Makens mormor Britta stickade dessa vackra vantar till mig då mitt förra par hade stulits i en bokhandel i Philadelphia. Detta par har aldrig varit riktigt lagom tyvärr, men jag har använt dem ändå. Nu är de håliga tummarna stoppade och vantarna har givits bort till en mycket glad dotter.
Själv har jag äntligen tagit mig för att mönstersticka ett par vantar. Ja, eller jag har åtminstone stickat början på en tvåfärgad vante. Det här projektet blir spännande. Det osar i mitt huvud kan jag säga…
Jag vill önska dig ett fint slut på 2020 och ett riktigt bra 2021! Vem vet vad detta år för med sig?
Sockervaddsludd och krinolinfluff, Pasteller som tar plats och fyller sinnet med ro Vi bidar vår tid Väntar på det nya, kanske något magiskt rentav, Medan tiden rinner Stunden fångas av ivrigt greppande fingrar som samlar på minnen Nu. Nu. Nu.
Ett nytt år
Vi skriver bokslut och väver drömmar För dagar som ännu ligger framför oss Och så går livet
Nu är vi alltså här igen. Hur är det möjligt? Jag lägger ett år bakom mig och välkomnar 2021 med öppna armar. Det visade sig att disciplin var ett perfekt ord för 2020. Det är bara mitt fel att jag inte riktigt tog det till mig och gav det en chans. Det är som det är med det, så därför släpper jag och går vidare mot nya utmaningar!
kon·takt [‑tak´t] substantiv ~en ~er 1 förbindelse; beröring; bekantskap 2 elektrisk anordning för förbindelse mellan ledningar – De flesta sammansättn. med kontakt- hör till kontakt 1.
Jag har flera gånger berättat om hur det gått till för mig att välja mina årsord. Jag har läst, lyssnat på tal, letat och fått till mig de här orden. Jag har vävt in dem i mitt liv, men trådarna har varit av väldigt olika kvalitet. Det visade sig att disciplin av alla ord tyvärr visade sig vara motsvarande något slags billig fiber. När jag tittar på listan längst ner i detta inlägg ser jag att de ord som lämnat bestående förändringar i mig är kärlek, lyfta, reach, vårda och bygga. Det visar ett mönster som jag inte riktigt har sett innan. Varannat år verkar jag anstränga mig lite mer, förutom 2015-2016 då jag slappade i två år på raken. Efter den insikten känner jag mig lite extra pepp på kontakt!
På julaftons kväll kände jag mig så nöjd och glad, tacksam över att vi fick en fin dag trots att det inte riktigt blev som planerat. Jag plockade fram min tacksamhetsdagbok och där och då visste jag vilket mitt nya ord var. Jag skrev också ett ”brev” som jag på juldagen skickade ut till några familjemedlemmar och vänner. Jag bad dem kort dela med sig av vad de tänkte då de hörde ordet kontakt. Vilket smart drag det visade sig vara! Jag har fått så fina, kluriga och hjälpsamma svar som också har gett mig uppslag till hur jag kan göra kontakt till mer än ett ord.
Inte helt oväntat kom flera av mina musikintresserade vänner med det uppenbara ”ledmotivet” Banankontakt av tredje graden.
https://youtu.be/MMvjEFouGVY
Jag har känt grooven i denna fantastiska klassiker, men har ändå bestämt mig för ett annat ledmotiv. Jag älskar verkligen tolkningen av Euphoria som elever från Adolf Fredriks musikklasser och Manillaskolan gjorde tillsammans med Loreen 2013, året efter Loreens vinst i Eurovision med samma låt. Jag drar paralleller till språk, något som är otroligt viktigt i kontakten mellan individer. Min morfars mor Anna Sofia Hansson Forsman var ”dövstum” och skickades iväg för att lära sig teckenspråk och läsa på läppar. Hon blev döv av sjukdom, gifte sig så småningom med en hörande man och fick fyra hörande barn. Jag har alltid fascinerats av Anna Sofias historia och att lära känna henne bättre kommer att bli en del av hur jag arbetar med kontakt. (Fun fact – det svenska teckenspråket erkändes 1981 som dövas officiella språk i Sverige och har samma status som ett minoritetsspråk.)
