vård

07 jun

Jag vet inte, jag.

Det strejkas igen. För kortare arbetstid. Sjuksköterskor har fått nog av att deras jobb är jobbigt. Att de inte hinner gå på toa, äta lunch eller ha semester. Samtidigt vet vi att saknas en massa personal. För få söker ens till vårdutbildningarna och av de som söker borde inte alla jobba i vården av olika anledningar. Vem vill förresten jobba i vården, så hemskt som det uppenbarligen är?

Nedslag i verkligheten från de senaste åren:

Min väninna som kommer från Sydamerika har jobbat som vårdbiträde och undersköterska sedan hon kom till Sverige för närmare trettio år sedan. Hon har alltid älskat sitt jobb, men när jag pratade med henne innan pandemin lät hon hälsa att hon började fundera på att byta bransch. (Det har för övrigt inte hänt än.) Inte för att arbetsförhållandena i sig hade förändrats till att vara hemska, utan för att de nytillkomna unga kollegorna, studenter och nyexaminerade undersköterskor, var så initiativlösa, rättighetsfokuserade och lata. Hennes ord, inte mina. Oansvariga. Och då är hon ändå fackligt engagerad och har hela tiden jobbat för att ge de bästa förutsättningar inifrån.

Två av mina brorsöner läser nu till läkare. Båda jobbar extra i vården, så de är inte helt vårdverklighetsfrånvända. Den ena har uttryckt att han inte alls fick den utmaning han hade förväntat sig då han började på läkarlinjen, att han hade önskat få stretcha sitt intellekt lite mer, äntligen. Det är inte riktigt så det blivit.

För några år sedan umgicks vi med en läkarstudent som gjorde ett utbytesår vid KS från sin amerikanska läkarutbildning. ”Svenska studenter är så lata. De gör bara precis vad som krävs. ’Nej, en sådan operation har jag redan auskulterat.’ Jag tar varje chans jag har, vill ju lära mig så mycket jag bara kan. Jag betalar en massa för min utbildning, jag vill klämma ur varje droppe. Svenska studenters studielån är ett skämt i jämförelse. Jag har många gånger undrat vad som är deras drivkraft, varför de pluggar till läkare.” Som sagt, hans upplevelse, inte min.

Vår yngsta dotter hängde med hemtjänstpersonal en dag för att testa om det var något för henne. ”Aldrig i livet”, var hennes dom efter den dagen. ”Det första de sa var att man måste betala sina parkeringsböter själv.” Hon tåler stress väldigt dåligt och insåg att detta inte var ett jobb hon skulle kunna utföra och samtidigt må bra. Inte pga själva omsorgsbiten, utan över stressen att hitta parkeringsplats och komma i tid, och att ha angivna minuter hos varje klient.

En kvinna jag växte upp med pratar i nutid om sitt jobb som sjuksköterska som ”världens bästa jobb med världens bästa kollegor”. Hon gillar full fart, akutvård och utmaningar av olika slag.

Det är kommunistköer till vissa vårdformer. Jag vet att jag har ett nytt basaliom och en annan hudförändring som behöver tas bort. Väntan på att någon ens ska titta på det för att få tid att ta bort dessa? Tre månader. Och då slapp jag ändå gå genom vårdcentralen för att få remiss, utan blev ”prioriterad”. Ursäkta om jag känner mig frustrerad.

Vi är uppenbarligen olika, människor. Somliga tåler stress bättre än andra. Att våra medvetanden splittras så mycket att fokusförsämring har skett rent allmänt gör inte saken bättre. Jag skulle hävda att också den allmänna stressnivån har ökat. Vi stressas numera inte bara av familj, vänner och jobb. Vi stressas av alla konflikter, krig, influerare, självutnämnda experter och annat som vi ständigt bär med oss i ”smarta” telefoner. Vi stressas av hur mycket mer och hur mycket bättre andra har det. Vi stressas av en ohemul mängd dokument som ska skrivas i alla möjliga och omöjliga situationer. Vi stressas av att leva i en otryggare verklighet.

På Socialstyrelsens hemsida kan vi läsa följande:

”Uppgifter om uttag av adhd-läkemedel ger en bra indikation på hur många som har fått diagnosen adhd. Baserat på uppgifter i läkemedelsregistret och patientregistret påbörjar omkring 75 procent av alla skolbarn i åldern 10-17 år en läkemedelsbehandling efter att de fått en adhd-dagnos.

