Jag sitter i mitt arbetsrum och hör regnet smattra mot fönsterkupans tak. Vi har haft en lång, ruskigt torr period och jag njuter verkligen av tanken på att den törstande naturen får det de så väl behöver. Igår var jag och hämtade mina brorsbarn på fritids och förskola. Förskolläraren berättade att de gick från ”nästan inga barn” på hela sommaren till full besättning, 17 barn, igår. Den här veckan är det dags för mjukstart för vissa skolor och nästa vecka drar det igång ordentligt. Jag lider ibland av stark nostalgi (eller lider och lider, jag hänger mig snarare). I år är det första gången sedan 1993 som vi inte firar skolstart här hemma. Nu är fortfarande sonen som går på KTH här, han åker tillbaka till Stockholm om en vecka, men han har flyttat hemifrån och räknas ändå som sitt eget hushåll. Det känns verkligen konstigt!
Jag ser på detta foto från augusti 2011 och tänker att tio år är en hel evighet och en västanfläkt på samma gång. Våra barn växte upp med att vi åt frukost tillsammans varje dag, i ur och skur. Här laddades det med frukost inför sista året i Adolf Fredriks musikklasser för sonen. E skulle börja i sjuan och S var på väg in i femman. Våra hjärtan sitter runt det stora, röda matbordet i det hem som vi alla trivdes så bra i. Maken hade myror i brallan och hade länge förordat flytt och under det här året fick han med sig de två äldsta på sitt drömtåg. När skolåret var slut hade alla tre barnen fått vara med på AF:s sista luciafirande i Globen, G hade haft grundskoleavslutning och vi gick från plan till handling gällande familjens emigration till USA på cirka tre sekunder. Huset såldes snabbt, skolstarten året efter detta foto togs skedde i Orem, UT nedanför Klippiga Bergen och vi fick några riktigt märkliga och fantastiska år tillsammans innan min mammas palliativa cancerdiagnos fick mig och barnen att flytta tillbaka till Sverige (maken kom så småningom efter). Som sagt. Nostalgi.
Nä, detta var knappast min favorittid i livet. Jag hade några år som bjöd på mycket ofrivilligt, men nödvändigt och karaktärsdanande, jobb med mig själv. Vissa fnyser åt åldersrelaterade kriser, men jag får ändå kalla det en riktigt rejäl fyrtioårskris. Jag känner att jag vill klappa mig själv på axeln, krama om hon som var jag riktigt ordentligt och även skänka tröst och hopp. Det kändes rätt eländigt runt tiden då detta foto togs och värre skulle det bli innan det sedan blev bättre. Men det blev bättre! Riktigt bra till och med. Somligt önskar jag faktiskt att jag hade sluppit, men samtidigt är jag så tacksam över den person jag nästan bokstavligt blev täljd till. Det är som att jag kände kniven forma mig i realtid. Hon som är jag idag har mjuka, lena former också runt kvistarna i det råmaterial som var jag då jag kom till jorden. Finns det något jag vill bidra till i världen så är det att ge mina yngre medmänniskor hopp om livet. Ja, det suger ibland, och det är svårt, men glädjeämnena är många! Och som TT en gång lärde mig: This too shall pass (det här går också över).
Jag ber om ursäkt för en trädgårdsskitig fot med ”bonnabränna”, men jag måste ta en stund och skriva om något av det bästa som hänt mig det här året. För några månader sedan nämnde jag kort att jag har börjat gå på lymfmassagebehandlingar. Den första månaden gick jag tre gånger och efter det har jag fått två nittiominutersbehandlingar med några veckors mellanrum. Jag har slutat bedöma alla alternativa behandlingar som ”humbug”, men nog hade jag lite svårt att tro att en speciell sorts massage skulle kunna påverka mig på det här viset!
Förutom de långa proffsbehandlingarna har jag gjort egenbehandling varje kväll innan jag gått och lagt mig. Den här filmen är den bästa jag hittat som ”grundkurs” i hur man kan få igång sitt eget lymfsystem, men när jag kör min runda komprimerat tar det ca 5-10 minuter.
