Funderingar – Sida 52

19 dec

Likgiltighet.

Min syrra hade med sig gårdagens DN då hon kom hit. Hon visade Thomas Lerners ”söndagspredikan” som handlade om likgiltighet. Han och hans svårt sjuke vän listade de värsta ord de kunde tänka sig och överst på den listan hamnade likgiltighet. Jag funderade en stund över Lerners tankar och kom fram till att jag tror att han och hans vän har rätt. I skolvärlden talade vi mycket om det. Är det verkligen värre att mobba än att stå likgiltig bredvid och inte bry sig om att någon utsätter en annan människa för psykisk eller fysisk misshandel? Det var alltid så mycket fokus på mobbare och mobboffer, men det störde mig att så få barn ens brydde sig då något hände. Att vara rädd för att själv åka på stryk är väl en sak, men att bara inte bry sig?

Jag fick mig en tankeställare och bestämde mig för att göra något som är mer konkret än att bara ”tycka synd om alla stackars barn som svälter”. Vad det är vet jag inte riktigt än. Jag ska i alla fall börja med att skicka ett brev till en person som jag tror behöver det.

(Kärlek blev förresten utnämnt till det vackraste ordet. Vad tycker ni om det?)

Kram till er alla. Ha en fin vecka!

15 dec

Tipstorsdag vecka 50.

Vid den här tiden för tre år sedan blev jag utsatt för en synnerligen fräck kupp av ett gäng elakingar, några kvinnor (Står inte vi på samma sida?). Jag blev av med min bankkortskod, trots att min far Polisen har inpräntat i mig och resten av syskonen att man gör allt för att skydda koden. Jag blev också av med min plånbok och de tiotusen kronor som satt på kontot då tjyvarna raskt länsade det som fanns i fyra uttag. Jag fick spärra min identitet och gå igenom omaket att ständigt känna mig påpassad och osäker under lång tid framåt.

Den här händelsen har gjort mig mycket vaksam.

Nu vill jag varna er andra. Se till att skydda koder och väskor allt vad ni kan. Ställ inte in julkassar i bilen och lämna dem för att göra fler ärenden. Inga plånböcker i bakfickor eller ryggsäckar. Tja, ni vet nog egentligen. Jag är ledsen över att känna mig manad att skriva det här, men kanske är det någon som får nytta av det?

Edit: Jag har lyssnat på min vän Tina och tagit bort det i inlägget som var stötande.

14 dec

Önskningar och verklighet.

Fyrtio år av julvarma känslor nästan året runt, och så kommer året med nära noll julkärlek. Vad har hänt? Jag är i alla fall glad över att jag drog igång min lilla bloggkalender, för den ger mig bevis på att det åtminstone händer en del… Yngsta dotterns kompis var här i början av veckan. Hon tyckte att vi hade det så mysigt och fint hos oss och gick och pillade på julblommorna och plingplonget som hänger i dörröppningen. Hos dem hade inte ens stjärnor eller adventsljusstakar kommit fram. Jag drar därmed slutsatsen att det finns de som ”har det värre”.

Efter gårdagens intensiva lussande, som gick väldigt bra för våra telingar, var vi tydligen så slut att ingen vaknade i morse av diverse larm som var satta. Äldsta dottern kom inspringande i vårt sovrum och viftade med armarna, upprörd över att behöva missa sista bildlektionen… Hon och sonen fick komma lite sent, men jag antar att de inte var de enda med sen ankomst idag!

Själv har jag faktiskt inte fått ett vettigt jota gjort på hela förmiddagen förutom att jag har övat inför sista körrepetitionen innan konserten som går av stapeln på söndag. Jag är dålig på att komma ihåg texter. Skulle så gärna vilja kunna allt utantill, men jag kan säga att det kommer inte att hända.

Klockan 6.30, en svart decembermorgon. Adolf Fredriks kyrkogata, men visst känns bilden nästan lite exotisk. Natt i New York, en bakgata någonstans?

Här är nämligen skylten som syns i bakgrunden på bilden här ovan. Varför inte öppna en filial i New York, kära Centralbadet? Namnet gör sig fint på en nattklubb i vilket engelsktalande land som helst.

