vänner – Sida 19

08 maj

Nu blomstrar det i dalens famn.

Underbar och älskad av alla. I alla fall alla som slipper allergier och tråkigheter av dessa underbara humörhöjare. Att bara kunna gå ut i trädgården och ställa sig under ett blommande fruktträd, insupa doften och följa bergens snösmältning, det är sannerligen lyx.

Just nu går mina tankar ofta till Nangijala, om att gå vidare, om att inte räcka till, hur man kan hjälpa de som finns kvar… Hur kan man faktiskt underlätta för någon i sorg? Det här är tunga frågor som är svåra att ta tag i. En vän till mig tipsade om Mia Skäringers artikel om Lyckofasaden. Det är väl ingen som är lycklig hela tiden heller? Att kunna känna lycka också i stunder då livet känns övermäktigt är en gåva.

Något att vara glad över är att penséerna som blev skövlade av rådjuren har kommit tillbaka. Och som de har återkommit! Jag som egentligen inte är någon lila person blir alldeles glad av dessa små karameller. Sannerligen något att glädja sig åt!

”Du lilla bäck som ilar käck igenom grönan lund
Vi hastar nu, ack stanna du och lek med mig en stund”

I vår trädgård, liksom. Porlet gläder både barn, tonåringar och vuxna. Det är bara något med vatten som gör att hjärtat slår lite fortare, eller långsammare, beroende på vad man behöver.

Även om jag gärna uppehåller mig i uterummet nu gör dessa tulpaner och svärmors allmogeskål mig synnerligen glad. Våra senaste middagsgäster hade med sig mina favoritblommor. Träffsäkert! Jag tjurar lite över att ha missat den stora tulpanutställningen i Thanksgiving Point, men jag ska väl ha några höjdpunkter kvar att se fram emot också!

07 maj

I dag snakker vi dansk i bloggen.

När du har varit hemma hos oss och haft det trevligt och ätit god mat kommer du att se denna fina blomsterkrans precis innan du öppnar dörren och går ut. Kransen fick jag från en av mina äldsta vänner. S och jag träffades då vi var tolv år gamla. Våra klasser brevväxlade med varandra eftersom Hillerød och Karlskrona var (och är, tror jag) vänorter och våra lärare på något vis kände varandra.

När det var dags för min klass att åka på klassresa i sexan kändes det naturligt att åka till de gästvänliga danskar som vi hade lärt känna via brevväxlingen. Jag måste erkänna att vi alla hade lite problem med språket, men det löste sig. Klassen förberedde en sketch. Dallas. Hela manuset på engelska. Typ ”Good Morning, Miss Ellie!” ”Good Morning JR!” och så de obligatoriska drinkarna. Hahahaha! Och jag var Sue Ellen, milda makaroner. Tur att jag aldrig blev någon alkoholiserad lyxfru med stora ögon och darr i mungipan på riktigt. Jag känner fortfarande igen vinjetten till Dallas efter två noter och blundar jag ser jag hela scenariot framför mig, inklusive helikopterskuggan mellan höghusen.

Hur som helst… Jag fick bo hemma hos S och hennes härliga föräldrar och jag och min nyfunna vän med ett lockigt hår som jag avundades och ett leende som skulle kunna tina upp en igloo fortsatte att skriva brev till varandra. Vi har träffats ett par gånger sedan dess och skrivit brev och e-post till varandra, följt varandras liv och leverne och i år har vi känt varandra i trettio (30!) år. Hon är alltid med mig med den där kransen som har hängt i snart sagt alla de hem jag har haft genom åren. Jag hoppas den får hänga med i många år till!

Dagen till ära firar vi med min favoritmusik på danska – Kloden drejer kunde jag en gång utantill. Den övade vi också in till den där klassträffen i Hillerød. Hahaha! Jag kommer tydligen fortfarande ihåg den. ”Kloden drejer, alting vokser op på ny, menn’sker mødes, svæver på en sky”. Nej, det var faktiskt på skoj. Allvarligt talat är det Anne Linnets Tusind Stykker som ligger mig varmast om hjärtat. Den får mig alltid att gråta en skvätt, och nu är det du som får den av mig.

