19 Nov

Skola, föräldraskap, psykisk hälsa.

Där har ni namnet på heldagsseminariet som jag var på i går på Skansen. (HARO hade anordnat dagen.) Väldigt informativt, givande och spännande! Föreläsarna hade erfarenhet från olika länder och de hade också lite olika bakgrund, och just därför var det extra roligt att de analyserade ”svensk familjepolitik i ett internationellt perspektiv”. Vill ni veta vilka föreläsarna var? Professor emerita Lea Pulkkinen, Psykologiska institutionen vid University of Jyväskylä, Finland. Anne-Claire de Liedekerke, President för Mouvement Mondial de Mères Europe, Bryssel, Belgien . Dr. Catherine Hakim, Sociolog vid London School of Economics, London, Storbritannien. Dr. Gordon Neufeld, Klinisk psykolog vid The Neufeld Institute i Vancouver, Kanada. Jag känner att en redogörelse för all information vi fick skulle bli för mycket för ett blogginlägg, men jag vill gärna dela med mig av några av de tankar jag fick.

Professon Pulkkinen började följa ca 300 åttaåringar då hon doktorerade. Tanken var att hon skulle studera deras utveckling och hon blev så ”absorberad” av dessa barns öde att hon faktiskt har följt dem ända till 50 års ålder. Helt otroligt! Studien är mycket intressant. Vad är det egentligen som bestämmer hur man blir som människa förutom generna? Hur kan vi föräldrar påverka våra barns personlighet och sättet de hanterar livet på? Följande har professor Pulkkinen kommit fram till är mest viktigt för att ge sitt barn de bästa förutsättningarna:

att barnets föräldrar har en hälsosam relation, att barnet har en hälsosam relation med sin far, att föräldrarna har ett föräldraskap som bygger på kärlek, förväntan, stöd och vägvisning, att föräldrarna inte slår sina barn, att föräldrarna inte missbrukar alkohol (den sista kommentaren gäller tydligen främst i Finland där alkoholism är ett stort familjeproblem

Dr. Neufelds föredrag var absolut toppen. Jag hörde talas om den föreläsning han hade då han var i Sverige förra gången och det var hans närvaro här som gjorde att jag ville gå på seminariet. Han har skrivit en bok som heter ”Våga ta plats i ditt barns liv” och jag vågar rekommendera den till alla, framför allt småbarnsföräldrar. Ibland är det jobbigt att höra ”sanningar”, alltså sådant som man själv förstått att man gör eller har gjort fel utan att göra något åt det. Så kände jag i går. Jag önskar att jag hade stått på mig mer för att försvara vårt val att jag var hemma med barn i 6,5 år innan jag gick tillbaka till arbetslivet. Jag vet att jag gjort många fel som förälder (tro mig, som tonårsförälder får man höra ett och annat om sina tillkortakommanden), men jag vet också att jag har vågat lita på mina ”föräldrainstinkter” i några viktiga frågor. Jag inbillar mig att det inte finns några perfekta föräldrar, men det finns många föräldrar som gör en bättre insats än andra. Det finns ingenting som gör människor så arga som då de blir ifrågasatta i sitt föräldraskap tror jag… Det är illa nog att ha dåligt samvete över något, men att få det över sig från någon annan är helt enkelt för smärtsamt att hantera!

Dr. Neufelds bästa tips var att man som förälder ger sitt barn följande: true PLAY, true REST och true TEARS. Jag kan inte gå in på allt han sa, men med LEK menar han riktig lek, att leka mamma-pappa-barn, bygga kojor i skogen, busa… Skärmspel och allt annat som man måste uppnå mål för att klara av räknas som JOBB, inte LEK. Han sa också att många dränker sina barn i aktiviteter. Många barn har stressrelaterade symptom och kan inte koppla av när de väl får chansen. De blir rastlösa och får svårt att koncentrera sig. Han nämnde också ADD (Attention Deficit Disorder) som fler och fler barn felaktigt blir diagnostiserade med och pratade mycket om hur dagens svenska barn så ofta anknyter till jämnåriga och därmed förloras av vuxenvärlden.

Då jag alldeles uppfylld av allt jag hade hört och upplevt var på väg hem blev jag erbjuden ett av dagens fantastiska blomarrangemang eftersom jag bodde så nära. Jag var lite tveksam, men blommorna var så otroligt fina att jag helt enkelt inte kunde tacka nej. Sedan började jag gå. Promenaden från Skansen till Karlaplan är väääääldigt lång då man går med ett en meter högt blomarrangemang som väger otaliga kilon. Jag höll om krukan för kung och fosterland och funderade på hur länge man orkar hålla i någon som man håller på att förlora ur sitt grepp (både bildligt och bokstavligt). Jag fick många roade blickar och kände att det var kul att kika på omvärlden genom vackra rosor och liljor. ”Jag kan se dig, men du kan inte se mig.” Djurgården var tom på folk, men när jag kommit över Djurgårdsbron började jag träffa på lite alla möjliga, festliga människor. Småbarn på väg till maskerad med NK-presentpåse i högsta hugg. (Strandvägen, vet ni.) Festklädda par med vinpåsar och blombuketter i prasselpapper. Stressade portföljmän på väg hem med sushimiddagen i papperspåse. Vanliga flanörer med solsken i blick… Trevlig promenad, men armarna darrade av ansträngningen till slut. Då jag var framme vid Karlaplan kunde jag knappt få upp åkremsan ur fickan. Haha! Gissa vem som var stolt över sig själv då hon så småningom hade tagit sig hem på egen hand med apostlahästar, tunnelbana och buss?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *