Här är världens godaste och enklaste kaka. Sådana finns det säkert en uppsjö recept på, men du förstår konceptet. Kakan ska inte bakas helt torr, men ska naturligtvis inte rinna i mitten heller. En timme i ugnen förordas, men vi brukar ha den inne i 45-50 minuter (vår ugn är åt det varmare hållet). Serveras förslagsvis med mjölk för en ultimat upplevelse.
KARDEMUMMAKAKA Ugnstemperatur 175°C
200 g smör 2 ägg 3 d socker 8 dl vetemjöl (häll i litermått så mjölet inte blir för packat) 3 tsk bakpulver 1 tsk kardemummakärnor, nymalda eller nystötta 3 dl mjölk
Garnering: 3-4 msk pärlsocker 15-20 grovt hackade sötmandlar (har vi aldrig, men säkert gott)
Smörj en rund, slät form, ca 26 cm i diameter. Smält smör och låt svalna Vispa ägg och socker riktigt poröst medan du blandar de torra ingredienserna. Häll mjölken i det avsvalnade smöret. Häll i allt i ägg- och sockerfluffet och rör försiktigt ihop. Häll smeten i formen och strö över garneringen. Grädda i nedre delen av ugnen i 45-60 minuter beroende hur du vill ha mitten.
Nu för tiden bakar jag väldigt sällan, men då det närmar sig födelsedag bestämde jag mig för att baka lite kakor som fick åka skjuts in i frysen. ”Barnen” (ja, de är ju vuxna nu, förstås) gillar chocolate chip cookies, så lillasyster bestämde att vi skulle börja med sådana.
Bästa chocolate chip cookiesarna(varsågod, jag bjuder på svengelskan)
227 g rumsvarmt smör 2,4 dl socker 2,4 dl packat farinsocker 2 tsk vaniljextrakt eller vaniljsocker 2 stora ägg 7,2 dl vetemjöl eller glutenfri motsvarighet 1 tsk bikarbonat 0,5 tsk bakpulver knappt 0,5 tsk salt 4,8 dl chocolate chips eller motsvarande (jag hackade en kaka Fazer ljus blockchoklad och tog 2,4 dl hack och blandade med 2,4 dl Valrhona-hack)
Bakprocessen 1. Sätt ugnen på 190°C. Förbered bakplåtspappersklädda plåtar. 2. Blanda mjöl, bikarbonat, bakpulver, salt och ev. vaniljsocker i separat bunke. 3. Vispa ihop smör och socker tills det blir fluffigt. 4. Blanda i ägg (och ev. vaniljextrakt) 5. Vispa i de torra ingredienserna tills allt är väl blandat. 6. Tillsätt choklad. 7. Rulla bollar av 2 msk smet (eller önskad storlek) och placera luftigt på plåt. (12 kakor blir perfekt till en vanlig plåt.) 8. Grädda i 8-10 minuter. De ska precis börja bli bruna. Låt ligga kvar på plåten i två minuter efter att du tagit ut dem ur ugnen.
Om du vill äta kakorna senare 1. Låt kakorna svalna. Lägg på plåt och styckfrys. Placera kakorna i fryspåse eller låda tills det är dags att kalasa på dem. Tinar mycket snabbt. 2. Har du tid att servera nygräddade kakor när gästerna kommer kan du förbereda allt fram till att bollarna är färdiga att skjutsas in i ugnen. Då kan du styckfrysa dem istället. Ta ut dem och låt dem ligga i rumstemperatur i några timmar innan du gräddar dem precis enligt instruktioner här ovan.
Makens kompis O bor här på ön ett tag. Maken och han jobbar tillsammans med ett projekt, men dessutom är han gullig och hjälper till i trädgården. O gillar att gå långpromenader. Då menar jag inte timslånga sådana, även om de säkert också uppskattas. Han kan vara ute och gå en halv dag och är enormt duktig på naturens gåvor.
