samhälle – Sida 2

02 apr

På gång efter långvilan.

Påskhelgen har gått mot sitt slut och för mig börjar nu vardagen igen. Barn och ungdomar här i Blekinge fortsätter sin ledighet och lovet bjuder kanske på sovmorgnar och en och annan aktivitet. Somliga ungdomar i landet ägnar troligtvis lovet åt att lura pensionärer på pengar, men jag gläds åt att ”Hasse” och hans polare inte längre tillhör denna grupp. En god vän höll på att bli lurad precis innan Uppdrag granskning började visa sin serie om ”hackaren”, men hade sinnesnärvaro nog att stoppa bedrägeriet innan några pengar drogs från kontot. Jag kan tycka att det är trevligare att sköta planttantssysslor än att vara lurendrejare. Tur att jag får fokusera på detta.

Jag bestämde mig för länge sedan för att begränsa mitt intag av nyheter då jag mår så dåligt av allt negativt som rapporteras. Jag fortsätter gilla Kvartals försök till att ge olika synvinklar på komplicerade situationers förhållanden. Inte för att jag får någon rosenglittrande verklighetsrapportering, men för att jag i den allmänna politiska debatten och medierapporteringen tycker mig se ett envist stångande som sällan leder samhällsdebatten framåt. Målet är att stånga så hårt att ens argument vinner på samma sätt som en djurflocks ledare tar över från en annan. Den typen av ”debatt” har sin plats, men inte då det gäller komplicerade samhällsfenomen som mår bäst av att drivas framåt i något slags jämvikt. Rätt och fel kan existera samtidigt. Somligt får dock bättre lyftkraft av diskussioner, särskilt då personer eller grupper inte lever med samma ”rätt och fel” som måttstock. Detta gäller t ex diskussioner gällande allt trädgårdsrelaterat. De första åren vågade jag knappt göra något utan att dammsuga diverse specialistforum efter experternas utlåtanden. Det gjorde mig nästan handlingsförlamad ibland. Jag bjöds nämligen på mycket olika besked, alla levererade med samma benhårda övertygelse. Numera har jag mer kunskap, men ger också mig själv utrymme att hantera saker och ting utefter erfarenhet och lust. Jag vet att vissa projekt misslyckas även om jag gjort ”allt” rätt. Verandan ser i år ut som hejkomochhjälpmig trots de inbyggda bänkarna, men jag vet att med några timmars insats kommer den att bli ett fantastiskt extrarum. Nu har vi i vanlig ordning haft stor nytta av vårt extra kylskåp hela vintern. Bra så! Det är ändå inte skönt att sitta där då det är för kallt. Det ska snöa i slutet på veckan och det är april. Vi bor i Sverige. Det ordnar sig.

Maken har i flera år funderat på vårt björnbärssnår som växer vid östra stenmuren. Det har varit så tätt och ointagligt! Dessutom har samma sak gällt som med allt annat växande – gallras det inte blir det slagsmål om näring och utrymme och skörden blir decimerad jämfört med hur det skulle kunna vara. Nu sattes det upp något slags stöd för att vi ska kunna stötta upp och ge utrymme till några utvalda exemplar och hålla efter de andra. Förhoppningsvis kan detta vara ett smart drag.

Den här tiden på året är så spännande! Trädgården ser sannerligen inte mycket ut för världen, men tar jag på mig glasögonen och börjar leta så hittar jag mängder med vackra exemplar. Snödropparna är snart överblommade, men just nu har vi har en massa söta violer i gräsmattan, en del krokus, vårlök, pingstliljor och tada, gullviva på ingång.

Denna helleborus bodde på trappan en vinter. Där var den fin, men såg mer ut som en styvsyster till sig själv i jämförelse. Efter vintern satte jag ut den på ett annat ställe, men sedan förra året har den haft en plats i perennrabatten. Jag njuter verkligen av dessa ranunkelsläktingar och är så glad över att just detta exemplar har fått en placering som funkar. Min syrra i Skottland är mycket bättre på att flytta runt perenner som inte verkar trivas och jag försöker våga rucka lite på min skräck för att helt enkelt testa utan att det finns några garantier för att det ska bli bra.

I syrummet växer det så det knakar. Igår satte jag om basilika och några tomater, idag ska jag fortsätta med resten av tomaterna. Jag har fokuserat på mina busktomatsfavoriter och har nog faktiskt ingen högväxande sort?! Vi får väl se, vi håller hur som helst tummarna för att det blir en fint tomatår.

