Hur är det med barnens respekt egentligen?
I går åkte jag och shoppingdottern till SKHLM för att julklappshandla i tid till skillnad från förra året. Vi hade verkligen supermysigt och kunde ta det lugnt. E hittade julklappar till bror, syster, pappa och kusin i ett nafs och jag fixade samtidigt några smågrejer som fattades till barnens adventskalender. När vi var klara strosade vi omkring och tittade i affärer och på andra människor, fnissade lite, ojade oss och hade allmänt trevligt tillsammans. (Det här är den bästa delen med att få större barn, att man faktiskt kan umgås med dem på lite mer lika villkor.)
En sak störde lite först, men mer och mer ju längre tid vi var där. Hur behandlar barn och föräldrar varandra egentligen?! Jag såg småglin, bara en tvärhand höga, skälla ut och svära på sina mammor för att än det ena och än det andra var fel. En tonårig kille kallade sin mamma (antar jag, gissar att det inte var flickvännen) Bi***. En mamma drog iväg med sina två småbarn så armarna höll på att gå i led medan hon väste och skällde på dem om vartannat. Vid det laget var klockan närmare sju och jag tror att barnen hade mått bättre om de hade suttit vid middagsbordet i lugn och ro. Flera föräldrar lät barnen mer eller mindre löpa amok. Jag tycker att barn ska få springa och vara glada, men inte riva ner och snora på H&Ms kläder. Det ena kan ibland utesluta det andra…
Jag vet att jag är en ganska strikt mamma, men jag är också kärleksfull. En gång då sonen var fem år skämde han ut mig på ICA Maxi i Karlskrona, men det var bara för att jag inte kunde gå med honom därifrån. Jag har annars inte tillåtit ”fits” i affären och därmed har det gått alldeles utmärkt att ha med dem. De har vetat att man inte kommer någonvart med skrik och tjat. (Eh, den principen verkar inte gälla i många andra familjer.) En pappa sa upprepade gånger på ICA Kvantum till sina två tjatiga barn med tvär röst att de inte fick det och inte skulle ha det andra. Rätt vad det var, efter sjukt mycket gnäll från framför allt dottern, sa han ”Okej då!!!”. Var kom det gnället ifrån tror ni? Det var inte första gången detta scenario utspelade sig.
Barnuppfostran är inte lätt, det vet jag av egen erfarenhet. Med slag och hot kommer man ingenstans i längden, men att tro att ens barn alltid vet vad som är bäst för honom eller henne är också dumt. Som vuxna måste vi föregå med gott exempel, hålla i handen, leda och fösa barnen på rätt väg. Ibland får vi till och med dra lite i dem, både bokstavligt och bildligt talat. Skriker man till sina barn får man skrik tillbaka. Hur mycket vi önskar att det inte vore så hjälper inte. De gör som vi gör, inte som vi säger. Jag har också tänkt mycket på det som den finska professorn sa, hur viktigt barnets föräldrars relation är för hur det går för barnet i livet…
Ja, nu har jag inte tid att skriva mer, men om ni har något att tillägga diskussionen blir jag jätteglad!
Du skriver klokt och du vet att jag håller med dig 🙂 Ibland är det svårt och vi får ta en del duster med Noëlle just nu för att lära henne att tjat och gnäll inte tar henne någonstans. Folk tittar när det krävs två av oss för att få i henne i vagnen (eftersom hon fick välja, antingen hålla någon i handen eller sitta i vagnen och hon vägrade hålla handen), men det är blickar man får ta. Förhoppningsvis slipper vi på det sättet ha en 5-åring som har fits här och där, för de är aningen svårare att kontrollera än en 1,5-åring.
Ska bli så spännande och kul att följa henne när hon växer 🙂
Ja, att följa mina barns utveckling är sannerligen det mest spännande jag har varit med om i livet!
Du har ju förstås rätt, men det är så mkt lättare i teori än i praktik. Jag har haft gallskrikande och hysteriskt gråtande barn på Coop trots att jag inte hör till typen som ger med mig efter en massa tjat och skrik. Till exempel när de hade ställt en massa Darth Vader- och Yodadockor precis brevid mejeridisken… 😛
Jag höjer också rösten själv mot mina barn väldigt mycket oftare än jag skulle önska, men det beror ju inte precis på att jag tror att det är rätt… utan att jag helt enkelt inte klarar av att hålla ilskan tillbaka i så stor utsträckning som jag borde. Fast jag blir oftast galet tålmodig bland folk och det är nog nästan bara hemma jag blir så där arg… Jaja, jag jobbar på det. Så mycket mer kan jag inte göra.
Jag känner i alla fall igen irritationen över att folk släpper sina barn för mycket. Jag tycker väldigt ofta att barn gör en massa saker de inte borde, medan deras föräldrar står med ryggen till. Eller som i helgen när jag kom och körde på Coops parkering och en liten kille på ca 3 år går ut och ställer sig framför min bil med armarna rätt ut och stoppar mig. Hans mamma som stod precis brevid och packade in varor i sin bil såg absolut ingenting trots att han stod där en bra stund och till sist var det storasyster som kom och hämtade brorsan. Jag vågade knappt köra förbi eftersom jag var rädd att han helt plötsligt skulle skutta ut igen. En liten stund senare stod samma mamma i en köpa-korv-kö, med ryggen mot bilparkeringen OCH mot sin son som stod precis brevid vägen/parkeringen. Det var nääära att jag sa något om att hon kanske skulle hålla koll på vart han tog vägen, men jag vågade förstås inte.