Vad är det då som har hänt? Vi har haft en riktigt het försommar med temperaturer närmare 30 grader vid ett flertal tillfällen. I hela mitt vuxna liv har sådana temperaturer lett till att jag fått riktigt svullna fingrar och ben och det har varit otroligt obehagligt. Det har dessutom sett obehagligt ut. Sedan jag började ta hand om lymfsystemet har jag inte haft några svullna ben! Det är helt otroligt! I fingrarna kan jag fortfarande känna av lite grann, men det syns fortfarande inte, åtminstone inte jämfört med hur det vanligtvis sett ut. För mig är det verkligen ett mirakel att jag en varm sommardag efter många timmar på fötterna inte ens känner någon tillstymmelse av obehag. Detta trots att jag inte har haft på mig några stödstrumpor!
Jag ser fram emot att fortsätta lära känna min kropps behov och att hitta olika vägar till att ge den det som den mår bra av. Och jag säger återigen att jag är ledsen att min mamma aldrig fick möjlighet att prova denna revolutionerande behandling. Den hade kunnat ge henne så mycket bättre livskvalitet! Om du som läser detta befinner dig i närheten av Karlskrona kan jag varmt rekommendera min lymfmassör Nettan Johansson på Tobisakliniken, men jag vet att det finns andra duktiga lymfologer och lymfmassörer runt omkring i Sverige.
Pärlplattan, spretiga flätor och fina klänningen. Oro över kusinen som av någon anledning precis hade tappat sin pärlplatta i golvet. Orediga tänder och fröken Gull-Britts skämt för att lätta upp stämningen. Sex år gammal, men med hela världens tyngd på sina axlar. Snusförnuftig, fördömande och så hemskt duktig jämt och överallt. Varifrån kom den där lilla klumpen i magen, den som matades om hon inte var ”underbar och älskad av alla”? Akta lilla Monica, världen. Ta hand om henne. Låt henne leka och släppa taget om alla andras välmående då och då.
”May the 4th be with you!” stod det överallt igår. (Det här är en Star Wars-grej. Den fjärde maj leker alla Sar Wars-fans med ord och passar på att fira.) När allt nödvändigt var klart igår bestämde jag mig därför att istället för att städa köksskåp ta itu med högen med textilfix som uppkommit sedan sist och titta på film. (Det passade perfekt att plocka fram sista delen i Star Wars-serien, Episode IX – The Rise of Skywalker.) När jag var i Malmö uppmärksammade till exempel min väninna mig om att fållen på kappan hade släppt, vilket jag helt hade missat. Nu är den på plats igen, lagom tills att det är dags att förbereda vinterkläderna för vilosäsong. Filmen fick gå i bakgrunden medan jag klippte, sydde, strök och fållade. Nu har jag bara ett kuddfodral kvar att sy klart, men det fixar jag i eftermiddag då symaskinen ändå står framme.
För att inte bli överrumplad av återkommande ”måsten” är det skönt att ha rutiner. Jag är duktig på att komma på rutiner jag önskar att jag hade, sämre på att upprätthålla dem. Några har dock satt sig:
Måndag – blomfixardag. Då jag bodde hos mamma och far under deras sjukdomstid anpassade jag mig till deras rutiner och tog över vissa saker, som mammas krukväxtvård. Det var en tidskrävande rutin under ceremoniliknande former. Dusch av vissa större grönsaker, plockande av torra blad, gödning, vattning, emellanåt lite såpvattensprej. När mamma väl gick bort satt denna rutin i mig och sedan dess har också jag krukväxtvård på måndagar. Jag kan konstatera att mina växter överlag mår bättre än de gjorde ”förr i tiden”, med all sannolikhet för att de faktiskt får helt andra förutsättningar på det här viset.
Inför ny klädsäsong – genomgång av garderoben. Detta sker oftast i ganska god tid då det är hopplöst att stå utan vettiga skor och kläder då man behöver dem. Jag ser till att rensa ut plagg som inte använts överhuvudtaget av olika anledningar, lagar småhål, lämnar ev. in på kemtvätt, tvättar och borstar stickade tröjor, spanar på sådant som jag saknat under säsongen och vill hålla ögonen öppna efter inför nästa år (att köpa plagg off-season kan många gånger spara mycket pengar), färgar på urtvättade svarta plagg eller färgar om favoriter som jag vill uppdatera. Vis av erfarenhet ser jag till att fixa lagningar/tvätt/färgning och dyl. innan jag lägger undan något.
