Yasuragi och Stockholm, släkt och vänner, skratt och gråt, nyheter och nostalgi, njutning och hårt arbete, gammalt och nytt. Jag längtar redan efter mars, trots att jag är mitt i något helt nytt och spännande! Tur att jag nu kan bygga luftslott istället för att hålla mig i nuet, hahaha. Jag gillar verkligen 2019 så här långt.
Hela familjen tog en nostalgitripp till Stockholm och Nynäshamn i helgen för att bl a ta oss till Storkyrkan i Gamla Stan. Det här luciatåget har jag längtat efter sedan 2011 då alla våra barn var med i Adolf Fredriks luciatåg i Globen… Jag är så glad att förväntningarna inte var för högt satta. Det var fantastiskt! Storkyrkan är jättemysig och bjuder på fin akustik, men sikten är skymd på många ställen. Vi betalade lite extra för att också få den visuella upplevelsen och det var väl investerade kronor.
På väg till parkeringen fick vi uppleva ”Stockholm by night” och hjälp, vilken ”hemlängtan” jag fick! Förortslivet lockar inte längre och jag tycker det kan vara jobbigt med för mycket folk, men vår huvudstad är otroligt vacker. Jag uppskattar blandningen av gammalt och nytt och till och med i grådask är Stockholm något utöver det vanliga.
På väg hem passade vi på att gå på ännu en julkonsert där jag hade möjlighet att träffa många, fina släktingar och vänner. Både kramar, samtal, budskap och ljuva toner fick mig att efteråt dansa hem till lillasyster och hennes familj. Hos dem hade vi laddat upp med ett riktigt klassiskt julpyssel dagen innan och så uppesittarkväll till alldeles för sent så klart. Just nu sitter jag med döttrarna på pendeln in till Stockholm för att jula lite till. Julskyltningen på NK och fika på Vetekatten är obligatoriska, men vi kommer säkert att hitta mycket roligt att göra. Hoppas att du har något slags frid i hjärtat och att världens olyckor och bekymmer inte tynger dig allt för mycket. Peace!
Häromdagen hade jag den stora glädjen att få åka med maken från Sövde till Höganäs i gyrokopter. Jag har dragit mig lite för detta, det ska erkännas, men det var hur roligt som helst. Tyvärr funkade inte uppvärmningen i flygjackan bak hos mig, men själva upplevelsen trumfade helt klart kölden! Nästa gång blir det overall istället för bara jacka.
Jag fick uppdateringar om alla små och större samhällen vi passerade och upptäckte att det måste vara jättespännande att vara luftarkitekt! Det blir så uppenbart varför ett samhälle vuxit fram just där det gjort det då man ser på det ovanifrån. Vilken bra påminnelse det var för mig att ta ett steg tillbaka i vilken situation som helst i livet då jag behöver få nya insikter! (Visst blev effekten av rotorbladens luftstörning lite läcker? Varje foto jag tog från den här vinkeln ser ut som ett Märklinsamhälle…)
Väl framme i Höganäs tog min fantastiska vän Å, dagen till ära min flygartvilling, emot på flygplatsen. Vi hann med en sillmacka och ett kort samtal innan hon fick testa en runda. Alldeles för kort, men vi ska nog se till att träffas snart och lite längre nästa gång.
Jag är tacksam för vänskapsboost som jag har fått ta emot de senaste veckorna. Jag har påmints om hur viktigt det är att vårda relationer och jag har känt mig lyft och stärkt av några vänner som orkat följa med mig under lång tid och genom flera ganska turbulenta år.
Vänskap är en färskvara ibland och andra gånger något som blir ”bättre och bättre dag för dag”. Någon som varit en daglig del av ditt liv under lång tid kan plötsligt försvinna, kanske för alltid. Gamla vänner kan komma att ta ny plats i vardagslivet och goda vänner kan rinna genom fingrarna som riskorn för att plötsligt vara som bortblåsta. Saknad efter vissa vänner väcker nostalgisk magsmärta, andra vänner kommer du inte ens ihåg namnet på efter några år. Det är märkligt, det där, och ändå naturens gång. Om jag rensar, vattnar och vårdar gör jag min del, resten får den andra parten och naturen sköta. Och det är just det som ger mig hopp. Hur tänker du om vänskap?
