amaryllis – Sida 2

06 feb

Återbruk och nytändning.

Naturligtvis börjar vi dagen med att fira amaryllisens söndagsfest! Idag började den här skönheten visa färg på riktigt. Det är en av de översomrade lökarna. Skam den som ger sig, ge aldrig upp och allt det där. Jag blir lika glad i februari över att känna planttanten i mig glädjas över mina små plantbebisars utveckling!

Sedan har vi det här fåniga projektet. Min lillebror kallar det ”mindfulness”, men jag är nog benägen att kalla det ”slithåretness” Jag köpte en så stor och fin bit riktigt härligt linnetyg, en påbörjad duk, för ingenting. Själva broderiet är inte värt att bygga på, så jag tänkte mig att bara jag sprättar bort det så kan jag sedan använda linnet till olika projekt. Ja, nu kan jag ju inte sluta, för jag har redan lagt flera timmar på det. Problemet är att det är jätte-, jättemycket kvar att sprätta upp. Jag håller mig åtminstone till ett ställe för att få loss åtminstone en meter broderifritt tyg. Min FRAMÅTANDA gör att jag trotsar Agnes Wold och är positiv så in i bängen. Retar det bara henne är jag nöjd. (Skojar ba, jag vill att Agnes också ska vara glad och må bra.)

Här ligger gårdagens stora projekt. När de sålde ut gamla handdukar till halva priset i second hand-butiken köpte jag på mig ett gäng av de största som matchade någorlunda. Jag hittade Ellinor Nilsens fantastiska morgonrockar som är sydda av nya och rent fantastiska handdukar som blivit ratade i kvalitetskontrollen. Det vore knappast hållbart att köpa nya handdukar för att göra något liknande, men åttio kronor för några urtvättade och uttjänta tygbitar är nästan ett fynd.

Jag köpte faktiskt ett nytt mönster för första gången på säkert tjugo år. När barnen var små hade jag en kort period då jag plockade upp mitt stora intresse för klädsömnad, annars var detta min vardag under många år på åttiotalet. Oj, vad jag ritade av mönster, klippte och sydde, fixade mönster och tänkte att kanske, kanske skulle jag kunna jobba i sömnadsbranschen. Jag älskade Burda-tidningarna och ville sy hälften av alla mönster de innehöll. Det här morgonrocksmönstret var inte billigt då jag fick beställa det från Finland, men jag tänker att kanske syr jag flera sådana här om jag får blodad tand…

Momentet att nåla mönster och klippa ut tyg är ABSOLUT tråkigast, men det måste värkas igenom om det ska bli något resultat. I just detta fall behövde jag pussla lite för att tyget skulle räcka. Den största handduken hade inget val, den måste bli baksida. Det rutiga tyget tyckte jag var roligast, så det fick bli framsida (om än kanske med rutorna lite på sned märkte jag då jag hade klippt färdigt. Det randiga tyget bjöd både på minst storlek och flest färger, så det fick bli fickor. Den ena ärmen och slaget fick jag pussla tyger till, klippa lite på ett ställe och sy till på ett annat. Tror det blir bra ändå.

Förresten, detta är nog det finaste tyget! Ena ärmen får en tjusig blomsterbård längst ner. Den här handduken är definitivt av bättre kvalitet. Jag har aldrig hört talas om märket, men det låter brittiskt och tjusigt.

Jahaja, det var allt för idag. Jag hade nog tänkt att jag skulle hinna lite längre än till att bara klippa ut alla delar, men det kom lite emellan. Bland annat oväntat besök, något som känns härligt och underbart och som jag har längtat efter de senaste åren. Jag gillar verkligen att någon bara kommer förbi och sladdrar bort några timmar medan man gör något slags ”Här har du ditt kylskåp” och får nytta av alla sjuttiotvå olika örtteer som uppehåller sig i vårt kök. Ja, det var verkligen roligt och sy kan jag göra någon annan dag. Ha en fin söndag!

27 jan

En dag i skuggornas land.

Vaknar idag till liiite större förmåga att känna doften av mitt chairooibos och dansar en riktig happy-dans! Dessutom vaknar jag för första gången på allt för lång tid utan en ihållande huvudvärk. För mig som har lidit av så mycket huvudvärk i livet var det väl inte konstigt att just det symtomet skulle kännas mest framträdande vid Covidsmitta, men ändå. Tyvärr blev det inte direkt bättre av att jag dråsade ner i backen då jag satte mig i den underbara hängstolen i dotterns gamla rum häromkvällen. Jag drog i så hårt att jag började misstänka att jag hade fått en whiplash. Smärtan har varit konstant, från huvudet, nacken, axeln och ner över ryggen. Igår kändes det som att jag höll på att bli galen. Efter en lång, varm dusch, massage med liniment (Tack maken!) och spikmatta i säkert en timme har jag glidit in och ut ur sömn i över tolv timmar. På något sätt kanske det värkte ut, för idag känns det faktiskt bättre! Att jag då dessutom kunde känna doften av morgonteet blev en fantastisk bonus.

