Jag älskar att få reda på mer om mina rötter. Detta fina foto skickade min mammas kusin från USA igår. Jag hade aldrig sett det. Min, enligt många, världsbästa morfar Kalle och hans tre vackra systrar. Fotot togs antagligen i samband med deras pappas begravning.
Här kommer ett gäng andra bästisar. Fotot togs 1984 och hängde i en stor guldram hemma i Spjutsbygd. Någon gång under årens lopp förlorade det sin ram och råkade ut för ett och annat missöde. Nu har jag försökt laga det så gott jag kan. Det behövs lite Photoshopläkande också. Ja, och så får vi väl photoshoppa in yngsta syrran som inte föddes förrän åtta år senare.
Nu har det verkligen vänt! Ljuset är på ingång igen… Igår var maken och jag ute på en promenad och kunde konstatera att det värsta mörkret börjar ge med sig.
Det har regnat en hel del nu i januari, men det är inget jag sörjer. Vi har haft väldigt torrt i flera år, så den här påfyllningen var välbehövlig. Nu har vi bara ”under normalt” i våra stora vattenmagasin istället för krisläge. Regnar det ännu lite mer, eller snöar, så reder det sig.
Däcken påminner om båtar, sol och lata dagar i semesterparadiset som vår ö är för så många. Jag önskar verkligen att saker och ting reder sig med det här coronavirusets framfart. Idag dog Lars Norén i sviterna efter Covid-19. Riskålder och allt det där, men det påminner ju om att viruset finns kvar och härjar. De flesta av oss lever numera anpassade liv. Jag tror vi knappt märker själva riktigt hur mycket som egentligen har förändrats. Människan är en anpassningsbar art!
Eftersom allt går i ett och liksom rinner ut och in utan att vi riktigt vet vilken dag det är har jag bestämt mig för att det är dags att fira. Förra året firade vi 2×50, ett bröllop och en student, så det skulle bli hemskt tomt om vi inte fick till något alls att lyfta lite extra. Min syster har lite bloggkris och skyller det på att hon hållit på i tio år. Med anledning av det började jag fundera över mitt eget bloggande. Jag har letat allt jag kunnat för att hitta mitt första blogginlägg och nu har jag lyckats! Den 25 mars 2006 lade jag upp ett av de hela två inläggen som blev publicerade i den bloggen. Med anledning av detta tänker jag fira femton år som bloggare på årsdagen. Jag ser ingen anledning till kris i detta läge och kommer att fortsätta (och emellanåt säkert ifrågasätta huruvida jag ska fortsätta eller ej).
Det växer ingen mossa på rullande stenar sägs det. Kanske är det dags att jag uppdaterar något här i bloggen, ser till att ha bättre anpassade kategorier som jag faktiskt använder (vissa av dem får jobba väldigt sällan). Alla mår bra av lite förändring ibland! Lev väl, min vän. Må du hitta det som för dig framåt.
Det känns som att jag har sorterat foton, scannat, beskurit, konverserat via sms med diverse släktingar och rotat i gömmorna i flera dagar. Riktigt så är det inte. Jag har gjort annat också. Min syster kom hit igår så vi kunde jobba på det projekt som varit igång ända sedan våra föräldrar gick bort. Deras foton har delats upp till respektive syskon och deras familjer, men alla ”släktbilder” som är lite mer allmänna har legat i en låda för att ”tas om hand någon dag”. Sådana dagar kommer aldrig om man inte gör något åt det och det var precis det vi alltså gjorde igår. Jag är mer än lovligt snurrig nu, men det finns ett system. Mammas släkt, fars släkt, vår familj, dokument/papper. Jag ska lägga upp allt med någorlunda bra beskrivningar i mappar på Dropbox så att alla fastrar/farbröder/mostrar/morbröder/kusiner kan få tillgång till allt som de vill ha. Originalen har vi kvar på lämpligt ställe, i vårt fall i en damm- och odjurssäker låda.
Vem har rätt att styra över ett släktbibliotek? Jag tycker det är så tragiskt när folk bara slänger foton utan urskiljning och tar gärna emot om någon vill bli av med sina, oavsett var de kommer ifrån. Vissa foton har absolut inget värde. Vackra solnedgångar i all ära, men är man inte proffsfotograf eller var med själv så är de rätt trista på foto. Alla bilder med okända människor utan dokumentation är också tråkiga om de inte håller samma klass som typ Marilyn Monroes kjolbild, den där kjolen blåste upp så där snajsigt. Jämna födelsedagar med blommor tycker jag är urroliga, men det är svårt att se skillnad på 60, 70, 85. Nu är den (troligen) sista utrensningen är klar blir det förhoppningsvis lagom många historiskt viktiga foton som kan lämnas över till kommande generationer.
En rolig bild med mammas kusin Britta, moster Inga, moster Elin med sin dotter i knät och så hux flux faster Hedvig. I andra familjer hade det inte varit konstigt, men eftersom mormor kom från Sturkö och morfar från Umeå var det sällan deras släktingar befann sig på samma ställe.