I söndags drog O med maken på en prommis av den vanligare sorten. När de kom hem hade de en tröja full med fina Karl Johan-svampar med sig! Naturligtvis var det O som hade hittat dem. Han har utvecklat ett vandringsöga som upptäcker minsta hasselnöt. ”Sveriges skogar är ett fantastiskt skafferi! Hur kan svenskar lämna dessa mängder med bär och svampar till sitt öde?!” Eh, jag står som ett fån. Inte ens när jag aktivt söker svamp hittar jag någon.
Bättre blev det när de kom hem. ”Visste du att vi har en massa stolt fjällskivling här i trädgården?” Maken var lika förvånad som jag. Nej, det visste jag inte. Det stod ett gäng perfekta exemplar en liten bit från huset och jag plockade gladeligen med dem in.
Jag tycker det är svårt med svamp. Hur ska man veta att man inte stoppar i sig något galet, som polackerna som sprang omkring nakna på en camping härom året? Soppar brukar vara säkra. Man kan förväxla Karl Johan med gallsopp, men sätter man tungan till den senare smakar det så bittert att man förstår att den inte passar i någon smarrig höstgryta.
Nu har vi tio 200 g-påsar förvällda Karl Johan-tärningar till framtida bruk i frysen. De stolta fjällskivlingarna tärnade jag och stekte länge i smör, salt och peppar, innan jag blandade ner dem i basmatiris som piffats med schalottenlök, svampbuljong och lite svart lyxris. Den ”risotton” gick inte av för hackor. Svampens Rolls Royce visade sig kunna fylla sina skor.
Det sägs att mer svamp är på ingång. Vi får väl se. Skulle det vara så ska jag ta mig an den med glädje. Kanske vågar jag mig på att torka en omgång?
Jag har skrivit många gånger om mitt förhållande till huvudvärk i allmänhet och migrän i synnerhet. Med tanke på att det är Europeiska Migrändagen tänkte jag skriva lite om det igen. Hela mitt vuxna liv mellan 20 och 40 led jag av migrän med jämna mellanrum och mot slutet blev det bara mer och mer ofta. Migränanfallen kidnappade mitt liv med illamående, passiviserande huvudvärksanfall, kräkningar, krav på sömn, irritabilitet… Till slut tvingade maken mig till en alternativläkare, ”Doktor Brian”, som bor halva året här i Karlskrona och halva året i Nya Zeeland. Doktor Brian tog emot i sitt radhus på Hästö med vit rock, en hemmasnickrad elektomagnet och ett och annat kinesiologi-knep. Jag gick därifrån lite fnissande, rätt förvirrad och med en lista på en lång rad kosttillskott och förslag till omstart gällande min kosthållning. Det låter fortfarande märkligt, så här tio år och knappt två månader senare, men sedan den dagen har jag bara haft en handfull migränanfall. Alla utom ett kan jag härleda till extrema påfrestningar som föregick anfallen.
Efter att ha läst min rapport skriven ett år efter besöket tänker jag ”oj, så präktigt duktig jag var då”. Samtidigt kommer jag ihåg precis hur bra jag mådde vid det tillfället. Det mesta har vi i familjen faktiskt hållit fast vid. Efter Dr Brian-besöket upptäckte jag hur vetemjöl påverkade mig med huvudvärksanfall och jag gjorde ett celiakitest. De har testat om jag lider av glutenintolerans en gång till, men nope. Dessutom får jag inte huvudvärk av råg, så det säger väl något. Ett test som jag gjorde häromåret hävdade att jag är överkänslig mot vete och dinkel, så jag sätter min lit till att min kropp vet vad den vet och jag äter helt enkelt så lite vete som möjligt. Jag har märkt att när jag nollar i kosten jag själv hanterar så klarar jag att äta det som serveras om jag är bortbjuden. Testet jag nämnde påstår också att jag skulle kunna introducera vete pytte i taget om jag först rensade helt. Med tanke på att det är ett ”alternativtest” är jag lite tveksam, men vem vet?
