Efter nästan en vecka i Nynäshamn såg det ut ungefär såhär i de mest nyplanterade lådorna i trädgårdslandet. Oj, vad värmen hade gett växtkraft, kanske allra mest till svinmållan… I går försökte jag lyda min fysioterapeutsvåger och satt på rumpa och på knä medan jag i omgångar rensade mig igenom tio odlarlådor. Vissa var i betydligt bättre skick än denna, men det tog ändå sin lilla tid. När jag kom in vid 21-tiden konstaterade jag att jag verkligen tycker att det här är roligt, men att det tar en faslig tid. Å andra sidan vet jag att den tid jag lägger ner på att rensa NU ger tusenfalt tillbaka. Vanliga gräs och ogräs blir så mycket jobbigare att hantera om de får börja ta plats och dessutom tar de näring från mat och blommor som vi vill ska frodas.
Nu har vi fått tillbaka grästrimmern, så i detta nu håller maken på att göra fint runt odlarlådorna i trädgårdslandet. I lök-dill-och-morotslådan ser det ut såhär. Man ser var fåglarna har varit och rotat, men så får det vara. Dillen till höger är lite mer bredsådd och får ta mer utrymme, men till vänster ser du morötter som sitter alldeles för tätt. Jag väntar lite med att gallra så jag inte får upp allt på en gång.
Längst har spenaten kommit. Sonen som kom med hem från Stockholm är glad och längtar tills den har vuxit ännu lite mer.
På köksbordet har vi haft allt det försådda som står kvar inomhus. Allt är rangligt trots extraljus i ”gästskrubbsväxthuset”, men det lever! Ska se om jag får i det mesta de närmaste dagarna. Det är så roligt att fortfarande hoppas på att det blir lite skörd trots att vi vet att det här året egentligen bjuder på jord som inte är färdig. Vi har tidningspapper och häckrens i lådorna, plus annan utfyllnad. Påfyllning av kogödsel verkar räcka åtminstone en bit och jag har varit duktig på att vattna. Vi får väl se hur långt det räcker! Nu är det dags att plantera om tomat, chili och paprika, så det finns att göra i många timmar framåt. Lev väl! Jag hoppas du finner njutning i livet på ditt sätt.
När syrran och jag var på Åbergs passade vi på att skaffa nya sommarblommor till mammas grav. Jag satte dit dem igår, men tyckte att penséerna fortfarande hade mycket att ge. De stoppades ner i lådan vid ingången till ”festlokalen” i ladan. Hoppas det kommer upp lite akleja från min syster i Skottland också vad det lider. Under tiden njuter vi av denna färgkombination som är som balsam för själen.
Jag kan ju inte låta bli att visa lite annat ”balsam”. Jag fick hämta rabarber hos de här godbitarnas husse och matte och passade på att gosa en lång stund. De var så charmiga så jag blev hundmänniska på kuppen! Lagom vakna vid det här laget, öppna ögon och mycket sociala och trevliga. Den vita hanhunden skällde med myndig stämma (eh, voff, voff), men de andra ville mest leka och slicka Monnahs hand.
Hur kan man inte charmas av dessa oskyldiga uppenbarelser? När jag tänker på söndertuggade skor, kiss på olämpliga ställen och sömnlösa nätter påminns jag om att det inte är helt lätt att följa hundvalpar in i vuxenlivet, men hjälp, vad söta de är! Jag undrar om jag inte behöver hämta mer rabarber snart igen…
Häromveckan sa jag till maken att det måste vara dags för honom att köra en runda med gyrokoptern. Rapsfälten hade börjat bli gula här i Blekinge och Skåne ligger alltid steget före. Igår tog vi så en halvdag och gav oss iväg. Maken lämnades av vid flygklubben och jag och lillasyster gav oss iväg till Åbergs Trädgård och Café efter tips från någon som har god koll på utflyktsmål i trakterna. Det blev en riktigt höjdardag!
