Så har vi då kommit till den sista boken i mitt disciplinprojekt ”En bok om dagen”. Det har varit jätteroligt och jag har verkligen kommit igång med mitt läsande igen! Jag har fortfarande inte läst färdigt Död i främmande land eller Gutenberggalaxens nova, men det finns det tid för nu när jag inte har nya böcker som ska hinnas med. Det är lite roligt att den sista boken blir ett av mina senast inköpta verk. Jag har följt Frida Ramstedt som driver inredningsbloggen Trendenser i många år. Jag gillar att hon svängt från att vara ”kolla här på alla nya inredningsprylar som ni kan köpa” till ”så här får du ett hållbart och praktiskt hem”. När hon kom ut med Handbok i inredning och styling, utgivet på Roos & Tegnér, förra året bestämde jag mig för att köpa ett ex eftersom innehållet verkligen lockade.

Handbok i inredning och styling är, precis som Svenska broderier som jag skrev om igår, ett slags uppslagsverk. Det här är drömboken att ge bort till personer som ska flytta hemifrån, rita ett hus, inreda ett hem eller så behåller man ett exemplar själv för att lära sig mer om allt som har med inredning att göra! Boken är mycket sparsmakad gällande illustrationer och är tryckt i svartvitt med en del detaljer i teal. Jag gillar verkligen konceptet. Frida har satt ord på vad det är som ofta skaver hemma hos folk, varför det skaver och vad man kan göra för att fixa ett skavsårsplåster om det inte går att byta ut den trånga skon.

Boken är indelad i nio kapitel:

1. Vad trivs du med?
2. Basprinciper och tumregler
3. Tankeverktyg för helheten
4. Färgsättning
5. Belysning
6. Stylingknep
7. Köpråd
8. Nyckelmått och proportioner
9. Planera ditt inredningsprojekt

Allra mest givande för mig var kapitlet om belysning. Så många av oss lever i hem med riktigt dålig belysning. Det kan handla om allt från för skarpt ljus till för få ljuskällor. Jag tror att de flesta av oss i de fallen märker att något är fel, men belysning kanske inte är det som prioriteras trots att det påverkar oss så mycket.

Med det sagt har jag kommit till slutet av ”En bok om dagen”. Jag har hållit mig disciplinerad och har gått igenom alla bokhyllor. Jag har insett att det finns en hel del att rensa bort, men det finns annat som saknas. Jag är tacksam över att vi har ett levande hem med många böcker, ett hem där det finns möjlighet att lära sig något nytt även om strömmen går i många veckor. Tack till dig som hängt med på färden! Jag hoppas att du också har inspirerats till att inventera ditt bibliotek. Läs och lär!

Det här är en av mina ”Pinterest”-böcker, en av de bästa och vackraste böckerna bland alla i vårt hem. Karin Holmbergs Svenska broderier gavs ut på Bonnier Fakta 2018 och var en present till mig själv efter en tuff tid i livet. Jag har bläddrat i den, läst nästan hela och inspirerats till storverk som fortfarande bara existerar i mitt huvud. Det är är verkligen ett slags ”broderibibel”, en bok som ytterst noggrant och pedagogiskt går igenom allt: historia, materialval, tekniker, förslag på projekt, montering… Instruktionsbilderna är tydliga, bilder på historiska broderier är inspirerande och sedan finns det även sådant som bara är, tja, vackert. En av mina favoritsidor heter ”Hjälp, jag har ingen inspiration!” Den är mycket allmängiltig för kreativa projekt överlag och det uppslag som har fått ett bokmärke.