Efter att vår värld i över två år blivit helt styrd av coronaviruset känns det ändå som att vi börjar nå fram till slutet av denna sjuka period. Inte en människa går fri från smittan, den tar över överallt och är nu inte längre något dödligt hot på det sätt som i början. Jag funderar lite på hur vi förhåller oss till allt i världen som medför potentiell risk för sjukdom, skada eller död. Bilkörning. Föda barn. Vandring i fjällen. Sex. Hårt fysiskt arbete. Äta mat (sätta i halsen, matförgiftning, oupptäckt allergi). Flyga. Cykla. Gå på en väg utan trottoar. Tobak, alkohol, narkotika. Mediciner. Äta socker, låta bli att röra på oss, hålla oss isolerade från andra människor.

Personer med hälsoångest har med all sannolikhet blivit mycket sämre under den här perioden och jag undrar hur de långtgående effekterna kommer att se ut. Hur ser vi på döden efter de här åren? Inte längre en naturlig del av livet? Eller har en viss typ av död större rätt att existera? Det är självklart och rätt att den svårt sjuke Björn Natthiko fick ta livet av sig under kontrollerade former, etiker har kommit fram till att det är helt rätt att ta livet av en nyfödd med fel kön eller svårt handikapp, men en multisjuk åttiofemåring som inte tål minsta lilla sjukdom ska hållas vid liv till varje pris? Jag vet att det låter drivet till sin spets, men jag är bara intresserad av när vågskålen slår över och av vilken anledning. Argumentationen är minst sagt ”all over the place” och detta är ett svårt och tungt ämne att diskutera. Man landar gärna i känslor, inte i logik. Förut har ”kyrkan” haft stor påverkan på hur folk har ställt sig till denna fråga, mer och mer ofta ställer sig folk i denna och liknande frågor med ”vetenskapen” i ryggen.

Efter denna tunga fundering visar jag här min fantastiska amaryllisodling för dig som är intresserad. I år har jag som plan att översomra lökarna i välgödslad jord för att ge dem de bästa av förutsättningar. Som du ser är en knopp på väg upp och jag hoppas att det fortsätter komma fler blommor under våren. Det är ju ingen vacker lösning att ställa alla krukor på en bricka på det här viset, men det här projektet ger mig mycket glädje. Hur många gånger kan man få en amaryllis att blomma om? Kanska får vi se!

26 okt

Om att väcka amaryllisar.

Vid den här tiden på året börjar jobbet i trädgården kännas något mindre inspirerande. Det finns fortfarande att göra, skam vore det annars. Det är bara inte lika kul att krypa omkring och finlira i rabatter och på regnhala stenhällar. Jag har väntat med att sätta vitlök, men det måste jag göra den här veckan. Jag har också några krokuslökar som ska ner i jorden. När jag ser allt utrymme i perennrabatten där dahliorna stod funderar jag lite på hur södersidan på ladan skulle kunna utnyttjas bättre så det skulle kunna bli mer plats kvar till återkommande blomsterprakt. När man väl börjat skämmas bort med fri tillgång till bukettmaterial är det lätt att vilja ha ännu mer. Åtminstone är det så jag bortförklarar mitt habegär.

Jag brukar låta amaryllisar blomma klart efter jul och nyår, klipper bort utblommade blomstänglar och fortsätter sedan försiktigt vattna dem hela våren då de enbart har långa gröna blad. Egentligen ska man fortsätta näringsvattna hela sommaren, men jag plockade upp mina och planerade att sätta ut dem i trädgårdslandet som jag gjorde förra året med stor framgång. Nu råkade jag glömma att få ut dem, så de kom ner i jord väldigt sent. De som jag inte alls fick ner i jord utan bara låg kvar i verandan satte jag i jord redan för någon vecka sedan. Jag glömde även att väcka rötterna genom att låta dem stå i ljummet vatten (inte löken, bara rötterna) över natten. Vi får väl se om det blir något. Enligt proffsen ska man genomföra ett moment till, nämligen att plocka upp lökarna och lägga dem i en papperspåse i kylen i 6-10 veckor innan man får ner dem i kruka 5-6 veckor innan det att man vill att de ska blomma.

En amaryllislök ska stå med hälften kvar ovan jord och ett par, tre centimeter ut till krukans kant. Eftersom lökar inte gillar att ha det blött om fötterna är det viktigt med dränering. Lecakulor rekommenderas, men det har jag inte alltid haft. Det har gått bra ändå, krukorna har ju alltid hål i botten. Lite sandblandad jord är att rekommendera, men det har jag inte heller brytt mig om. Vanlig krukväxtjord funkar finfint.

Av de sju lökar jag fått ner i kruka i år har jag förhoppning om att åtminstone tre ska blomma. Anledningen till att jag inte förväntar mig full pott den här gången är att två av dem redan blommade ute på friland under sensommaren. De har inte riktigt hunnit hämta ny kraft. De två verandalökarna har som sagt inte fått möjlighet att hämta ny näring, men under kan ju hända! Här ser du mitt lilla plantbebisrum. Jag har satt igång två nya ”Dr Westerlund”-träd efter mitt vackra exemplars frånfälle, men har även lite annat på gång. Det här västerfönstret i gästskrubben verkar ge tillräckligt med ljus för att de gröna vännerna ska må bra. Nu är det bara att vänta och se om naturen följer mina önskningar!