De hårt beskurna pelargonerna börjar en efter en att ta sig ton med hjälp av ljuset och den nya näringen runt fötterna…

… och även om det är alldeles för tidigt att ropa HEJ kan jag se att skotten verkar ta sig osedvanligt bra. Min erfarenhet är att det är bäst att ta sticklingar från kraftfulla exemplar, men eftersom i princip alla mina pelargoner var i dåligt skick efter vintern satte jag till och med några avklippta toppar som levde trots att själva moderplantan visade sig vara död. Jag har lyckats med det någon gång förut och såg nu att det kan gå igen. Det blir mycket Mårbacka i vanlig ordning. Det blir fint. Nu gäller det att jag inte vattnar sönder dessa bebisar medan de kämpar för att skapa egna, kraftfulla rötter. Inget ruttnar nämligen så lätt som pelargoner. Ja, det var den planttantsrapporten. Jag kan även meddela att kallsådden i växthuset av blomkål, grönkål, salladslök och purjolök ser ut att vara mycket lyckad. Vi får se om det fortsätter lika positivt! Förra året var jag rätt trött på trädgårdsgöra då jag stängde ner efter säsongen, men nu är jag glad och förväntansfull igen och det känns jätteroligt att vara på gång! Hurra.

18 mar

Innan jag tar mig an vecka tolv.

Idag vaknade jag prick klockan sex med klarvakna ögon, trängande blåsa och trött kropp. Skatparet i det yviga boet utanför vårt sovrumsfönster kan ha varit inblandade, men jag vill inte förta deras glädje. Eller glädje, vad vet jag? De kanske bara är sådär skräniga för att de fryser så mycket? Nu sitter jag här med täcke över benen och te som jag känner för att värma igen eftersom jag inte ens hann gå upp för trappan innan det blivit lite för kallt. Det är en sådan morgon. Jag går väl ner igen och gör om proceduren, tar på mig tjockkoftan och låter bli mjölk i teet. Det blir nog bra.

Denna helg har rört sådant som jag tänkte jättemycket på i tjugoårsåldern, men som jag återkommit till med regelbundenhet. Hur jag tänker på det är dock annorlunda idag än det var för trettio år sedan. Då var jag ganska arg av mig, men bara i mitt huvud. Det värsta någon någonsin fick se av mig är att jag var sur. Tyst. Passivt aggressiv med kommentarer som var söta och omtänksamma, men drypande av ironi. Nej, den känslomässiga omognaden längtar jag inte tillbaka till. ”Säg vad du menar och mena det du säger” är ledord som jag numera ser som ytterst viktiga för både min och omgivningens bästa. Det där med ohälsosamt kanaliserad ilska är inte direkt givande för någon. Man mår både fysiskt, mentalt och andligt dåligt av att vara en människa med ohanterad ilska. Jag menar inte ”huuu, det är dåååligt att vara arg”, inte alls. Men att gå omkring och ständigt eller ofta känna sig arg och irriterad över idioter, upplevd orättvisa, sakers natur eller grannens sätt att lösa situationer kommer att leda till att det är en själv som får lida. Vad sägs om de konsekvenser som ohanterad ilska kan leda till:

huvudvärk
matsmältningsproblem, såsom ont i magen
sömnlöshet
ångestpåslag
depression
högt blodtryck
hudproblem, exempelvis eksem
hjärtinfarkt
stroke

Vilka ämnen var det då som gjorde mig så upprörd, då, när åttiotalet och nittiotalet möttes? Feminism! Kvinnokampen. Hur starka kvinnor på olika sätt hävdade att män har en inneboende ondska. Orättvisan. I backspegeln ser jag att de argument som framkallade min ilska inte bar. Jag inser att allt har sin tid och just jag behövde tid att lära mig balansera det faktum att jag är en människa som bygger många beslut på känslomässiga argument. Logiska argument måste också få ta plats för att vi ska kunna uppnå balans i universum. Homo sapiens, människan, är en komplicerad skapelse med förutsättningar som vi alla behöver ta hänsyn till för att bäst kunna spela på vår egen planhalva. Generaliseringar säger ingenting om individer, men de hjälper oss att navigera lite lättare. Att skriva teoretiska protokoll och låtsas att de generellt inneboende fysiska och mentala skillnaderna inte finns låter oss sträva mot ett slags jämlikhet som inte är hälsosam för någon av oss.

Artikeln som min syster skickade var den här (dessvärre låst), Huskvinnan får mig att känna tickande obehag av Essy Klingberg. Essy har bytt ut hemmafru mot huskvinna. Namnbytet har kanske någon djupare mening i den teoretiska verkligheten, jag vet inte. Så fort man ger generellt manliga attribut högre/lägre värde än generellt kvinnliga attribut är man ute och cyklar. Det är min fullkomliga övertygelse. Det är konstigt att en ledning med bara män visar på ojämlikhet medan en ledning bestående av bara kvinnor är något starkt och fantastiskt. Vi behövs, båda sorterna. Min övertygelse efter alla forskningsrapporter jag plöjt om detta är att det finns generella mönster av personlighetsdrag hos de båda könen (ja, män och kvinnor). Däremot finns det många kvinnor som har en personlighet som vanligtvis hade kunnat förväntas hos en man och många män som kan upplevas som mer ”feminina”. Vi har satt oss i en rävsax där vi istället för att jobba med våra grundförutsättningar jobbar så mycket mot dem. Ursäkta, men vad är det för samhälle vi har skapat? (Jag ser att Sverige och USA glappar i tid, men händer något på det ena stället får det andra snart uppleva samma sak.)