– Utifrån de data vi har är det nu 10,5 procent av pojkarna och sex procent bland flickorna som har en adhd- eller add-diagnos. Vi tror att andelen kommer att öka till 15 procent för pojkar och 11 procent för flickor innan utvecklingen skulle kunna plana ut. Men det bygger på att antalet nya fall inte fortsätter att öka, säger Peter Salmi.” Det är ju sjukt?! Så vi ska alltså behöva medicinera femton av hundra pojkar för att de inte passar in i samhällsmallen? (Fast det måste väl ändå vara 7,5 procent, inte 75?)

Jag funderar mycket på vad som kom först, hönan eller ägget. Varför är det så fruktansvärt att jobba i vården, som lärare eller som polis idag? Är det jobbuppgifterna som har förändrats? Svaret på det är ja för alla tre. Är det förväntningarna som förändrats? Definitivt. Är det patienter, elever, kriminella som har förändrats? Absolut. Är det personerna som utför arbetsuppgifterna som förändrats? Jajamensan. Är det själva arbetsplatserna som har förändrats? Svar, ja. Vårt samhälle ser inte likadant ut som för trettiofem år sedan då jag kom ut i arbetslivet. Att vara lärare i Tumba var ”utmanande” på Storvretsskolan, skolan i området där jag bodde. (Tjugofem år senare hände det här.) På Uttrans skola och Broängsskolan där jag jobbade var det som det väl var när jag själv gick i skolan. En och annan elev som klättrade på väggarna i klassrummet, inte minst tre i varje klass. Numera har vi Storvretsskolor a la årgång 1994 i minsta lilla kommun. Gängkriminella. Många fler som ska ha vård, men inte särskilt många fler som vårdar. Kriminalitet som sker under ytan och med skjutningar och explosioner. Vårt samhälle har förändrats starkt, men vi behöver nog förändra saker och ting betydligt djupare än att jobba fem timmar mindre per vecka för att det ska bli bättre.

15 mar

Katastrofläge.

Region Blekinge går mot en halv miljard i förlust. Det är verkligen tuffa tider. Byggbranschen är illa ute, liksom företagare med verksamhet som bygger på obskyra särintressen. Nej, men vad skriver jag? Inte behöver verksamheterna bygga på några särintressen. Folk har det tufft i allmänhet och det flyger i nuläget knappast gödda oxfiléer omkring i luften att samla in. Hur en konkurs går till är något som allt fler svenskar ovilligt får kännedom om.

De enda gånger jag eventuellt lyssnar på vanliga nyheter är om jag sitter i bilen och jag inte orkat/hunnit koppla in min telefon. Igår hände detta och jag påmindes om sakers elände. Hyrpersonal i vården står för en mycket stor utgift i vår region och jag gissar att det är likadant i andra regioner runt omkring i Sverige. Allmännyttan står för pengarna i ett system som är riggat för ”vanlig” konkurrens vilket gör att allt blir helt skevt. Detsamma gäller skolvärlden där privatskolor konkurrerar mot de kommunala skolorna med helt olika förutsättningar. Jag har inget emot verksamheter med nytänkande, men jag är ytterst avigt inställd till slöseri med skattemedel.

Jens Nylander är en ”utvecklare, analytiker och serieentreprenör” som byggt en AI-robot som gått igenom offentliga verksamheters upphandlingar och fakturor. Hans hemsida uppdateras hela tiden med nya uppgifter och den är öppen och sökbar för alla. I en artikel för Kvartal berättar Nylander om hur han med sitt AI-verktyg kommit fram till att det finns åtminstone 90 miljarder att spara genom att styra upp de svenska kommunernas och regionernas ekonomi. I det sammanhanget låter en halv miljard som småpengar. Region Blekinge har blivit lovad att besparingarna inte gäller faktisk vårdpersonal, men just nu surras det runt omkring i vårt län! Folk är oroliga. Jag har försökt följa vår regions förehavanden sedan vi flyttade hit 2016 och det är mycket som varit mer än lovligt skumt. Att det i slutänden handlar om människors liv och död gör att det känns olustigt. Ju större organisation, desto större administration och ju längre kommer man från de personer som man faktiskt ska ta hand om. Vurmen för dessa stora paraplyn som sväljer allt i sin väg känns inte alltid helt sund.

Det ska bli synnerligen intressant att se vad som faktiskt händer i den process som nu rullar igång i Region Blekinge. Det är i vanlig ordning många som länge ropat på att saker och ting är galna, men få som accepterar att det kan göra ont att göra om och göra bättre. Eller snarare, de flesta vill säkert att något ska göras, men få är beredda att betala priset. Allmännyttans hjul är varken kända för att snurra särskilt snabbt eller särskilt effektivt, men kanske kommer vi den här gången slås av häpnad? Den som (över)lever får se.

18 maj

Mutation i protrombingenen, heterozygot för faktor II-mutation.