Något annat som jag räknar med att få gjort under 2021 är att uppdatera min adressbok. Jag ska rensa min telefonbok rätt rejält och uppdatera den, men kommer också att skaffa en fysisk ”julkortsadressbok”.
En av mina vänner delade med sig av sin första kontakttanke, Michelangelos kända konstverk Adams skapelse från Sixtinska kapellet:
Jag är intresserad av kontakt mellan människor, hur vi bygger relationer och utvecklas tillsammans med andra. Fysisk kontakt innebär inte nödvändigtvis närvaro och vi kan vara närvarande utan att befinna oss på samma ställe. Har vi inte lärt oss något annat så har nog de flesta i alla fall fått uppleva detta under 2020.
Med det sagt lämnar jag nu disciplin åt sidan trots att vi har några dagar kvar på denna sidan nyår och välkomnar kontakt in i mitt liv! Har du tagit dig an tanken på ett ledord för 2021? Ger du nyårslöften? Eller innebär tanken på ett nytt år stress för dig?
2009 ordning 2010 kärlek 2011 skapa 2012 lyfta 2013 förändring 2014 reach 2015 fearless 2016 fortsätt 2017 vårda 2018 nu 2019 bygga 2020 disciplin 2021 kontakt
2020 blev inte precis mitt bästa ”ett litet ord”-år någonsin. Jag kände så starkt för DISCIPLIN, tänkte att det verkligen var rätt. Jag kan inte annat än att säga att disciplin hade varit att föredra i år, men jag har ju inte direkt implementerat detta ord som jag borde för att det skulle ge den effekt jag hade tänkt mig. Eller effekt och effekt, jag kände i slutet av förra året att jag hade både styrka och motivation att ta till mig ett så starkt ord. Med tanke på vad som sedan hände när coronaviruset tog över hade det varit rätt smart av mig att koppla disciplinen i allt som försiggick runt omkring mig. Då hade detta kunnat bli till mitt bästa årsord någonsin.
När jag nu loggade in på Pinterest insåg jag att sist jag var aktiv här var för precis ett år sedan då jag började samla till en hel ”anslagstavla” med disciplininspiration. Jag kom inte längre än såhär. Bättre gick det med mitt enda stora disciplinprojekt, nämligen ”En bok om dagen”. Det var faktiskt något av det roligaste jag har gjort i projektväg, kanske just för att jag hade disciplin nog att föra det hela vägen i hamn. Jag inser att jag borde ha ett liknande projekt kallat ”Läs alla olästa böcker i högen på sovrumsgolvet” innan mitt nya ord tar över på nyårsdagen.
Jag har inget att skylla på och jag ger inte upp konceptet med att välja ett ord. Sanningen är att jag redan har ett nytt. Det kom till mig på julafton och kändes så självklart att jag inte ens övervägde att kika runt lite innan jag bestämde mig. Just nu håller jag på att lägga grunden till hur jag ska ta mig an detta och har provat en lite annorlunda angreppsteknik i år. Vi får väl se vad det leder till.
Med detta ber jag mig själv om ursäkt för att jag inte lät DISCIPLIN ta så stor plats i mitt liv som jag borde ha gjort. Men så är det. Ibland går det upp, ibland går det ner. 2020 var inte direkt innehållslöst. Kanske har jag undermedvetet ändå haft bättre disciplin än jag hade haft utan mina funderingar om vad disciplin innebär för mig. Jag har jobbat hårt och klarat av en hel del spännande utmaningar. Kanske hade jag inte nått dit jag befinner mig nu utan DISCIPLIN i handen? Vem vet? Inte jag i alla fall. Jag vet åtminstone att jag har några dagar på mig att knyta ihop säcken. Samtidigt ger jag mig själv en klapp på axeln. Jag lutar mig på mina kusiner som har utfört ställföreträdande disciplin åt mig. Tack till er, godingar!