Efter mina egna upplevelser står jag fortfarande lite vacklande inför vad jag tänker om de olika alternativbehandlingar som erbjuds idag. En del är helt klart rena lurendrejerierna. Annat är något på spåren, och med placeboeffekten är dessa alternativ ändå rätt bra. Myten om dagens allmänmedicinska hållning att ”medicin” är lösningen på allt har väl punkterats både en och två gånger. Vissa äter mediciner som ger biverkningar som faktiskt är värre än själva symptomet som de ska hjälpa emot. Övervikt medicineras i långa banor, fast i andra led. Högt blodtryck, diabetes 2, astma, åderförfettning, ledvärk, cancer – listan på vad övervikt leder till är inte rolig att läsa. Man kan naturligtvis råka ut för de här sjukdomarna fast man är normalviktig bara för att det ligger i ens gener, eller något annat, men faktum kvarstår. Att gå ner i vikt och att sluta röka (och att sköta sömnen) är de enskilt bästa gåvor man kan ge till sin kropp om man vill leva länge och ha en hög livskvalitet rent hälsomässigt. Eftersom jag själv konstaterat att jag bantat sönder min ämnesomsättning på grund av ett sjukt förhållningssätt till mat, aka ätstörningar, blir jag väl aldrig smal igen. Det är dock så mycket annat som är bra i mitt liv gällande hälsan. En hållbar livsstil som ger mig så mycket glädje är inte dåligt!
Jag avslutar med den här ”modeikonen” som dottern skickade i ett meddelande. Han får representera hur jag ser på migrän. Jag förstår att han ser olycklig ut, det är allt jag har att säga. Stackars krake. Ur led är tiden.
I söndags plockade jag ihop den maskangripna fallfrukten från Ingrid Marie-trädet och skrapade ihop tillräckligt med fruktkött för att det skulle räcka till en äppelkaka. I vanliga fall brukar jag lägga äppelklyftorna i ett fint mönster, men nu var bitarna så små att de bara lades ut huller om buller på smeten. Smarrig som den är, men bättre med vaniljglass eller vaniljsås. Håll till godo!
Igår stod jag och pratade över stenmuren med min träningsgranne. Ingen av oss har varit på gymmet sedan april och han har bestämt sig för att träna vidare i skolans idrottshall som är mer anpassad till ”klassisk” tyngdlyftning. Jag var inne i gymmet för några veckor sedan för att kolla läget, men då var det outhärdligt där. Ingen luftkonditionering och mitt under värmeböljan. Nu är läget annorlunda, så jag ser fram att köra igång nästa vecka igen.
Som det ser ut nu promenerar jag bara. Träningsmässigt känns det rätt mesigt, men det är fantastiskt som själslig aktivitet då det är gudomligt vackert ute i naturen just nu. Jag har försökt läsa in mig lite på hur 50-åriga tanter ska tänka för att förebygga värk och ohälsa så långt som det är möjligt.
I 50-årsåldern ändras förutsättningarna för kroppen dramatiskt då kvinnan genomgår klimakteriet. Minskade östrogennivåer påverkar både ben- och muskelmassa, och inte är det till det bättre. Dessutom får många en lägre ämnesomsättning vilket även det gör att det blir svårt att hålla vikten om man inte ändrar sitt ätbeteendet. Något som otroligt många i västvärlden råkar ut för är insulinresistens, och därmed är steget till diabetes 2 inte långt… Många har i den här åldern redan fått känningar av artros. Jag har problem med både en axel och ett knä, men de smärtorna uppkom båda i samband med specifika händelser. Det gör att jag misstänker att kroppen inte klarat av att läka dessa skador så effektivt som jag hade önskat.
Den där listan känns inte särskilt inspirerande, men jag har för länge sedan insett att jag mår mycket bättre då jag samarbetar med min kropp än om jag tjurar och sätter mig i ett hörn och går upp tio kilo i vikt. Den här sommaren har bjudit på en och annan insikt och det har vuxit fram en plan i bakgrunden utan att jag varit riktigt medveten om det.
Jag saknar yogan! Det är länge sedan jag plockade fram yogamattan och jag saknar känslan av en riktigt härligt stretchad och uppvärmd kropp! Höftöppnarna mest av allt. Det känns viktigt att behålla smidigheten som jag tillskansade mig rätt sent i livet. Därför ska jag yoga, helst varje morgon, med korta program.
Alla förordar träning med vikter, eller muskelmotstånd, för kvinnor i min ålder. Jag har ju kvar medlemskapet i vårt lilla gym och planerar att återigen besöka det tre gånger i veckan. Där har jag goda rutiner sedan innan.