Hur gör du med digitaliseringen? Moln? Sticka? Extra hårddisk? DVD känns ju rätt förlegat… Eller finns det ingen digitalisering? Vem har isåfall alla släktens fotoalbum? Finns de överhuvudtaget kvar? Har du då fotoalbum med bilder på en massa folk som du inte känner igen, eller bara kan gissa vilken släkt de tillhör?
Min fina gamlafarmor, mammas farmor Anna Forsman. Alltid stilig, troligtvis med hemsytt på sig. Jag vet att min syssling har några plagg som hon sytt. Jag tror inte morfar var särskilt intresserad av sin mammas husligheter, men det finns åtminstone en julbonad som hon broderat här hemma.
Nu är det dags att sova. Helgen är osedvanligt upptagen. Annars går mest dagarna i sakta coronamak, så jag fick påminna mig om att jag faktiskt har en tid att passa. Innan jag stänger ner måste jag tipsa om denna synnerligen trevliga aktivitet! Ens rötter är inte oviktiga och tyvärr blir man ofta intresserad först då de som skulle kunna berätta börjar bli få till antalet. Hoppas att du också har släktingar som kan hjälpa dig!
Jag vet inte riktigt vad som hände igår, men jag lyckades med hjälp av min axel radera alla mejl i min inbox på telefonen från 2017 till nu. Fråga mig inte hur det gick till och vart alla mejlen tog vägen, för jag hittade dem inte i soptunnan när jag så småningom upptäckte misstaget. Som tur är brukar jag sortera viktiga mejl på datorn mer eller mindre varje dag (företaget, personligt, viktigt, osv), så egentligen var det jättebra att det här hände. Jag kände mig rent lättad efter att helt maniskt ha suttit och fixat ”resten” i flera timmar mitt i natten.
Jag blev faktiskt så inspirerad av den ofrivilliga rensningen att jag tog itu med den här bokhyllan som jag tänkt ordna upp i flera år. Något förefoto blev det inte, men såhär såg det ut då det var färdigt. Jag har slängt skräp, organiserat släktforskningen, lagt ett fåtal grejer i hallen för vidare transport ut till ladan, organiserat böckerna åtminstone lite efter ämne och hemfallit åt ändlös nostalgi. Fler böcker ska byta plats med sådant som står i sovrumshyllan, men det blir ett projekt för en annan dag. Tänk, vad befriande det är med en riktigt rejäl rensning!
Jag hittade detta fina kort på farmor, faster, fars faster, far och farbror. Vilken underbar bild! Detta är alltså min fars första föräldrahem. Det revs för att ge plats för ett modernare hus på 40-talet. Det är så roligt att min faster och farbror har rustat upp det riktigt fint för att bosätta sig där permanent. Min envise lille far – jag ser verkligen hans personlighet i detta korta ögonblick! Jag påmindes återigen om hur viktigt det är att vi dokumenterar både med text och bild. Bilden lade jag upp i släktforumet på Facebook och fick där rätt svar på vilka som är avporträtterade. Det visade sig att jag hade gissat rätt på alla utom fars faster, men mina barn hade antagligen inte känt igen någon. Oj, vad jobb jag har framför mig!
Jag använder numera bara min telefon då jag fotograferar. Det finns flera fördelar. Framförallt har jag alltid telefonen med mig och jag får inte ont i nacken av att bära omkring på den. Dagens telefonkameror är så mycket bättre än de var för bara några år sedan. Jag skäms nästan över hur mycket min telefon kostade, men den valdes just p.g.a. kameran. Jag har kunnat fotografera detaljrika och fina bilder i svagt kvällsljus, jag gillar porträttfunktionen som gör att jag kan ta bilder med ”suddig” bakgrund och även om jag filmar långa sekvenser räcker batteriet hela dagen. Kameran har dock vissa tillkortakommanden.
När jag skulle fotografera mitt supergoda iste igår hade kameran svårt att hålla koll på vad som var vad. Kolla lite mer noggrant på bilden här ovanför om du inte redan hade upptäckt vad som är fel…
Porträttinställningen klarade alltså inte att hålla koll på var glaskannans gränser slutade. SÅ rolig effekt! ?
Även blommor är svåra att fotografera i porträttläget. Såhär vacker är min dahlia Totally Tangerine idag. Som du ser förstår dock inte telefonkameran djup på det sätt som ett härligt 50-objektiv, så rätt vad det är ser man fasaden på huset klart istället för suddigt som på resten av fotot. Jag kan konstatera att jag får hålla mig till riktiga porträtt och objekt som inte är för smala om jag ska fortsätta använda porträttinställningen. Och det ska jag! Hur använder du din telefonkamera?
Jag gick en runda igår för att ta in allt det vackra efter de sista regndropparna. Nu ser det klent ut med regn framöver, men jag hade gärna sett att det hade regnat några dagar för att låta allt ta igen sig. För semesterfirarna förstår jag att det är annorlunda. Regnet kom inte åt inomhus såklart, men den här lilla knoppen från min brors pionbuske slog ändå ut. Det är alldeles fantastiskt och jag hade gärna sett den i vår trädgård! På annat ställe i huset står en av min andra brors pioner, vacker också den. Jag gillar trädgårdsblommor som också kan flytta in!
