Idag är det sex år sedan Far somnade in, kilade vidare, drog sitt sista andetag, nådde fram till de gröna ängarna där han fick vila. Han finns inte längre med oss här på jorden. Detta är något vi måste leva med och även något som jag faktiskt lever med utan att ifrågasätta det. Så blev det, helt enkelt. Att jag var tvungen att dubbelkolla hur många år som förflutit sedan 2017 är ett säkert tecken på att tiden har gått. Jag är glad över att inte ha stått stilla under de här åren och jag är även tacksam över att den här oönskade händelsen gett mig ett rikare liv i den mån att jag har fått en annan förståelse för vad döden innebär i en människas liv. Att döden går att hantera på så många olika sätt. Att döden är sorg och saknad, smärta och ren ilska. Att döden är oundviklig, men att en människa inte ”tar slut” efter denna. Att döden kan ge lättnad och ljus. Att döden kan lära en ödmjukhet inför det som är större än en själv. Att döden kommer med ifrågasättanden av olika slag. Att döden kan föra samman och knyta ihop. Att livet är villkorat, att det i livskontraktet inte går att undvika döden. Hur vi sedan använder all denna kunskap är upp till var och en. Om vi vill sitta och räkna ner och vänta på det oundvikliga. Om vi vill, eller orkar, leva som att varje dag var den sista. Vissa lever i ödmjukhet inför livets skörhet, andra utmanar denna skörhet för att växa. Åter andra låter bara tiden gå och är nöjda, eller missnöjda, med det. Tack Far för allt! Din fysiska närvaro är ofta saknad, inte bara av mig.

Akvarell av min extrasyster J.