Tänk, vilket år 2020 har varit. Man kan säga mycket. Det var ett smidigt år rent siffermässigt, lätt att komma ihåg onådsåret 2020 då coronaviruset tog över delar av världen. Jag undrar verkligen hur vi ska förhålla oss till detta framöver. Är du intresserad av att sluta ”gå på” medias rubriksättning (deras uppgift är kanske inte helt neutral om man säger så) kanske du vill läsa SCB-statistiken över antal dödsfall per dag mellan 2015 och 2020. Slutet på året är inte uppdaterat än, men här finns mängder av information.
Jag har två bekanta som vad jag vet har dött av Corona. Den ena var multisjuk och den andra var gammal. Två bekanta har fått stora delar av 2020 förstört och kommer kanske inte helt att återhämta sig efter Covid-smittan, men främst är det lång tid i respirator som gått hårt åt deras kroppar. Tre personer har dött av Covid-restriktioner. En inställd operation, två var så rädda för coronaviruset att de inte sökte hjälp på vårdcentralen som de hade behövt. Mängder av småföretag och butiker har gått i konkurs. Kurser och utbildningar är proppfulla, men hur håller de vid en kvalitetskontroll? Det pratas om Coronabebisar, men hur står det till med alla ofrivilliga singlar och dejtingvärlden? Ensamheten? Mind har utökat sin verksamhet i år, trycket är stort på självmordslinjen till exempel. Efter vår härliga Zoom-julfest med släkten igår kan jag säga att den ju inte hade blivit utan coronaviruset, så allt är inte bara mörker.
Nu är frågan vad vi ska göra framöver. Hur går vi vidare? Influensor kommer att fortsätta spridas, flera olika stammar dessutom. Jag har läst otaliga artiklar om vårt ansvar för att vården inte ska överbelastas. Gäller det bara intensivvårdspersonal, eller gäller det även andra avdelningar framöver? Vad blir nästa ansvarsområde? Att se till att gå ner i vikt för att hjärt- och kärlsjukdomar tar för många liv? Alla cancerfallen? Och hur blir det med skattemedlen som ska bidra till vårdpersonalens välförtjänta löneökningar nu när så många privata aktörer inte bidrar till skattkistan?
Det svenska Samhället är byggt på att det räknas med att alla är solidariska och drar sitt strå till stacken. Ger Staten en rekommendation följer man den. Säger Staten att det är bra att bebisar mår bättre hos en utbildad pedagog än hos föräldrarna är det så. Säger Staten Hoppa! så hoppar de flesta. Går allt åt skogen går det alltid att ropa ”Det är Samhällets fel!” Är det något vi kan vara säkra på är att det är någons fel. Vi är kollektivistiska individualister, finner ro i att göra som alla andra och samtidigt tro att vi är så speciella. Ja, eller så har det iallafall varit i mångt och mycket. Jag har en känsla av att mycket har dragits till sin spets under 2020 och att vi kommer att se både fantastisk utveckling och illaluktande dynga i coronavirusets fotspår. Vad tror du?
De senaste dagarna har vi mest julat på alla sätt och vis. Det lagas mat, smälts choklad, slås in julklappar och besöks så coronaanpassat det nu går. Jag önskar att dygnen var längre, avstånden kortare och medlen större, men vi gör vårt lilla så gott vi kan. Denna december har inneburit flera dödsbud på nära håll. Inga på grund av Corona, däremot ett delvis pga rädsla för att smittas av Corona, och så de som förlorat någon tidigare under året och nu ska igenom första julen utan…
Dotterns födelsedag firades på traditionellt vis i efterskott då storebror också var på plats. Dumplings med räkor- och fläskfyllning stod på menyn då dumplingfabriken hade jobbat klart. Jag försökte mig på göra egna med risdeg, men det blev äckligt. Det slutade med att jag slaktade färdiga dumplings och bara åt fyllningen doppad i den goda såsen.
Så fina degknyten! Degen är enkel och snabb att göra. Vetemjöl, lite salt och hett vatten knådas snabbt ihop till en lättarbetad deg som dock måste hållas fuktig så länge man jobbar med den.
Makens och dotterns pepparkakshus blev ”sådär” i år. De testade lite väl många nya tekniker på en gång för att kunna utröna vad som var orsaken till de olika problemen. Vi letar dock fortfarande efter den ultimata pepparkakshusdegen, en som inte blir mjuk! Kanske är det helt enkelt svårt då vi bor på en ö och luftfuktigheten oftast är väldigt hög?