Ibland blir jag lite bekymrad över att det finns så många hantverk som håller på att falla i glömska. Unesco har en lista på immateriella kulturarv som riskerar att försvinna. Sverige finns inte med på den listan. Varför? ”Den svenska regeringen har hittills valt att inte nominera några traditioner till Unescos lista över immateriella kulturarv, detta för att undvika att värdera olika traditioner.” Du vet, det där med landet brunsås och att det inte finns någon svensk kultur? Okej. Tydligen får inte regeringen uttala sig i frågan, men folk får iallafall själva bidra med vad de tycker tillhör vårt immateriella kulturarv hos Institutet för språk och folkminnen. Där finns det mängder av levande traditioner listade, så även om de inte tillhör någon svensk kultur är det åtminstone svenskar som upprätthåller dem. Därmed måste jag naturligtvis avsluta med Mona Sahlins famösa citat som fortfarande får mig att vilja ropa ”fake news”, trots att hon faktiskt uttalade dessa ord hos turkiska ungdomsförbundet 2002:

Och nu är det dags för mig att plocka den sista boken i detta 22 dagar långa och jätteroliga projekt! Jag återkommer imorgon.

Åh! Donna Leon! Död i främmande land, en Kommissarie Brunetti-bok, gavs ut som Månpocket år 2000. Jag har läst oändliga mängder deckare genom åren, bl.a. flera i den här serien. Jag inser dock att jag ligger långt efter. Den senaste i raddan av 29 (!!!) titlar gavs ut i mars i år, så om jag vill komma ikapp har jag mycket att göra. Å andra sidan känner jag nog att den uppgiften skulle bli lite övermäktig. Dessutom har Biblio-appen inte en enda av Donna Leons böcker, så det skulle bli onödigt dyrt.

Bokmärket som trillar ur då jag öppnar boken är lucka 24 från en adventskalender från 2006 som skulle ha gett mig fem kronors rabatt vid köp av en Frödinge julostkaka om jag hade utnyttjat den. Jag gissar att jag såg ett större värde av kupongen som bokmärke och att boken var en julklapp. Vilken detektiv jag är, inte sant? Död i främmande land är full av vackra namn på italienska platser och vissa ord och fraser som läsaren anses kunna förstå utan att kunna läsa en hel bok på italienska. Jag längtar till Italien! Ciao! Jag vill dit nu! Pronto! Dessutom vill jag läsa boken igen, fast jag kommer ihåg ungefär vad som händer. Det kan jag inte säga om alla böcker. Jag kan läsa om en bok utan att ana oråd förrän jag närmar mig upplösningen och kommer ihåg hur boken slutar. Jag vet inte om det tyder på dåligt minne i allmänhet, dålig uppmärksamhet eller bara på att dessa böcker inte är bra nog att kommas ihåg…

Med denna bok väcks tanken på om det är mindre värdefullt att läsa en deckare än en biografi, eller om det är själva läsandet som är viktigt? Jag syftar på studierna som tyder på att bokläsare lever i genomsnitt 23 månader längre än icke-läsare. Att läsa tidningar och magasin funkar okej, men det är just böcker som verkar vara den riktiga dundermedicinen. Bokläsandet bidrar till stressreduktion, hjärncellsgympa och en och annan fundering att ta med sig ut i livet. Eftersom ungdomar läser allt mindre vore det intressant hur detta påverkar dem. De lär ju fylla sina hjärnor med något annat, exempelvis sociala medier, Netflix och digitala spel. Undrar just när man kan mäta resultaten av förändrade vanor? Mitt läsande har minskat p.g.a. uppmärksamhetsproblem, men jag känner verkligen att jag är tillbaka. Jag lyssnar rätt mycket på ljudböcker också, men inser efter mitt bok-projekt att det är skillnad på att läsa och lyssna. Det är lättare att sväva ut i tankarna då man lyssnar på en bok än då man läser. Men det får bli en fundering att ta upp en annan dag!

Ps: Jag beställde fyra böcker genom Adlibris sommarbokskampanj. Jag tycker att det blev ett fint sätt att fira slutet på detta projekt som gett mig så mycket! Visserligen tog jag ut segern lite i förskott, men jag ser det som högst otroligt att jag inte skulle redogöra för bok 21 och 22 efter att ha varit så ihärdig. Här är böckerna:

Svälten: hungeråren som formade Sverige Spännande historia!
Testamente En familjeroman som verkar lovande.
Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort Jag är alltid intresserad av psykisk ohälsa och dess konsekvenser.
Vardagar Ulf Lundell har hunnit ge ut en tredje samling av dagboksanteckningar, men jag har inte ens hunnit läsa den första än.

