Det sägs att varje gång man plockar fram ett minne gäller det senaste gången man tänkte på det. Jag inser att det var länge sedan jag tänkte på dig. På ditt skratt och den Upprörda Rösten. På dina outfits som alltid var klockrena oavsett om kläderna kom från Kappahl eller Ralph Lauren. På otaliga ommöbleringar, tapetseringar, burkar med målarfärg. På historierna om möten med fantastisk sjukvårdspersonal och influencern på jobbet, hon med hunden i väskan som vägrade anpassa sig till hygienkraven. På alla diskussioner om god mat och tips på recept, tänk vilken duktig kock du blev från att knappt veta hur man blandade en ”riktigt god sallad”. På gemensamma funderingar över livet med solsken i blick och hur vi gemensamt tog oss an det som snuddade vid det mörkaste mörkret. På diskussioner om anknytning, ursprung och lojalitet. Tänk, så tacksam jag fortfarande är. ”Vi vet det båda: vår vänskap varar än.”
Tills vi möts igen…
Vad är en vänskap? Kan den förklaras, blicken som säger: vänner är vi. Sällan vi talar, om vad vi känner, vi bara vet det, vet det: vänner vi skall förbli!
Kanske med åren, ses vi rätt sällan, möts inte ofta, skiljas igen. Men när vi träffas, du är densamma. Vi vet det båda, båda: vår vänskap varar än!
Fröjd det mig ger att du finns i världen, att vi kan mötas och skiljas så, helt utan fraser, självklart och enkelt. Tänk, att en sådan gåva, man kan av livet få?
Nu står vi mitt i den mest intensiva trädgårdshelgen på hela våren. En vecka senare än planerat ska jag få i potatis, lök, dahlia och ett helt gäng fröer. De unga jordgubbsrevorna som skulle få ny hemvist för säkert en månad sedan måste nu få komma upp i lådan som var klar att ta emot dem för länge sedan. Jag har ju valt att vara planttant, att försöka hålla familjen med både mat och blomsterprakt och samtidigt idka något slags trädgårdsterapi. Den här våren har varit ruskigt kall och ruggig och utelivet har knappast känts inbjudande. Dessutom jobbar maken dubbelt just nu och har inte riktigt tid att hjälpa till ute, men idag har vi vikt hela dagen för att fixa det absolut nödvändigaste.
Jag vill ha en vacker perenn- och dahlia-rabatt här längs stenmuren och tror att min dröm kommer att bli verklighet. Årets perenner står dock lite stolpigt uppradade för att jag ska få en känsla för hur mycket plats de tar både på höjd och bredd och även hur bra de trivs här. Visionen är ett böljande hav av växtkärlek. Det står två klena rosor vid den stora stenen till vänster. De har båda överlevt på undantag i flera år, men jag ger inte mycket hopp åt den minsta av dem. Vi får se hur det blir. De har åtminstone fått utgrävt och köperosjord runt fötterna, så jag känner att jag gett dem de bästa förutsättningarna jag kunnat så här långt.
Igår kväll passade jag på att sätta squash och gurka, sex av varje av några olika sorter. Jag ser framför mig ett prunkande trädgårdsland varje vår och slutresultatet blir alltid något annorlunda än min vision. I år sätter jag inte så mycket potatis som vanligt. Odlar man i lådor förlorar man en massa plats jämfört med friland, men jag hoppas att vinsterna uppväger. Förhoppningsvis kan täckodlingen innebära fantastisk och näringsrik mull som bjuder på ett prunkande överflöd om några år. Under tiden fortsätter vi att drömma stort och nöja oss med små vinster. Må gräsklippet räcka i år och för evigt. Därmed börjar dagens jobb, lagom tills solen letar sig in genom mitt arbetsrumsfönster. Låt den fylla min, och din, själ med ljus och hopp! Och spring i benen, för det kommer att gå åt många fulla vattenkannor innan kvällen.
Här kommer fortsättningen på historien om att lappa och laga. Mina gosiga fårskinnstofflor hade verkligen sett sina bästa dagar. Jag fastnade i något som stack ut för flera månader sedan och hela sömmen längs högra sidan på ena tofflan drogs upp. (Den var sydd i samma teknik som kolpåsar, fast när jag ska dra upp dem med ett ryck funkar det aldrig någonsin.) Dessutom har de blivit väldigt fläckiga och kändes allmänt sunkiga. Jag började med att sy ihop hela sidan med langettsöm. När jag tänker efter tror jag att det var den första söm jag någonsin lärde mig, då jag liksom alla andra svenskar sydde en fantastisk handväska på lekis. Jag hade precis fyndat ett härligt nålbrev med lite specialnålar, bl.a. för möbelsömmar, så denna nål gjorde det otroligt smidigt! (Direkt efter spetsen blir nålen lite plattare och ”expanderad”.)
