Makens kompis O bor här på ön ett tag. Maken och han jobbar tillsammans med ett projekt, men dessutom är han gullig och hjälper till i trädgården. O gillar att gå långpromenader. Då menar jag inte timslånga sådana, även om de säkert också uppskattas. Han kan vara ute och gå en halv dag och är enormt duktig på naturens gåvor.

I söndags drog O med maken på en prommis av den vanligare sorten. När de kom hem hade de en tröja full med fina Karl Johan-svampar med sig! Naturligtvis var det O som hade hittat dem. Han har utvecklat ett vandringsöga som upptäcker minsta hasselnöt. ”Sveriges skogar är ett fantastiskt skafferi! Hur kan svenskar lämna dessa mängder med bär och svampar till sitt öde?!” Eh, jag står som ett fån. Inte ens när jag aktivt söker svamp hittar jag någon.

Bättre blev det när de kom hem. ”Visste du att vi har en massa stolt fjällskivling här i trädgården?” Maken var lika förvånad som jag. Nej, det visste jag inte. Det stod ett gäng perfekta exemplar en liten bit från huset och jag plockade gladeligen med dem in.

Jag tycker det är svårt med svamp. Hur ska man veta att man inte stoppar i sig något galet, som polackerna som sprang omkring nakna på en camping härom året? Soppar brukar vara säkra. Man kan förväxla Karl Johan med gallsopp, men sätter man tungan till den senare smakar det så bittert att man förstår att den inte passar i någon smarrig höstgryta.

Nu har vi tio 200 g-påsar förvällda Karl Johan-tärningar till framtida bruk i frysen. De stolta fjällskivlingarna tärnade jag och stekte länge i smör, salt och peppar, innan jag blandade ner dem i basmatiris som piffats med schalottenlök, svampbuljong och lite svart lyxris. Den ”risotton” gick inte av för hackor. Svampens Rolls Royce visade sig kunna fylla sina skor.

Det sägs att mer svamp är på ingång. Vi får väl se. Skulle det vara så ska jag ta mig an den med glädje. Kanske vågar jag mig på att torka en omgång?