I slutet av månaden – genomgång av pappershögen. Pappershögen, ja. Jag har en tidskriftssamlare som agerar uppsamlingsplats för ”viktiga papper”. Oavsett hur duktig jag tycker att jag är på att upprätthålla ordning där missar jag ofta erbjudanden, skjuter upp det där som inte är akut och låter somligt vara kvar i tidskriftssamlaren alldeles för länge. Trots att det är en ofullkomlig metod är det en rutin som jag har haft i hela mitt vuxna liv. Pappershögarna har sett olika ut genom åren. Hyresavier, premier vid samlande av barnmatsetiketter, tävlingskuponger, rabattkuponger, tidningsartiklar… Numera sköts det mesta digitalt och pappershögarna är inte lika omfattande, men nog finns det fortfarande grejer att sortera och hantera!
Hudvård och tandborstning – varje morgon och kväll. Det låter, det. Jag har absolut inga rutiner som tar lång tid, men ser till att tvätta av ansiktet och smörja in mig två gånger om dagen. Sedan mina omhändertagna solskador förra året har jag t.ex. beslutat mig för att smörja in ansiktet med solskyddsfaktor varje dag under sommarhalvåret. Mina bästa hjälpredor för detta är vanliga tvättlappar i frotté, vatten och rengöring, fuktcreme och som sagt solskydd. Inte tror jag att det påverkar särskilt mycket, men jag finner det nästintill meditativt att utöva denna egenvård.
Lymfdränage – varje kväll. Detta är en blixtny rutin som jag kan se mig själv hålla på med så länge jag lever. Detta har inneburit ett lyft för mig. Så skönt att slippa mycket av svullnaden jag sett som något ofrånkomligt så länge jag haft detta problem.
Promenad – varje dag, men inte i ur och skur. Jag gillar verkligen inte att promenera i regn, men annars så!
Det finns säkert fler rutiner jag inte skrivit här, både sådant som är allt för självklart och sådant som jag glömt bort. Vilka rutiner har du? Är de bara av godo?
Jag brukar skriva om olika vägar här i bloggen. Hur viktigt det är att vi håller ögonen öppna efter nya sådana, att vi ibland behöver trampa nya stigar för att må bra och att ”hålla i ledstången” då allt annat är kaotiskt och vi behöver stabilitet och stöttning för att ta oss till målet. Den senaste tiden har jag tänkt mycket på vilka vägar vi behöver slå oss in på för att hjälpa vår kropp och själ så bra som möjligt. Hur kan vi jobba med vår hälsa så att vi inte ska behöva uppsöka sjukvården? Och vad kan hälso- och sjukvården erbjuda när vi väl hamnat i trubbel?
I sin faktabank definierar svenska Socialstyrelsen hälso- och sjukvård på följande sätt: ”hälso- och sjukvårdåtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador”.
För att uppfylla kraven på en god vård SKA hälso- och sjukvården
vara av god kvalitet med god hygienisk standard och tillgodose patientens behov av trygghet, kontinuitet och säkerhet
vara lätt tillgänglig
bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet
främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och sjukvårdspersonalen.
Där hälso- och sjukvård bedrivs SKA det finnas den personal, de lokaler och den utrustning som behövs för god vård ska kunna ges. HSL ställer också krav på att kvaliteten i verksamheten systematiskt och fortlöpande ska utvecklas och säkras.
SKA förpliktigar. SKA ger också upphov till stor besvikelse för många som kommer i kontakt med hälso- och sjukvården. Trygghet är ett begrepp som innebär väldigt olika behov för olika personer. Det kan vara kvinnor som inte är bekväma av att behöva möta män i vårdapparaten, det kan vara omöjligt att känna sig trygg i en utsatt position och hur ska man kunna känna sig trygg om man inte får hålla sitt ankare i livet i handen då man håller på att exempelvis dö? Och det där med kontinuitet, hur kan kravet på det finnas kvar med tanke på hur sällan någon får träffa samma läkare två gånger på raken, oavsett om man behöver vård sällan eller ofta? Och alla som möter nya hemsjukvårdare varje dag? Säkerheten säger jag dock inget om, jag har nästan alltid känt mig trygg i olika vårdsituationer.