Och S – Tack för att du fortsätter hänga med som vän! Knus og klem. 🙂

04 maj

Mamma, pappa, barn.

Att vara förälder till tonåringar (och en tweenie) kan i perioder vara utmattande, men idag insåg jag att jag många dagar känner att det här också är så fantastiskt häftigt och faktiskt riktigt roligt, det här att vara tonårsmorsa. Jag får ha frivilliga utvecklingssamtal, berätta om mitt liv och mina erfarenheter, tipsa om för- och nackdelar med olika val och känner att barnen suger i sig, vill höra och lära sig. De skrattar åt mina misstag och applåderar mina segrar. I kväll fick jag ”Tack för att du är min mamma!”. Jag är fysisk och har alltid kramat barnen mycket. Varje kväll får jag och K kramar och ”Jag älskar dig!” av alla tre barnen. En av våra gäster tyckte det var speciellt, men för oss är det bara självklart.

En av fördelarna med föräldraskap är att man kan upptäcka och uppmuntra talanger hos barnen. Yngsta dottern har alltid varit konstnärlig. Inte på något prydligt och organiserat sätt som jag och de två äldre barnen, utan lite mer yvigt och våghalsigt. Sedan vi flyttade hit har hon gått i konstskola med andra hemskolade barn en gång i veckan. Ibland är hon själv på lektionerna, men de är aldrig mer än sju i studion. S har gjort enorma framsteg under dessa månader! Det här är teckningen på pannå hon fick färdig förra veckan – en bild av maken på hästryggen. (Hon har ritat av ett fotografi.) Rätt imponerande, eller vad tycker du?

Härom veckan träffade vi en svensk på Barnes and Noble. Efter att ha pratat med honom en stund insåg jag att maken säkert skulle vilja träffa honom då deras personligheter och upplevelser av diverse saker verkade matcha hemskt bra. Vi bjöd hem honom på middag och jag kan konstatera att min människokännedom funkar rätt bra fortfarande. Kul! Jag utmanar dig att tänka utanför lådan. Finns det någon du vill lära känna lite bättre? Kör till! Bjud hem på middag.

För övrigt vill jag bara säga att jag älskar Queen lite extra idag. Alltså. Den här!

03 maj

Om livet.

Tänk dig att stå i en trädgård i ett samhälle i Utah klockan 21.30 en torsdagskväll. Det låter kanske inte så spännande, men om jag talar om att jag bredvid mig hade ett teleskop och en himlakroppskännande man (och hans fantastiska fru, en nyvunnen vän) så blir det kanske lite mer intressant? Jag fick för första gången i mitt liv se Jupiters fyra månar och Jupiter. Jupiter syntes så klart redan som en klar stjärna, men att också få se månarna var häftigt! För att inte tala om hur det blev då teleskopet vändes åt en annan himlakropp (”stjärna” hade jag ju kallat den) som visade sig vara Saturnus med alla sina ringar! Så otroligt fascinerande.

Att börja prata med en ganska ny bekantskap klockan sex på kvällen och kunna prata med henne till klockan ett på natten är rätt coolt det också. Inte fascinerande på samma sätt som att få se de planeter som delar omloppsbana runt solen med oss Tellusbor, men otroligt roligt och givande. Det är viktigt med vänner, det är viktigt att ha någon att dela tankar med. Ju fler man pratar med, desto mer lär man sig.

Livet är inte lätt, men vi människor delar några fundamentala behov. Vi behöver mat, värme och kärlek. Vissa personer kommer man så nära att man vet vad de ska säga innan de har sagt det. Vi växer av att försöka förstå oss på oliktänkande istället för att tycka att de är ”dumma i huvudet”. Därför tror jag att det är viktigt att umgås med många olika slags människor. Det hjälper vår förmåga att känna empati och att se andras behov.

Edit: Jag såg nu att inte hela texten jag skrev i går kom med och att jag inte hade fått med rätt radbrytning. Nåja. Det viktigaste kom med.

29 apr

Hur ska jag kunna släppa?