För att återgå till den där artikeln (jag är ju sämst på att hålla röda trådar). Hemmafrun är en modern uppfinning, ordet har inte funnits mer än i hundra år. Det är en roll som bryter ut det jobb som utförs i ett hem, sådant som logistik, mat, hygien, barn, städning och annat, och samtidigt med namnet ”hemmafru” ger detta arbete noll värde. (Inte konstigt att folk blir utmattade.) Det är ett ord som ger barns och vuxnas basala behov formen av en tyngd runt halsen, som blundar för styrkan som finns i att vara två föräldrar som har ansvar som är olika, men lika högt värderade. Jag har aldrig varit någon hemmafru. Jag har varit mycket arbetande från hemmet, hemarbetande. Vi, maken och jag, har sett oss som ett team där bådas behov, både kortsiktiga och långsiktiga, varit viktiga. Tid för återhämtning, ekonomi, social samvaro, samhälleliga och personliga ansvar etc. Det gäller att vara hård, men rättvis. Stark och svag tillsammans. Inte två individer som ska behöva slåss för sina egna behov. Snacka om att binda ris till varandras ryggar, att ge förutsättningar som leder att man inte orkar eller vill fortsätta tillsammans.

Är det något jag försöker peppa ”den yngre generationen” till är det att skaffa ett starkt nätverk med individer av båda könen. Kvinnor och män. Analytiska, känslosamma, praktiska, teoretiska, skönhetsälskande, tekniska, sportiga, pyssliga, ekonomiska, kreativa, musikaliska, andliga, logiska… Olika slags vuxna och ansvarstagande människor i olika åldrar som får agera förebilder för barnen som växer upp i dessa nätverk. Människor som kan hjälpa till att sätta gränser och visar att det finns RÄTT och FEL (bland kriminella är individer med dålig moral, alltså, bryr sig inte om vad som är rätt eller fel, och dålig impulskontroll starkt överrepresenterade – det första hade de många gånger missat att lära sig, det andra föds man med och behöver hjälp att hantera), positiva förebilder som får stå som ”jag vill bli som hen när jag blir stor”-exempel. En möjlighet att hitta en vuxen själsfrände för alla som känner sig som främmande fåglar i sin familj. Extrahera det bästa ur varje människa som föds, lär hen hitta sina styrkor för att kunna flyga så högt som möjligt. Tänk, så mycket bättre världen skulle kunna bli. Och kom ihåg att du kan vara den mentorn för något barn eller ungdom i din egen närhet. Gräv där du står, yadayadayada. Rädda världen en individ i taget, men se till att göra det praktiskt, inte teoretiskt. Kanske får du börja med dig själv, vad vet jag?

15 mar

Katastrofläge.

Region Blekinge går mot en halv miljard i förlust. Det är verkligen tuffa tider. Byggbranschen är illa ute, liksom företagare med verksamhet som bygger på obskyra särintressen. Nej, men vad skriver jag? Inte behöver verksamheterna bygga på några särintressen. Folk har det tufft i allmänhet och det flyger i nuläget knappast gödda oxfiléer omkring i luften att samla in. Hur en konkurs går till är något som allt fler svenskar ovilligt får kännedom om.

De enda gånger jag eventuellt lyssnar på vanliga nyheter är om jag sitter i bilen och jag inte orkat/hunnit koppla in min telefon. Igår hände detta och jag påmindes om sakers elände. Hyrpersonal i vården står för en mycket stor utgift i vår region och jag gissar att det är likadant i andra regioner runt omkring i Sverige. Allmännyttan står för pengarna i ett system som är riggat för ”vanlig” konkurrens vilket gör att allt blir helt skevt. Detsamma gäller skolvärlden där privatskolor konkurrerar mot de kommunala skolorna med helt olika förutsättningar. Jag har inget emot verksamheter med nytänkande, men jag är ytterst avigt inställd till slöseri med skattemedel.

Jens Nylander är en ”utvecklare, analytiker och serieentreprenör” som byggt en AI-robot som gått igenom offentliga verksamheters upphandlingar och fakturor. Hans hemsida uppdateras hela tiden med nya uppgifter och den är öppen och sökbar för alla. I en artikel för Kvartal berättar Nylander om hur han med sitt AI-verktyg kommit fram till att det finns åtminstone 90 miljarder att spara genom att styra upp de svenska kommunernas och regionernas ekonomi. I det sammanhanget låter en halv miljard som småpengar. Region Blekinge har blivit lovad att besparingarna inte gäller faktisk vårdpersonal, men just nu surras det runt omkring i vårt län! Folk är oroliga. Jag har försökt följa vår regions förehavanden sedan vi flyttade hit 2016 och det är mycket som varit mer än lovligt skumt. Att det i slutänden handlar om människors liv och död gör att det känns olustigt. Ju större organisation, desto större administration och ju längre kommer man från de personer som man faktiskt ska ta hand om. Vurmen för dessa stora paraplyn som sväljer allt i sin väg känns inte alltid helt sund.