Hälso- och sjukvården SKA vara lätt tillgänglig. Jo, nu när det finns digitala lösningar så kommer man väl undan med allt möjligt. Men väljer man att bosätta sig mer lantligt får man inte ställa krav på fysisk närvaro, något som borde skrivas in i denna lag. Du får räkna med att förlösa din fru, kan glömma att ha läkare eller sköterskor på nära håll och får hoppas på att inte få en hjärtinfarkt eller annat som kräver omedelbar vård.
Hälsa- och sjukvården SKA bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet. Jo, men flum kommer man ofta undan med. För vad innebär det? ”Jag tror på homeopati.” Eh, ursäkta, är du funktionsvarierad? ”Lymfmassage hjälper mig efter min canceroperation.” Kul för dig, tur att du har tusenlappar att betala för kalaset på egen hand, vår ställning är att ditt tillstånd är obotligt. ”Mitt hälsotillstånd är under all kritik, hur ska jag kunna må bättre?” Dina prover visar inte några felaktiga värden. Nej du, det här är inte lätt att förhålla sig till.
Igår var jag på lymfmassage. Min mamma hade samma problem med ödem som hennes moster och flera av hennes kusiner. Mina egna problem. Jag svullnar lätt i händer och fötter, mina ben är inte granna i naturligt tillstånd och kan nog ge en känsla av lätt elefantiasis vid vissa tillfällen. För några år sedan hittade min kompis lymfmassage och tipsade mig. ”Det vore nog grejen för dig.” När min syster blev utmattad förra året kom hon i kontakt med ett fantastiskt rehab-team. En i teamet tipsade henne om just lymfmassage och hon tipsade vidare till mig. Nu har jag läst på och gjort egenvård. Jag har även haft tillfälle att besöka en duktig lymfmassör som visat mig att jag faktiskt inte behöver se ut som min mamma i kroppen då jag är 65. De senaste veckorna har jag fått uppleva lättnad. Det här är fantastiskt! Jag skulle ha velat att mamma fick uppleva detta. Tänk! Istället för att förbittras väljer jag att vara tacksam över att jag har möjlighet att unna mig denna egenvård. Detta är en ny väg som jag inte ens visste fanns. Men den räknas varken som hälso- eller sjukvård.
Den svenska modellen bygger på att ”god vård ska kunna ges”. Mycket sällan handlar det om förebyggande åtgärder. Jag förstår att det är lättast att sköta detta med allmänna uttalanden från Socialstyrelsen. Vissa av dem reagerar media på, vilket gör att de kommer gemene man tillgodo. Fast det är kanske bara jag som sällan uppdaterar mig på vad Socialstyrelsen kommit fram till i olika frågor? (Kanske för att Socialstyrelsen är känd för uttalanden som ofta visar sig vara direkt felaktiga även om de i sitt uttryck är både tvärsäkra och minst sagt mästrande.)
Jaja, jag kan låta lite cynisk. ”Jag är inte dum”, som det brukar heta. Det är inte lätt att vara alla till lags. När det gäller lagtexter och löften tycker jag bara att man ska vara försiktig. Min inställning är att jag är ansvarig för att jag mår bra, att jag jobbar förebyggande så långt det är möjligt. När det blir vajsing för mig eller mina närmaste känns det dock störigt att läsa sådana här dokument. Varför ge dessa löften som så uppenbart inte kan hållas? I skolan skrivs kilometervis med strävansmål i dokument efter dokument som sällan utvärderas. Jag har egentligen inget fantastiskt att säga om dessa heller, men i princip tycker jag att de är lättare att förhålla sig till.
När maken var halvliten råkade han ut för viss kognitiv dissonans. Vid tillfälle ställde han sin mamma mot väggen och sa ”Men du LOVADE!”, varvid svärmors replik var ”Man behöver faktiskt inte hålla allt man lovar.” Kanske hade jag behövt en sådan kommentar i yngre ålder för att sluta haka upp mig på vad som står i Socialstyrelsens dokument. Min rynkade panna kanske kommer att slätas ut med tiden, men just nu får jag landa i det faktum att hälso- och sjukvården inte handlar om min hälsa alls. Den får jag sköta själv, med egna, skattade pengar som inte lagts in i det allmänna systemet. Och det är okej. Tack för mej.