Här går det undan! Tre böcker kvar och det känns som att tiden bokstavligen har galopperat de senaste veckorna. Det hade känts konstigt om inte någon av böckerna hade handlat om sådant som står nära mitt planttantshjärta, så jag blev extra glad över detta färgglada konstverk. Cecilia Wingårds Luktärt är utgiven av Blomstersafari, Cecilias eget bolag, 2018. Jag blev tipsad om henne av min syster. I juli håller Cecilia Wingård varje år en luktärtssafari och i år planerar jag att åka ner till Skåne för att njuta av luktärter som med all sannolikhet är synnerligen inspirerande.

Böcker som Luktärt är mina favoriter. Tänk att ha ett riktigt vackert och taktilt omslag med ett innehåll att komma tillbaka till om och om och om igen! Jag köpte boken i samband med att jag köpte luktärtsfröer i våras och har inte riktigt tagit mig tid att fördjupa mig i den förrän nu. Snabbkursen för luktärtsodlaren längst bak i boken har jag dock återkommit till flera gånger. Jag hörsammade inte rådet att gödsla riktigt mycket vid utplanteringen eftersom mitt gödsel är uppblandat med kutterspån (inte rekommenderat för luktärter). Det gjorde att jag fick mitt vanliga ”åh nej, nu är det kört”-ont-i-magen som jag så ofta får då det gäller odling. Alltså, jag inser att det är omöjligt att göra exakt rätt exakt hela tiden och att jag måste släppa på perfektionen om det ska vara roligt. Jag följde dock instruktionerna gällande sådden till punkt och pricka och kan konstatera att jag sannolikt därför lyckades mycket bra med det momentet. Imorgon ska jag gödsla alla mina luktisar med nässelvatten, så får vi se om de inte blir lite glada ändå.

Tillbaka till boken. Den är verkligen vacker och inbjudande! Fotografierna är ljuvliga, liksom Hanna Wendelbos mandalor. Texterna flyter lätt och det finns massor av information som känns viktig och nyttig. Jag hittar faktiskt bara ett enda fel i min snabb-djup-genomgång av Luktärt – ett dåligt utfört Photoshoparbete på insidan av pärmen. Nu ska jag så klart inte fokusera på det. Jag har en känsla av att denna bok kommer att vara en pärla som får följa med mig under många år. Jag är redan sugen på att utöka mitt bestånd av arter. Det mest revolutionerande jag fått lära mig såhär långt är att luktärtsfrön håller i eviga tider i frysen. Bara en sån sak! Vi får väl se om luktärterna blir en kortvarig passion, eller om intresset kommer att fördjupas med tiden.

Här kommer delar av min ungdoms uppvaknande. När vi bodde i Palo Alto hyrde vi rum av en då relativt nyskild kvinna och hennes tonårige son. Vi bodde i ett härligt sovrum med glasdörrar direkt ut till trädgården, eget badrum och en bokhylla full med böcker. Bokhyllan innehöll allt från de äldre döttrarnas tonårsböcker och studielitteratur till ex-makens böcker som hade blivit kvar då han flyttade. Og Mandinos University of Success var en av dessa böcker. Boken består av femtio kapitel och jag läste ett kapitel om dagen ungefär och kände mig peppad till att utföra stordåd då jag kommit igenom den.