Det ska bli synnerligen intressant att se vad som faktiskt händer i den process som nu rullar igång i Region Blekinge. Det är i vanlig ordning många som länge ropat på att saker och ting är galna, men få som accepterar att det kan göra ont att göra om och göra bättre. Eller snarare, de flesta vill säkert att något ska göras, men få är beredda att betala priset. Allmännyttans hjul är varken kända för att snurra särskilt snabbt eller särskilt effektivt, men kanske kommer vi den här gången slås av häpnad? Den som (över)lever får se.

12 mar

När ChatGPT får uppgiften att röra om i grytan.

Jag har fullt upp i livet, men varken kamera eller telefonkamera har fått jobba särskilt hårt sedan vi kom hem från Stockholm. Att det inte finns bilder betyder inte att livet varit händelselöst. Tvärtom skakas det runt hos många runt omkring mig, både nära och längre ifrån. Så är det ju med livet, det pågår vare sig vi är nöjda med handlingen eller ej. Det finns ingen regissör att avskeda, ingen kompositör som kan ändra från soundtrack i moll till dur, ingen scenograf som helt plötsligt fixat vårfint och putsat ens fönsterrutor. Måsbajset sitter där det sitter om inte jag torkar bort det och är jag missnöjd med något kan jag klaga (sällan en bestående situation till det bättre) eller agera med handlingskraft (bättre chans till förändring).

OM det nu var så att jag kunde förändra inte bara min egen livssituation, utan även mina medmänniskors, hur skulle jag gå tillväga? Frågorna kom från ChatGPT efter att jag önskat ”frågor om sådant som är viktigt på riktigt”. Sanningen är att de tre första omgångarna frågor var urtrista och inte alls ”viktiga på riktigt”. Det handlade om resor i tiden, superkrafter, att träffa nu levande eller döda personer, att äga vad som helst i hela världen osv, osv. Den fjärde omgången tycker jag har något. Inte är frågorna särskilt lätta att svara på, men eftersom det inte finns något facit och jag inte behöver ställas mot väggen efteråt så försöker jag ändå.

Om du kunde ändra ett samhällsproblem över en natt, vad skulle det vara och hur skulle du lösa det?
Jag skulle trolla bort människors egoism. Så mycket av mänsklighetens elände skulle försvinna per automatik.
Hur tror du att världen skulle förändras om alla människor plötsligt hade total öppenhet och ärlighet gentemot varandra?
Oj, det hade varit revolutionerande både rent mellanmänskligt och samhälleligt. Om det ingick en känsla av tvång att tala sanning oombedd hade livet blivit mycket tuffare, skulle det finnas möjlighet att inte i alla stunder uttrycka det man tänker hade det lett till färre problem.
Om du hade makten att omstrukturera utbildningssystemet, vilka förändringar skulle du införa för att förbättra det?
Alla skulle definitivt inte gå i skolan på det sätt den är strukturerad nu. Mindre grupper, större frihet att nivågruppera, fler lärlingar, möjlighet att hemskola sina barn, färre som skulle fortsätta med högre studier.
Hur påverkar teknologins framsteg ditt sätt att skapa och upprätthålla meningsfulla relationer?
Jag talar med barnbarnet via FaceTime nästan varje dag, kan upprätthålla kontakt med släkt och vänner som befinner sig på alla möjliga platser i världen och är tacksam för andra plattformar genom vilka kontakt kan upprätthållas. Mobiltelefonsamtal i bilen är ju också toppen! Jag har också fina vänner som jag träffat genom gemensamma intressen i nätforum, vissa vänskaper har hållit i över tjugo år.
Om du kunde eliminera en form av orättvisa eller diskriminering från världen, vilken skulle det vara och varför?
Att alla barn skulle få känna sig älskade och trygga från första stund. Så mycket elände orsakas i förlängningen av att det inte är på det viset.
Hur tror du att vi bäst kan hantera de utmaningar som klimatförändringarna medför?
Jorden har visat sig vara en mycket motståndskraftig skapelse som gått igenom mängder av olika katastrofer och fortfarande är en plats för liv. Vi får helt enkelt hjälpa till genom att göra anpassningar som leder till gott för oss alla som lever i detta ekosystem!
Om du hade möjlighet att påverka världens politik, vilka grundläggande principer eller värderingar skulle du försöka främja?
Se svaret på fråga ett. Inga vidare utvecklingar behövs.
Hur ser din vision ut för en idealisk framtid, och vilka steg tror du skulle leda oss dit?
Idealisk för vem kan man undra… Jag har tyvärr ingen nydanande John Lennon-text med visioner om en omänskligt kärleksfull mänsklighet i bakfickan. När människor sätter sig själva som gudar över universum verkar det leda till ännu mer elände. Homo sapiens utan visioner om något mer, något större, något mer balanserat, det känns som att det är där vi är. ”Om alla bara var lika smarta som jag skulle vi bara ta livet av oss allihop, då skulle jorden få chans till läkning.” Typ den kommentaren läste jag från en klimatkämpe för några år sedan. Bli vegan, sterilisera dig, utrota de onda människorna. Jag kan tyvärr inte hitta artikeln, men det behövs kanske inte, för jag tror verkligen inte att det är rätt väg att gå. Acceptans för att livet är orättvist och att vi ändå kan göra mycket för att göra det bättre, att det finns hopp, det är min önskan för mänskligheten. Hur vi skulle kunna komma dit har jag dock svårt att ens börja sortera tankarna runt.
Om du kunde ge en enda insikt eller lärdom till alla människor, vad skulle det vara?
Du är värdefull.
Hur skulle världen förändras om människor övergav materialism och istället prioriterade andlig utveckling och personlig tillväxt?
Om glitchar som narcissism, psykopati, PTSD, psykisk ohälsa och liknande samtidigt försvann skulle vi nog få något slags kollektivistiska småsamhällen där människor mest strävade efter att göra gott. (Kloster, amishliknande samhällen osv.) Vad nu ”gott” innebär är ju beroende på vilken kultur man kommer ifrån, så vi får kanske fortsätta den diskussionen en annan dag.