Slutligen en bild på mina allra bästa vänner, de som känt mig närmast och i vissa fall längst. Jag kan inte i ord beskriva hur coola de är. Folk skulle ju kunna tro att jag överdrev. Peace.
… och det var något av det bästa jag gjort på länge. Vilken underbar eftermiddag vi fick i Stegeryd bland kalvar, kossor, komockor och vitsippor! Lägg till en och annan släkting och några vänner så har du en fin söndagskompott. Sabbatsro, det måste vara det att stå och klia en kalv i pannan och beundra avundsvärda ögonfransar samtidigt som vårsolen lyser från en klarblå himmel!
Vi kom hem senare än planerat och jag hann bara en av tre saker som jag absolut skulle göra ikväll. Varför blir det alltid så? Nu måste jag hoppa in i duschen och lämna ladugårdsdoften bakom mig. Eller borta i ladan. Några av minnena från dagen har jag dock lagt in här så du kan få dela dem med mig.
Jag kan aldrig träffa en ko utan att tänka på min svärmormor eller min svägerska. Det är nog deras rötter i den uppländska myllan som gjort dem svaga för de här godbitarna med svepande ögonfransar. Eller vad säger du, K?
Avlämning av dotter i Kristianstad och träff med en vän som funnits med i sisådär 40 år. Att fånga livet NU utan att göra så stor sak av det verkar vara min största utmaning för tillfället. Vilken tur det är att jag har valt att ta med mig en önskan om att verkligen implementera detta ord i mitt liv. Hur gör du för att inte fastna i träsket bakom dig eller för att inte leva livet innan det har hänt? Mindfulness. Närvaro. Erant munera. Carpe diem. Fånga dagen.
Dimman som tynger jorden
Gömmer solen
Suddar ut gränsen mellan dag och natt, glädje och sorg
Mörkret som tynger själen
Väcker sorgen
Suddar bort det som hände igår och döljer det som händer imorgon
Det här livet, det som rymmer så mycket vackert, är ibland outhärdligt. De senaste dagarna har jag gråtit mig rödmosig då jag hittade en intervju jag gjorde med telefonen då far och jag satt och väntade på akuten en månad innan han dog, jag har gråtit med min vän som förlorade sin man för några veckor sedan och jag har gråtit med en annan vän som fått ett otroligt tungt sjukdomsbesked. ”Det finns ingenting jag kan säga som kan trösta”. Jag har blivit bra på att säga det. Fast jag tänker att det är bättre att säga det än att låtsas som att sorgen inte finns där, låtsas som att allt är som vanligt fast det känns som att någon just blivit puttad ner i en bottenlös brunn.
Sorgen måste få ta plats, ta sin tid. Den tar sig uttryck på olika sätt beroende på vem man är och vad som har hänt, men processen är överlag densamma. Jag har hämtat den här förklaringen som jag tycker är helt fantastisk på NSMAs hemsida.
”Vi tänker ofta att de olika faserna (Dr Elisabeth Kübler-Ross) ska ta si och så många dagar, veckor eller månader, och att de ska följa i kronologisk ordning efter varandra. Tyvärr är det inte så enkelt. Faserna beskriver de känslor och tillstånd som kan pågå efter en förlust, och de kan vara från några minuter upp till dagar, månader och i sällsynta fall år. Vi tenderar att hoppa fram och tillbaka mellan de olika faserna, och ibland gå genom en fas flera gånger. Alla sörjer olika, och hur vi sörjer är lika unikt som våra egna fingeravtryck.