Det är spännande att gå omkring i en trädgård anlagd av proffs. Jag påmindes om att kirskål, maskrosor och olika självanlagda gräs tar sin plats och har sin plats. Det är bättre för själsfriden att jobba med istället för mot, att låta växter trängas för att hålla undan ogräsen och att välja växter som trivs på växtplatsen. Bonus är såklart att sätta sådant som man själv tycker om och som gör en glad. Det finns alltid en hög jord att sätta något i. Jag kände ett enormt habegär, men inser att det tar tid (och pengar) att skapa en drömträdgård. Det gäller att känna in sig och att inte låta sig stressas.
När vi hade ätit god mat i trädgårdscafét, valt växter till blommande stenmurar och till mammas grav och inhandlat varsina minnen från denna roliga utflykt (själv blev jag förtjust i jordgubbsmynta som verkligen luktade gott – chokladmyntan är annars för evigt min favvo-favorit) var det dags att slå ihjäl lite tid innan vi plockade upp maken. Vi kände oss äventyrliga och körde ut mot havet i Ystad och hamnade på den perfekta stranden. Här kunde vi gå och plocka vackra stenar, njuta av havsbrisen och känslan av att världen faktiskt ligger kvar ”där ute” trots Covid-19.
”Tänk folk som hade levat hela sitt liv någonstans på land och sedan nådde hit”, sa min syster. Ja, tänk. Tänk känslan av att jorden faktiskt är platt och rund, att det tar slut bortom horisonten och att det som finns där är skrämmande mer än spännande… Det är lätt att förstå hur olika myter och berättelser har uppstått. Det är också lätt att känna sig uppfylld och energiladdad efter en sådan här upplevelse. Världen är verkligen vacker då man vänder blicken åt rätt håll.
I väntan på att allt ska komma upp och med lite skräckblandad förtjusning över att bo såhär och ens kunna drömma om blomsterprakt och stora skördar känns varje dag spännande ur ett planttantsperspektiv. De senaste veckorna har det jordförbättrats, klippts gräs till täckmaterial, satts små embryon till kommande matexplosioner och spritts ut fröer (ofta alldeles för tätt, jag har en benägenhet att INTE följa instruktionerna av olika anledningar). Varje år är det några arter som mår bra och frodas och andra som förgås av något outgrundligt skäl. Ofta är det brist på vatten som är det stora problemet för oss. Vi har kommunalt vatten i huset, men vattnar blommor och trädgårdsland med eget brunnsvatten. Vi bor på en ö som ständigt har brist på vatten (om man inte har djupborrad brunn). Så har det varit så länge jag haft en anknytning till Sturkö.
I helgen tog maken tag i de gigantiska resterna av murgröna som växt in i nätet som sitter på stenmuren. (Varför det sitter där vet jag inte, men kanske skulle det stoppa hönsen från att hoppa över till grannen?) Jag lade ut lite sten för att markera något slags framkant. Fortsättning följer, för det behövs något grässtopp och nedgrävning av stenarna för att det ska bli riktigt fint. Det finns inga antydningar till att dahliorna vaknat till liv än, men det brukar inte dröja så länge efter att de fått komma ut i jorden. Kanske blir det annorlunda denna kalla vår? Längst bort i bild ser du slutet på det som nu är den nyaste rabatten. Jorden där är mest murgrönerötter, häckrötter, nässlor och sten. Maken har påbörjat projektet att frigöra jorden, men jag vet inte om det är ett hopplöst projekt.
För några veckor sedan gick vi i den uppgrävda gräsmattan på baksidan och min syster sa: ”jag tror att man kan äta de där” om några lökluktande ”grässtrån”. Dessa har fortsatt växa och ta mer plats. Igår grävde jag ett dike längs rådjursstängslet, på insidan, där jag ska kogödsla och sätta ner luktärterna någon gång under veckan. Mitt bland allt gräs växte även de här lökarna och jag fick skicka en bild till min artkunniga faster för bedömning. Skulle det kunna vara kajplök som växer så rikligt här i gräset? Jo, men visst var det så! Faster kallar detta skogslök, men på Gotland är namnet alltså kajp. Man ska egentligen vrida av/klippa ovanför löken för att behålla och utöka sitt bestånd, men dessa grävde jag alltså bort. Skogslök växer fritt i södra Sverige, men är inte särskilt vanlig. Hittas gärna i gamla trädgårdar i närheten av träd och i gräs som inte fått den vanliga tuktningen och i mullrik jord. Med både skogslök och kirskål i riklig mängd känner jag mig rikt välsignad! Varför jobba emot naturen liksom?
