Här sitter jag på loppisen och väntar på kunder. Jag lovade öppet på sommarens varmaste dag, så öppet är det. Vi har haft besök av ett skånskt sällskap, ett från Stockholm, ett av alla ”vi skulle själva kunna ha loppis”-par (men ha det då tänker jag och undrar varför de är här eftersom de ändå aldrig köper något) och en fransk kvinna som kindpussades och tyckte att jag var sååå snäll och generös som lät henne betala tio Euro för grejer som tillsammans kostade 120 SEK. Jag försökte förklara att jag hellre såg att syrrans regnjacka, min mössa, mammas duk och mitt underbara ylletyg hamnar i Marseille än att de inte gör det. Har man personlig loppis känns det viktigare att grejerna hittar nya hem än att någon betalar valutan på prislapparna. Så tänker jag iallafall.

Vi har fått en hel del sålt, men mycket återstår. Ska vi ha en sista dag med allt till halva priset? En dag där folk få sätta sina egna priser? Eller en dag då allt kostar 1 kr/st? Vad hade fått dig att besöka en loppis som var öppen bara en sista dag?