Det kanske låter nästintill omöjligt att nå fram till acceptans, men det är där du kan ta tillbaka din makt över din känslomässiga välbefinnande. Istället för att fråga dig ”Varför hände detta mig?”, börja ställa dig själv följande frågor:
Jag mår okej. Allt är okej, eller vad man nu ska säga. En fin vän bjöd med mig (och dottern som är bortrest, så maken kom med) på Lucia i Trefaldighetskyrkan igår kväll och jag bestämde mig för att det var precis vad jag behövde. Ljuvligt vackert. Lucia gör mig alltid känslosam, ännu mer nu.
Igår kom också min underbara promenadkompis från Orem och hennes två tonårsdöttrar. De stannar några dagar på väg ut i Europa. Åtta månader genom vår världsdel, annat än japanernas ”Europa på en vecka”. Jag har sagt att jag inte är någon bra värdinna just nu, ha. De bor i dotterns studentrum inne i stan, så det ordnar sig nog. Idag ska jag prestera kyckling i ugn, morötter, ris, hembakade frallor och några timmars umgänge. Det blir säkert bra, bara jag får undan all tvätt först. (Konstigt det där med hur livet fortsätter som vanligt fast allt har förändrats…) Hoppas du har det bra. Peace.
Mamma har haft som mål att kunna leva och vara tillräckligt stark för att gå på vår fine grannes bröllop som gick av stapeln i går. Visst fixade hon det! Jag, hon och en av mina systrar (bästa vän med brudgummen under uppväxten) fick en heldag som var helt fantastiskt. Det hällregnade under vigseln och vindarna påminde mest om vädret i november, men det var fint ändå.
Vi stannade mycket längre än jag hade trott var möjligt. Brudparet är mycket intresserade av mat och dryck och därför bjöds vi på det ena läckrare än det andra. Mina favoriter var en lufttorkad vildsvinsskinka och en otroligt god mögelost som serverades med brudens björnbärsmarmelad. Synd att mamma förlorat smaken som en biverkning till någon av alla mediciner hon tar… Hon fick nöja sig med att känna hur femkronorsglassarna från McD svalkade skönt i munnen då vi stannade till i Karlshamn på väg hem.
Det har varit en ära att få vara vår fina Mimmis (Mimmi är hennes smeknamn, därför skriver jag ut det) kontaktperson från utbytesorganisationen Explorius det här läsåret. Mimmi bor egentligen på trettionionde våningen i ett höghus i Bangkok tillsammans med sina föräldrar och två storebröder. Brorsorna är i Japan och studerar just nu, så det måste ha blivit väldigt tomt hemma på en gång för deras föräldrar! Det här året har Mimmi bott på en gård flera kilometer från närmaste busshållplats tillsammans med ett ungt par som driver ett litet lantbruk, så kontrasterna mellan hennes ”vanliga” liv och utbytesstudentlivet har varit enorma. Hon har verkligen älskat sin svenska upplevelse!
Snart är det dags för skolavslutning och med den är det också tid för Mimmi och våra andra utbytesstudenter att åka hem till sina hemländer. Jag har förstått att ett utbytesår är något av det mest personlighetsdanande man kan göra under tonårstiden då man är så mottaglig för nya sätt att angripa livet. Många utbytesstudenter växer otroligt mycket. Flexibilitet, nya språk, självständighet, initiativförmåga… Jag kan varmt rekommendera det för dig som har barn som går på gymnasiet. (Våra barn fick uppleva flera ”familjeutbytesår”, så jag tror att det räcker med det.)
Vår yngsta dotter och Mimmi har kommit varandra mycket nära och S har därför planerat en överraskningsfest för sin vän i flera månader. I går var det äntligen dags för Festernas Fest och tack vare ett gäng mycket samarbetsvilliga, entusiastiska och vänliga barn, ungdomar och vuxna blev allt otroligt lyckat. Vi var många som somnade gott med ett leende på läpparna efter denna något annorlunda Mors Dag.