Igår fick jag ett helt gäng unga pelargoner av min snälla granne. Hon vinterförvarar alltid sina pelargoner inomhus, vilket betyder att hon inte förlorat sina genom ihjälfrysning. Däremot stod hennes fantastiska Bob Hall ute på glasverandan i vintras då även mina frös ihjäl i köket i Bredavik. Det är en av de få specialarna som överlevde hos mig. Den har vuxit lite försiktigt, men så fort den tagit sig ordentligt ska jag toppa den till gåvogivaren. Jag erbjöd fri tillgång till tulpanlandet, men hon sa att hon hellre njuter av färgprakten på avstånd. Det resonemanget klingar inte hos mig. Jag fortsätter njuta också inomhus!
Nu står vi mitt i den mest intensiva trädgårdshelgen på hela våren. En vecka senare än planerat ska jag få i potatis, lök, dahlia och ett helt gäng fröer. De unga jordgubbsrevorna som skulle få ny hemvist för säkert en månad sedan måste nu få komma upp i lådan som var klar att ta emot dem för länge sedan. Jag har ju valt att vara planttant, att försöka hålla familjen med både mat och blomsterprakt och samtidigt idka något slags trädgårdsterapi. Den här våren har varit ruskigt kall och ruggig och utelivet har knappast känts inbjudande. Dessutom jobbar maken dubbelt just nu och har inte riktigt tid att hjälpa till ute, men idag har vi vikt hela dagen för att fixa det absolut nödvändigaste.
Jag vill ha en vacker perenn- och dahlia-rabatt här längs stenmuren och tror att min dröm kommer att bli verklighet. Årets perenner står dock lite stolpigt uppradade för att jag ska få en känsla för hur mycket plats de tar både på höjd och bredd och även hur bra de trivs här. Visionen är ett böljande hav av växtkärlek. Det står två klena rosor vid den stora stenen till vänster. De har båda överlevt på undantag i flera år, men jag ger inte mycket hopp åt den minsta av dem. Vi får se hur det blir. De har åtminstone fått utgrävt och köperosjord runt fötterna, så jag känner att jag gett dem de bästa förutsättningarna jag kunnat så här långt.
Igår kväll passade jag på att sätta squash och gurka, sex av varje av några olika sorter. Jag ser framför mig ett prunkande trädgårdsland varje vår och slutresultatet blir alltid något annorlunda än min vision. I år sätter jag inte så mycket potatis som vanligt. Odlar man i lådor förlorar man en massa plats jämfört med friland, men jag hoppas att vinsterna uppväger. Förhoppningsvis kan täckodlingen innebära fantastisk och näringsrik mull som bjuder på ett prunkande överflöd om några år. Under tiden fortsätter vi att drömma stort och nöja oss med små vinster. Må gräsklippet räcka i år och för evigt. Därmed börjar dagens jobb, lagom tills solen letar sig in genom mitt arbetsrumsfönster. Låt den fylla min, och din, själ med ljus och hopp! Och spring i benen, för det kommer att gå åt många fulla vattenkannor innan kvällen.
Åh, nu börjar det igen! Buketter av trädgårdens och naturens skatter. Jag älskar att se de här små påminnelserna om kraften som finns i allt som växer. En bukett håller oftast inte särskilt länge, men jag njuter så länge de varar.
Nu när dottern flyttat får jag plocka mina egna vitsippor. Det blir förstås inte lika maffigt då jag inte har samma uthållighet…
Hej och hå! Jobba på. Det känns som att jag knappt hann med helgen innan den var över, men det var av trevliga orsaker. Jag tror att många av oss vant oss vid det långsammare coronatempot. Vi jobbar hemma, skrotar omkring hemma, fixar hemma, reser i våra minnen och firar via FaceTime. Nu är tydligen läget värre än någonsin och samtidigt ska allt öppnas upp. Eller, jag har lite dålig koll då min hjärna har svårt för kognitiv dissonans. Jag gillar verkligen inte att få information som talar helt emot varandra från samma källa. Det har ställt till det för mig gällande flera olika ämnen och just nu är det statlig information gällande pandemiläget som känns förvirrande. Det är konstigt att vara den enda i en tunnelbanevagn som har munskydd, konstigt att ständigt undra om det är en förkylning eller en potentiellt dödlig attack som retar i halsen, konstigt att undra om lillsyrrans bröllop nästa sommar kommer att bli som en precoronafest.