Vid flera tillfällen i sommar har olika kostval varit på tapeten. Mamma led av övervikt och hade diabetes 2. Själv är jag inte precis smal. Däremot har jag inga problem med blodsockret och känner mig överlag nöjd med maten vi äter. En huvudsakligen vegetarisk kost med riktigt bra kött när det ska ätas animaliska proteiner mår jag bra av. Jag vet att man vid diabetes 2 når mycket goda resultat om man drar ner jättemycket på kolhydrater (paleo, keto, lchf), men eftersom ingen i familjen har diabetes känns det varken viktigt eller aktuellt att följa en sådan diet.
Jag är bara i ”förklimakteriet”, men vet att jag inte kommer att tillföra syntetiskt östrogen när den dagen kommer. Det finns så många indikationer på att detta inte är bra. Hur jag ska hantera den biten har jag inte riktigt fått kläm på än, men det ger sig väl!
Promenaderna fortsätter jag med, men något springande kommer det säkert inte bli mer för mig. Allt har sin tid. De senaste springomgångarna har jag märkt av knän och höfter lite mer än jag hade önskat och det tror jag är en indikation på att kroppen säger ”hitta en annan träningsform”.
Ja, men det var väl det. Planen känns hållbar, odramatisk och sund. Jag är nöjd.
Jag är så tacksam för vår yngsta dotter. Hon älskar att plocka bär, skörda grönsaker och hon njuter verkligen av naturen på många sätt. Igår drog hon på sig sin morfars gamla mc-polisoverall och gav sig på björnbärssnåret här på tomten. Hennes händer revs sönder alldeles, men nu ligger flera liter björnbär i frysen medan några liter väntar på att hitta hem till några som vi tror kan uppskatta dessa bär, men inte kan plocka själva.
Alla gillar inte björnbär. Färska tillhör de mina favoriter, efter att ha varit frysta gillar jag dem bäst tillsammans med annat eller i form av sylt eller marmelad. Färgen är så vacker! Det enda som är jobbigt är när fröerna sätter sig mellan tänderna och vägrar att röra på sig.
S har också plockat upp all löken som nu ligger på tork. Vi ska lägga dem i stenkällaren och hoppas att de håller bra så. Vissa förvarar grönsaker i sand. Kanske det vore ett alternativ? Mina syskon har tillgång till sand i Klackamåla, så helt svårt att skaffa borde det inte vara. Jag är så tacksam över att det trots allt blivit så mycket att stoppa undan i år. Får jag bara bukt med äckelsniglarna också kanske vi får åtminstone några chilifrukter (alltså, chili verkar vara mördarsniglarnas bästa godis…) och vi har även flera auberginer och paprikor på gång. Kan jag hoppas på att de får fortsätta växa i lugn och ro?
”When life gives you lemons, make lemonade.” Detta uttryck har jag hört hur många gånger som helst och jag har säkert använt det lika friskt från mitt håll. Jag tycker att det ordspråket är så talande. Det är ofta livet presenterar en ymnighet av sådant som kanske inte känns särskilt välkommet och det är inte alltid helt lätt att hantera. När något jobbigt har hänt kan vissa bli peppade av ”ryck upp dig”, men andra blir snarare mer nerstämda av ett sådant uttryck.
I min senaste Coursera-kurs, De-Mystifying Mindfulness, går vi igenom hur det kommer sig att vården idag använder sig av både MBSR, mindfulness-baserad stress-reducering och MBKT, mindfulness-baserad kognitiv terapi. Det är intressant att se olika vägar leda fram till målet. Något de alla verkar ha gemensamt är att åtminstone lära sig acceptera livets skeenden och kanske med stor övning till och med klara av att hantera stora utmaningar utan att bli lamslagen av dem.
