Jag hade ju kvar kuddfodralet som skulle sys, ett projekt som legat alldeles för länge. Jag hittade en broderad bonad i lite risigt skick på en auktionssida till vrakpris och tyckte att den förtjänade ett bättre öde. Broderiet hade suttit uppspänt, men tagits ner i samband med försäljningen gissar jag. Uppviket hade nästan lossnat efter vad jag gissar tidens tand och det visade sig att en ansenlig mängd damm med all sannolikhet ackumulerats genom åren.

Just doft är svårt att förmedla genom en datorskärm, så jag blev lite besviken eftersom jag är petig med dofter. Hur som helst, sedan köpet har jag snötvättat detta broderi, jag har sprejat det med något naturligt saltsprej som skulle ta bort vilka otäcka dofter som helst, jag har vädrat, jag har stoppat i frysen och jag har fixat. Det luktar fortfarande lite dammigt, men nu får det vara så.

Då jag bildgooglade mitt broderi fick jag fram detta. Tydligen kallas motivet för ”valknut” och är ett skånskt motiv som härstammar från medeltiden. Inte konstigt att det doftar lite instängt! Imponerande ändå att någon använt sitt öga för skönhet för att få fram ett så intrikat mönster utan minsta hjälp av alla tekniska hjälpmedel vi har idag. Hahaha, nä, men mitt broderi har faktiskt årtalet 1933 inbroderat, så det har nästan hundra år på nacken.

Jag klippte bort väven runt själva motivet eftersom det ändå bara satt fast på ett fåtal ställen. Twistsömmen hade låst kanterna så bra på egen hand, men jag bestämde mig ändå för att sicksacka. Jag undrar hur lång tid detta konstverk tog att förfärdiga? Varje gång jag ser ett vackert handarbete vill jag rädda det, medan någon annan säkert tänker ”gammalt och otäckt”.

Linnetyg är lätt att färga in, men svårt att få i rätt nyans för en lekman. Jag bestämde mig därför för att använda ett lite kraftigare, ofärgat linnetyg till baksidan. (En av färgerna i broderiet tas dessutom upp perfekt i linnet.) Jag hade från början tänkt göra en omlottknäppning med två knytband, men när allt var färdigt tyckte jag inte banden behövdes. Kanterna på själva omlottdelarna pressades in med fem centimeters sömsmån och syddes fast med två parallella raksömmar. (Sömmarna syns om man tittar lite mer noggrant på den här bilden.)

Anledningen till att jag föll för detta broderi från början var både färgerna (som passar perfekt till tapeten uppe, även om formspråket är lite mer kantigt), det faktum att det hade så många år på nacken och så monogrambokstaven som ju säger ”den här är din, M”. Jag undrar om det månne var en Margareta, eller kanske Matilda, som broderade min nya kudde. Hur som helst är jag glad över vårt samarbete och hoppas att kudden kan komma till stor glädje här hemma.