Efter efter ett gäng underbara dagar med min vän känner jag mig påfylld och påmind om hur vi kan växa i interaktionen med andra människor. Just denna vän och jag är lika på så många sätt. Vi tänker mycket och stort, känner mycket. Vi föredrar olika vägar till målet, men önskar mötas där framme. Jag önskar att politiker hade följt våra diskussionsmönster, att de hade varit intresserade av att faktiskt komma fram till lösningar istället för att vinna tävlingen om vem som skriker högst. Jag är övertygad om att världen hade sett bättre ut och att färre hade behövt lida.

Vännen forskar och använder sig av empiriska metoder för att visa på hur beslut påverkar genom att tolka mängder av data i olika grafer och tabeller. ”Du hade varit jättebra på kvalitativ forskning.” Tänk att fördjupa sig i samma sak och tillsammans tolka och analysera från flera olika håll, att inte utgå från att det bara finns en väg framåt och att inte låsa sig i det mönster som den största skrikhalsen bestämmer. Det hade varit fint, det.

Jag har den senaste tiden tänkt mycket på generaliseringar och faktagranskningar överlag. Många, mer eller mindre alla, generaliserar utifrån sig själva (skulle jag vilja generalisera, haha). Om jag har upplevt något på ett visst sätt så ska detta ses som allmängiltigt. Problemet är att det finns så många olika sätt att ta sig an en situation. I mitt jobb fokuserar jag på compassionfokuserad terapi då jag ser hur bra denna är för att hantera många olika typer av problematik. Denna metod bygger på att det är lättare att förstå andra personers beteende om man tankemässigt försöker gå en mil i dessas skor (enkelt förklarat). Jag tror att dock att det är lättare att göra det på personnivå än på gruppnivå.

En stor snackis verkar artikeln som Lena Andersson skrev i SvD ha blivit: ”Hungrar barnen är det föräldrarnas fel”. Ojojoj, den rörde om i grytan. Dessvärre har de låst den, gissar att SvD ville passa på att få nya prenumeranter då intresset blev så stort. Titeln är naturligtvis satt för att väcka uppmärksamhet. Den som tänker ett steg längre slipper hjärtinfarkt och förstår detta. Våra barn är vuxna, men jag ser det fortfarande som mitt och makens ansvar att guida dem genom livet. Personer som är snabba på att ropa ”Det är DITT fel” eller ”Det är DERAS fel” brukar tendera att se på saker mer svartvitt. Alla som sätter sig och funderar runt varför ett barn går hungrigt kan se en uppsjö av anledningar. Här är några:

Föräldern lider av mental ohälsa och har permanent eller tillfälligt svårt att ta ansvar, minst av allt över barnets behov av att vara rent, helt och mätt.
Föräldern lider av kognitiva nedsättningar och förstår inte vad det innebär att ta ansvar för sitt barn.
Det hungriga barnet kan vara autistiskt och äter bara en speciell sorts mat, till exempel dyra flingor. Om då havregrynsgröt serveras äter hen inte och går sålunda hungrig.
Arbetslöshet har lett till en helt flippad ekonomi.
Barnet flipprade med sin telefon till klockan tre på natten och hann inte äta innan hen skulle sticka iväg till skolan.
Barnet gillar inte maten.
Barnet lider av en ätstörning.
Osv, osv, osv.

Det svenska samhällssystemet kallar för generaliseringar. Välfärden utgår ifrån att det är samhället som ansvarar för alla dess medborgares behov. Individen existerar inte. Det är samhällets, skolans, förskolans, vårdens fel om något inte funkar som det ska eller om något har gått fel. Därmed anses det som stötande att man på individnivå skulle behöva stå för sina misstag. Om det inte gäller personer som utses till syndabockar så klart. Så fort någon avslöjat att kejsaren går utan kläder är det nämligen viktigt att bevisa hur upplyst man själv varit precis hela tiden. För mig är detta en av rötterna till hur problem uppstår och även till hur de förblir olösta. Och när det gäller alla som går hungriga så hoppas jag att folk fortsätter ta sitt mänskliga ansvar och ge de hungriga mat så de slipper svälta ihjäl istället för att ropa vems fel det är att någon går hungrig.