Här ser du resterna från dotterns coronaanpassade bröllop förra påsken. I den nu tomma trälådan på stolen hade vi planterat vita penséer som sedan stod kvar mer eller mindre hela sommaren (jag klippte dem en gång för att få igång ny blomning bara). De fröade av sig och nu har vi små penséer överallt i gräset framför ladan. Hur ska vi kunna klippa gräset där nu? Det går ju inte! Jag förstår mer och mer varför Far alltid klippte gräset så konstigt och lämnade oregelbundna hobbar med klöver och andra blommor. Han var miljömedveten, inte konstig. Förresten, det där med gener… De frösådda penséerna kommer i en mängd olika färgkonstellationer, men alla moderplantor var vita. Det är ju spännande om något!
Svärmor och svärfar ordnade fest för min fina svägerska som tagit trädgårdsmästarexamen!!! Fest på lördag och på söndagen fick hon sätta nästan alla sina presenter på prov! Nyexad, nyekiperad och med nya, proffsiga schvung i stegen. Det finns inte många på jorden som är så kreativa som svägerskan. Hon har öga för det vackra och jag är säker på att hon kommer att vara lika strålande bra som trädgårdsmästare som hon är fotograf.
På en av våra promenader såg vi vitsippor som böljade på flera ställen. Själv hittade jag några små plantor i ettårsrabatten som jag aldrig sett där förut. Jag får nog kolla hur jag bäst ska charma dem så beståndet växer! Anemone Nemorosa – ett av de vackraste namn som finns. Skönheter i böljande fält, spännande i ensamt majestät i en minivas.
Havet. Lika inbjudande som vanligt och jag höll faktiskt i tanken att ta av mig om fötterna och doppa dem i sanden precis i vattenbrynet. Nu är det ju fortfarande en särdeles kylig april, men då detta foto togs hade jag precis promenerat i rask takt i bara t-shirt och med vinterjackan knuten runt midjan. När de kyliga vindarna tar i är man glad i de varma plaggen. Lager på lager är som alltid bäst, något som är lätt att glömma då skuggan på norrsidan av huset bara känns isande och man inte fått fart på blodet än.
Jag brukar gulla med denna skönhet då jag promenerar. Nu visade det sig att det finns två likadana. Detta är Flickan (mitt namn). Hennes brorsa heter Bullen enligt husse. Jag älskar ju katter och fick i helgen njuta av mycket sällskap av Flickan. Hon ville dessutom komma in och stod och jamade högt i en timme utanför båda dörrarna. Jag hoppas i och för sig att hon, och Bullen för den delen, kommer tillbaka och hälsar på. Sociala och gosiga katter som är någon annans ansvar gör ju att jag både kan ha kakan och äta den!
Apropå min syster så kom hon hit med detta trädgårdsset! Inhandlat på loppis till ett fantastiskt pris och vi fick förstatjing på det… Mycket tacksam! Jag har suttit och gungat i en av ”farmorsstolarna” flera gånger och funderar på om det till slut kanske blir en liten syrénberså här på norrsidan ändå? Vi tog bort den risiga häcken och har inte riktigt kunnat enas om ny häck, eller om vi ens ska ha någon. Spänningen stiger…
Vi har fått massor av trädgårdsarbete gjort de här dagarna. Det mest spännande projektet är den här häcken som har gått i kompostkvarnen och fått en behandling av eMB. Nu ska den ligga under en presenning i några veckor och ska tydligen sedan kunna vändas ner i jorden precis som bokashi, som jordförbättrare! Jag är mycket ivrig att se resultatet.
Perenn- och dahliarabatten tar långsamt form. Stenmuren ska fortsätta städas och mycket ska hända, men nu finns åtminstone hopp om något som blir lite mer rabatt än ”så länge”. Och byta plats på perenner som hamnat fel är ju inte så svårt! Nu hoppas vi bara att allt tar sig och blommar ut på ett fantastiskt sätt. Phu! Mördarsniglar, torka och bugs – vik hädan!
