Dimman som tynger jorden
Gömmer solen
Suddar ut gränsen mellan dag och natt, glädje och sorg

Mörkret som tynger själen
Väcker sorgen
Suddar bort det som hände igår och döljer det som händer imorgon

Det här livet, det som rymmer så mycket vackert, är ibland outhärdligt. De senaste dagarna har jag gråtit mig rödmosig då jag hittade en intervju jag gjorde med telefonen då far och jag satt och väntade på akuten en månad innan han dog, jag har gråtit med min vän som förlorade sin man för några veckor sedan och jag har gråtit med en annan vän som fått ett otroligt tungt sjukdomsbesked. ”Det finns ingenting jag kan säga som kan trösta”. Jag har blivit bra på att säga det. Fast jag tänker att det är bättre att säga det än att låtsas som att sorgen inte finns där, låtsas som att allt är som vanligt fast det känns som att någon just blivit puttad ner i en bottenlös brunn.

Sorgen måste få ta plats, ta sin tid. Den tar sig uttryck på olika sätt beroende på vem man är och vad som har hänt, men processen är överlag densamma. Jag har hämtat den här förklaringen som jag tycker är helt fantastisk på NSMAs hemsida.

”Vi tänker ofta att de olika faserna (Dr Elisabeth Kübler-Ross) ska ta si och så många dagar, veckor eller månader, och att de ska följa i kronologisk ordning efter varandra. Tyvärr är det inte så enkelt. Faserna beskriver de känslor och tillstånd som kan pågå efter en förlust, och de kan vara från några minuter upp till dagar, månader och i sällsynta fall år. Vi tenderar att hoppa fram och tillbaka mellan de olika faserna, och ibland gå genom en fas flera gånger. Alla sörjer olika, och hur vi sörjer är lika unikt som våra egna fingeravtryck.

1. Förnekelse: Världen känns meningslös och överväldigande, och du befinner dig i ett tillstånd av chock. Du försöker hitta ett sätt att hantera och ta dig igenom dagen, men känner dig helt avdomnad och orkeslös. Förnekelse betyder inte att du ”glömmer” av vad som hänt, det är helt enkelt naturens sätt att bara släppa in så mycket information som du kan hantera just i dagsläget.

2. Ilska: Ilska tvingar dig att känna något igen, ersätter den avdomnade känslan och ger dig struktur och förmåga att göra någonting åt din situation. Även om det kan kännas obehagligt att visa din ilska så är den är en viktig del av läkningsprocessen.

3. Förhandling: Det är där uttalanden som ”Tänk om …”, ”Om bara …” kommer fram. Din högsta önskan är att livet återvänder till det som var, och om du bara kunde så skulle du gå tillbaka i tiden och ändra resultatet. Skuld är ofta en följeslagare i förhandlingsstadiet, då du kanske känner att du inte kunde göra något för att stoppa det som hände, oavsett om det var omöjligt att göra någonting eller inte.

4. Depression: Känslan av sorg går ner på ett djupare plan, djupare än vad du någonsin trott var möjligt, och det känns som om det kommer att vara för evigt. Det är viktigt att förstå att denna depression är inte ett tecken på psykisk sjukdom. Förlusten av det liv som du hade är deprimerande, och det är helt normalt att känna på det sätt. Det finns ingenting att diagnostisera eller medicinera bort, utan vad som är viktigt i den här fasen är att hitta stöd för att ta itu med sorgen på ett sunt sätt. Stödet kan komma från vänner, nära och kära, kollegor eller professionell hjälp.

5. Acceptans: Acceptans förväxlas ofta med att vara ”ok” med vad som hänt, men det är inte fallet. Självklart kommer du aldrig känna dig ”ok” med att ha förlorat en nära anhörig, din trygghet eller din hälsa. Acceptans i den här kontexten har mer att göra med insikten att livet aldrig kommer att bli detsamma igen. Det kommer alltid att finnas ett ”före” och ”efter”. Acceptans handlar om att lära sig leva med det som hänt. Det betyder att du måste justera dina planer, mål och drömmar i livet. Acceptans betyder inte att du kan ersätta det som gått förlorat, utan det innebär att du får chansen att hitta ny mening och glädje i livet.

Det kanske låter nästintill omöjligt att nå fram till acceptans, men det är där du kan ta tillbaka din makt över din känslomässiga välbefinnande. Istället för att fråga dig ”Varför hände detta mig?”, börja ställa dig själv följande frågor:

• Vad har jag lärt mig av den här erfarenheten?
• På vilket sätt kan det inspirera mig att förändra mitt liv till det bättre?”