Annars tänker jag ofta att vi är för strikta och att vi borde öva på att släppa våra barn mer, för de måste ju sakta men säkert få större frihet också. Men jag vill i alla fall inte att de ska bli överkörda på Coops parkering och det tänker jag forsätta att förhindra så gott jag kan… 🙂
Ja, jag vet så klart att det är lättare i teori än praktik. Det vet jag! Men – våra barn kanske har skrikit ”Dumma mamma!”, inte ”Jävla idiot!” då de varit i femårsåldern. (Detta såg jag bl a i går.) Jag tror att det kommer av något, helt enkelt…
Jag jobbar bredvid en leksaksbutik med såna där tuggummi- och leksaksautomater utanför så jag får dagligen se och höra många exempel på det du beskriver. Så nu vet jag i alla fall hur jag INTE vill uppfostra mina barn – sen får vi väl se hur lätt det är när man väl står där själv 😉
Ja, bara att du har observerat och tagit ställning kommer säkert att hjälpa dig en vacker dag! 😀
Håller helt med dig! Mina barn vet att jag menar nej när jag säger det. Säger jag kanske, eller vi får se, så vet de att jag kan ge med mig 😉 Vi har aldrig haft problem med att de skrek efter godis tex i affären. När de pekade på godis så sa jag bara ”ja, där är godis” och gick lugnt vidare 🙂
Ja, just det! Att avdramatisera hjälper mycket. Att arbeta med i stället för mot barnen också. Att gå och handla med ett trött och hungrigt barn är inte speciellt smart, men kanske är det ibland livsnödvändigt?
Du har så rätt så rätt.
Jag hör till skaran som ”råkat få” fantastiskt snälla, omtänksamma och lydiga barn, vilket andra ibland avundas. ”Lätt för dig att säga som har så lugna barn!” typ. Mina barn är inte ett dugg lugna men de hoppar inte i soffan utan går ut till studsmattan istället… Med kärlek, respekt och förklaringar kommer man fantastiskt långt. Om inte jag skriker åt mina barn så skriker inte de åt mig.
Jag har förklarat för mina barn att istället för att stoppa en tia i en automat och få en studsboll så sparar vi de pengarna och så får de en rejäl leksak någon gång ibland istället. De tjatar inte om automatgrejer NÅGONSIN! Däremot blir de väldigt glada när de får en legosats eller något annat fint ”utan anledning”.
Sen finns det så klart ”uppoffringar” som jag gör åt andra hållet. Jag köper inga kläder som de inte godkänt. ”fula” eller obekväma kläder vill ingen ha och det är bara att acceptera att smaken är olika. (men jag köper inte allt de vill ha heller!!!) Om de ser någonting (kläder/leksak/fika eller vad som helst) i affären som de gärna vill ha så kan de lugnt och sansat argumentera med mig om varför de vill ha just den saken. Håller argumenten kan vi köpa, men tjat är meningslöst. Alltid. Och de vet de.
Jag respekterar dem och de respekterar mig.
Bra skrivet! Och visst är det så att vissa barn är ”lättare” att hantera, eller smidigare, från början än andra. Skillnad på medgörligheten är stor bara hos våra tre barn. Det får man som förälder vara beredd på att hantera vilket ibland är jättesvårt! Som sagt. Barnuppfostran är klurigt.
Många kloka saker har ni sagt, som jag håller med om helt. Bara en till tanke, är det inte också mycket trevligare för barnen själva att vara trevliga? Hur roligt kan det vara att vara arg och oförskämd? Och är det inte snällare att lära barnen att vara trevliga så att människor tycker om att vara med dem än att de får känna de där otrevliga vibbarna av att folk tycker att de är jobbiga, för sånt märker de ju alldeles säkert. Stackars barn som inte får lära sig respekt för andra!
Jag håller med dig. Jättebra sagt!
Du är så klok Monnah och jag kan bara nicka instämmande. Både som förälder, medmänniska och pedagog blir jag ofta beklämd över att se hur vuxna och barn beter sig emot varandra i affärer och ”på stan”. Maktspel som det inte finns några vinnare i. Bara förlorare. Och hur vi än vänder och vrider på det så ligger ansvaret hos oss vuxna. Det är vi som måste föregå med gott exempel och lära våra barn hur man beter sig mot varandra.
Något som jag ofta stötte på i mitt arbete som lärare var att många barn aldrig fick följa med och handla då de var små. Föräldrarna orkade inte med konflikter och att säga nej och därför handlade man innan man hämtade barn från förskola och fritids. Allt för att slippa konflikter och störande moment. Vilket i sin tur innebar att dessa barn aldrig fick lära sig hur man beter sig när man handlar i en affär. Att man inte kan få allt, att ibland är det tråkigt att handla mat, att det går fortare om man hjälps åt, att handla tillsammans kan vara något roligt man gör tillsammans utan att man måste få saker varenda gång osv.
Barnuppfostran är inte lätt alla gånger men det är vårt ansvar som föräldrar att vara just föräldrar. Inte kompisar eller några som till varje pris vill undvika en konflikt. Utan föräldrar som genom att vara ett föredöme visar våra barn de regler och koder som gäller i vårt samhälle. Det är inget vi kan överlåta åt andra att ta hand om.
Kram Lotta
”Det är samhällets fel”, brukar jag och maken skämtsamt säga till varandra ibland. Det är bara det att många säger det och menar det… Många vågar inte vara föräldrar och vågar inte heller tro på sin egen förmåga att uppfostra och lära sina egna barn om livet. Lite sorgligt känns det allt… Kram!