Idag vaknade jag och kände mig förvånansvärt vaken! Det låter kanske konstigt, men för mig var det en härlig känsla. Att gå omkring i en trött dimma är ”sådär” måste jag erkänna och det är det jag gör för tillfället. Kanske kände kroppen på sig att solstrålarna skulle ha fri fart genom rymden idag, för det är så det är. Solen står väldigt lågt, men den har i alla fall orkat upp så pass att jag känner att hela stämningen här inne är förändrad sedan i går.

Vid tiosnåret tog jag en promenad runt kvarteret. Underbart! Naturen har gjort sig redo för snön, men den håller sig fortfarande borta. Allt det bruna och svarta är lite deprimerande då det aldrig blir ljust, men en dag som den här är det lättare att se skönheten också i det döda.

Ulleternellerna är nästan det enda vi har kvar i vår trädgård nu för tiden. De förskönar året runt!

Lilla stigen bort till allmänningen och eldningshögen har jag tyckt om ända sedan vi flyttade hit.

Vår fine granne Å gick bort tidigare i år. Han skötte rishögseldning vår och höst, men under de senaste två åren har han inte orkat riktigt. Maken och en annan granne har gjort en insats, men i höstas var det visst ingen som riktigt kände sig manad att tutta fyr…

Bara fint.

I den här eken har våra barn klättrat upp och ner. Trappstegen har varit till stor hjälp, men numera är de alldeles oanvända. I söndags träffade jag en liten kille som fastslog att hans talang var att klättra upp och ner i träd. Vi får kanske bjuda hem honom så trädet inte känner sig så ensamt?

Lille katt, lille katt… Vi fick med oss makens mormors kökssoffa hem. Den är jättefin, men jag har mumlat lite om att den inte riktigt passar in. Någon som absolut tycker att den passar in är katten Milla. Hon njuter verkligen av sin nya favoritplats! Idag låg hon och spann och kråmade sig i solen och jag tyckte helt plötsligt väldigt synd om alla stackare som är allergiska mot pälsdjur. Den här kattrackar’n är nämligen väldigt trevlig att ha som sällskap. Dessutom ställer hon aldrig speciellt höga krav.