Årets nytillskott på gottebordet: barnens favoriter snickerskakor som skars upp i ”pralinbitar”.
Vilken skillnad det blir då jag fotar direkt i messenger mot då jag använder hela kamerans funktion! Mycket sämre kvalitet. Ibland glömmer jag hur mycket jag verkligen gillar min telefonkamera, men faktum kvarstår. Jag saknar att fota med min digitalkamera! Halva min fotolust försvann då Photoshop inte längre var ett alternativ för mig. Jag vägrar Adobes ”betala för det här i all evighet och om och om igen”. Min extrasyrra har tipsat om en annan produkt, Affinity, som är lika bra och bara har en engångskostnad. Ska ta tag i det där efter jul…
Sista stoppet för dagen blir vid årets gigantiska Mozartkulor. Bästa godiset till jul, särskilt med Valrhonachokladblandning att doppa dem i! Och så dagens bästa tips. Les choristes (Gosskören) är en av mina favoritfilmer någonsin. Bästa sortens gråtknark. Jag ogillar starkt ett YouTube med tusen reklamavbrott, men förstår ju att det varit på väg dit länge. Den här konserten är väl värd att lyssna på trots att jag varken förstår franska eller orkar med reklamavbrotten. Och har du inte sett filmen måste du ju se den!
I dessa saffranstider vill jag bara påminna om den fantastiska rätten paella. Dottern önskade sig det till födelsedagsmiddag. Lite råddigt att laga själv med så många olika moment, men det gick bra. Nu är jag inte spanjorska och vet inte vad som gäller för en riktigt riktig paella. Jag följde därför ICA:s version, men vinkokade frysta blåmusslor istället för att använda burkmusslor. Jag uteslöt också paprika, men bara för att jag glömde, hehe. Det blev ändå supersmarrigt.
Igår dåsade jag in i sömnen, låg i ett lulligt lalaland och fick den där känslan av overklighet och att jag svävade ovanför sängen. Jag gillar den känslan mycket bättre än den då jag vaknar med ett ryck efter ett upplevt ”fall” precis innan jag somnar. Dagen var full av härlighet och sorg i en märklig blandning. Allt mellan att följa med en sörjande vän för att uträtta ärenden på stan till att vara med på en riktigt rolig Zoomavlutning med kören och fästa sista tråden i sockorna jag har stickat till vinnaren i Trettio Tacksamma Dagars utlottning.
Min svägerska frågade om min julkänsla fortfarande är ”svärtad” av att mamma dog mitt i adventstiden 2017. Vi hade begravning den 22/12 och vi barn firade sedan jul tillsammans i Bredavik med våra familjer. Det fick bli ett slags sammanfattning efter det märkligaste året i mannaminne. Barn i spänd förväntan, vuxna i absolut sorg, utmattning och lättnad. Det gick att ta på känslorna den där julaftonen. Men har detta svärtat min känsla för julen? Nej, faktiskt inte. Kanske för att julen var så otroligt viktig för mamma och hon njöt av allt som tillhör in i det sista.
Nu har jag två kära vänner som har förlorat sina nära den senaste veckan. Den ena chockartat oväntat, den andra efter lång tids svår sjukdom. Den surrealistiska situationen tillsammans med allt det praktiska som samtidigt ska fixas, nej, det är ingen situation som jag önskar någon. Finns det något jag hade velat kunna fixa är det att läka bort den närmaste månaden, men detta måste de gå igenom själva.
Dessa vackra stilleben har min syster gjort. Jag njuter av skönheten och påminns om hur viktigt det är att jag fyller mitt sinne med sådant som är vackert. Trädet tackar jag däremot vår skapare för, där är hon inte inblandad.
Jag tyckte så mycket om den här betraktelsen av Josefin Holmström. Den lyfter hur svår balansgången mellan sorg och glädje kan vara under julen. Jag känner verkligen igen mig i det hon skriver och tänker att du kanske också kan hämta tröst i den?