Morgonmänniska. Jo, jag är en sådan. Älskar att stanna uppe sent och läsa tills boken tar slut, eller sitta i soffan med en stickning, eller halvslumra i samma soffa med en filt över mig fast jag vet att jag borde gå och lägga mig istället. Trots detta vinner morgonen. Det är verkligen skönt att vakna tidigt av solen som strilar in genom fönstret, att njuta av ljuset i vårt trygga hem.
Idag skulle jag egentligen till frisören för första gången på länge, men igår ringdes återbud pga sjukdom. ”Jaja, men nu blev det så.” Carina Berg Det går att hålla två tankar i luften samtidigt. Förnöjsamhet och besvikelse, lugn och rädsla, irritation och tacksamhet, försiktighet och ihärdighet. Jag försöker praktisera det jag jobbar med. Acceptans för sådant som har hänt och sådant som jag inte rår över. Målmedvetenhet gällande drömmar och målsättningar. Insikt i att livet faktiskt är en dans på både rosenblad och taggar, två steg fram och ett tillbaka.
Bild från signyou.se som tillverkat skylten.
Min mamma var bra på strävandet, men jag lärde mig också indirekt genom henne att det är viktigt att sätta sig ner och njuta frukterna av sitt hårda arbete, eller att faktiskt låta bli att prestera alls ibland. Ingenting blir ”färdigt” på riktigt, det kommer alltid något annat. Lever vi för det som kommer ”sedan” är det så lätt att drabbas av besvikelse. ”Om bara…”, ”När det här är klart…”, ”När vi går i pension…” – tänk så många som går miste om livets guldkorn då de hela tiden väntar på framtiden. (Detta gäller såklart tvärtom också. Ältarna som lever i nostalgins skimmer och/eller i skuggan av frågan ”Varför?” går även de miste om mycket fint.)
Jag hoppas att du har en fin dag, att du hittar något att glädjas över, något som kan betvinga tankarna på besvikelser och otillräckligheter. Jag började dagen med tacksamhetsdagboken. Det var längesedan och jag skrev en lång lista på sådant som jag så lätt tar för givet. Reningsprocessen som den här övningen innebär för mig är som ett själsligt bad, ett med badbomber och en kall, god dricka på badkarskanten. (Det var förresten alldeles för länge sedan det också.) Högst upp idag kom goda vänner.
Gårdagens middagsgäst och fina vän hade med sig denna fantastiska bukett som kittlar både syn och luktsinne! Tack! Slutligen måste jag dela med mig av receptet på middagen. Asiatisk kyckling som kittlar smaklökarna.
Bambis asiatiska apelsinkyckling, 4 portioner
900 g kycklingbröst 2-3 dl maizena 2 ägg rapsolja
Marinaden 1 ½ msk kycklingfond 2 ½ dl vatten 1 dl strösocker ½ dl vitvinsvinäger ½ dl soja 2 vitlöksklyftor 1 msk färsk ingefära, riven 1 apelsin
1. Börja med marinaden. Vispa ihop kycklingfond, vatten, socker, vinäger och soja. Pressa ner vitlöksklyftor. Dela apelsinen och pressa ner all saft. Riv av lite av skalet också ner i marinaden. 2. Dela kycklingen i lagom stora bitar och lägg i en påse. Häll ca 1/3 av marinaden ner i påsen och se till att den fördelar sig över kycklingen. Marinera minst 30 minuter. 3. Häll upp maizena i en skål och knäck äggen i en annan skål, vispa upp dom lite lätt. 4. Doppa kycklingbitarna en och en i först ägg och sen i maizena. Fortsätt så med alla bitar. 5. Stek/fritera kycklingen i rapsolja i en stekpanna tills dom är genomstekta. 6. Häll resterande marinad (de 2/3 som du fick över) i en kastrull och koka upp. Tillsätt 2 msk maizena medan du vispar. Fortsätt tills såsen tjocknat. Ringla såsen över kycklingen eller använd den som dipping sauce. (Jag lade helt enkelt ner de färdigstekta kycklingbitarna i såsen för att det skulle kännas som Orange Chicken från Panda Express. Det blev smarrigt det också, men jag kan tänka mig att paneringen liksom löses upp på resterna. Det får maken undersöka då han äter dem idag.)