Jag fotade just det här kyrktornet vid samma tid förra året. Det är något speciellt med upplysta byggnader då det är så mörkt runt omkring!

Luciatåg. Vad kan jag säga? Så stämningsfullt och vackert. Ibland måste jag blunda och ta in, speciellt då musiken låter som änglakörer, även om synintrycken också är viktiga.

11 dec

Love Actually och kärlek i verkligheten.

Nästan lika mycket jul som Lucia är Love Actually för mig. I morgon ska jag titta på den igen, för femtioelfte gången tror jag. Jag fastnade för LA första gången jag såg den. Så mycket känslor och mänskliga roller. I dag känner jag extra för den stackars olyckligt käre bästisen. Suck! Livet är krångligt ibland, både på film och i verkligheten.

Här hemma är dock allt annat än besvärligt just nu. Vi har firat väl genomförda konserter med glögg, varm choklad med marshmallows, lussebullar och gott humör. Härligt! Kärlek i verkligheten.

07 dec

En liten modebetraktelse.

Jag fick några gratisnummer av Amelia från min syster innan hon flyttade iväg till Thailand. Amelia är ett magasin som förvisso innehåller ett och annat av värde, men mest är det en riktig skräpblaska. Jag har lite svårt att bestämma målgruppen, men gissar på före detta VeckoRevyn-läsare som inte riktigt nått samma aktningsvärda ålder som Yours Truly. Hur som helst tipsar Amelia i veckans nummer om följande utstyrsel inför nyårsfirandet. För mig som sitter här med tre lager kläder på mig känns det för det första lite kallt. Då jag bjuder på betydligt mycket mer lår än den vackra modellen med plutande läppar inbillar jag mig dessutom att ett par shorts som dessa skulle få en icke önskvärd effekt om jag visade mig bland folk. Dessutom tror jag inte de matchar mina stödstrumpor… Men mer glitter åt folket! Absolut. Strumpor i högklackat var förbjudet då jag var yngre. (Det bevisar väl antagligen bara hur gammal jag är.) Jeans nedstoppade i tubsockor, det var däremot högsta mode! Tur att jag slipper de där korvstrumporna som aldrig satt som de skulle nu för tiden. Tja, det var bara det jag ville säga.

03 dec

Jag gillar att vara mamma.

Nu har jag klarat av andra julklappsrundan, den här gången tillsammans med yngsta dottern. (Allt är nu klart för tjejerna. Sonen åker säkert in till stan med pappa dagen innan julafton om jag känner dem rätt. Kul för dem i så fall.) Skärholmen en lördag. Hm. Tur att sällskapet var trevligt i alla fall!

Den här tioåringen fyller elva om två veckor. Så här var det runt den här tiden år 2000: vi var nyinflyttade, det snöade en massa (och jag fick skotta med min stora mage i vägen, för maken jobbade som en blådåre), julpyntet var nerpackat efter våra år utomlands och det var fullt upp med de två ”stora” som då var två och fyra år gamla. Livet ändrar sig så snabbt. Det känns dumt att säga till småbarnsföräldrar att de ska njuta av tiden som föräldrar till små barn, men jag kan inte låta bli. Rätt vad det är sitter man och undrar vad som hände och vart tiden tog vägen. Suck. Nej, inte ner i nostalgiträsket. Nu ska vi lyssna på käck julmusik och julbaka lite i stället. Hoppas att ni får en fin andra advent!

30 nov

Hur är det med barnens respekt egentligen?

I går åkte jag och shoppingdottern till SKHLM för att julklappshandla i tid till skillnad från förra året. Vi hade verkligen supermysigt och kunde ta det lugnt. E hittade julklappar till bror, syster, pappa och kusin i ett nafs och jag fixade samtidigt några smågrejer som fattades till barnens adventskalender. När vi var klara strosade vi omkring och tittade i affärer och på andra människor, fnissade lite, ojade oss och hade allmänt trevligt tillsammans. (Det här är den bästa delen med att få större barn, att man faktiskt kan umgås med dem på lite mer lika villkor.)