Nu befinner vi oss i den period som inbjuder till precis hur mycket jobb som helst utomhus. Listan på jobb som ska utföras är oändligt lång, men eftersom det är i början av säsongen känns det okej. Att vara planttant inbjuder till mycket förväntan, hopp och annat positivt, men frustration och oro är även de en inte helt oviktig del av att ha tagit på sig denna persona. När jag läser igenom mina odlingsdagböcker från 2018 och framåt ser jag flera olika mönster, men det är ju också mycket som hänt som jag inte kunnat förutse eller som har haft med vädret att göra. Vädret kan jag helt enkelt inte styra, inte heller angrepp av olika slag. Det är bara att gilla läget och anpassa sig till hur det blir, något som jag vid det här laget är rätt okej med.
Sedan jag slutade följa Instagram till vardags har flera saker hänt. Jag stressas inte av andra dugliga planttanter eller gurus av olika slag. Det finns t.ex. ingen anledning för mig att förså tomater i januari eller sätta potatis i mars med hopp om att kunna triumfera med den allra första skörden. Jag blir inte inspirerad att införskaffa en massa omöjliga grödor eller blommor som ska vara ”speciella” (läs: med beteenden som en trilsk tvååring eller tonåring). Jag lägger tiden som jag har på mina egna odlingsförsök, inte på att känna mig oduglig/otillräcklig/lyckad i jämförelse med andras odlingar. Jag hoppar inte på tips som snarare stjälper än hjälper. (Positiva biverkningar.) Jag missar tips och trix som skulle kunna förbättra och förenkla mitt odlande. (Negativ biverkning.) Å andra sidan vänder jag mig nu mer ofta till mina fantastiska böcker som faktiskt innehåller en massa klokskap!
Gårdagen gav möjlighet till många avbockade poster i min imaginära att göra-lista. Precis som då man storstädar inne i ett hus blir det nästan mer rörigt då man dragit igång virvelvinden. Plantera om, diska ur, nya försådder, ”så länge”-placeringar… Nu är det stökigt både här och där. Värst är det i vår fina veranda. Usch! Jag städade jättefint där och nu ser det ut som att en planttantsuteliggare flyttat in… Mina stackars vitlökar som skulle ha satts i november har börjat gro i sina plastnät. Får väl stoppa i de klyftor som fortfarande har liv i sig och hoppas på mirakel. Förra året köpte jag ju en stor påse till 70% och fick stor skörd trots att jag satte dem på våren istället för på hösten, men jag satte dem långt tidigare än in i halva april. Jaja. Potatisarna ligger åtminstone på plats för att kunna komma igång lite innan de åker i jorden.
Alla krukväxter som var kvar har också fått lite kärlek. Roligast är att Vajlans Dr Westerlund har börjat ta sig ton och åtminstone visar att jag inte gett upp hoppet om ett vackert Dr Westerlund-träd! Sticklingen skickade jag till Skottland, så min syrra stympade den till ett gäng mindre bitar, gav dem lite rotboostpulver och nu hoppas vi på att hon får många fina plantor!
Jag glömmer alltid de här mellanveckorna som blir så stökiga. Kanske är det precis som med förlossningar? Man glömmer, för annars skulle det aldrig bli några fler barn gjorda. Det är bara att fortsätta, kämpa på, hoppas, gräva ut och gräva om, sätta, vattna, hoppas lite mer, slita och släpa, gödsla och rensa. Vinsterna blir många. Och inte bara när man nått målet och får skörda eller plocka sig en vacker blomsterbukett, utan medan man strävar. ”Vägen är målet” är inte helt flummigt ändå. Nu när pelargonerna står på köksbordet och väntar på att få flytta ut i verandan påminner jag mig om hur viktigt det är att inte tappa hoppet, inte ens då det ser nattsvart ut. Många av mina pelargoner kanske dog, men nu har jag sju starka och vackra exemplar och det ser till och med ut som att det finns ett litet öga på den åttonde som jag envist behållit trots att den inte tagit fart. Stammen är fast och jag ser inga tendenser till förruttnelse. Det är bara en ”late bloomer”, och sådana behöver bara lite svängrum och tid. Ibland behöver planttanter ta ett steg tillbaka och låta naturen ha sin gång.