Här sitter tjocka tanten i vårt fönster och läser en god bok. Tjocka tanten heter egentligen Amalia. Hennes tysta uppenbarelse var ständigt närvarande under min uppväxt och även senare då jag hälsade på hos mina föräldrar. Amalia är en av den makalöst duktiga keramikern Lisa Larsons ABC-flickor Amalia, Beata, Charlotta, Dora och Emma. (Dessa flickor tillverkades för övrigt mellan 1958 och 1973 i Gustavsberg och var tänkta som bokstöd, och fortsatte produceras trots att de var alldeles för lätta för detta ändamål.)
Formen bidrar till Amalias skönhet. Jag älskar verkligen hur hon ser ut och skulle gärna ha fler av flickorna här hemma. Och Kalle, han hade verkligen varit fin uppe i allrummet. Men har man en massa bjäfs överallt blir det svårt för bjäfset att göra sig hört! Nog om detta, nu börjar mina tankar slira.
Vi människor utvecklas ständigt och behöver ibland rubbas för att kunna ändra dåliga rutiner och vanor. 2019 satte punkt på ett gäng år med för mig svåra utmaningar och min hälsa var i botten. 2020 opererades ett basaliom bort och när jag hade hämtat mig från skrämselhickan som medföljer ordet ”cancer” (även om basaliom är en så lättbehandlad form) hade jag hamnat i en ny position. Jag kände att jag borde ta ett helhetsgrepp på min hälsa och analysera allt som ingår. Det har jag gjort och jag är mycket glad och tacksam över den plats jag nu befinner mig på. Jag lever ett gott liv och har frid i själen, men jag behöver faktiskt gå ner i vikt. Mammas ”banta inte” och det faktum att hennes läkare erkände att hennes övervikt med all sannolikhet bidrog till att hon fick ett relativt långt liv efter sin palliativa diagnos betyder inte att jag som femtioåring ska nöja mig med en övervikt på 15 kg, åtminstone inte om denna beror på något som bidrar negativt till min hälsa. Amalia kan och ska inte göra något åt sina runda former, men det behöver jag göra.
Som av en händelse, och av olika orsaker, har jag och flera av mina systrar valt att prioritera vår hälsa de senaste månaderna. Vi har valt olika vägar, men har samma mål: en stark kropp som samarbetar med oss i detta som kallas livet. Igår fick jag världens finaste present av en av dem. Hon hade beställt lite specialprodukter på nätet och hade samtidigt plockat ihop ett så spännande paket till mig. Nu längtar jag efter att kunna tillverka egna vetefria langos, göra en glass-sandwich och prova hur jordmandlar smakar.
Det är absolut inte självklart att ens ha valet att kunna göra något åt sin hälsosituation. Jag har varit där också. Jag omfamnar tacksamt det faktum att jag bor så naturskönt och att jag orkar ta långa promenader. För några år sedan orkade jag inte ens gå upp för min egen trappa och att duscha var något som krävde lång planering. Jag vet att det finns de som har det så jämt och vet att det är en fruktansvärt tung börda att bära. Med all kunskap som finns idag drömmer jag om fler och fler insikter som gör att ännu fler kan botas från sådant som idag inte kan hanteras av vården. En dag…
Fröpåsar liknande dessa hittades under golvet (?) hos Carl von Linné. Min syster har vikt dem och det känns tryggt att förlita sig på formgivning som har funkat ända sedan 1700-talet. Vackert och funktionellt, den bästa designen som tänkas kan!
Genom åren har jag omvärderat många olika ställningstaganden. Det har lett till att jag nu står här med en kärna som jag tycker är väldigt mycket jag, men en persona som skiljer sig mycket från den jag en gång var. Jag har varit en perfektionistisk och hårt dömande människa (mest gentemot mig själv, typiskt ätstörd duktig flicka, men alla fick i tystnad skopor av ovett) med en väldigt fyrkantig världssyn och samtidigt full av kärlek, omtanke och generositet. Idag har jag gått igenom så mycket elände att jag ödmjukats många gånger om samtidigt som jag inte längre accepterar allt för mycket kognitiv dissonans i mitt sinne. Jag har svårt att acceptera ”därför” som svar. Jag har tyvärr blivit mer cynisk i den här processen (min mamma tyckte att jag hade blivit ”hård”, men jag antar att det var för att jag gjorde precis allt som både hon och alla andra ville/förväntade sig/krävde/i-mitt-sinne-ville-ha-gjort då jag var yngre), men det är något som har lett mig till en skogsglänta med ljus och rymd, med frisk luft att andas och ett sus som filtrerar världens krav.