09 mar

En internationell kvinnodag.

För mig är varje dag en kvinnodag. Jag föddes till kvinna, känner mig som kvinna, omfamnar min komplexa kvinnlighet, har haft ynnesten att både få föda och uppfostra barn, har fått förmånen att mer ofta känna att män och kvinnor är som yin och yang där båda är precis lika viktiga för balansen än som delar i en könsmaktsordning där någon ska stå som förtryckare och någon är den förtryckta, jag har haft drömmar och visioner som uppfyllts just för att jag är kvinna och andra som gått i stöpet trots att jag är kvinna, jag har suttit i sammanhang där jag känt kraften i min kvinnlighet och jag har varit rasande då jag känt att jag hade velat kasta ut det faktum att jag är kvinna genom fönstret, och så har det fortsatt.

Gårdagen uppmärksammades av många just för att den pekar på allt elände som kvinnor runt hela jorden upplever på daglig basis. Jag vill inte förminska våld, orättvisor eller förtryck, men det socialistiska sättet att se på världen ger i mina ögon inte styrka. Att utgå från att maktordningar styr världen gör enligt mig att alla förlorar. De som är offer kan bara vinna om förtryckarna blir de nya offren. Vi har inte uppfostrat våra barn att utgå från sig själv som varandes offer (döttrarna) och förtryckare (sonen). Vi har lärt dem hitta sina styrkor och pratat om hur man blir en vettig medmänniska. Vi har firat första mensen. Vi har gått på varandras konserter. Vi har diskuterat vid matbordet och i soffan. Vi har gjort utflykter. Vi har haft familjeråd. Vi föräldrar har jobbat på att vara en enad front, inte att framstå som två kombattanter.

Igår läste jag en mycket föraktfull text hos Underbara Clara. Vi har uppenbarligen inte samma politiska åsikter, men jag brukar gilla de flesta av hennes texter ändå. Denna dröp dock av något som fick mig att vrida mig. Nej, jag gillar inte ytlighet särskilt mycket och jo, jag motsäger mig starkt när kvinnor slås ihjäl av män. Det handlar inte om det. Jag är van vid att män ska föraktas och kastreras i sådana här sammanhang, men att också kasta förakt på kvinnor som inte kämpar kvinnokampen, eller som helt enkelt är för ytliga, funkar ju det också. ”Och i kringshärdarna runtom i världen är kvinnor och barn som alltid de mest utsatta” (jag gissar att det ska stå krigshärdarna) är rent av fel. Det är främst män i krig som skadas och dör. Gamla, kvinnor och barn blir i somliga krig och av degenererade själar våldtagna, lemlästade, torterade och dödade, men det är flest män som skadas och dör. Räknas inte detta som utsatthet?

Nej, jag vet inte. Tiden är förbi då jag såg livet i svartvitt. Det är så mycket mer komplext än så. Senast igår pratade jag om våra föräldrar och insatsen de gjorde i samhället, både i sina professioner och dagligdags som medmänniskor. Hade bara varje duglig människa orerat mindre och tagit sig an EN mindre duglig människa eller hens avkomma så hade vi genast kommit närmare en bättre värld. Gräv där du står. Det är lätt att leta skit i andras ögon fast de flesta av oss uppenbarligen går omkring med hela balkar i våra egna. Och det är allt jag hade att säga om den saken just nu.

25 feb

En annan art.

