04 apr

Uppgradering till nedgradering.

Igår morse fick jag meddelande om att det fanns en uppgradering till datorn tillsammans med en fråga om jag ville starta om datorn på en gång eller vänta ”till inatt”. När jag hade bloggat klart hade jag inget annat som skulle göras där eftersom jag inte skulle jobba, så jag passade på att starta om och förväntade mig sedan att allt skulle sköta sig självt. Så blev det nu inte. Eller jo, datorn startade om sig och uppenbarligen hände något i processen. Jag sitter nu nämligen med en dator lika seg som hade vi kastats 25 år bakåt i tiden då livet bjöd på ringande modem som krävde ett tålamod lika stort som en gammal siciliansk nonnas barm… Jag har startat om datorn två gånger till och kollat om disken möjligtvis blev proppfull, men jag kan inte se några tecken på det. Får börja dagen med support från it-avdelningen (maken) och se om detta är något jag behöver leva med.

Att förvänta sig en uppgradering men få en nedgradering är något av det värsta jag vet. Detta trots att jag verkligen lever ett liv där tacksamhet är ständigt närvarande. Mitt liv är ett liv där jag inte behöver så många nyheter för att vara nöjd, ett liv där jag kan lyssna på en låt 27 gånger utan att tröttna, ett liv där jag utan problem äter en favoriträtt tre dagar på raken, ett liv där Elizabeth George-bok nummer tretton intresserar mig (nästan) lika mycket som den första boken gjorde… Det är ett liv utan krav på en massa uppgraderingar, men så behöver jag inte heller bli besviken särskilt ofta.

Den senaste tiden har jag hört andra vara besvikna över sina uppgraderingar. En väninna gjorde en korrigerande ögonoperation med laser för nästan ett halvår sedan, men alla problem som följt med den gör att hon känner sig besviken och ångrar operationen. Jag lyssnade på en podd där det talades om att vilja ha någon lyxig pryl och införskaffa den. Om prylen sedan hamnar i var kvinnas IG-flöde känns glädjen inte längre lika stor och uppgraderingen blir till en besvikelse. Väninnan som var nöjd med sin uppgradering av man insåg att bytet slutade vara spännande efter ett tag, men nu fanns hela problematiken med ”mina och dina barn” som nytt problem lagt till livspusslet. Uppgraderingen visade sig vara en nedgradering…

Det verkar som att jag får vänta in lösningen på detta problem, men det ska nog bli bra. Även nedgraderingar lär man sig leva med om man måste.

17 sep

Om sådant som inte blev.

Igår skickade en vän från Utah ett klipp från Salt Lake Citys nya flygplats. Det är inte utan att det stack till lite. I dagarna skulle maken och jag ha flugit till Seattle för att sedan bila ner längs Oregons kust och avsluta turen i Salt Lake City för att fira min 50-årsdag och sedan flyga därifrån. Så var planen i alla fall precis i början av året. Sedan kom coronaviruset. Och bränderna i Oregon.

För några dagar sedan skickade min syster bilden på Carina Bergs nya neonskylt. Jag brukar säga ”det är som det är och det blir som det blir” när saker och ting skiter sig, men det här är ju ännu mer träffsäkert! Det är det jag försöker ta till mig när jag nu sitter här och känner mig lite besviken. Jaja, men nu blev det så.

Ps: Jag fick ett mejl från VisitBritain med ”dröm och planera för när coronaviruset inte längre regerar”, typ. Den här länken till brittiska hotell fick mig att dregla lite. Dessutom fick jag tillbaka mitt irländska arv när Ancestry uppdaterade sina DNA-profiler. Jag VET att jag har ett särskilt band till Irland, men vem det kom ifrån och när har jag ingen aning om.