En sak störde lite först, men mer och mer ju längre tid vi var där. Hur behandlar barn och föräldrar varandra egentligen?! Jag såg småglin, bara en tvärhand höga, skälla ut och svära på sina mammor för att än det ena och än det andra var fel. En tonårig kille kallade sin mamma (antar jag, gissar att det inte var flickvännen) Bi***. En mamma drog iväg med sina två småbarn så armarna höll på att gå i led medan hon väste och skällde på dem om vartannat. Vid det laget var klockan närmare sju och jag tror att barnen hade mått bättre om de hade suttit vid middagsbordet i lugn och ro. Flera föräldrar lät barnen mer eller mindre löpa amok. Jag tycker att barn ska få springa och vara glada, men inte riva ner och snora på H&Ms kläder. Det ena kan ibland utesluta det andra…

Jag vet att jag är en ganska strikt mamma, men jag är också kärleksfull. En gång då sonen var fem år skämde han ut mig på ICA Maxi i Karlskrona, men det var bara för att jag inte kunde gå med honom därifrån. Jag har annars inte tillåtit ”fits” i affären och därmed har det gått alldeles utmärkt att ha med dem. De har vetat att man inte kommer någonvart med skrik och tjat. (Eh, den principen verkar inte gälla i många andra familjer.) En pappa sa upprepade gånger på ICA Kvantum till sina två tjatiga barn med tvär röst att de inte fick det och inte skulle ha det andra. Rätt vad det var, efter sjukt mycket gnäll från framför allt dottern, sa han ”Okej då!!!”. Var kom det gnället ifrån tror ni? Det var inte första gången detta scenario utspelade sig.

Barnuppfostran är inte lätt, det vet jag av egen erfarenhet. Med slag och hot kommer man ingenstans i längden, men att tro att ens barn alltid vet vad som är bäst för honom eller henne är också dumt. Som vuxna måste vi föregå med gott exempel, hålla i handen, leda och fösa barnen på rätt väg. Ibland får vi till och med dra lite i dem, både bokstavligt och bildligt talat. Skriker man till sina barn får man skrik tillbaka. Hur mycket vi önskar att det inte vore så hjälper inte. De gör som vi gör, inte som vi säger. Jag har också tänkt mycket på det som den finska professorn sa, hur viktigt barnets föräldrars relation är för hur det går för barnet i livet…

Ja, nu har jag inte tid att skriva mer, men om ni har något att tillägga diskussionen blir jag jätteglad!

30 nov

Idag skiner solen…

Idag vaknade jag och kände mig förvånansvärt vaken! Det låter kanske konstigt, men för mig var det en härlig känsla. Att gå omkring i en trött dimma är ”sådär” måste jag erkänna och det är det jag gör för tillfället. Kanske kände kroppen på sig att solstrålarna skulle ha fri fart genom rymden idag, för det är så det är. Solen står väldigt lågt, men den har i alla fall orkat upp så pass att jag känner att hela stämningen här inne är förändrad sedan i går.

Vid tiosnåret tog jag en promenad runt kvarteret. Underbart! Naturen har gjort sig redo för snön, men den håller sig fortfarande borta. Allt det bruna och svarta är lite deprimerande då det aldrig blir ljust, men en dag som den här är det lättare att se skönheten också i det döda.

Ulleternellerna är nästan det enda vi har kvar i vår trädgård nu för tiden. De förskönar året runt!

Lilla stigen bort till allmänningen och eldningshögen har jag tyckt om ända sedan vi flyttade hit.

Vår fine granne Å gick bort tidigare i år. Han skötte rishögseldning vår och höst, men under de senaste två åren har han inte orkat riktigt. Maken och en annan granne har gjort en insats, men i höstas var det visst ingen som riktigt kände sig manad att tutta fyr…

Bara fint.

I den här eken har våra barn klättrat upp och ner. Trappstegen har varit till stor hjälp, men numera är de alldeles oanvända. I söndags träffade jag en liten kille som fastslog att hans talang var att klättra upp och ner i träd. Vi får kanske bjuda hem honom så trädet inte känner sig så ensamt?