Stockholm är indelad i några olika zoner, kallade stadsdelar. Det finns inga staket eller stängsel som delar upp dem, men kommer man tillräckligt nära dess centra kan man uppleva koncentrationer av dess essenser. Runt City och på kungliga Djurgården rör sig människor inte bara från Sveriges, utan hela världens, olika hörn. Där finns alltid resväskor på hjul och folk som talar japanska, amerikanska, portugisiska eller vad det nu kan vara. Det är lätt att känna sig som något slags pusselbit i en helhet, eller som att alla bara råkar befinna sig där, just då, i en liten stund. De lokala individerna sväljs helt enkelt av de tillfälliga besökarna. När man letar sig in bakom Strandvägen och Hamngatan händer det dock något. Strömmen av turister tunnas ut och människorna börjar se annorlunda ut. Det utkristalliseras en annan art, Homo sapiens Östermalmus. Hår, hy, ögon, läppar, kroppar, beklädnader – människor som ser helt annorlunda ut. Inte alla, så klart, men många. Pengar gör skillnad. Barbie, Ken och Skipper finns i verkligheten. De har fullt upp att underhålla sitt yttre med alla till buds stående medel. Jag känner mig aldrig så udda som när jag befinner mig i deras hoods.

13 feb

Tankar runt tillväxt.

Kristin Lagerqvist har bloggen Krickelins. Jag läser den då och då, mest för vackra bilder och intressanta texter. Hennes årsord TILLVÄXT har tydligen väckt ont blod hos vissa. Jag borde inte vara förvånad. Det är klart att det finns mycket att uppröras över gällande världens och mänsklighetens tillstånd. Det finns en girighet och ondska som är väl utbredd över hela jorden. Människor luras, är korrumperade, skor sig på jordens och medmänniskors ändliga resurser, krigar… Vi vill ha och vill ha och vill ha sådant som vi inte behöver. Det är då lätt att tänka att TILLVÄXT per automatik skulle betyda ”vill ha mer på någon annans bekostnad”, men det är ju bara en tolkning! Hos mig väcker detta ord istället tankar på personlig utveckling och jag tycker det är ett starkt och spännande ord. Jag ger rum för just TILLVÄXT på olika sätt i mitt liv, bl a dessa:

läser böcker av olika karaktär och med olika teman
umgås med olika slags vänner för att vidga mitt sinne
har en ganska ny amerikansk vän som har introducerat en bestämd tid varje månad för spännande samtal med olika teman av utvecklande karaktär
vårdar personliga relationer på olika vis då jag inser att familj och vänner ger mig en stabilitet och trygghet som ger mig utrymme att nå min fulla potential
läser gratiskurser på Coursera för att hålla min hjärna igång
väljer varje år ett ledord som hittills alltid fått mig att växa
lyssnar på Kvartals veckopaneler och fredagsintervjuer där människor med en stor vidd på politiska ställningstaganden representeras

Det är lätt att bli alltför snäv i sitt sätt att se på världen. Man umgås med människor som tycker likasamma som en själv, blockar öronen då någon med avvikande åsikter än en själv talar, blir lätt bekväm i sin bubbla där man känner sig hemma. Jag hävdar att man antingen blir visare eller bittrare då man blir äldre. Ibland känner jag mig missmodig över hur illa ställt det är med mänskligheten. Sådana dagar är det lätt att få känslan av att ”alla är idioter”. Andra dagar är jag full av hopp och längtan, älskar att det alltid finns mer att lära mig och nya vinster att vinna. Lyckligtvis är de senare dagarna mer ofta förekommande, de som faktiskt ger mig möjlighet att fortsätta sträva efter den där visheten, kärlek och inre styrka. Vad händer om vi lever ett liv där utgångspunkten är att människor som det går bra för per automatik är onda och att alla som det går mindre bra för är det stackars synd om och måste tas omhand? Inte leder det till tillväxt i alla fall, det är jag tämligen övertygad om.

26 jan

Om att vara sin egen bank.

Meddelande skrivet av maken i ung ålder.

Vi har precis lagt årets unisont fattigaste dag bakom oss. Jag har tack och lov sluppit leva från löning till löning, åtminstone känslomässigt, i hela mitt liv. Mina föräldrar hade det inte fett ställt, men aldrig fick jag känslan av att vi skulle vara fattiga. (Jo, när säkert välmenande personer gav bort sina barns gamla trasiga kläder i svarta sopsäckar blev jag rätt konfunderad. Kläder som var fina och gott skick var dock alltid roligt att få!) Min familjs ekonomi har varit starkare och svagare genom åren. Vi har gått igenom inkomstbortfall av olika slag (föräldraledighet, arbetslöshet, byte av jobb), tre flyttar fram och tillbaka över Atlanten, samhällskriser och som nu, tider av oro (krig, inflation, pandemi, ökad arbetslöshet, rubbat välfärdssystem etc.). Ibland har det fått hållas hårt i pengar, andra gånger har vi kunnat unna oss sådant vi inte behövt, men velat ha. Den röda tråden genom allt detta har varit att stå stadigt mentalt, ligga steget före och ha buffert i form av både pengar, matvaror, toapapper och andra nödvändigheter som man inte vill stå utan om allt skulle gå åt skogen. Det officiella namnet för detta är beredskap.