Det här är definitivt en självhjälpsklassiker med många kloka citat från män(niskor) som är kända för sina framgångsrika liv och leverne. Det är också dravel för individualister som tror att de kan påverka allt i livet om de bara ändrar det här, och det här, och det här, och det här… Ja, du vet. Lyckas jag inte är det bara för att jag inte har ändrat mig tillräckligt mycket och lyckas jag är det bara för att jag varit så himla bra. Typ ”du är din egen lyckas smed”. Ja, till viss del är det definitivt så, men som du vet är livet otroligt komplext och bistår med en massa bidragande faktorer till hur lyckliga vi upplever oss vara. ”Det är inte hur man har det, det är hur man tar det.” Eller hur? (Sagt med en viss dos av sarkasm.) Och vad händer om vi strävar efter att vara så lyckliga hela tiden? Om vi inte BLIR lyckliga av att följa alla dessa självhjälpsråd, bidrar känslan av misslyckande till att vi mår sämre istället för bättre?

En sak som jag faktiskt tog med mig och har kommit tillbaka till några gånger är de sex frågor man kan utgå ifrån då man står inför ett stort projekt och inte riktigt vet om man ska satsa eller inte.

*Vad vill jag uppnå?
*Varför tror jag att det jag vill göra är möjligt?
*Vad får mig att tro att det kan vara omöjligt?
*Vad har jag att vinna? Eller förlora?
*Kommer faktorer som ålder, kraft eller hälsa ha betydelse för hur det går, och skulle jag kunna få några dåliga fysiska biverkningar av att kämpa mig igenom denna idé/projekt/vad-det-nu-är?
*Skulle jag kunna använda min tid, ansträngningar och energi på ett bättre sätt om jag satsar på något annat?

Jag är inte längre 24 år och ser på texterna i boken utifrån ett helt annat perspektiv idag än jag gjorde då. Jag kan förstår hur det kom sig att University of Success talade till mig då jag läste den första gången och jag kan tänka mig att det skulle vara roligt att ha som projekt att läsa ett kapitel i veckan under ett år. Det finns många spännande frågeställningar som skulle bli bra hjärngympa. Som ett gäng hjärngympapass tror jag alltså att boken håller, men inte som en Gör det själv-manual.

Det är verkligen spännande, det här med att jag inte alls får välja vilken bok jag ska läsa. Gårdagens bok blev Svenska impulser – En handbok i retorik av Carl-Johan Markstedt och Vendela Blomström. Den är utgiven på Sanoma Utbildning som förut var Bonnier Utbildning. Min svärmors f.d. arbetskamrat var redaktör för den här och det är såklart svärmor som gett boken till någon av ungdomarna. Tack, säger jag!

Jag och många andra brukar klaga på makens retorik i sociala medier. Han låter otroligt hård, men använder denna retorik med mening och aldrig utan att sträva efter en viss effekt. Jag har löst problemet med att uppröras av hans inlägg genom att inte läsa vad han skriver. Han funkar så mycket bättre för mig IRL… Vi har haft otaliga diskussioner om just retorik och hur vi båda utnyttjar den för att nå dit vi vill. Såhär inleds boken:

”Vältalighet. Konsten att argumentera. Ett medel att motstå påverkan. Ett verktyg för analys. Ja, det finns många förslag på hur retorik kan definieras.”

Eftersom jag inte har arbetat i skolan på tio år kan jag inte uttala mig hur undervisning i ämnet i allmänhet går till. Jag har följt yngsta dotterns väg genom gymnasiet och har läst en del av de texter som föregått uppgifter i diverse ämnen, bl.a. svenska. Med de uppgifter som skolan presenterar sägs det att barnen och ungdomarna ska vara källkritiska och lära sig genomskåda de retoriska knepen. Jag anser dock att det är ett problem då man från skolans håll jobbar på att bara vara kritisk åt ett håll. Det uppmanas t.ex. inte till att inta en kritisk hållning till det som lärarna presenterar, det är det som är rätt.