Efter hela den utläggningen kommer här själva det som jag tänkte skriva om. Jag har flyttat så många gånger att jag lärt mig att det är helt onödigt att haka upp livet på prylar och ytliga ting. Vi har rensat och rensat och rensat, och ändå har vi alldeles för mycket prylar. Jag har funderat mycket över orättvisa och själslig ro, ansvar för andras välbefinnande och min roll som världsmedborgare, miljö och svält, etik och moral, tro och vetenskap. I den processen har jag ibland mått väldigt illa över strävan efter det världsliga, både hos mig och andra. Flashigare adress, större bilar, designprylar, lyxmat, resor… Vad är meningen, liksom? Och vad gör det med mig som person att sträva efter dessa grejer? Är det nödvändigtvis dåligt att vilja ha mer, ha bättre, bli bättre, utnyttja sina resurser på ett smartare sätt? Efter alla turer fram och tillbaka har jag landat i att ”allt har sin tid” och att vi har olika behov i olika perioder av livet beroende på vem vi är. Någon som jag upplever som väldigt ytlig kan ha vuxit upp i stor otrygghet och finner frid i att ha så mycket pengar att röra sig med att det finns möjlighet till lyx och extra flärd. Det är inte mitt ansvar att fördöma detta. (Därmed inte sagt att en livsstil som slösar väldigt mycket på någon, eller något, annans bekostnad är något jag ser lätt på, men eftersom jag tror på individens kompetens och fria val hoppas jag ju att denna person hittar något djupare i processen. Jag kan inte låta bli att tänka på Marko Lehtosalos sommarprat.)
Då jag fyllde 50 i höstas funderade jag mycket runt det faktum att jag faktiskt hade precis vad jag behövde och mer därtill och att jag kanske skulle låta familj och vänner hedra min stora dag genom att hjälpa någon som inte hade det lika bra som jag. Jag landade i något helt annat. Trendenser-Frida skrev att PH 5-lampan (som jag ”älskat” i trettio år) hade kommit i en monokrom färgskala och jag kände då att det var på sin plats att önska en vit lampa som skulle kunna bli vardagslyx i resten av mitt liv! I samband med födelsedagen presenterade min fantastiska storfamilj ett presentkort då lampan inte hade levererats än, och vid yngsta dotterns flytt hade vi äntligen möjlighet att ta hem den hit till Sturkö.
Jag har landat i att jag kan älska både människor och prylar. Det är min övertygelse att man kan vara en god människa trots att man älskar en onödigt lyxig lampa (och jag behöver inte ens dra till med ”kognitiv dissonans” för att motivera detta). Mitt hjärta slår en liten extra volt då jag ser denna vackra ljuskälla lysa upp vårt kök och även om jag vet att jag snart kommer att bli blind för det faktum att den hänger där så är jag otroligt glad och tacksam.
Hur hamnade jag här? När mamma levde gjorde hon allt hon kunde för att påverka oss att flytta till Karlskrona. Hon skickade länkar till passande jobb, hon skickade tips på fina hus och hon drog också upp en och annan nackdel med att som barn växa upp i STOCKHOLM. Mitt svar blev alltid att jag inte någonsin tänkte flytta hit. Någonsin. Jag älskade Bredavik och ville att det skulle förbli mitt paradis på jorden, mitt andningshål, chansen för mig och min familj att hämta kraft till vardagslunken. Har jag ångrat att jag själv aldrig drev den här processen? Nej, knappast. Jag älskar att bo här och tänker att ”allt har sin tid”. Jag är dessutom en stark förespråkare av att komma ihåg att OM inte finns i livet. Vi har inte möjlighet att leva om våra liv. Fastnar vi i ett ältande över ”om bara” eller ”om inte” så mår vi otroligt dåligt.