När vi blev påminda av vår civilförsvarsminister om att vi behöver bli bättre på just beredskap blev han anklagad för allt från krigshets till att skrämma barn. (Som jag sagt förut, det är samma personer som har hejat på Greta då hon gråtit och skrikit på vuxna för att de inte gör något åt klimatkrisen som nu säger att man inte får prata om att det kan bli krig i Sverige för att det gör barnen rädda.) Jag ger mig inte in i den debatten eftersom mitt modus operandi är att alltid räkna med att ansvaret för min välfärd ligger på mig, inte på någon annan. Jag är tacksam när familj, vänner och samhälle bidrar med en trygg grund som gör att jag inte hela tiden behöver leva med adrenalinpåslag, men jag inser också att detta inte är något som jag alltid kan ta för givet. Det är det som beredskap handlar om. Här kommer några förslag på tillfällen som inte är krig där en god beredskap kan komma till nytta:

I princip alla system idag är digitaliserade och som vi ser om och om igen kan hackerattacker bidra till stor skada. En butikskedja som blir hackad kan innebära att man inte kan ta emot betalningar och därmed inte kan sälja varor (kunderna kan inte köpa det de behöver). Ett förråd av hållbara varor som hålls uppdaterat genom rotering gör att det inte krisar för kunder som står beredda om detta händer.
Man blir arbetslös och får under en längre tid en långt sämre inkomst än vanligt. En ekonomisk buffert, matförråd och mental styrka bidrar till att denna tuffa tid kan bli lättare att hantera.
Svår sjukdom eller död kan drabba familjen. Beredskap i form av ett välfungerande socialt nätverk är otroligt hjälpsamt.
Kemiska utsläpp som förgiftar dricksvatten kan vi dessvärre råka ut för. Ett vattenförråd i plastdunkar är hjälpsamt.
Chockhöjningar av elpriser, bensinpriser och räntor har vi alla i nära minne. Att ha utrymme i budgeten för att sådant kan hända gör att vi inte behöver leva med hjärtat i halsgropen, även om det kanske inte är så roligt att inte ha råd med några extravaganser.

När livet bjuder på katastrofer av olika slag kan det vara svårt att stå stadigt på jorden, inte minst ekonomiskt. 250 000 svenskar har haft pågående ärenden hon Kronofogdemyndigheten i mer än fem år. 2023 hade sammanlagt 417 248 personer pågående ärenden och deras gemensamma skuld var 119 099 130 007 kr, alltså över 119 miljarder kronor! Många har haft enorm otur, de har drabbats av sjukdom eller liknande som gjort att de kommit efter. Snöbollseffekten gör att om inte ekonomin förbättras gör ju räntorna att du kommer mer och mer efter. Författaren till boken Skuldsatt, Lena Petterson, berättar att en undersköterska hon intervjuade till sin bok efter jättemånga år äntligen är skuldfri. För att lösa sin skuld på en miljon kronor hade hon genom åren betalat TRE MILJONER. Det finns så många ockrare och snabblånsföretag som inte har några skrupler. Det är mysigt att kunna följa med sina vänner på utlandsresa, festa till det genom att äta ute, köpa snygga kläder och inreda sin lägenhet Instagramsnyggt fast man inte har sparat ihop pengar till det, men att sedan leva med konsekvenserna av detta är inte fullt lika mysigt. Det är inte vettigt att det är så här. Många situationer kan vi inte göra något åt, men vi vuxna har en plikt att se till att våra barn och ungdomar åtminstone inte hamnar i snabblånsfällan.

Jag tror att det är viktigt att ta bort skämsstämpeln från preppersrörelsen. Katastroftankar är vanligtvis inte nyttiga, men att stå beredd kan ge oss mentala och ekonomiska muskler som kan vara otroligt hjälpsamma. Inte bara om kriget drabbar, utan när livet liksom sätter krokben på oss.

18 jan

Det brinner.

Somliga eldar är mer välkomna än andra. En morgoneld på himlen med dramatisk himmel är en sådan.

För att inte tala om bra drag i vedspisen så morgonbrasan kommer igång riktigt ordentligt. Jag älskar den här vedspisen och all glädje den ger. Och nytta, såklart. Tack till brorsan som ser till att vi alltid kan hålla oss varma på det här viset.

Annars hörde jag i en intervju att vi numera ska säga ”global heating” istället för ”global warming”. Det är alltså oansvarigt att påtala att vi befinner oss i ett läge där vi borde vara förberedda för att vårt bekväma liv kanske inte kommer att vara lika bekvämt för evigt eftersom vi har ett pågående krig runt hörnet. Då skrämmer vi nämligen barnen. Att säga att världen håller på att brinna upp och att vi behöver förhålla oss till detta är däremot inte triggande, utan ska undervisas för samma barn från tidig ålder. Nej, ursäkta mig, men jag blir lite irriterad då logik plockas bort och känslor tillåts styra narrativ och även politiska beslut. (Här handlar det alltså inte om sakfrågorna i sig, utan om vad som anses vara rätt och fel och vilka som bestämmer att det är så.) Jag är helt för att alltid vara förberedd, både mentalt och fysiskt, på att livet är tufft, men tror att vi gör våra barn en otjänst då vi överdriver åt endera hållet.