03 jan

Vardagsbestyr.

Just nu håller vi på att försöka hitta ett system för att sortera alla bilder som tagits i hushållet. Det är inte lätt. Kan man vara bild-hoarder? Vackra solnedgångar i all ära, men det är verkligen som min fotografkompis Maren en gång sa: när tid har runnit under broarna är man mest intresserad av vilka människor som finns med på fotona, glimtar ur vardagslivet, tecken på liv som levts. Instagramvackra stilleben fyller sin funktion, men rent historiskt är de ofta ointressanta. Bilder som ligger som digitala filer på en hårddisk gör ingen glad, så det gäller också att hitta bra sätt att visa bilderna på.

Ett av målen med mitt ledord 2020 är att jag ska bli bättre på att fånga just vardagen. Jag tar numera sällan med mig kameran, men telefonen är oftast med, så det finns inga ursäkter. Fotar du, eller låter du minnet jobba?

Kanske en ointressant solnedgång, men visst är den underbart vacker?

Det blåser mycket här på ön! Här ser det ut att ha gått vilt till.

Den vackra, vita amaryllisen som jag drivit upp från en realök. Den började blomma lagom till nyår!

Bakre raden: vit rea-amaryllis, okänd färg sparad amaryllis från förra året på gång att blomma
Främre raden: röd, sparad amaryllis från förra året som snart slår ut, blomma nummer två från den andra rea-löken på gång (mörkröd, mindre sort som heter Carmen)

Yngsta dotterns födelsedagsbukett från den 16/12 blommar fortfarande fantastiskt! Jag ställer ut vasen i verandan om nätterna. Det funkar så länge vi inte har frysgrader.

19 nov

Blomsterprakt.

Mamma var julens drottning. Hon älskade att göra iordning hemma inför advent och vi hade det alltid så mysigt. En av de viktigaste detaljerna var blommorna. Min syster överraskade mig med en ett år för tidig 50-årspresent på min födelsedag, så i år kommer jag att ha hyacinter i min vackra kruka från Waldmarsudde. Andra blommor som ”måste” finnas hemma till jul är naturligtvis amaryllisar.

Vanligtvis brukar jag inte bekymra mig om att driva upp amaryllislökar själv. Jag är så oansvarig att jag köper dem i knopp i mataffären för 39,90 kr och njuter av flera stycken under säsongen som oftast varar mellan strax före advent och in i januari. När säsongen är slut och de blommat klart slänger jag dem vanligtvis.

I år fyndade jag några stora, lite finare lökvarianter av amaryllis på rea. Det är ju egentligen lite sent att börja driva dem nu eftersom de antagligen inte hinner blomma till jul, men jag tyckte att det skulle vara roligt att prova. De är ju inte mindre fina för att de blommar till nyår eller ännu senare. Julen varar ju ända till påska, nej fasta, nej, hur var det nu igen?

När man köper en amaryllislök behöver man väcka den till liv genom att sätta rötterna i lite ljummet vatten. Den främre var i ganska gott skick som du kan se, men den bakre vet jag inte om det blir något med. Den hade bara ett fåtal fräscha rotstumpar som bara var några centimeter långa. Hur som helst är de nu planterade i varsin kruka med några centimeter till godo till krukans ytterkant. Tanken är att de ska börja blomma om sex till åtta veckor om jag inte lyckas skrämma lite fart på dem med värme. (För mycket vatten gör dem bara långa och gängliga, särskilt om de står mörkt.)

När jag höll på med de köpta lökarna kom jag ihåg att jag faktiskt hade stoppat två amaryllisar i trädgårdslandet i våras. Bladen vissnade ner för ett bra tag sedan, så jag har inte tänkt på dem och fick gräva ungefär där jag trodde att de låg. Minsann, titta vad jag hittade:

Den vänstra löken är fint skick, men inte så stor. Den högra är både stor och har en massa rötter, men jag har inte så stora förhoppningar om blomning ändå. Problemet med amaryllisar är att de behöver en massa näring medan de laddar för nästa blomning. Jag har inte tillsatt någon näring alls och lökarna har legat på ett ställe som är näringsfattigt som det är. Jag är inte den som ger mig så lätt, så har de nu överlevt så ska de iallafall få visa att de har växtkraft i sig.

Egentligen ska amaryllisar blomma framåt vårkanten, men med nya förutsättningar då det gäller drivhus och transport har de blivit julblommor för oss. Man kan tydligen ha dem som krukväxter också och min mosters amaryllisar blommar lite då och då där de står i fönsterkarmen. Jag ska höra om hon har fått fart på dem nu till jul, eller om de som krukväxter anpassar sig till sin normala växtcykel.