Härom dagen promenerade jag ner till Bredavik och vår fina V som bor där. De senaste dagarna har varit helt fantastiska! Det var som att jag befann mig i en Jan Abramsson-tavla fast jag faktiskt bara promenerade på en asfalterad och trafikerad väg. Jag kände tacksamheten bubbla i mig. I början då vi bodde här var jag helt fokuserad på att vinsten med att bo här handlade om att vi nu befann oss nära så många i vår storfamilj. Det är fortfarande väldigt viktigt, men dessutom njuter jag av att bo HÄR. Platsen i sig har blivit viktig. Jag älskar verkligen Sturkö.
När min resebloggarsyster och jag var på väg hem efter ett spännande uppdrag som jag fick följa med henne på diskuterade vi vådan av att bli kvar någonstans och aldrig vidga sina vyer. Jag frågade om det var nödvändigt att resa ut i stora världen för att växa som människa, att nå sin potential. Hon hävdade att det åtminstone är en viktig beståndsdel medan jag sa att jag tror att man kan uppnå det också på andra sätt. Här finns en artikel som jag varmt rekommenderar. Den handlar om provinsialism och är mycket läsvärd, både för yngre och äldre. Jag tänkte också hänvisa till en text Malin Wollin skrev om hemvändare och bushabarn som flyttat till storstan och kommer tillbaka till hembygden och ser ner på de som är kvar. När jag hittar den ska jag lägga upp också den. Är du nöjd med din plats på jorden? Och vad gör du annars för att kunna uppnå din dröm?
Vad är din definition av ”trevlig”? Och hur är det med ”snäll”? Vill du vara nära någon som är ”stark”, eller vad sägs om lite ”farlig”? Kan du hantera ”självsvåldig”? Vill du att dina barn ska ”ta för sig” och hur ”generösa” tycker du att andra ska vara? Varför ska vi behöva anpassa oss, varför inte leva enligt ”vårt sanna jags” vägledning? Om jag vet precis vad jag vill ha just nu, borde inte alla andra förstå att det är ”mitt sanna jags behov” och att jag är en mycket bättre människa om jag bara följer mitt ”villhöver”?
Jag började läsa Glennon Doyles bok Untamed eftersom den hade fått så extremt bra recensioner i USA. Well, this book doesn’t tickle my fancy. Doyle var gift med sin modellman och ”satt fast” hos honom, en notoriskt otrogen modellsnygg man, med sina tre barn. En dag såg hon KVINNAN hon ville leva med istället och så började hennes liv med ex-fotbollsspelaren Abby Wambach. (Abby ser ut som en blond brorsa till Glennons ex-man, så jag gissar att hon vet vad hon gillar.)
Doyle har varit en riktig äktenskapsrådskändis i USA och har sålt massor med böcker. Ex-maken bedrog henne med andra kvinnor och var porrberoende, de reparerade sitt förhållande, Doyle gav ut sin bok Love Warrior som handlar om att kämpa och sedan skilde hon sig. I Untamed skriver hon att man ska strunta i vad hon har skrivit förut. Det gäller inte längre. Hon skrev det under andra förhållanden. Nu då? Lyssna på ditt inre! Ditt otämjda! Ditt innersta jag!
Jag vet inte vad det är som gör att jag läser Untamed med allt större irritation. Klyschorna? Själviskheten? Go with the flow? Jag har själv genomgått en stor personlighetsförändring sedan jag var yngre och tycker verkligen inte att mitt ständiga anpassande till andras behov var hälsosamt. Jag är inte längre lika ”snäll” som förut. Inte lika ”generös” med min tid och mitt känslomässiga engagemang till kreti och pleti. Mer ”ego”, absolut. Jag borde känna igen mig i Doyles bok, prisa den och gråta och skratta högt som många andra, men det gör jag inte. Det är något som gnager. Kanske läser jag klart boken om ett tag, kanske inte. Jag brukar faktiskt läsa ut också riktigt dåliga böcker, men den här fixar jag inte riktigt. Inte nu. Kanske återkommer jag med en helt annan recension när jag har hela bilden, kanske inte.
Har du läst Untamed eller någon av alla andra böcker Doyle har skrivit? Vad tycker du då?