När jag gick igenom min blogg för ett tag sedan kunde jag inte se vilka sökord som lett läsare hit p.g.a. någon ny lag (GDPR?). Däremot var det ju lätt att se vilka inlägg som hade flest besökare. Det är kanske inte så konstigt att fler än jag oroligt googlat på basaliom och att min egen erfarenhet av detta samlat i ett komprimerat inlägg därför fått väldigt många läsare. När jag 2011 blev remitterad till hematologen eftersom Fars läkare uppmanat hans syskon och barn att testa om de liksom han hade den ärftliga mutationen ”heterozygot för faktor II” hade jag önskat att jag hade haft ett lugnande inlägg. Därför har jag bestämt mig för att skriva just ett sådant till oroliga googlare.

Jag har inte längre kvar lappen som Far fick i samband med att hans mutation upptäcktes. På den stod det dock att det finns symtomfria bärare, men att bl.a. stora blåmärken och ytliga ventromboser (smäckta blodkärl i exempelvis fingrarna) var vanliga symtom. Jag reagerade direkt då båda dessa varit följeslagare till mig genom livet. När jag väl kom till hematologen var det därför ingen överraskning när det visade sig att jag ärvt denna lilla present av Far. Inget att hänga läpp för dock. Det har gått bra för mig ändå.

Heterozygoti för faktor II-mutationen innebär endast en liten riskökning för trombos. När det gäller behandling rekommenderas inte profylax, alltså att t.ex. äta blodförtunnande medicin i förebyggande syfte, förrän man faktiskt råkat ut för en blodpropp. Däremot rekommenderas man att vara noggrann med vissa saker:

Inga p-piller! Minipiller går dock bra då de endast innehåller progesteron
Inga andra läkemedel som innehåller östrogen
Undvik långa stillasittande perioder
Undvik övervikt
Använd stödstrumpor i samband med flygresor och långa bilresor
Undvik uttorkning
Upplys vid graviditet sjukvården om mutationen då graviditet och förlossning alltid innebär en förhöjd trombosrisk

För att visa vad jag pratar om väljer jag att visa vad som händer då jag är lite extra drullig. I det här fallet hade jag snubblat och trillat över en av våra odlingslådor. Jag fick blåmärken både här och där, men på vänstra underarmen (se bild) och låret fick jag rejäla blödningar liknande ”lårkakor”. Fotboll och innebandy var aldrig några alternativ för mig, men när jag spelade fick jag alltid blåmärken då jag fick en hård boll på mig. Det kan annars räcka med att jag går in i en bordkant eller en öppen diskmaskinslucka för att få ett blåmärke. Blåmärkena verkar dessutom bli värre för mig då jag för att toppa det här också är lättblödande. Hehe. Jag tror inte jag vid något tillfälle varit helt utan blåmärken, men jag kan naturligtvis ha fel. Sådana är helt enkelt en del av mitt liv.

Ventromboser, alltså blodproppar i venerna, sägs vara ofarliga. De är däremot väldigt obehagliga. De sätter sig gärna i ett finger, eller som här precis nedanför mitt pekfinger. Om du tittar noggrant kan du se en oregelbunden rödlila markering av en sådan blödning. De sker utan förvarning och är lätta att upptäcka då det sticker till som om man blivit getingstucken.

I samband med COVID-19 hörde jag av mig till hematologen för att höra hur andra med min mutation hade reagerat på vaccinerna. Jag visste att sjukdomen i sig innebar en förhöjd risk för blodproppar och att även vaccinerade råkat ut för biverkningar som hade med sådana att göra. ”Alla ska vaccineras” upplyste sjuksköterskan i luren mig. Samtalet gjorde mig upprörd, för hon vägrade svara på mina frågor. ”Därför”-svaret ”alla ska vaccineras” lugnade mig knappast. Hon sa till slut att hon skulle kunna tänkas rekommendera en profylaktisk behandling av blodförtunnande medicin innan vaccinationen. Det hela slutade med att jag landade i att ta beslutet att inte vaccinera mig och jag fortsatte istället undvika att utsätta mig för smittan. Jag hade en mild släng av COVID-19 i början av året och är tacksam att säga att jag inte blev särskilt sjuk. Det hade varit intressant att få veta om det funnits några samband mellan diverse blodkoaguleringsmutationer, sjukdom i COVID-19 och/eller vaccinationer mot samma sjukdom. Jag har inte hittat några, men gissar att jag inte riktigt är kompetent nog att veta var jag ska leta.

Med detta hoppas jag att detta inlägg kan komma att vara till hjälp för någon. Lev väl!

24 jan

Vaccin, medicin och hälsa.

