och livets komplexitet. Den slutar dock i dur och lämnar en delikat eftersmak.
När jag stod och lagade middag stod plötsligt mammas vän Monica från Blomster City i dörren för att personligen leverera en grattis-bukett från lillasyster. Idag blev jag nämligen klar med de sista praktiska delmomenten i min samtalsterapeutkurs, och snart har jag bevis på att jag är ”certifierad samtalsterapeut med e-hälsa”! Jag har alltså blivit riktigt bortskämd, men jag är också väldigt tacksam.
Ps: Den här gåvan var inte heller fy skam. Kul att känna att jag yrkesmässigt är på rätt väg!
Det finns vissa saker som bidrar starkt till hemtrevlighet. Doften av såpskurat golv tillhör definitivt dessa! Vi har struntat i att såpa de massiva trägolven på övervåningen. Det är för tätt och tungt möblerat för att vara hanterbart, så de golven får bli gulare och ”möbelfläckiga”. I verandan passar det däremot utmärkt att såpskura! Verandan har varit kaotiskt stökig alldeles för länge nu, så mitt under åskovädret gjorde jag slag i saken och började städa ur eländet. Jobbigt då, underbart nu när allt är klart!
Så här såg det ut lite halvvägs in. Den observante ser hur smutsigt och fläckigt golvet hunnit bli sedan senaste skurningen. Utgrävningen runt huset förra helgen har indirekt gjort det ännu värre, så vi måste lösa hur vi ska hantera jorden som skorna drar in tills gruset ligger på plats.
Visst finns det märken och fläckar som är permanenta, men en rejäl skurning lyfter genast helhetsintrycket! Dessutom är det underbart att gå på mjuka, släta trägolv. Det kalla stengolvet utan golvvärme i Orem känns som detta golvs elaka styvbror. Tänk, så välsignat vackert vi bor! Jag är verkligen tacksam.
Vad gör dig riktigt lycklig? Jag menar inte den lycka som leder till kort välbehag, som effekten av att komma hem med riktigt bra rea-fynd, att vinna en omgång Yatzy, att ha fått en komplimang eller att ha klarat ett rekord. Jag kan naturligtvis ha fel, allt detta kan kanske leda till varaktig lycka? Jag syftar annars på det allmänna sinnestillståndet, det som du analyserar om någon frågar ”Är du lycklig?”
Svenskar sägs tillhöra de lyckligaste människorna i världen. Vi har det överlag riktigt bra. Trots det finns det något som lurar under ytan, något jag inte kan få grepp om, något som stör mig. Jag tror att de flesta av oss har gått på myten om att lycka skulle vara något slags konstant tillstånd som stannar kvar om vi bara uppnått tillräckligt många mål. Det säljs otaliga böcker som bygger på positiv psykologi, men effekten av de flesta metoder fungerar sämre än ett lyckopiller. Martin Seligman, den positiva psykologins fader, håller kanske inte med. ”Vetenskap” har blivit ett urvattnat begrepp och kanske är det därför det fortfarande delas ut forskningsanslag för studier som i längden räknar med att göra gott för mänskligheten?
Jag närmar mig slutet på min utbildning och fortsätter förundras över att jag lär mig så mycket. Naturligtvis är jag tacksam! Vissa insikter hade jag kanske dock varit utan. Cynism är liksom ingen härlig, lullig känsla. Mitt 10-åriga jag trodde att jag var perfekt, mitt 20-åriga jag trodde att alla andra var perfekta, mitt 30-åriga jag trodde att jag kunde bli perfekt om jag bara vek mig dubbel tillräckligt många gånger, mitt 40-åriga jag trodde att alla var idioter och mitt snart 50-åriga jag inser att vi alla liksom är vad vi är och mår bäst om vi gör det bästa vi kan utifrån vad som har blivit oss givet. Acceptans när det inte går att ändra något, mod att gå eller stanna, men aldrig utan att först göra klart för sig själv varför vi tar steget, styrka att resa oss och våga stötta oss på sådant som är stabilt…
Vi kan aldrig ändra på någon annan. Vi kan bara ändra på oss själva, men knappt det än en gång. Kanske har därför den positiva psykologin ställt till mer elände än gott? Jag vet inte, jag måste be att få återkomma då jag har hunnit få mer erfarenhet. Under tiden landar jag i att tiden har sin gång och att saker och ting följer vissa mönster som vi borde känna igen vid det här laget. Vi människor har ändå funnits på den här jorden rätt länge. Huvudfotingar, ben och armar, det skrivna ordet – vi kommer kanske inte längre än så? Jag lämnar dig med uppmaningen att landa en stund, räkna allt som är gott i ditt liv och skänka en tacksam tanke, eller ett TACK, till Gud, dina förfäder, Moder Jord och/eller någon annan. Tacksamhet har nämligen en långt större inverkan på det allmänna välbefinnandet än positiv psykologi enligt vetenskapen. Med det önskar jag dig en fin dag.
Ps: Loppisfyndet från igår gör mig lycklig för stunden. Och så undrar jag såklart vem ”M” är, för så’n är jag.
Vår tjugofemte Thanksgiving firades hemma hos min syster och svåger tillsammans med ett gäng personer som har någon slags anknytning till USA. Den ständiga frågan är om kalkonen blev god eller torr och som tur väl blev den riktigt saftig och bra i år tack vare en låg tillagningstemperatur. Bra tips! Vår vana trogen lät vi alla skriva ner något speciellt vi är tacksamma för varefter alla fick gissa på vem det gällde. Jätterolig aktivitet! (Det blir onekligen lite roligare om man inte skriver ”jag är tacksam för min säng”, utan något annat mer specifikt.) Själv har jag jobbat på min tacksamhet under hela november och landade i att jag är tacksam för möjligheten till NYSTART.
Karlskrona är en otroligt vacker stad. Jag är glad att jag fått återupptäcka henne som vuxen.Min älskade syster ❤️Underbart att ha våra stora barn hemma denna speciella helg!Dotterns pojkvän fick uppleva Thanksgiving för första gången.Vår fina S och delar av årets smarrigaste måltid.
Vår första Thanksgiving hemma hos Olga Young i Redwood City i november 1994. Så cheesy med likadana flanellskjortor, men så blev det.
25 år – en ocean av tid, eller ett ögonblink iväg? Vi var mogna barnrumpor, både jag och maken. I min vildaste fantasi hade jag aldrig kunnat förutspå vad livet skulle bjuda på, men här står jag. Tacksam.