Tänker på långa diskussioner, ledsamheter, gapskratt, kramar, blickar, undringar, matlagning, frustrationer, barnpassning, skönhetsoperationers vara eller icke vara, sladdbarn, blod, knäppa makar, fantastiska makar, barnuppfostran, vänner, fester, lycka, märkeskläder, självkänsla, pep talk, tjocka överarmar, blondinskämt, total självdistans, prövningar. Cancer. Jag hatar cancer.

Ibland önskar jag att jag var bättre på att styra mina tankar. Rätt ofta tänker jag det, faktiskt. Jag får väl sätta mig och lyssna på Citizen Copes Sideways… Temat här är inte helt rätt, men orden passar ändå in helt och fullt. Vad är en vänskap, liksom?

29 apr

Road Trip.

Idag gör mitt hjärta ont. Det gör ont så där så det faktiskt känns som om någon vrider om det utanför min kropp medan jag ser på. Det är inte skönt. Det här är inte någon rent bokstavlig beskrivning på vad jag känner. Jag håller alltså inte på att få en hjärtinfarkt om nu någon trodde det. Jag är bara så ledsen. Så ledsen. Det finns ingenting att göra åt det jag sörjer, men att jag själv har det så bra gör nästan den här smärtan ännu värre. Livet, alltså.

Vi har haft en toppenhelg i Las Vegas och vid Hoover Dam. Det var så kul att träffa ett par av våra übertrevliga grannar (vars kombinerade 50-årsfest på Hasseludden vi kommer att missa, usch, surt) och bara hänga med dem en kväll. Allt kändes ”som vanligt” trots att vi befann oss på The Strip tillsammans med tusentals festande och uppklädda människor. Vi intog en delikat middag på Harley Davidson Cafe, vilket kan rekommenderas. Mums.

Vårt hotellrum var litet, men fräscht och fint. Tjejerna klagade lite på störd nattsömn, men de överlevde. Vi tog sovmorgon, åt brunch på Subway och fortsatte till Hoover Dam. Wow. Imponerande bygge! Depressionen på 30-talet var tung för folket i USA. 7000 av dem engagerades i detta enorma dammbygge där cementblandarna gick dygnet runt. 96 personer fick sätta livet till under bygget, men ihärdiga rykten om att vissa av de döda ligger begravda i betongmassorna dementerades kraftfullt i informationsdelen.

Södra Utah, Nevada och Arizona. Öken och torrt, men oändligt vackert. På resan ner såg vi tyvärr en olycka som hade hänt precis innan vi kom dit. En död motorcyklist låg bredvid vägen efter att vi hade ojat oss över lång bilkön i en slingrig passage. Poliserna hade inte ens täckt över honom (de hade kanske fått lyfta upp honom dit han låg) och själva motorcykeln låg många meter framför honom. Att se en död människa var inte något jag längtade efter precis. Jag är inte alls rädd för döden och har mött döden några gånger förut, men just nu känns just detta ämne lite extra jobbigt.

Ta hand om dig och de dina. Kramas lite extra och säg till människor som är viktiga för dig hur mycket de betyder för dig. Det är så lätt att haka upp sig på oegentligheter, vad man inte gillar och hur andra inte räcker till även om det finns massor att vara tacksam för. Just nu är jag tacksam över att du finns, till exempel. Ha en fin vecka och ta hand om dig!

15 apr

Vardagshelg.

Ibland är verkligheten vackrare än sagan. Nu blommar persikoträden och jag njuter i fulla drag. Hoppas vi hinner tillbaka från Sverige innan persikorna är övermogna! Det skulle vara surt att ha tre persikoträd i trädgården och helt missa att äta de solvarma frukterna…

När jag vaknade i morse ville jag knappt stiga upp eftersom det var så ruskigt kallt i rummet! Senare, i eftermiddags, gick jag en promenad med två av barnen i kortärmat. Det svänger snabbt här. Vi har en händelserik och njutbart lugn helg bakom oss. Yngsta dottern har ”Thailandsflätor” (många av mina gamla elever kom tillbaka från Thailandssemestrar med sådana i håret) eftersom min kusin fixade håret på henne i 1,5 h i fredags. Uthållighet… S har också ridit, gosat med Esme, ormen och bråkat lite med en emu. Jag och maken har varit på bröllop och njutit av ung, vacker kärlek. Vi träffade också en av Ks gamla kompisar som han inte hade träffat på 20 år. De har haft mycket kontakt genom Facebook de senaste åren, så det blev aldrig särskilt konstigt. Hans fru var fantastiskt trevlig och vi satt på restaurang alla fyra och pratade och pratade och pratade tills vi fick bråttom därifrån. Det är kul med människor!