Himlen är aldrig vackrare än direkt efter regnet. Ljuset är förföriskt och det doftar så gott! Solvarma, regnvåta impregnerade stolpar, det är det allra bästa.
Blomsteräng till 1m² satt i välgödslad jord i en genomrostig skottkärra ser ut såhär i ett mellanläge. Det är trångt om saligheten. Jag hoppas att både bina och jag får stor glädje av blomster och att det inte bara blir en massa oätlig sallad. Jag var rädd att regnet skulle slå ner bladen, men de klarade sig bra.
Hur gör man om grannens fläder hänger ner i perfekt plockhöjd på min sida stenmuren? Är den min då? Jag får nog prata med grannen om det.
Det blev rätt många tomater till slut ändå, hehe. Längst fram står några småplantor som blev över hos en vän. Jag håller på med icke plågsamma tomatförsök för att se vilka betingelser som verkar vara bäst. Testar lite olika gödsel, murarhink, friland, olika tillgång till sol. Det blir spännande att se om de hinner ta sig och hur mycket frukt de ger.
En av tomatförsöksplantorna är den första att bjuda på frukt. Plantan är kanske inte så stor, men det är blommorna och två små tomater är redan på plats! Verkligen spännande…
Som jag berättat innan blev våra tomater svårt angripna av sorgmyggor i ”inomhusväxthuset”. Nu har jag lärt mig att man kan sterilisera jord i ugnen och nästa år kanske vi ligger ett steg före igen. Efter allt möjligt gullande med allehanda gödsel är plantorna nu kraftiga och starka och jag hittar blommor på de allra flesta. Nej, nej, jag ropar alls inte hej! Det är bara roligt att vi kommit såhär långt.
Titta noga på dahlian längst fram. Det är förstås inte mycket att titta på. Detta var min minsta planta till att börja med. Liten och nätt med ett vackert, lilagrönt bladverk. En dag såg jag lite hål i bladen. Sprayade med såpvatten utan att veta vad som var orsaken. Fler hål nästa dag och dag tre var plantan i princip uppäten. Först då slog det mig att några av plantorna på trappan blev utsatta för det här förra sommaren av TVESTJÄRTAR. Och visst dolde det sig en tvestjärtskoloni under krukan. Aaaaargh! Dahlior är tacksamma på så sätt att de fortsätter leverera sommaren lång. Nu hoppas jag att de omplacerade krukorna ska få stå ifred från marodörer. Det spelar ingen roll att det här var rea-knölar. Jag vill få många, vackra blommor i sommar!
Den övre radens pelargoner fick flytta ut lite senare och är också mycket klenare. (Där fick jag till det!) De två nedre raderna har knoppar, nyutslagna eller på gång, nästan allihop. De mår verkligen bra på sin lilla trapphylla. Så fin den ska bli när den blir grön!
Den här bilden säger väl inte mycket mer än att luktärterna är på gång. Jag ser inga blommor än, men det verkar ändå som att de trivs ganska bra i sina byttor! Min systers har blad stora som dasslock trots att de står i mindre kruka, men det här är som sagt ett riktigt blåshål. Jag tror faktiskt inte att vårt ”mikroklimat” är zon 1 just här hemma hos oss.
Med det är fotobombningen slut för den här gången. Jordgubbarna är skyddade från fåglarna med nät, men uppenbarligen gillar sniglarna dem. Jag vet uppriktigt sagt inte om jag orkar ta kampen och gå ut och klippa sniglar om kvällarna, men kanske är det värt det? Jordgubbarna är hur som helst hur goda som helst. Det är stor skillnad på smak på svenska gubbar som inte blivit övervattnade!
Igår var jag hemma hos fars kusin med anledning av en kommande bodelning. Kusinen har somnat in och därmed har en av grenarna i släktträdet nått vägs ände. Jag hamnade framför fotoalbumen, som vanligt, och sörjde det faktum att det bara fanns ett fåtal anteckningar. Påminnelse till oss alla: bilddokumentation behöver kompletteras med text!
Hur kände de egentligen för varandra, de här systrarna Johansson/Aronsson? De umgicks åtminstone ofta med varandra vad det verkar, dessutom under emellanåt trevliga omständigheter. Jag önskar att jag kunde ha fått vara en fluga på väggen. Från vänster till höger ser du Ester, farmor Nanna, Edit, Lilly, Elna och Sabina. Både ”moster Lilly” och ”moster Sabina” hade barn som inte fick några barn, så det tog stopp på minst två ställen. Å andra sidan fick farmor sju barn och 26 barnbarn, så det kompenserar kanske.
Igår hängde jag med min faster och farbror, mycket trevligt, och imorse skickade en annan faster följande vers:
Jag är glad över att kunna ha en god relation till så många av mina släktingar. Det är en ynnest att kunna förstå var man kommer ifrån på lite olika plan. Och jag vet att vi är flera som njuter av och är tacksamma över regnet som fallit de senaste dagarna. Lev väl!