Del två i uppfräschningsprocessen var att ge alla fläckar en omgång med mockasuddet. Det gick ganska bra, men är mycket lättare på ex. ett par hårdare skor som inte ger efter så lätt.
Så här såg det ut efter mockasuddet. Bättre alltså, men jag visste att det kunde bli ännu bättre.
Jag visste att jag hade en hel arsenal specialare i skovårdslådan, städade ur den och slängde gammalt skit och hittade denna skumrengöring som också funkar på mocka och nubuck. Jag använde en vanlig kökssvamp som fuktades lätt med vatten innan jag sprejade på skummet och långsamt arbetade mig igenom båda tofflorna i cirkelformade rörelser. (Jag sprejade nytt skum på svampen med jämna mellanrum, så fort den kändes för torr.) Sedan var det bara att låta det hela torka.
Så här såg tofflorna ut dagen efter ”renoveringen”. Då de hade torkat gav jag dem en omgång med en mockaborste (har lite hårdare borst) och när allt var klart fanns inte en fläck kvar. Med tanke på att jag tänkte slänga tofflorna då jag hittade dem i hörnet där de legat och väntat på bättre tider halva vintern är jag extra nöjd med resultatet.
Skovård är onekligen ett relativt lätt sätt att förlänga livet på sina fotskydd! Både skor i läder, syntet och tyg mår bra av att pysslas om.
Jag hade ju kvar kuddfodralet som skulle sys, ett projekt som legat alldeles för länge. Jag hittade en broderad bonad i lite risigt skick på en auktionssida till vrakpris och tyckte att den förtjänade ett bättre öde. Broderiet hade suttit uppspänt, men tagits ner i samband med försäljningen gissar jag. Uppviket hade nästan lossnat efter vad jag gissar tidens tand och det visade sig att en ansenlig mängd damm med all sannolikhet ackumulerats genom åren.
Just doft är svårt att förmedla genom en datorskärm, så jag blev lite besviken eftersom jag är petig med dofter. Hur som helst, sedan köpet har jag snötvättat detta broderi, jag har sprejat det med något naturligt saltsprej som skulle ta bort vilka otäcka dofter som helst, jag har vädrat, jag har stoppat i frysen och jag har fixat. Det luktar fortfarande lite dammigt, men nu får det vara så.
Då jag bildgooglade mitt broderi fick jag fram detta. Tydligen kallas motivet för ”valknut” och är ett skånskt motiv som härstammar från medeltiden. Inte konstigt att det doftar lite instängt! Imponerande ändå att någon använt sitt öga för skönhet för att få fram ett så intrikat mönster utan minsta hjälp av alla tekniska hjälpmedel vi har idag. Hahaha, nä, men mitt broderi har faktiskt årtalet 1933 inbroderat, så det har nästan hundra år på nacken.
Jag klippte bort väven runt själva motivet eftersom det ändå bara satt fast på ett fåtal ställen. Twistsömmen hade låst kanterna så bra på egen hand, men jag bestämde mig ändå för att sicksacka. Jag undrar hur lång tid detta konstverk tog att förfärdiga? Varje gång jag ser ett vackert handarbete vill jag rädda det, medan någon annan säkert tänker ”gammalt och otäckt”.
Linnetyg är lätt att färga in, men svårt att få i rätt nyans för en lekman. Jag bestämde mig därför för att använda ett lite kraftigare, ofärgat linnetyg till baksidan. (En av färgerna i broderiet tas dessutom upp perfekt i linnet.) Jag hade från början tänkt göra en omlottknäppning med två knytband, men när allt var färdigt tyckte jag inte banden behövdes. Kanterna på själva omlottdelarna pressades in med fem centimeters sömsmån och syddes fast med två parallella raksömmar. (Sömmarna syns om man tittar lite mer noggrant på den här bilden.)
Anledningen till att jag föll för detta broderi från början var både färgerna (som passar perfekt till tapeten uppe, även om formspråket är lite mer kantigt), det faktum att det hade så många år på nacken och så monogrambokstaven som ju säger ”den här är din, M”. Jag undrar om det månne var en Margareta, eller kanske Matilda, som broderade min nya kudde. Hur som helst är jag glad över vårt samarbete och hoppas att kudden kan komma till stor glädje här hemma.
”May the 4th be with you!” stod det överallt igår. (Det här är en Star Wars-grej. Den fjärde maj leker alla Sar Wars-fans med ord och passar på att fira.) När allt nödvändigt var klart igår bestämde jag mig därför att istället för att städa köksskåp ta itu med högen med textilfix som uppkommit sedan sist och titta på film. (Det passade perfekt att plocka fram sista delen i Star Wars-serien, Episode IX – The Rise of Skywalker.) När jag var i Malmö uppmärksammade till exempel min väninna mig om att fållen på kappan hade släppt, vilket jag helt hade missat. Nu är den på plats igen, lagom tills att det är dags att förbereda vinterkläderna för vilosäsong. Filmen fick gå i bakgrunden medan jag klippte, sydde, strök och fållade. Nu har jag bara ett kuddfodral kvar att sy klart, men det fixar jag i eftermiddag då symaskinen ändå står framme.
För att inte bli överrumplad av återkommande ”måsten” är det skönt att ha rutiner. Jag är duktig på att komma på rutiner jag önskar att jag hade, sämre på att upprätthålla dem. Några har dock satt sig:
Måndag – blomfixardag. Då jag bodde hos mamma och far under deras sjukdomstid anpassade jag mig till deras rutiner och tog över vissa saker, som mammas krukväxtvård. Det var en tidskrävande rutin under ceremoniliknande former. Dusch av vissa större grönsaker, plockande av torra blad, gödning, vattning, emellanåt lite såpvattensprej. När mamma väl gick bort satt denna rutin i mig och sedan dess har också jag krukväxtvård på måndagar. Jag kan konstatera att mina växter överlag mår bättre än de gjorde ”förr i tiden”, med all sannolikhet för att de faktiskt får helt andra förutsättningar på det här viset.
Inför ny klädsäsong – genomgång av garderoben. Detta sker oftast i ganska god tid då det är hopplöst att stå utan vettiga skor och kläder då man behöver dem. Jag ser till att rensa ut plagg som inte använts överhuvudtaget av olika anledningar, lagar småhål, lämnar ev. in på kemtvätt, tvättar och borstar stickade tröjor, spanar på sådant som jag saknat under säsongen och vill hålla ögonen öppna efter inför nästa år (att köpa plagg off-season kan många gånger spara mycket pengar), färgar på urtvättade svarta plagg eller färgar om favoriter som jag vill uppdatera. Vis av erfarenhet ser jag till att fixa lagningar/tvätt/färgning och dyl. innan jag lägger undan något.
I slutet av månaden – genomgång av pappershögen. Pappershögen, ja. Jag har en tidskriftssamlare som agerar uppsamlingsplats för ”viktiga papper”. Oavsett hur duktig jag tycker att jag är på att upprätthålla ordning där missar jag ofta erbjudanden, skjuter upp det där som inte är akut och låter somligt vara kvar i tidskriftssamlaren alldeles för länge. Trots att det är en ofullkomlig metod är det en rutin som jag har haft i hela mitt vuxna liv. Pappershögarna har sett olika ut genom åren. Hyresavier, premier vid samlande av barnmatsetiketter, tävlingskuponger, rabattkuponger, tidningsartiklar… Numera sköts det mesta digitalt och pappershögarna är inte lika omfattande, men nog finns det fortfarande grejer att sortera och hantera!
Hudvård och tandborstning – varje morgon och kväll. Det låter, det. Jag har absolut inga rutiner som tar lång tid, men ser till att tvätta av ansiktet och smörja in mig två gånger om dagen. Sedan mina omhändertagna solskador förra året har jag t.ex. beslutat mig för att smörja in ansiktet med solskyddsfaktor varje dag under sommarhalvåret. Mina bästa hjälpredor för detta är vanliga tvättlappar i frotté, vatten och rengöring, fuktcreme och som sagt solskydd. Inte tror jag att det påverkar särskilt mycket, men jag finner det nästintill meditativt att utöva denna egenvård.
Lymfdränage – varje kväll. Detta är en blixtny rutin som jag kan se mig själv hålla på med så länge jag lever. Detta har inneburit ett lyft för mig. Så skönt att slippa mycket av svullnaden jag sett som något ofrånkomligt så länge jag haft detta problem.
Promenad – varje dag, men inte i ur och skur. Jag gillar verkligen inte att promenera i regn, men annars så!
Det finns säkert fler rutiner jag inte skrivit här, både sådant som är allt för självklart och sådant som jag glömt bort. Vilka rutiner har du? Är de bara av godo?
Bill och Melinda Gates skiljer sig. ”After a great deal of thought and a lot of work on our relationship, we have made the decision to end our marriage,” the pair tweeted.” De har varit tillsammans sedan åttiotalet och gifte sig samma år som vi. Några år äldre och några av världens rikaste och mest inflytelserika människor, men det hjälpte inte. De är nu slut som par, men fortsätter som business partners. Tänk att reda upp i den skilsmässan rent ekonomiskt.
De senaste dagarna har jag funderat mycket runt privatekonomi med anledning av vad som hänt runt omkring mig och samtal jag har haft. Jag är väldigt tacksam över fars erfarenhet av bodelningar som ledde till att han verkligen satte sitt hus i ordning innan han gick bort. Han gjorde allt som stod i hans makt för att det inte skulle bli krångligt för mamma och hon fortsatte på samma väg för att det inte skulle bli krångligt för oss syskon.
En vän till mig hade föräldrar som var hoarders. Det var så traumatiskt för henne och hennes syskon, så när dagen kom då det var dags att ta hand om föräldrahemmet gav de uppdraget till ett företag att bara ta hand om allt och slänga rubb och stubb trots att de visste att det fanns mycket värdefullt i röran. Hon har ingenting fysiskt kvar från sin barndom, varken gamla skolböcker, köksprylar eller prydnadsfigurer. Hon berättade att det är en stor sorg, men samtidigt har det inneburit att hon blivit bättre på att ge sina egna barn andra förutsättningar. Fina upplevelser och gemensamma minnen är något som hon har fokuserat på att lämna efter sig.
Mina barn, dina barn och våra barn är något som blir allt vanligare att behöva förhålla sig till. Arvsrätt, känslor, rättigheter, skyldigheter, laglotter, orubbade bon, ditt och mitt. Nej, det här är sannerligen inget som är särskilt lätt. Jag har sett olika angreppsvinklar, men måste nog säga att det som verkar funka smidigast är att se till att själv ha ordning på torpet och inte förvänta sig att någon annan ska ta hand om ens oreda. Jag tycker att det populära uttrycket ”dödsstäda” är lite läskigt, men samtidigt vore det ju bra om alla hade dödsstädat redan från tidig ålder. Var sak på sin plats, ordning och reda i skåp och på bankkonton, tydliga planer, förråd, pärmar och excel-ark.
En minimalistisk livsstil förordas många gånger för att prylar och pengar tynger sinnet. Vi blir ofria av att vara rädda för att människor kanske vill utnyttja oss, av att någon vill sno den dyra bilen eller göra inbrott i vårt hem och jag gissar att de flesta tycker att en stökig och överbelamrad garderob är jobbig oavsett om de har ett ordningsamt sinne eller ej.
Här hemma har vi rensat och organiserat i flera omgångar, men det är ju ett evighetsprojekt. Just idag hade jag hoppats få potatis och lök i jorden, men det regnar och är sex grader varmt. Jag kanske städar ur köksskåpen i eftermiddag istället. Det är ändå rätt roligt. Tjing!
I samband med min svägerskas pappas begravning fick jag möjlighet att hänga med mina två fina brorsbarn i flera dagar på Skånes vackra västkust. Farhult bjuder på en fantastisk strand och jag kommer gärna tillbaka då havet bjuder på bättre temperaturer för min smak.
Jag är så tacksam över möjligheten att fortsätta utvecklas. Att tillbringa tid med barn utmanar både sega tankebanor, barnasinnet och intellektet! Man får anpassa sig till en dygnsrytm som jag inbillar mig passar bättre för människan än den vi vuxna gärna drar åt. (Det är så lätt att somna alldeles för sent till exempel.) Och barnasinnet! Leken! Att det finns äventyr bakom varje sten! Det är stort då man tänker på det. Tänk, så lätt det är att hamna i rutter. Jag älskar att hänga med mina syskonbarn och ha möjlighet att uppleva småbarnslivet ur ett tantperspektiv.
Söndagen blev en social fest! Med coronaanpassning (Åh, jag lääängtar efter att krama om vänner som man inte sett på länge!) hade jag möjlighet att börja söndagen med småbarnsmys, fortsätta med promenad i vackra Lerberget tillsammans med en av mina människofavoriter, inviga inte bara en, utan två nyinflyttade lägenheter, tillsammans med andra favoriter, njuta av Slottsparken i Malmö, ett veritabelt planttantsparadis och plocka upp maken som hade jobbat utomlands under den föregående veckan. Dagen kändes oändligt lång på ett mycket bra sätt och jag behövde inte stressa över huvud taget. Det måste ha varit mitt livs bäst utnyttjade dag tidsmässigt.
Jag har velat spana in det nyförlovade parets hemvist sedan de flyttade tillbaka till Malmö förra året och nu var det äntligen dags. Så mysig lägenhet i ett härligt funkishus precis bredvid Slottsbarken och Ribban. Den passar dem perfekt! Det var så roligt att få komma dit och se bilderna som skickats i familjeforumet komma till liv.