Svenska impulser – En handbok i retorik innehåller massor av bra fakta och uppgifter som säkert skulle få många att bli bättre på att tala väl och argumentera för sin sak. Den är också väldigt tydlig med var författarna står politiskt, något som de visar på mer eller mindre subtila sätt. Talen de valt, bilderna och i vilka sammanhang citat presenteras bl.a. Detta är inte något jag tror eleverna lägger märke till för fem öre och jag gör det för att jag överlag har blivit väldigt kritisk i hur jag möter det som presenteras. Är det en användbar bok? Onekligen, både i retorik-sammanhang och som propaganda. Men det kan vi tala om en annan dag.

Jag vill avsluta med en gammal favorit. Jag fnissar, men good for them! Det är väl jag som inte ser genialiteten. Heja alla som debatterar i hemma, i skolan, i sin relation eller var det nu är… Må den bästa vinna!

Jag har haft väldigt många kokböcker, men har regelbundet rensat ut bland dem. De tar vanligtvis stor plats, jag lagar oftast mat utan recept, och dessutom är de ofta daterade. Min syster berättade igår om arvet efter fars kusin. I hennes ägo fanns flera spännande kokböcker, bl.a. en ”jättegammal som t.ex. använde kalvhjärna” och en ransoneringskokbok som gav tips med alla begränsningar som fanns under kriget. Enormt spännande! Visst hade vi förlorat en stor dos kulturhistoria om böcker som dessa hade rensats bort?

Gårdagens bok var, som du säkert listat ut vid det här laget, en kokbok. Yotam Ottolenghi är en kock vars smaklökar verkar funka ungefär som mina. Det är en bra början. SIMPLE gavs ut på Tukan förlag 2018. Många av hans tidigare böcker har blivit till succéer, vilket jag tycker är helt rättvist. Jag kan t.ex. varmt rekommendera både Jerusalem och Plenty. SIMPLE köpte jag billigt då Adlibris hade en kokbokskampanj, men sedan dess har jag bara testat två recept. Smakerna i denna bok är allt annat än enkla, men följer man recepten verkar det högst troligt att smaklökarna börjar dansa glatt! Jag vet inte varför jag inte har testat fler. Jag tror emellertid att det är ingredienslistorna, trots att de är relativt korta, som är orsaken. Det finns alltid någon annorlunda krydda eller någon specialspecialare som ska tillsättas och man går ju miste om helhetsupplevelsen om man bara hoppar över den. Efter att ha suttit och dreglat över bilderna igår har jag dock bestämt mig över att laga något härifrån under helgen. Japp. Så får det bli.

Igår kväll fick jag tyvärr ett tråkigt besked gällande en fin människa precis när jag skulle ta mig an nästa bok. Det gjorde att jag fick dirigera om min uppmärksamhet. Ibland gör livet bara så ont! Jag återkommer imorgon.

Hej, Världen! Så fint det är att påminnas om att det fanns en annan verklighet innan coronaviruset. Bok nummer femton blev Old ways, old secrets: Pagan Ireland av Jo Kerrigan, prisbelönt historiker med ett stort intresse för folktro. Den är utgiven på O’Brien förlag och är ett kärt reseminne som jag tänkt läsa ordentligt ända sedan vi var på (I? Jag tycker det är så klurigt då länder både är en ö och ett land.) Irland, maken och jag. Jag har längtat tillbaka ända sedan dess.

Old ways… är inte en bok som ska läsas som faktalitteratur på universitetskurser. Det är en populär-”vetenskaplig” bok som låter folktro och hörsägen ta plats. De som kan håller kanske inte ens med om allt. För någon som blivit helt förtrollad av landskapet, historian, språket och det lullulliga är det här dock en jättetrevlig bok. Eftersom jag är precis en sådan person var det helt enkelt ett bra köp för mig!

Det var tur att jag satt själv i arbetsrummet då jag läste i Old ways, Old secrets… Jag satt och viskade vissa partier högt, särskilt de med iriska inslag. Då vi var i Irland hade jag en dag för mig själv då maken jobbade. Då hittade jag den här roliga hemsidan och roade mig med att försöka lära mig förstå iriska. Det är ett så fantastiskt spännande språk, och vackert! Kommer jag någonsin till skott med att lära mig italienska ska jag ta mig an iriskan efter det. Språkinlärning verkar nämligen vara ett utmärkt sätt att hålla hjärnan i toppform.