11 jan

Fel, förbud och åtgärder.

Om någon frågade mig för tjugo år sedan hur många förbud ett samhälle behöver för att vara hälsosamt hade jag nog sagt massor. Förbjud allt som någon kan råka illa ut av. Droger, mord, trasiga bilar, prostitution, misshandel, inbrott, ja, listan kan förlängas i all oändlighet. Ett förbud måste ha ett tillhörande straff för att bli effektivt. Böter, fängelse, samhällstjänst, uppfostringsanstalt, utfrysning eller vad det nu kan vara. Du kan dock bara bli straffad om följande först har hänt: du ska ha blivit upptäckt, någon ska ha gjort en anmälan, någon annan ska ha gjort en bedömning och ytterligare någon ska bestämma och slutligen genomföra straffet.

Kriminalvården har inga nya siffror, men de från 2019 pekar på att av alla som döms till fängelsestraff återfaller ca 40% i brott, medan personer som döms till villkorlig dom återfaller betydligt mer sällan. Svåra brott, tyngre straff, men också större återfall alltså. Forskningen visar tydligt på att vi inte kan skylla brottslighet på en persons socioekonomiska bakgrund. Anledningen till att de allra flesta begår brott är helt enkelt att de har låg moral och dålig självbehärskning. En av de personer som har bäst koll på detta är Per-Olof Wikström, kriminolog verksam i Cambridge. I Kvartal finns denna intressanta artikel om honom och hans forskning. ”I Per-Olof Wikströms egen forskning där han och hans kolleger följt en stor grupp unga människor illustreras detta tydligt. Den femtedel inom gruppen som hade minst självkontroll och lägst grad av lagstödjande moral svarade för över 60 procent av brotten i gruppen som helhet. Medan den femtedel som hade mest självkontroll och hög grad av lagstödjande moral stod för en procent av brottsligheten.”

Vårt samhälle slår följe med allt fler förbud, men borde inte fokus istället ligga på att stötta föräldrar till att våga vara föräldrar och att bli bättre föredömen själva? Häromdagen lade en vän upp en låst artikel om just detta från Aftonbladet. Här är länken till den. Skolsköterskan Tina Westberg: ”Många barn idag har ett väldigt rörigt liv med föräldrar som prioriterar bort uppfostran.” ”Barnen har ett gränslöst beteende som inte är normalt. De har ett språk med grova termer, accepterar inte turordning, pratar rakt ut utan att ta hänsyn till andra och har ingen respekt för varken auktoriteter eller vänner.” Westberg tar upp behovet av stöttning, både av barn som mår dåligt och av föräldrar som inte förstår att de inte ska vara sina barns kompisar, utan deras föräldrar. Även i skolan behövs det stöttning i hur gränser kan sättas och hur viktigt det är att utrota ”låt gå-mentalitet” där somliga elever ges fritt utrymme till att bete sig illa, både mot barn och vuxna.

25% av de intagna i Kriminalvården beräknas uppfylla kriterierna för ADHD. Alla med ADHD hamnar såklart inte i fängelse, men eftersom dålig självbehärskning och självkontroll är en så stor riskfaktor då det gäller att hamna i trubbel av olika slag redan från tidig ålder tänker jag att vi som samhälle verkligen skulle vinna mycket på att bli bättre på tidig undervisning och stöttning i gränssättning. Många som begår brott i tonåren har en diger lunta med sig i ryggsäcken i form av orosanmälningar och varningar från förskolepersonal, men pga ”resursbrist” blir det snarare så att rapport läggs på rapport istället för att någon får eller tar ansvar för att det som inte funkar ställs till rätta.

Är något fel verkligen ett fel om inte någon upptäcker det? Kanske är det detta som är det stora problemet, att många lever enligt devisen att om ingen upptäcker vad jag håller på med så är ingen skada skedd? Det är lätt att ”talk the talk”, men inte bemöda sig att ”walk the walk”, helt enkelt. Är det frikopplingen från personligt ansvar som är att klandra? Fast när jag ser på hur klanstrukturer i Sverige funkar så är jag inte såld. Jag vill bara att alla ska vara någorlunda vettiga, göra sitt bästa och tänka på sina medmänniskor innan man fattar beslut. Eftersom ”vettigt” är något som ser helt olika ut beroende på vem man är och varifrån man kommer så är det kanske dags att knyta ihop den här säcken och återkomma till förbuden. Eller ska vi helt enkelt bli bättre att klargöra vilka medmänskliga krav vi förväntas ställa upp på? Tja, det får bli en diskussion till en annan dag.

Edit: Denna bok har jag för övrigt lånat av lillastesyster. Mycket upplysande och spännande i detta sammanhang.