I år satte jag inte så många squash- och pumpaplantor, men de jag satte har jag vårdat med stor ömhet. Efter förra årets katastrof tänkte jag igenom allt. Jag har behandlat sorgmyggor med nematoder, gödslat efter alla konstens regler, vattnat, gullat. Trots det har jag bara tre plantor kvar. De har alla växt sig stora och fina på friland, men de har sinsemellan bara producerat en enda pumpa. Denna blev såklart uppäten av något djur i tidig ålder, något som jag tog rätt stoiskt. Nu var det dags att växla upp och klara nästa nivå. Mina plantor producerar nämligen bara hanblommor och då blir inte många barn gjorda kan jag säga. Idag plockade jag sålunda in ett gäng (det har jag gjort förut, men de hann jag aldrig göra något med) och lagade till dem till något av det godaste jag ätit på sistone. Har du samma problem som jag och vill hantera det utan att behöva deppa allt för mycket rekommenderar jag följande recept. Så gott!
Ricottafyllda squashblommor
6 stora eller 12 små squashblommor 100 g ricottaost 3 msk riven parmesan några finhackade myntablad färsk timjan, persilja eller annat önskat kryddgrönt
Skölj försiktigt blommorna och låt torka på handduk. Rör ihop oströran och fyll varje blomma med passande mängd. Snurra ihop blomtopparna så blommorna blir till små knyten. Var varsam, blommorna går lätt sönder.
Hetta upp olja, 5 cm högt, i en kastrull. Rör samtidigt ihop följande frityrsmet:
100 g mjöl (vete eller glutenfritt substitut) 40 g majsmjöl 0,5 tsk bakpulver lite salt 2-2,5 dl kallt vatten
Passa frityroljan. När en brödbit puttrar lite fint brun är det dags att doppa de fyllda blommorna i smeten och lägga i två blommor åt gången i kastrullen. Fritera gyllenbruna, lägg upp på hushållspapper, låt rinna av och njut!
Jag orkar inte plocka blåbär. Näpp. Jag är för bekväm för att uppskatta att själv ta tillvara denna naturens gåva som i år finns i överflöd. Förra veckan köpte jag fem liter av min svågers patient och den här veckan stod dottern för ytterligare sex liter, varav fem ligger i frysen och en i våra och andras magar. Jag skäms när jag skriver att jag är för bekväm. Istället borde jag ju ha åtgärdat anledningen till att det blir så jobbigt för mig. Jag har inte ont i ryggen i allmänhet, men mina bärplockarfasoner får ryggen att skrika högt i protest! Så tacksam jag är för att det finns andra som är mycket bättre på att hantera denna konst än jag.
I vårt hushåll brukar vi styckfrysa bären efter rensning. Jag häller ett några centimeter djupt lager i en rostfri form som bäst utnyttjar storleken på fryslådorna och låter bären frysa till i några timmar. Då de blivit genomfrysta delar jag upp dem i påsar. Storleken är inte viktig eftersom jag vid användning bara häller ut så mycket bär som jag vill ha. Vanligtvis blir det tvåliterspåsar med ca 500 g bär i varje.
Blåbär har mängder av hälsofördelar. Läs denna text i Kurera om du vill veta mer om detaljerna! Jag hoppas att dottern är sugen på ännu en blåbärsrunda, för jag känner att suget efter blåbär i havregrynsgröten kommer att vara stort i januaritristessen. Vilka bär brukar du ta tillvara?
En annan reflektion, förresten. Min syster funderade lite över ”skrytfaktorn” i att äta närodlat, ekologiskt och att odla själv. När vi växte upp var det sirapslimpor med Lätt & Lagom som kändes lyxigt då vi själva blev uppfödda på stenugnsbakat surdegsbröd från farmors källare och riktigt smör. Det är intressant hur trender kommer och går. Jag har inte längre Instagram-appen nerladdad och har sparat så mycket tid, och irriterande tyckande, på detta. Jag går dock fortfarande in och kollar ibland om jag blivit tipsad om något särskilt. Ekotipset har till exempel exploderat, och det finns väl inte en människa i Instagramsvängen som inte nu har lärt sig de enkla och effektiva husmorstips som fallit i glömska sedan hemmafruarna började utrotas. Vem ville använda ättika och bikarbonat när det fanns hemhjälp på burk? Jaja. Det är som det är och det blir som det blir, och så är det med det.