Under de senaste dagarna har jag har haft ett sorgligt samtal med någon jag älskar och jag har stångat pannan i väggen. Jag har njutit av solen och jag har förbannat mörkret. Jag har tittat på Warm Bodies (Du måste se den!!! Lite äcklig i ett par, korta partier, men annars min nya favoritfilm!) tillsammans med de två äldsta barnen och gosat med en femtonårig boa tillsammans med minstingen. Jag har delat ung, sprudlande kärlek och känt mig omsluten av gammal strävsam dito. Jag har önskat mig bort och varit helt absorberad av nuet. Det har varit fina dagar. I morgon börjar en ny vecka. Vi kämpar på med skolan. Ungdomarna/barnen ska fira kompisens födelsedag medan jag och maken ska gå på dubbeldejt med våra kompisar. Jag har en lista som jag lovat mig själv ska bockas av, en punkt i taget. Jag fortsätter förändra mitt hälsotillstånd och jag kommer förhoppningsvis att fortsätta göra människor glada då och då. Salut! Här kommer en bildkavalkad med bilder från de senaste två dagarna.

02 apr

Förändring del 4 – Hälsa.

Idag är det den första april. Jag har inte lurat någon och tror inte heller att jag har gått på något skämt, men vad vet jag? Ny månad, nya förändringar. Att ha valt hälsa som ett av mina delmål för den här förändringen var en lyckoträff. Jag har haft svårt att motivera min numera hälsosamma livsstil efter den brutna fotleden. Jag kan inte springa än och hur kul är det att göra tåhävningar och promenixa i all oändlighet? Nej, just det. Grundkosten har varit jättebra precis som vanligt, men jag har också tryckt i mig grejer som min kropp inte mår bra av. Nu ser min plan sålunda ut så här:

April blir en sockerfri månad. Jag klarade tre månader för 1,5 år sedan. Att bli totalt sockerfri är nog omöjligt och det är inte heller det jag vill. Däremot kommer jag att undvika allt socker jag vet om förutom ca en frukt och en eller ett par rutor mörk choklad per dag. Det blir inte ens födelsedagstårta i april alltså, så det är ingen idé att du bjuder mig på kalas.

Jag och yngsta dottern är djurvakter hos våra vänner fram till torsdag. Två hundpromenader om dagen i fyra dagar är väl en ypperlig upptrappning av träningen? Kat är en pigg och glad hund, så det är inga problem att få upp farten ordentligt. I morse blev det powerwalk i ett hårt och kallt vårregn, men det kändes ändå okej. Skönt att komma ut bara.

Min styrka från förrförra hösten är som bortblåst, men jag vet att den går att vinna tillbaka. Plankan, pull-ups och push-ups står sålunda på träningsschemat igen. Jag vågar inte ens titta i kväll då jag ska försöka mig på första rundan på länge. Sonen och maken hade armhävningstävling i går kväll. Låt mig bara säga att jag inte ens orkade ta mig ner på golvet. Voine. Hur ska det gå?

Tre delmål blir det alltså för den här månaden: sockerfri, pulsträning och styrka. Hoppas du hejar på mig. Och du som kan – passa på att springa lite då och då! Det finns inget som rensar hjärnan bättre. Var bara rädd om knäna och överbelasta inte dig själv. Det är det inte värt.

För övrigt vill jag bara ge dig en lång kram. Jag sitter och är tacksam över att veta att sonen är frisk och gråter över att en annan familj har ett långt värre öde. Här är min tröst: The Spirit Carries On…

31 mar

Påskafton = Tjejdag i SLC

Vi började denna alldeles fantastiskt vackra påskafton med sovmorgon och påskbrunch. Vissa av oss njöt av naturligt vackra ägg och andra målade roliga gubbar. Alla åt faktiskt inte ens ägg. Om jag hade kunnat ladda upp fotona ordentligt hade du fått se många fler kort, men nu får du nöja dig med ”det lilla”.