Som vanligt kunde jag inte hålla mig till bara en halvtimme med denna bok. Jag hann inte läsa hela eftersom jag kom hem så sent igår kväll, men kanske hinner jag sitta i solen en stund i eftermiddag i trevligt sällskap. Jag undrar om jag inte fått lite bättre fart på mina hjärnceller med detta projekt? Det känns nästan som så. Jag har i.o.f.s. övat hela detta läsår på studielitteratur, men jag tror ändå att det här tillfört ytterligare en dimension.

The tipping point, How little things can make a big difference, av Malcolm Gladwell gavs ut år 2000. Den har med andra ord lika många år på nacken som vår yngsta dotter, vår ”bebis”. Det är bra att ha något speciellt att hänga upp tiden på då man försöker förstå hur världen funkade vid en speciell tid. Denna bok handlar om vad det egentligen är som blir ”den tändande gnistan”, det som exempelvis får ett projekt att ta fart eller en trend att spridas. Malcolm Gladwell får bli en egen fallstudie för hur något blir riktigt populärt. Hade den här boken skrivits av en okänd författare tvivlar jag på att den hade blivit en ”#1 National Bestseller”, men nu råkade Malcolm Gladwell vara en jättepopulär skribent på The New Yorker då boken kom ut. Han hade redan en stor ”fan base” och intresset för boken spreds snabbt både bland läsare och kollegor. Gladwells popularitet blev ”den tändande gnistan” för just denna bok.

Ett stycke i bokens efterord känns minst sagt läskigt. Malcolm Gladwell sitter på ett café och pratar med en vän som ägnat snart sagt hela sitt professionella arbetsliv åt AIDS-epidemin:

”’Jag undrar om det inte hade varit bättre om vi aldrig hade upptäckt AIDS-viruset alls?’ Jag tror inte att han menade det bokstavligen, eller att han ångrat de otaliga liv som har räddats eller förlängts av anti-HIV-läkemedel och AIDS-testet. Vad han menade var detta: att AIDS-epidemin i grunden är ett socialt fenomen. Det sprider sig på grund av tro och sociala strukturer och fattigdom och fördomar och personligheter i ett samhälle, och ibland kan man fastna i de exakta biologiska egenskaperna hos ett virus så att de blir en distraktion; vi kunde kanske ha stoppat spridningen av AIDS mycket mer effektivt bara genom att fokusera på dessa övertygelser och sociala strukturer och fattigdom och fördomar och personligheter. Och när han sa det, tändes en glödlampa i mitt huvud: det var detta jag försökte säga i The Tipping Point!”

Det är ju jätteintressant att jämföra HIV-viruset med coronaviruset. Olika sätt att smitta, olika sjukdomsscenarier. Oskyddat sex, sprutnarkomani och blodtransfusioner spred HIV och gör det fortfarande, men idag finns det stoppmediciner som gör att smittade aldrig utvecklar AIDS. Hur blir det med coronaviruset? Vi vet att människan har minne som en guldfisk och är det något vi lärt oss av historien är det att vi inte lär oss något av historien. Kommer vi att se ett muterat virus som tar död på hela mänskligheten (på 80-talet var det detta som vi skrämdes av gällande HIV) eller kommer vi att falla tillbaka till gamla levnadsmönster? Finns det ens möjlighet att falla tillbaka till sådana? Världens makter har tävlat i avstängningskrav och nu börjar de ekonomiska biverkningarna visa sig. Först är det lyxprodukterna som ratas, men det berättas också om att många New York-bor bara lämnat sina hyreslägenheter och flyttat eftersom de inte längre har någon inkomst. Den här Domino-effekten ska nu våra ledare börja rota i. ”LYCKA till!”, som min mamma skulle ha sagt.