Här kommer ett litet mindfulness-inlägg. I augusti hoppas jag vara certifierad samtalsterapeut. Innan dess ska jag ha blivit färdig med den svenska certifieringen, men jag ska också hinna slutföra kurserna De-Mystifying Mindfulness och Moralities of Everyday Life. Tänk ändå hur mycket jag har lärt mig det här året! Det känns lite som när vi välkomnade vårt första barn. Jag som hade varit superstorasyster till sex småsyskon och hade bytt blöjor och jonglerat nappflaskor sedan tidig ålder trodde att det skulle kännas ungefär likadant. (Min tio år yngre syster kallade mig faktiskt mamma under rätt lång tid.) Tänk, så fel jag hade! Jag visste ingenting. Eller jo, då det gällde det praktiska hade jag stor nytta av mina tidigare erfarenheter. Förstoppning, kruppnätter och bebis med tänder på ingång skrämde mig inte. När det gällde det känslomässiga var jag dock helt oförberedd. Samma sak har gällt ”terapeutandet”. Jag har en massa erfarenhet och ett stort grundläggande intresse, men att vara en bra terapeut kräver ett helt annat förhållningssätt till sina klienter än jag har haft till människorna omkring mig. Det är en ynnest att få vara med i någons inre, mentala resa, och det gäller att tassa lätt för att hitta rätt angreppsvinkel till vad det nu är som är problemet.
Mindfulnesskursen erbjuder ett sätt att angripa detta spännande område på flera olika sätt. Vi får en historisk bakgrund, samtidigt som vetenskapliga angreppssätt på effekterna av mindfulness presenteras. Många lider idag av ett andligt vacuum. ”Gud är död”, själv är bäste dräng och man föds och man dör, liksom… Vi människor behöver känna oss små ibland, bli omslutna av något som är tryggt och oföränderligt. Mindfulness har sitt ursprung i buddhismen, men eftersom jag själv är kristen fokuserar jag på den fysiska och mentala effekten istället för att se övningarna som andlighetsträning. Det finns så många positiva effekter av att lära sig landa i nuet en stund, att känna sin kropp och sitt medvetande istället för att hela tiden leva i det förgångna eller i framtiden. Här hittar du bra och gratis övningar om du vill testa själv utan att fördjupa dig i allt runtomkring. Bilden på badpojkarna lägger jag till för att påminna mig själv och dig om glädjen det ger att fokusera på att umgås tillsammans, leka, dela erfarenheter och ha roligt istället för att t.ex. noja över att ens visa sig i badkläder inför andra människor. (Jag talar av egen erfarenhet…)
I mitt ”naturliga tillstånd” bälgar jag i mig ett glas dricka utan att känna efter hur det smakar, vilken temperatur eller textur drickan har eller hur det känns när jag ger kroppen det den behöver. Den här fantastiska drinken som maken återskapade (hans försök till min favoritdricka då vi var i Ungern) kunde jag njuta av lite extra igår med hjälp av en övning i kursen. Påminnelsen om vikten av det jag har här och nu hjälper mig att grunda mig själv och känna mig mer nöjd med livet.
sockerlag som du kokar på 2½ dl vatten och lika mycket socker färskpressad saft av 4-6 citroner 2 krukor mynta – blad och stjälkar isbitar
Gör så här:
Börja med att koka sockerlagen. Rör om då och då med en sked eller visp. Ställ lagen att svalna. När det sedan är dags att göra lemon-minten tar du fram en mixer, lägger i den nedklippta myntan (jag brukar odla mynta i krukor på sommaren för att kunna göra den här drycken), citronsaft – men inte all! Ta nästan allt men spara en del för att kunna smaka av så den inte blir för syrlig eller för söt. Häll även i sockerlagen och två-tre nävar isbitar. Det brukar bli nästan en full mixerkanna. Mixa ordentligt så isbitarna krossas och myntan hackas samtidigt som allt blandas och skummas lätt. På sommaren är det gott att ha i extra mycket is, så det blir som en sorbetliknande slush. Då serverar jag drycken med tjocka sugrör. Häll upp i glas och servera direkt. Om du häller upp resten i en kanna ska du tänka på att röra runt i drycken eller skaka kannan innan du serverar.