Ännu en fråga som måste lyftas, speciellt här i Sverige. Våra döttrar kommer inte att bli vaccinerade med Gardasil eller Cervarix. Dessa vaccin ger antikroppar mot fyra av de ca hundra sexuellt överförbara virus som kan ge upphov till cancer. Vaccinet skyddar inte om man redan utsatts för något av dessa fyra virus. Dessa vaccin skyddar inte heller mot veneriska sjukdomar (STI), varken de som orsakas av virus eller bakterier (naturligtvis), vilket jag har förstått att framförallt många unga kvinnor tror. Bästa skyddet är att inte ha sex, men om det inte är aktuellt så är det kondom som gäller. (Det verkar som att både ungdomar och äldre numera verkar tro att graviditet är det enda kondomer skyddar mot, men har man en ny sexpartner eller om man är ”ombytlig” borde kondomen vara obligatorisk.)

Smittas man av något av de fyra virus vaccinet skyddar mot blir man inte alltid sjuk. Om man får infektionen läker den ofta ut av sig själv, men om man drabbas av cellförändringar upptäcks dessa vid prover man tar vid sina årliga gyn-undersökningar. Boka tid hos din gynekolog om du har skjutit på det! Se bara till att inte bli övertalad till att ta dessa vaccin.

Vi har bekanta vars barnbarn drabbades av narkolepsi efter att ha vaccinerats mot svininfluensa. Läskigt! Nu är detta inget ”anti-vilketsomhelstvaccin”-inlägg. Jag vill bara lyfta det faktum att bakom de stora medicinföretagen ligger massor av miljoner, en intensiv lobbyverksamhet och många gånger en skrämselpropaganda som du och jag tar till oss. Detta gäller ett stort antal mediciner. Många överviktiga äter medicin mot för högt kolesterol, för högt blodtryck, insulinintolerans, hjärtproblem och allt vad det är. Dessa mediciner ger många gånger svåra biverkningar och kostar väldigt mycket pengar. Hur mycket bättre hade det inte varit att både göra sig av med övervikten och dess bieffekter så man inte heller behöver medicinera? Jag vet att denna fråga är otroligt känslig och vill inte trampa någon på tårna. Det är inte lätt att gå ner i vikt i vårt samhälle. Fråga mig! För de allra flesta krävs stor beslutsamhet och mycket ork att stå emot all skräpmat, särskilt om man gillar snabba kolhydrater, gärna i kombination med fett, och inte gillar att röra på sig.

Jahaja, det här inlägget blev inte speciellt upplyftande… Jag hoppas i alla fall att någon har fått upp ögonen för en fråga som känns viktig för mig.

Är det någon som tar detta inlägg på allvar när jag visar vad jag bjöd min familj på i går kväll? Man kan ju tro att jag är en s k feeder… Vill ni läsa något mer upplyftande tycker jag att ni ska kika in här. Jag tror att jag har tipsat förut… Den här killen har testat sin kropp på riktigt. Nu är jag inte riktigt sugen på att göra samma resa som han har gjort, men det är väldigt spännande att följa hans framsteg!

19 nov

Hur hanterar ni läkare…

… som är puckade? Alltså, min läkare lyssnar nog inte på mig. Jag har varit på besök fram och tillbaka sedan i våras. Något är inte bra. Jag fick upp blodvärdet till 130. Referens är 117-153 och jag hade 89 vid mitt första besök i våras då jag var väldigt trött. Nu har jag inte ätit några järnpiller på en månad och tröttheten har kommit smygande tillbaka. Veckans Hb-värde var 121, alltså nära den nedre gränsen igen. Inte bara det. När jag läser min blodanalys kan jag, utan att ha någon vårdutbildning, se att de flesta av mina värden är precis på gränsen till dåliga utom P-TIBC-värdet som är för högt och därmed visar att jag har (Tada!) järnbrist… Jag berättade för dr T att jag tappar massor av hår trots att jag ätit B50-tabletter sedan förra året. ”Jaha, men då kanske tabletterna döljer om du har b12-brist”, sa han vid besöket. Ingenting av detta är nämnt i brevet jag fick i går med provresultaten.

”Hej! Jag hoppas att du mår bra. Jag har fått svar på prover. Det visar tecken på en lindrig järnbrist. Du får återigen ta järntabletter, en tablett dagligen. Ny kontroll i smb med läkarbesök om ca 6 månader rekommenderas.” Eh. Jodå. Nog tänker jag gå till en läkare, men inte om sex månader. Jag ringer till vårdcentralen på måndag och ber att få komma till en annan läkare. Att ha järnbrist är inte ”naturligt”. Jag vägrar käka piller som döljer det som egentligen är fel. Någon som har erfarenhet av det här?