Ps: Är det naturligt att sätta arton olika sorters luktärter om man inte heter Cecilia Wingård? Jaja, det var så många påsar jag hade i frysen. De flesta var kvar från förra året och resten köpte jag då vi var på luktärtssafari förra året. Jag är glad att vi åkte, för nu har CW flyttat och tänker inte anordna några fler luktärtssafaris. Hur som helst hoppas jag på lika stor framgång då det gäller framdrivningen av dessa skönheter. Jag kom igång lite sent med dem, men några veckor för sent är bättre än aldrig!
Jag har på mig en Fitbit varje dag. Det är en aktivitetsmätare i något slags armbandsursform. Jag tog på mig den för ett par månader sedan efter att ha haft den liggande i skrivbordslådan i säkert ett år. Tänk ändå att det kan vara så peppande att ha ”någon” som säger åt en att röra lite mer på sig! Jag har som mål att gå minst 10 000 steg per dag, men ofta blir det ca 12 000. Ja, åtminstone om jag ser till att komma ut på promenad. Igår fick jag in 28 000 steg! 30 000 steg på en dag hade jag senast när jag var med maken i San Francisco och promenerade runt stan då han jobbade. Idag blev det en en flera timmar lång promenad med en vän i våra vackra omgivningar och trädgårdsarbete i princip hela dagen som satte mig i arbete. Härligt! Vi har haft så ruskigt o-inbjudande vårväder. Igår var det däremot både soligt och åtminstone halvskönt i vårsolen. Trots solskyddsfaktor 50+ var jag lite varm i ansiktet framåt kvällen.
Mina favoritträningsbyxor från Nike är verkligen inte snygga, men de är så sköna! Mönstret är bra såtillvida att det inte syns att jag har lagat tre hål med svart tråd. Lagningarna smälter helt in i mönstret! Stövlarna är en storlek för stora, men de gick för 50% på Granngården och är fortfarande vattentäta, så jag är glad.
Dagens grävning i makens egenbyggda lådor var den lättaste på de här fyra åren! I höstas lånade vi brorsans jordfräs och maken gick igenom hela trädgårdslandet. Jag satte mig emot det i det längsta efter att ha läst Jord-boken. (Alltså, man kapar allt möjligt som vore man en samuraj och skaffar sig själv en massa fler gräsrötter som kanske inte är så önskvärda.) Det var dock det smidigaste sättet att kunna jämna ut den väldigt ojämna ytan och nu är jag glad över att det blev gjort. Egentligen hoppas jag att detta blir den sista omgången vårgrävning.. Tänk om vi faktiskt kan driva på täckodling till 100% i år?! Det är onekligen riktigt bra på så många olika sätt och vis.
Det kommer att bli så bra det här! Egentligen hade jag tänkt att lådorna längst ner i bild (sju stycken allt som allt) skulle få vila sig till riktigt maffig matjord. Yngsta dottern har bottnat med tidningspapper, sedan ligger ett gäng kvistar som gått igenom kompostkvarnen och överst ligger resterna från vår gårds gödselstad (det bodde hästar här under många år). Jag kommer nog att sätta lite ditten och datten där även om prognosen för stor skörd är obefintlig. Gödslar jag på ordentligt med gräsklipp blir det ändå lite spännande.
Efter höstens förberedande inför ny grusgång är det totalt kaos i vår gräsmatta. Här och där visar dock naturen sin växtkraft på olika sätt. Denna samling påskliljor kommer jag inte alls ihåg sedan förra året. Kanske är det de gamla lökarna från trapp-planteringen som jag bara satte ner då de blommat färdigt?
Vid stenmuren mellan sommarvistet och ladan finns det fortfarande mycket att göra. Här ser du askan efter senaste eldningen. Även här rensade maken upp ordentligt förra året, liksom grannarna på sin sida. Nu ska jag försöka rensa upp det gamla skräpet från murgrönan som totalt hade tagit över både sommarviste och stenmur. Jag ser fram emot att ha en härlig blomrabatt här med massor av dahlior främst. Jag kommer också att samla ihop allt som jag har satt ”så länge” på flera andra ställen. Tror jag fick höstflox då jag fyllde 50 förra året, jag har några lammöron, akleja och mängder med dahliaknölar. Det ska nog bli fint, det här.