Jag gillar äggjakt i trädgården. De senaste åren har vi letat ägg hemma hos min bror i Rödeby. Jag saknade storfamiljen lite extra dagen till ära, men jag såg att svärföräldrarna hade en likadan påskduk som vår fina kökshandduk och jag vet att mamma har det bra hos syrran i Skottland, så det var okej ändå. (Fullkomligt klar logik, eller hur?) Alla hittade sina ägg och jag tror att de andra blev glada och nöjda med godiset trots att det inte fanns en smula svenskt godis kvar sedan min resa. 🙂

Det är så roligt att följa vår trädgårds utveckling. I rabatterna börjar det titta upp både det ena och det andra. Hyacintplanteringar finns till exempel på flera ställen. Just den här färgen är inte min favorit, men jag imponeras av att faktiskt ha så starka och välluktande exemplar här. Hyacinter är fina som snittblommor också, så jag kanske plockar in en liten bukett vad det lider.

Det är inte påsk utan en liten penséplantering utomhus. Precis i hörnet till min olyckliga fallplats i vintras finns en liten urgröpt ”stencementkruka” som jag tyckte passade förträffligt till årets första penséer. De piggar upp då man är på väg in i huset och är helt enkelt bara vackra.

Vi har kompisen D på besök från Sverige. Han fick följa med maken, sonen och ett par andra grabbar upp till Squaw Peak efter lunch. De hade tydligen en alldeles fantastisk hajk trots att de inte hade någon kvinna som såg till att de hade ordentligt med vatten och energitillskott med sig.

Jag och tjejerna drog in till Salt Lake City istället för att ha en egen tjejdag. Det blev riktigt lyckat – shopping, överraskningar och visa ord. Mina flickor är underbara. Jag är så glad över att vara mamma (för det mesta).

Storstaden bjöd på dramatik. Att se och höra brandbilar hojta förbi tillhör inte längre vanligheterna där vi bor. Det var nästan lite spännande med sirenljud och däcktjut.

Templet. Nästan lite magiskt vackert, eller hur?

Ibland undrar jag. Sedan tänker jag att det löser sig. Japp, det gör det. Livet är fantastiskt och vi människor är fascinerande. Tror du att sådan här musik hjälper för att återfå fokus? Jag tvivlar starkt… Tina påminde mig om den här gamla godingen. Jag håller mer på den. Puss.

I’ll find my way home

Papathanassiou, Evangelos / Anderson, Jon

You ask me where to begin
Am I so lost in my sin
You ask me where did I fall
I’ll say I can’t tell you when
But if my spirit is lost
How will I find what is near
Don’t question I’m not alone
Somehow I’ll find my way home

My sun shall rise in the east
So shall my heart be at peace
And if you’re asking me when
I’ll say it starts at the end
You know your will to be free
Is matched with love secretly
And talk will alter your prayer
Somehow you’ll find you are there.

Your friend is close by your side
And speaks in far ancient tongue
A seasons wish will come true
All seasons begin with you
One world we all come from
One world we melt into one

Just hold my hand and we’re there
Somehow we’re going somewhere
Somehow we’re going somewhere

You ask me where to begin
Am I so lost in my sin
You ask me where did I fall
I’ll say I can’t tell you when
But if my spirit is strong
I know it can’t be long
No questions I’m not alone
Somehow I’ll find my way home
Somehow I’ll find my way home
Somehow I’ll find my way home
Somehow I’ll find my way home

29 mar

Hoppsan!

När livet bjuder på det här…

… och det här…

… behöver man inte vara ledsen. Dagen har varit intensiv. Och bra. Och givande. Och skrämmande. Och för all del rätt fin också. Just nu hade gärna någon fått spela den vackraste av Beethovens vackra, Pathetique, för mig. Vissa stunder ligger en närmare i hjärtat än andra.