Lille katt, lille katt… Vi fick med oss makens mormors kökssoffa hem. Den är jättefin, men jag har mumlat lite om att den inte riktigt passar in. Någon som absolut tycker att den passar in är katten Milla. Hon njuter verkligen av sin nya favoritplats! Idag låg hon och spann och kråmade sig i solen och jag tyckte helt plötsligt väldigt synd om alla stackare som är allergiska mot pälsdjur. Den här kattrackar’n är nämligen väldigt trevlig att ha som sällskap. Dessutom ställer hon aldrig speciellt höga krav.

25 nov

Psykopat?

Jag har tagit paus och sitter just och skrattar åt musiken jag lyssnar på. Jag är väldigt intresserad av att få bli analyserad av en musikpsykolog. Vad skulle jag bli diagnostiserad med? Kan man vara musikpsykopat? Totalt oberäknelig… Hur är det med er? Har ni lika spretig smak? Här kommer mina senaste låtar:

Hymne à l’amour (Edith Piaf), Beethovens Sonata No. 8 Pathetique Mov. 2, Outcry (Dream Theater), The show must go on (Queen), Bohemian Rhapsody (Queen), Wish you were here (Pink Floyd), Everybody’s got to learn sometimes (Beck), Butterfly (Rajaton), Big in Japan (Alphaville), California dreamin’ (The Mamas & the Papas), Africa (Toto), Try sleeping with a broken heart (Alicia Keys), Du måste finnas (Helen Sjöholm), Love somebody (Robbie Williams), Diamonds and pearls (Prince)

25 nov

All American.

I går ringde jag till vår ”extramoster”, kvinnan jag och maken hyrde rum hos då vi som nygifta bodde i Kalifornien. Hela stora familjen höll just på att trilla in för att fira Thanksgiving och det var liv och rörelse överallt i bakgrunden. Jag kände mig så där lite lagom amerikansk som jag gör då och då och kände mig, i Thanksgivings namn, otroligt tacksam över mina år i det stora landet västerut.

Innan vi flyttade till USA tyckte jag att alla (naturligtvis, jag var dum och okunnig och otroligt dömande i allt) amerikaner var stora i mun, hade fult hår och fula kläder. Dessutom var de både okunniga, ointelligenta och tyckte fel om allt. Tja, jag är första kvinna att erkänna att jag efter det första året var omvänd. Det finns sådana amerikaner, ganska många, men vad mer otroligt är att vi har sådana svenskar också! De människor jag lärde känna i Palo Alto var i de flesta fall mer öppna och intresserade än många svenskar. De var också otroligt förlåtande då jag villigt och glatt pratade på med min töntigt brittiska svengelska. Min brytning rundades väl till med tiden och då vi flyttade till Philadelphia några år senare kom jag snabbt igång med språket. Den gången kändes det som att jag nästan började tänka på engelska emellanåt trots att jag hela tiden pratade svenska med barnen (och med maken då han var i närheten). Alla ni läsare som är språkintresserade, och jag vet att ni är en del, tycker jag ska göra det här testet. Själv är jag till 100% tydligen från The Northeast om man ska lita till testresultatet. Maken kommer visst från Philadelphia, så han måste verkligen ha tagit till sig språket under våra två år där… 😀

I USA börjar julen dagen efter Thanksgiving, alltså idag. För vår del kommer advent perfekt i tiden eftersom det är så vi räknar här i Sviiiden. Det råkar nämligen vara första advent på söndag, dagen efter vårt Thanksgivingfirande! Vi har nu kommit så långt att fönstren är putsade på insidan, julgardinerna hänger uppe, en amaryllis står på skåpet och en liten hyacintplantering står på soffbordet, adventsljusstakarna står på plats med ofungerande lampor, pappersstjärnorna är ”på gång” och hela jullådan är nedplockad från vinden. Det kanske blir jul i vårt hus vad det lider?

Nej, jag är inte med och firar ”Black Friday” på Saks Fifth Avenue, men jag har i alla fall min fina lilla ask med smådekorationer att titta på. Det duger väl så bra!