Denna fantastiska bukett hade min vän med sig för att fira den stora övergång som just skett i vårt liv. Det är stort när sista barnet flyttat hemifrån! Andra övergångar uppmärksammar man gärna med riter. Födelse, inträde i vuxenvärlden, äktenskap, död… M tyckte att det var på sin plats med åtminstone en blombukett. ”Va?! Firar ni att ni blivit av med mig?” Hehe, dottern fnissade lite, men förstod att det INTE var just så buketten skulle tolkas. Har du eller någon i din närhet uppmärksammat någon mer ovanlig övergång med en övergångsrit? (Den ”ovanligaste” jag kom på var att en vän i USA hade skilsmässofest med sina väninnor.)
I förrgår hittade jag en ny väg. Ja, alltså, den har väl legat där under väldigt lång tid, men jag har aldrig märkt att den finns där då jag promenerat förbi. Efter att ha provgått längs med den fick jag med maken på en längre runda igår. Det blev en ny favoritrunda! Vi tog oss ner till Östersjön parallellt med flera vägar som vi brukar gå och hamnade bl a vid en mysig fiskarstuga som tillhör någon klubb. (De har badtunna med havsvatten – hur kan jag bli medlem i klubben?)
Samma, men olika. Mittemellan Ölhallarna och piren längst ner på Sommarvägen.
Maken inspekterade radiomasten som stod på plats. Sturkö har lång militärhistoria och var länge skyddsområde. Jag gissar att det här är en kvarlämning från den tiden, men samtidigt har ju fiskarna behövt möjlighet till god kommunikation. Både militärer och fiskare verkar vara utrotningshotade.
När jag kom hem kändes det äntligen varmt nog för att ta hand om de mindre dahliaknölarna som behöver köras igång i krukor. Jag bannade mig själv för att jag inte köpte lite fler Baggmuck på IKEA. Dessa skomattor funkar perfekt att ställa krukor på. Det gör inget om vattnet rinner igenom och det är lätt att bära runt och flytta på dem. Plasten gör väl att jag ska dra öronen åt mig, särskilt med tanke på att de bara kostar 25 kr/st… Jaja. (Förresten undrar jag vad som hände med påskliljorna som jag satte ner med penséerna i lådan på trappan. De har inte vuxit någonting och lökarna känns lite mjuka. Hm.) När jag var färdig hade jag satt nio dahlior och en chokladskära. Nu ser jag fram emot att se de vackra bladverken göra entré!
Mina planttantsceller kvider. Jag har envist låtit pelargonsticklingarna stå trots att flera av dem ruttnade på en gång. Syrran och jag hoppades att vi trots frostskadorna skulle lyckas rädda både några plantor och få till en och annan stickling. Som du ser har sex plantor kommit igång riktigt bra och en har precis börjat skicka ut små blad som knappt syns. En av de andra plantorna är definitivt rutten, men de andra två känns stadiga. Jag väntar någon vecka till för att se om de bara är ”late bloomers” de också. Mitt försök att sterilisera såjorden i ugn var mycket effektivt då det gällde att döda ev. sorgmyggelarver. Dessvärre verkar jag ha dödat alla andra näringsämnen också, för oj, vad långsamt det går! Jag näringsvattnade lite för några dagar sedan och det har gjort succé. Det här planttantslivet är påfrestande för nerverna, men jag lär mig ständigt nya tips och tricks! Jag kommer att sätta lite mindre potatis och mer lök i år. Jag hittade inga Amandine då jag var på sättpotatisjakt, så jag har beställt en 3 kg-påse. Annars har jag allt hemma. Tre veckor kvar tills potatisen ska i! Idag kan jag vila, för det stormar med snöblandat regn utanför. Mest känner jag för att be maken tända i kaminen och trycka ner mig i soffan med en filt och en av de ca sjutton böcker jag har i min ”att läsa”-hög och eftersom jag är vuxen får jag faktiskt delvis göra precis som jag vill. Tjingeling!
